RSS Flöde

Etikettarkiv: pust

Mina fortsatta öden och äventyr… /erviluca

Postat den

What a day! Again!

Jag vill ibland inte vara jag. Jag vill vara Någon Annan.

Fast å andra sidan hetsar jag inte upp mej eller lägger mej ner och skriker ”Maaaammmaaaaaa!” (även om jag har god lust till det ibland) när det går fel. Jag fixar. Själv. Utan hjälp. Och. Klarar det.

Kan själv!

That´s my motto!

Typ.

Dagen är över och jag ska hämta min bil. Nyckeln har jag hämtat på kontoret. Den sista familjen har vi jobbat hårt med – slitit – i nästan 3 timmar (och frågan är ändå: Nådde vi fram till mamman…?). Pust. Vi är som urvridna disktrasor i hjärnorna när vi kliver ut ur huset. Vi tittar på varandra och skakar på huvudena.

Men nu ska bilen hämtas! Tjoho.

När jag kommer till garaget börjar jag leta efter bilnyckeln….”VAR la jag den nu???” Jag raffsar och sliter i väskan, river och letar….Ett varv till; ner med handen och gräva! VAR FAAN ÄR BILNYCKELN! Ja, jag svär. Då stoppar kollegan lugnt ner sin ena hand i en ficka i väskan, och säger: ”I den HÄR har du säkert lagt bilnyckeln. Det är en Typisk Bilnyckelficka!”. Hon har rätt. Där ligger bilnyckeln.

Mot bilen. Med språng.

När jag väl är där funderar jag en kort stund på om hundarna behöver ta en kiss-och bajssväng eller inte. Bestämmer mej för att dom behöver det. Går en sån. Som tur är bajsar ingen, för jag upptäcker att jag inte har några bajspåsar….Dom ligger i jackan som ligger i bilen…

Väl tillbaka i garaget knyter jag fast hundarna i en stolpe för att gå till automaten och betala biljetten. Men var är biljetten?!? Jag är säker på att jag la den i plånboken, så jag går igenom den fack efter fack och rotar och letar. Näe. Var är den?? Jag letar igenom alla fickor i väskan och alla fickor i plånboken två gånger. Sen är jag nära att ge upp. Men inser att jag behöver TÄNKA. Jag går till bilen (och blir överfallen av slickar och Lycka!) och sätter mej och FUNDERAR. Då ser jag biljetten! Den ligger i bilen! Meh! VEM har lagt den där?? Liksom.

Och huuuuur kunde jag tro att jag lagt den i plånboken!?! För den låg ju gömd UNDER sätet i bilen! Bortglömd. Det visste jag ju!

 Tillbaka till Apparaten. Jag har en 500-lapp. Apparaten tar inte 500-lappar. Jag måste alltså gå och växla. Jävla skit! Jag hastar  iväg för att växla 500-lappen i 100-lappar. Jag tror att jag bara ska kunna svänga in på Apoteket,  som ligger närmast, och få växel. ”Nej!” säger Apotekstanten (rätt otrevligt faktiskt.  Jag har lust att göra fuck-you-tecknet, men som tur är är jag vuxen och kan stoppa den impulsen…). Jag går in på H&M: ”Nej, vi växlar inte”. Jag går in på Lindex: ”Nej, jag kan inte öppna kassaapparaten!”. Jag går in på affär X, och Y, och Fadderullan, och Hejsan, och Svejsan: ”Nej!” säger alla.

VAD FAAN SKA JAG GÖRA??? Jag har en ”obrukbar” 500-lapp i handen och får inte växla den! Svetten lackar.

Till slut går jag in på någon ”Ditt-och-Datt-affär” och frågar och tjejen i kassan säger: ”Okey då….” och jag får  lust att PUSSA på henne. ”Ååååh TACK! Äntligen!” pustar jag. Jag tar fram 500-lappen och lämnar den till henne. Hon tittar noga på den och säger sen: ”Hm…den är väldigt ful. Såna här fula och trasiga sedlar BRUKAR vi inte ta…”, som om JAG hade tillverkat den, och skrynklat till den innan jag lämnade fram den?! Den är ju liksom inte MIN personliga. Men hon är ”snäll för den här gången” och växlar den åt mej. ”TACK JÄTTESNÄLLA DU!!” säger jag och leeer mitt Bästa Leeende (och DET vill inte säga lite…).  🙂

X 5

Med FEM hundralappar hoppar jag hopsasteg tillbaka till Apparaten. Här ska betalas (!).

Men det är ju JAG som ska göra det! Jag! Moi! Glömde det….

HUR jag än vänder och vrider hundralapparna spottar maskinen ut dom igen: ”Bläh!” liksom. Jag håller på och håller på, och nu lackar svetten igen. Kön bakom mej växer. Till slut vänder jag mej om och säger till första bästa: ”Det spelar ingen roll hur jag än stoppar in dom; Apparaten tar inte emot pengarna!”

”Ööööh, den kanske inte tar pengar”, säger Mr Smart.

Jag pekar på bilden på PENGAR (sedlar).

”Men den kanske är trasig”, säger Mr Smartkillens kompis. Sen lägger han till: ”Ring det där numret!”

Jag har mobilen i bilen. Of course!

Jag memorerar telefonnumret och springer till bilen rabblandes numret: 08-580 01 800. Jag blir överöst av slickar när jag sätter mej i  bilen (igen), men puttar bryskt undan hundarna: Här ska ringas!

Jag ringer och ringer. Inget svar. Ringer igen. Tittar mej omkring. Tänker att jag kanske kan hitta en väg ut ur garaget som INTE har bommar och stoppgrejer….

Funderar på om jag ska/kan sova i bilen i garaget i natt….. Tja….Varför inte, liksom?

Funderar på om Apparaten kan känna av att mitt kontokort är tomt på pengar eller inte….Bestämmer mej för att pröva.

Går tillbaka till Apparaten och stoppar in mitt kontokort: Ja, Apparaten kan känna av att kortet är tomt.

Shit –  pommes frites!

   

Jag försöker med sedlar en gång till. Ba´fatt, liksom. Meh! Det funkar: En hundralapp, två hundralappar….sen är det stopp. Den vill inte mer. Meh! Jag trycker in nästa hundralapp, men maskinen SPOTTAR ilsket ut den, så att den flyyyyyger ut och jag får fånga den i luften. ”Ojdå!” säger jag. ”DEN hundralappen tyckte den INTE om!” konstaterar jag och ler mot kvinnan som står bakom mej. ”Näe, den verkligen flög ut!” skrattar hon. Jag prövar med en annan, skrynkligare hundralapp: Ja! ”Den gillar tydligen använda och skrynkliga hundralappar”, säger jag och stoppar in den sista skrynkliga.

När Apparaten är nöjd och mätt får jag tillbaka den lilla vita lappen. ”Jaaaaa! Tack Gode Gud!”, utropar jag då. Kvinnan ler och ser lite frågande ut. ”Du anar inte hur länge jag har bråkat med den här Apparaten”, säger jag. ”Nu kan jag ÄNTLIGEN åka ut ur garaget!”.

Jag går till bilen, hoppar in i den, stoppar in den jävla lilla biljetten i det fåniga lilla hålet, bommen öppnas och jag kan LÄMNA det JÄVLA GARAGET och KÖRA HEM!

Den som vill vara Jag (med mitt Spännande liv och leverne!) säger ”Tuppen jaaaa!”……….

🙂

Annonser

Att prata /erviluca

Postat den

 

Det gör jag ju i mitt jobb, men jag pratar alltid om andra, eller, rättare sagt: Jag pratar FÖR ATT andra ska må bättre/må bra/komma vidare – aldrig för att jag själv ska må bättre/komma vidare.

Hjärnan jobbar som en idiot för att ”hitta rätt” och ”hitta utvägar” eller bara ”rätta vägar”.

Ibland vet man liksom inte om det Hjälper….för människor är så….”lojala”….på nåt vis.

Ibland säger dom att det är jättebra och att dom kommer vidare och att det vi gör hjälper, men ofta kör vi bara på…liksom.

Och så kan jag tänka: ”GJORDE jag något?! HJÄLPTE jag?! Var jag till HJÄLP?? Sa jag något som var NYTT och UTVECKLANDE??” Ibland tänker jag: ”VAD KAN JAG SOM INTE ANDRA KAN??”.

När man jobbar med sin hjärna och med sina tankar och psykologiska skeenden, och har gjort det i ”hundraelva år”, så vet man till slut inte vad som är ”normalt” att VETA och som är ”Onormalt” att veta (ha ha ha!), näe, jag menar: Vad som är Speciellt/Proffsigt. För  Det Proffsiga blir liksom ”normalt” och jag kan ibland tänka (”Vet inte ALLA det här??” Men det gör dom inte. Grejen är att komma ihåg vad andra INTE vet, och lägga till det….Pust, liksom).

När jag tex för ett par dagar sedan sa till en kille att ”de första åren i ett barns liv är de absolut viktigaste i en människas utveckling och därför är det så viktigt att de blir bra och att man är en närvarande och kärleksfull förälder….bla bla bla” och killen reagerade med att säga: ”JAHAAAA!?! Jag trodde tonåren var viktigast?!”. Och där satt jag  och tog för givet att ALLA vet att de första åren i ett barns liv är De Viktigaste….. Typ så.

Men det var inte DET jag ville ha fram jag tänkte skriva om: Jag tänkte skriva om hur SKÖNT jag tycker det är att prata av mej, och att jag GLÖMMER det ibland. Eller väldigt ofta.

Jag glömmer OFTA – nästan alltid – bort mej själv!

Stackars lilla mej själv!

Jag har så FULLT UPP med att hjälpa andra att hitta dom rätta vägarna i livet, att jag själv hamnar på någon slags vändplan, där jag bara står och stampar, som en vilsen kattunge….Nä, inte kattunge! Eeeeeh…. Helt vilsen. Jag står och stampar där helt vilsen, helt enkelt.

Igår ringde jag en kompis. Vi pratade ditt och datt och ingenting och allt, sådär skönt oreflekterat och ogenomtänkt. Bara att få säga att någon är en ”skitkorv” eller en ”jävla störd idiot”, utan att förståååååå den, var så JÄVLA skönt! Att prata om saker på ett ”normalt” sätt, UTAN att vara klok.

Puh! Liksom.

Jag borde göra det oftare.

Fast jag orkar inte.

Och det är DET som blir problemet; Att på kvällen när jag kommer hem från jobbet, så orkar jag inte. Dessutom hatar jag att prata i telefonen – jag blir mest bara stressad av det. Därför borde jag TRÄFFA ”normala personer” utanför jobbet, men det gör jag inte. För ”folk” gör inte så. ”Folk” = jag, går hem efter jobbet och är sen med FAMILJEN = man/fru och barn. Men om man inte har någon man/fru så är man ENSAM, och pratar inte med någon….

…jo, KANSKE med sina barn, men det är ju inte SAMMA SAK! Dom är man ju förälder åt!

Så…..

Vad ville jag säga med det här egentligen?

Jo, hur viktigt det är att PRATA:

Prata skit, prata bajs, prata kul, prata klokt, prata psykologiskt, prata glatt, prata fult, prata dumt, prata prata prata prata….

Och en sak till:

Att lyssna är rätt viktigt också. Men det KAN jag, och GÖR jag.

Fast i problemrelationer är det ofta DET som felar. Ingen LYSSNAR. På riktigt.

Men det får bli ett annat blogginlägg.

 

Nu ska jag åka och jobba!

Bays!

🙂

Jag har längtat…. /erviluca

Postat den

Hej Bloggen!

Jag har längtat efter dej. Nu vet jag inte var jag ska börja med alla tankar som far runt i huvudet, oskrivna. Det har blivit lite kaos där inne.

 ”BLIVIT?!?! Ha ha ha ha! Det är väl Kronisk Kaos därinne!!”

Hm.

Och vad fick du luft ifrån?

februari 2013 hundarna 066

Jo, så illa har det blivit….så att jag pratar med mej själv. Och pratar jag inte med mej själv, så pratar jag med hundarna. Dom ”svarar” med ögonen. Ibland med huvudvridningar. Ibland svarar dom inte alls. Då får jag byta samtalspartner.

 Igår pratade jag med DAMMSUGAREN. Det samtalet ska jag skriva ner sen. I morgon. Det var ett Mycket Intressant Samtal.

Not.

Det är tur att ingen hör en när man går omkring och pratar med en brummande dammsugare. Jag hörde liksom svaren i huvudet.

Typ.

Är det så det är när man ”hör röster”?!

Näe, jag tror inte det.

Eller hoppas.

Alltså jag hoppas att det inte är så. Att jag ”hör röster”, alltså.

Pust!

Ibland är det svårt att förklara.

Men Guuuuud vad jag längtat efter dej, Bloggis!

😉

Han säger det som om det vore en oviktig parentes./erviluca

Postat den

Han säger det med en axelryckning, som om det vore en oviktig parentes, eller en bimening till något annat, som inte heller är så viktigt :

”….när jag ska springa Midnattsloppet…”.

”Eeeeeh, VA?!? Ska DU springa Midnattsloppet?? Närdå? Vardå? Hur kommer det sej??”

Jag visste inte ens att han visste vad Midnattsloppet var! Jag visste inte ens att han sprang (!)…Jo, det visste jag…men ändå!

Hur kan MIN SON anmäla sej till Midnattsloppet utan att berätta det för sin kära MOR!?!

Obegripligt.

”Vi pratade om det i skolan…och så anmälde jag mej…”.

Lätt som en plätt, liksom.

Men han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och ringa hem till sin mamma…..

….. som ”ändå aldrig svarar i telefonen…” (näjustja!).

Rättning: Han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och SMS:a till sin mamma DIREKT efter att  han anmält sej till Midnattsloppet!

Varför?

Eeeeeeh, för att jag är hans mamma, och för att jag vill HÄNGA MED i ALLT VIKTIGT i hans liv, och att springa Midnattsloppet är en sån VIKTIG grej!

Frågan är om han inte skulle kunna ha glömt att berätta det för mej, och ikväll sagt till mej: ”Jag sticker in till stan med några kompisar!” och åkt in, sprungit Midnattsloppet, kommit hem igen, och jag hade inte fått veta ett SKIT!

Sen hade någon kompis´mamma sagt till mej SENARE: ”Vad kul att Storing fick så bra tid i Midnattsloppet!” och jag bah: ”VA?! Har ha sprungit Midnattsloppet??” eller ”VA?! Vad pratar du om??!”

Typ.

Och då hade jag känt mej som Världens Mest Oinsatta och Oengaerade Mamma = Sämsta Mamman Ever! Sen hade jag fått sitta fast i Skämsstocken utanför Kommun-huset i en hel vecka, och folk hade fått håna mej dagarna i ända.

Tänk att han inte fattade det, sonen! Pust! Berätta saker för mej, liksom! Annars…

För ”dom” (sönerna) liksom ”glömmer” att berätta saker. Hela tiden. Dom är inga pratkvarnar direkt…..

Eller så säger dom (när man säger ”Varför BERÄTTADE du inte det??”) :

”…men du frågade ju inte!”….. eller….

”Jag sa det men du har väl glömt!”….. eller….

” Jag sa det men du lyssnade inte!”

Så det blir liksom Mitt Fel hur man än vänder det: Stupstocken.

Nåja.

Min Käre Storing ska springa Midnattsloppet, och nu står jag i Valet och Kvalet: Ska jag åka in och HEJA?!? Är det liksom min roll nu? Eller räcker det med att han åker med ett gäng som gör det här Tillsammans? Är jag en Elak och Ointresserad mamma om jag stannar hemma? Är det här Sonens Grej, eller borde jag stå där som en Engagerad Kärleksfull Moder (vilket jag ju är!!) och heja på sidan av banan??

Hjälp!

Det vettesjutton nämligen om jag orkar trängas med tusentals människor mitt i natten. Det är ju ”festligheter” och ”tjohej” och ”jättekul” ”festivalstämning” etc…

…men att luffsa runt där ensam,  eller möjligen med bröderna (? som kanske bara vill hem och spela spel i lugn och ro) är nog ingen höjdare. För att inte tala om all trängsel….

Näe.

Jag börjar nog bli gammal….eller så är det bara ”been there – done that”….sådär lite…. uppgivet blasé-igt (!).

Eller nåt.

Jag tar ett snack med Storing.