RSS Flöde

Etikettarkiv: otid

Hund(ut-)skällningar /erviluca

Postat den

 Vilse i skogen 2013-08-10 011

När vi ska gå och sätta oss i bilen idag, efter skogspromenaden, skuttar Fiona i förväg. Jag går  i HELT ANDRA tankar, så jag märker inte det, så när jag tittar upp ser jag henne skutta iväg mot Bebyggelsen. Genast ropar jag ”FIOOONA!” och visslar. Hon kommer,  som en raket (hon är såååååååååååå duktig på att komma på inkallning), och jag pustar ut.

Sen får jag ont i magen av oro, eftersom jag ser att det står några kvinnor vid ”Bebyggelsen”, och jag ser framför mej (i min fantasi) hur dom kommer att stoppa bilen och fräsa att det ”FAKTISKT ÄR KOPPELTVÅNG!” och hela fadderullan. Idag känner jag mej så svag, så jag tror att jag kommer att börja gråta…. 😦 

….och så vill jag IGEN flytta till ”Landet utan koppeltvång”, för jag ORKAR INTE!

MEN, dom stannar inte bilen och dom skäller inte på mej: Jag pustar ut.

december -11  -- januari -12 048

Sen börjar jag tänka på hur det var när jag var barn. Höll ”folk” på så här då, och skällde på hundägare i tid och otid? Jag minns inte det, och vi hade ju hundar, som ibland ”for iväg” och skällde ut folk, utan anledning. Vi borde verkligen haft bättre koll på våra taxar, men det var inte så förr – det var liksom mer avslappnat och coolt.

Sen kommer jag att tänka på barndomen och hur vi var på vårt ÄÄÄlskade Lindris på somrarna (farmor och farfars jättefina lantställe i Roslagen – bättre finns/fanns inte!). Vi hade våra taxar; först en tax, sen två sen tre. Vår kusin hade en tax. Närmsta grannen hade först en collie (Pyret) och sen en collie till (Pontus, som jag äääälskade djuuuupt!). Nästnästa grannen hade tre hundar: En Grand Danois, en mellanpudel och en tax. Mellanpudeln var oberäknelig och inte så trevlig, taxen var en glad skit och Grand Danoisen var HELT UNDERBAAAR! Han hette Zorro och var svart.

Ibland dök Pyret upp på vår tomt, ibland kom Pontus och då blev vi ( tre systrar + kusin)  överlyckliga, och kastade oss över Pontus med KÄRLEK i mängder! När Zorro dök upp ropade alltid någon: ”ZORRO ÄR HÄR!!” och så rusade vi ut till honom och överöste också honom med tusen pussar och kramar. Jag minns inte att det fanns vuxna som stod och skrek: ”TA BORT HUNDEN!!” eller ”KOPPLA HUNDEN!!!” el dyl.  Inte ens när Zorro la en hög av Guds nåde på gräsmattan. HerreGud, man kunde tro att en ko skitig på gräsmattan!

Livet var så avslappnat och…lyckligt!

ALLA var lyckliga JÄMT!

Typ.

Eller nåt……

Och ingen skällde på varandras hundar. Iallafall inte på ”min gata”/i mitt liv.

Det var bättre förr….

………………………………………………………………………………………………………….

Det dyker upp fler minnen kring djur och barndomen när jag börjar, så det skriver jag om i nästa blogginlägg, så att inte det här blir för långt och jobbigt att läsa….för er stackare…. 😉

För många ord på samma sida kan bli jobbigt.

🙂

…………………………………………………………………………………………………………..

Fotnot (eller nåt):

Pontus sprang sedemera bort, och försvann, och vi flickor var nästan otröstliga; Vi älskade honom så (och vi tyckte inte grannen tog hand om honom bra). Jag skrev då en sång om det här (jag var ca 10 år då):

”Åh, min vän. Åh, min vän.

Det är en liten collie, som är både brun och vit.

Min vän, åh, min vän.

Han heter Pontus, och pappan hans Kosmos

och mamman hans Pyret

Han är så snäll och rar

Men för 1 år sen

sprang han bort, min vän

och han kommer aldrig tillbaka igen

Men nu har jag ju

fått en ny hund ju

Men jag längtar ändå efter Pontus

min vän.”

Tjusigt va?!

🙂

Annonser

Rättvist och jämlikt /erviluca

Postat den

lite av varje mars 2013 012

Fiona löper för första gången. Nu är hon på sin 8:e dag och det närmar sej ”höglöpet”, då hon ska vara ”villig”.

När en tik blir villig blir hon så villig att man skäms! Så fort en annan hund närmar sej viiiiker hon svansen åt sidan och trycker sitt underliv mot den andra hunden. Flisa var helt hemsk! Hon ”jagade” dessutom villiga hanar, eller hon jagade vad som helst som gick på fyra ben faktiskt, när hon höglöpte. Alla andra dagar på året AVVISADE hon allt och alla som gick på fyra ben.

Stackars Milton! Han som knappt fick nosa på henne alla andra dagar, skulle plötsligt ”sätta på henne” i tid och otid när hon höglöpte. Hon begärde det. Hon KRÄVDE det!

Han lärde sej väldigt väl. Trots att han är kastrerad. Han satte på henne flera gånger om dagen när hon höglöpte, och fastnade gjorde han också! Så stod dom där, som två fån och glodde….

…och väntade på att det skulle släppa.

Knashundar!

Nu är det igång igen!

Fast lite mer rättvist och jämnlikt. Fiona gillar Milton ALLA dagar, så att hon gillar honom lite mer just nu kommer inte som en överraskning (för Milton, alltså), och jag tror dessutom Milton MINNS vad hans uppdrag är när det doftar så här om tjejen han bor med. För han sätter lydigt på henne – fast hon inte ens bett om det, för HON vet ju inte vad, eller hur, man ska göra. Det är ju första gången!

Men oj vad dom ”håller på” nu: Han rider på hennes huvud, hon rider på hans bakdel, han rider på hennes bakdel och så rider hon på hans huvud. Av och till vilar dom, flämtande, bredvid varandra. Sen börjar dom om! Hej och hå! Dom är såååå jämlika! Könet tycks inte spela roll alls här. Inte ens ände. Eller ända.

Snacka om jämlikhet!

🙂