Månadsarkiv: april 2013

Skogspromenad idag.

Jag äääälskar den skogen!

Jag känner igen varje stig. Nästan. Eller trodde jag. Eller nåt….

Jag upptäckte att det är supersvårt att hitta stigarna när dom är halvsmälta. Snön och isen på stigarna, och däromkring, alltså, vilket gör att man inte SER stigarna, vilket gör att JAG går vilse….Direkt!

När jag hade Flisa ”återställde hon ordningen” hela tiden, liksom. Om jag hamnade utanför stigar/ ”fel spår”/ ”fel håll”, så tittade hon förvånat på mej, gick åt ”rätt håll” och tittade på mej igen och såg ut som ” KOM! vi ska väl gå HÄÄÄÄR, som vi BRUKAR?!?”, och då följde jag henne så kom vi rätt.

Ibland, när jag gått vilse – jättevilse! – sa jag till Flisa: ”Gå HEM!” och så snirklade vi oss ut ur skogen, hem! Hon var min GPS kan man säga.

NU har jag Milton vars egenskaper är: SNÄLL, kärleksfull och….SNÄLL! Han har ungefär NOLL luktsinne…nä…kanske 0,5 ls där 100 ls är det högsta. Han har NOLL lokalsinne. NOLL. Han hittar ingenstans! Så enkelt är det. Han är inte så smart heller. Men han är otroooligt snäll. Det är gott nog.

När vi är ute och går (nu) travar han på som ett litet ånglok i mina bakhasor hela tiden, för han tycker att det är SMUTSIGT i skogen, och han vill INTE bli blöt om tassarna. Han trippar fram som en liten…balettpojke! Och han ser ut som om han skulle vilja säga ”Usch! Usch! Usch! Usch!”.

Fiona RUUUUUSAR runt hit och dit! Hon är som en svart blixt som SWISCHAR förbi: ”TJOHOOOOOOO!!!” tror jag hon skulle ropa om hon kunde. Det sprutar snö och vatten och gegga när hon i racerrusar förbi. Ibland funkar inte inbromsningen riktigt: ”TJONG!” Häromdagen flöööög Milton 1/2 meter i luften när hon störtade rätt in i honom. Skrek gjorde han också. När Fiona fått stopp på sin kropp, tittade hon förvånat på honom, skakade på sej och swischade vidare: ”WROOOOOOOOOOM!!!”.

Fiona har bra luktsinne, men jag tror inte hon vet hur hon ska använda det än. Henne kan man INTE använda som GPS för hon är bara så SUUUPERLYCKLIG över att få RUSA RUNT I SKOGEN! Hon har f n inte TID att hitta. Lyckokänslorna tar över. Typ.

Så idag när jag gick vilse, så gick jag vilse. Punkt, liksom. Men jag är van. Supervan.

Vi snurrade runt hit och dit i skogen, både PÅ stigar och utanför…. men så PLÖTSLIGT kände jag igen mej, och då kunde jag konstatera att jag trodde att jag var NÅGON HELT ANNANSTANS. Jag har ett sådant otroooligt KAPUTT lokalsinne: Om jag tror att jag är ”sydost” om något, så ÄR jag ”nordväst” typ. FAST  det känns i hela kroppen som om jag vore ”sydost”.

Nåja. Plötsligt var jag på ”E4:an” (i skogen) och sen hittade jag både hit och dit. Och rätt.

Så efter 2 timmar var jag hemma igen.

😉

Jag har köpt simglasögon eftersom jag inte vill gå omkring med blodröda ögon hela dagarna när jag varit och simmat. Men jag förstår inte hur simglasögonen ska sitta. Hur jag än sätter på dom, känns dom konstiga, och jag SER JU INGET!

Jag står en lång stund i vattnet och flyttar glasögonen liiiite uppåt eller liiiiite nedåt för att få till det, men det handlar mest om att välja VAR det ska ”knipa” lite kring ögonen. Obehagligt är det. Valet står mellan att ha röda ögon hela dagen ELLER att det kniper lite kring ögonen när jag simmar. Jag väljer knipet.

Men jag SER INGET heller! Jo, liiiite. Jag skönjer människor omkring mej på ett ungefär, när jag har simglasögonen på mej, så att jag kan undvika att krocka med dom, men inget mer. Jag bestämmer mej för att det räcker att skönja.

Idag går det i ett HUJ att simma 20 längder. Som vanligt är dom första 11 längderna seeega, men efter 12 längder händer det Något: Kroppen faller in i någon slags koma  går liksom in i andra andningen och det blir någon slags inre boost, som ALLTID gör att kvarvarande 8 längder går som en dans! Och ofta simmar jag fortare då också.

Men jag ser inget!

Det är två klasser med barn där när jag kommer, och dom byts ut mot andra klasser med barn så det är ett himla liv omkring mej, men det gör inget, för jag är liksom avstängd. För jag ser ju inget.

I duschen är det fullsmockat med flickor som tjoar och skriker och tvålar in sej och LÅTER, så jag bestämmer mej för att sätta mej i bastun en stund. Där får jag sällskap av två andra tanter (i min ålder) som kanske också mest sitter och väntar på att duscharna ska bli lediga. Jag kollar om dom har samma hängmage som jag. Det har dom. Det känns bra.

Att tuttarna hänger gör mej inget, men magen… och det känns ALLTID bättre när andra har likadan hängmage!

Badhusomklädningsrum/duschar Äger för en helt vanlig kvinnokropp.

Eller det är väl mest hjärnan som blir lite lugn när jag inser att jag inte ser värre ut än ”någon annan”. Och denna insikt behöver upprepas om och om igen – varje gång  jag är på badhuset:

”Hängmage där.” Check!

”Hängtuttar där.” Check!

När Dom Vackra Quinnorna kommer in (dom som varken har hängtuttar, hängmagar eller något annat som hänger, FAST dom har fått barn,  dvs dom som gått på gym hela livet och ägnar all sin tid åt att träna sina kroppar), vänder jag ryggen till och visar mina vackra valkar bak. Och då VET jag att dom tänker att dom ”minsann aldrig kommer att se ut SÅDÄR!!”

Jag bestämmer mej iallafall för att jag  har, och har haft ett roligare liv, som varken gått ut på att träna eller ”äta rätt” hela tiden, utan jag har fokuserat på mina baaaarn och att ha kul….

…eller nåt sånt….

…eller….

…..*host host host*….

Äh!

Skitsamma!

Nu ska jag jobba!

Bye!