RSS Flöde

Kategoriarkiv: Uncategorized

Han petar uppfordrande på mej/erviluca

Postat den

Han kommer smygande tidigt på morgonen, petar på mej och kräver att jag ska vakna. Jag vill inte. Jag vill sova färdigt. Jag vill sova tills min väckarklocka ringer. Jag puttar undan honom: ”Låt mej va!”.

Men han är envis som synden och petar uppfordrande på mej igen och igen; ”Vaknarå!”.

Jag vänder mej om och försöker ”stänga av” hans envisa lockrop med tanken. Jag KAN stänga av omgivningen efter flera års träning av att ha ljudet av småkillars lek och stoj omkring mej, så jag slumrar till….

Då tar han till Metod 2.0: Han puttar på tavlan ovanför sängen så att den hamnar på snedden. Han VET att jag HATAR det! Jag knuffar undan honom och fräser ”NEJ!”. Sen lägger jag mej tillrätta igen och försöker sova lite till. Då kommer han tillbaka och puttar på tavlan IGEN. ”Jävla helvetes skit!”. Jag ger upp. Klockan är nog ändå typ 9 eller 10 för det är så ljust utanför fönstret…..

Jag går upp och alla blir nöjda. Glada svansar viftar och alla är hungriga. Jag gör lite morgonbestyr i badrummet och går sedan ut i vardagsrummet där två glada hundar viftar på svansarna så det dunkar i soffan. Det betyder ”God morgon matte, vi älskar dej mest-av-allt-i-hela-världen och vi är hungriga!”. Så fint sätt att hälsa sin matte godmorgon, tycker jag.

Jag går ut i köket och där sitter han och stirrar på mej: ”ÄNTLIGEN!” ser han ut att tänka. ”Ge mej mat!” säger han sen med hela sin kropp. Jag smeker honom (trots att han är så dum) och lägger upp mat i hans skål. Han smackar nöjt i sej. Jag fixar mat till hundarna, som kommer tassande när dom hör burken öppnas.

Sen tittar jag på klockan….

JÄVLA KATT: Klockan är bara 6…..

…… och det är söndag!

”Vi” utvisar barn/erviluca

Postat den


Hon föddes i ett land låååångt lååångt borta i en liten fattig familj. Hon vet inte vem hennes pappa är och hon har ett mycket svagt minne av sin mamma, som kämpade för att hålla henne och hennes två småsyskon levande. Men det gick inte, så barnen lämnades till en barnhem.

Hon minns hur hennes två småsyskon stod vid grinden till barnhemmet länge och väntade på att mamman skulle hämta dom igen. Men det gjorde hon aldrig och småsyskonen tröttnade på att vänta och började leka på gården till slut, vilket hon också gjorde. Hon var då ungefär 6 år.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är barnhem.jpg

Så gick tiden och som hon minns det var det ”både bra och dåligt”. Barnen blev slagna av viss personal och inte av andra, dom fick mat och dom fick gå i skolan.

När hon var ungefär 8 år kom det en ny chef till barnhemmet. Det var en man och han kallade in flickor till sitt kontor regelbundet där dom blev utsatta för sexuella övergrepp. Hon både bevittnade andra bli utsatta och blev utsatt själv. Hon försökte berätta för övrig personal, men ingen trodde henne eller något annat barn, så hon gav upp och bestämde sej för att rymma.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är barn-ledsen.png

Hon tog sina småsyskon och rymde en kväll genom att hoppa ut genom ett fönster, och hon minns hur dom sprang över gården och klättrade över muren och hur dom sprang och sprang och sprang – livrädda. Den minsta systern försvann i tumultet och hon hittade henne aldrig, trots att dom, efter att dom hållit sej gömda i något dygn, gick tillbaka och letade och letade.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är barn-pa-gatan.jpg

Flickan och hennes lillasyster levde sedan på gatan något, eller ett par år, i ett land där gatubarn (tyvärr) inte är ovanliga. Och på gatan blir barn utsatta för än det ena och än det andra… ”Det mesta har jag nog förträngt”. Så en dag kom det åkande en kvinna i en röd bil. Hon frågade genom bilfönstret om flickorna ville ha mat. Det ville dom, men vågade inte riktigt tro på henne. Men så blev det. Kvinnan tog med flickorna till en restaurang och gav dom mat, varefter hon tog hem dom till sej och så fick dom bo hos henne. Då var dom 9 och 10 år. I ungefär 1 år bodde dom hos kvinnan, gick i skolan och hade det bra, som hon minns.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är barn-och-flygplan.jpg

En dag sa kvinnan att dom skulle åka på semester. Eftersom det var lov från skolan tyckte flickorna att det lät jättekul. Dom skulle få åka flygplan! Flickan minns att hon blev åksjuk i flygplanet och kräktes nästan hela vägen, så det var inte kul att flyga alls, men det var spännande att åka på semester.

Så kom dom då till ett land som hette Sweden där luften var kall och lätt och människorna såg annorlunda ut än i hennes eget land. Dom åkte taxi en lång stund och sedan klev dom ur, fick mat som smakade konstigt och så satte kvinnan båda flickorna på en bänk och sa att ”Nu ska jag lämna er”. Flickorna trodde att hon skämtade, men insåg snabbt att hon menade allvar. Skulle deras nya trygghet lämna dom i ett främmande land? Varför?

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är svenska-flaggan.jpg

Kvinnan sa att i det här landet var människor snälla mot barn och det fanns inte män som gjorde dumma saker med små flickor. Kvinnan sa att dom skulle gå fram till någon vuxen som såg snäll ut och säga ”Asylum?”. Sen skulle det bli bra. Så försvann kvinnan och där satt två små flickor, 10 och 11 år gamla, i ett land där dom inte kunde språket, utan att känna till någonting om vare sej landet eller omgivningen med uppmaningen: ”Säg Asylum till någon vuxen.”

Så gjorde dom och dom hade tur, för dom träffade någon som direkt hjälpte systrarna till en polisstation, socialtjänsten blev inkopplad och flickorna placerades på ett hem för ensamkommande barn.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är tio-ar-senare.jpg

Nu är det 10 år senare. Flickorna har blivit ”svenskar”, gått hela sin skoltid i Sverige och båda har fått barn själva. MEN har dom fått uppehållstillstånd? Nope. Njet. Icke sa Nicke.

Först ville MI skicka dom tillbaka till något barnhem. Där blev det dock stopp. Jag minns inte om inte barnhemmet ville ha dom, eller om någon advokat stoppade det eller vad som hände, men som tur var skickades dom inte tillbaka till ”ett barnhem”. Och så snurrade byråkrat-hjulen vidare och trasslade lite kring allt och inget. Det ifrågasattes vilket land dom kom ifrån och hur det kom sej att dom kom till Sverige, samt varför dom inte hade några pass. Flickorna hade knappt svar på någonting. Dom hade ju inte bett om att byta land eller någonting. Dom ville bara ha en mamma och en pappa och få vara vanliga små flickor. Det fick dom inte.

När flickorna blev myndiga ville MI skicka dom tillbaka till ”sitt hemland”, men flickorna hade ju då Sverige som sitt hemland. Dessutom är det svårt för flickor att återvända till länder där tjejer kränks, misshandlas och gifts bort – speciellt när dom ”försvenskats”. Även denna utvisning stoppades. Som tur var.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är ledsen-tonars-flicka.jpg

Flickorna har nästan gått sönder i den stressande processen att aldrig riktigt få landa, aldrig få känna sej trygga och aldrig få knyta an någonstans, eftersom MI funnits som en flämtande varg hack i häl på dom, jagandes för att skicka ut dom från Sverige.

Jag, som familjeterapeut, vet att många flickor som haft det svårt och som inte känner någon anknytning ofta får barn tidigt. Troligen vill (behöver) dom (omedvetet) knyta an till Någon, känna kärlek till Någon och få ett band till Någon. Båda har alltså fått barn, trots att dom är så unga.

Nu vill MI utvisa två unga mammor, som känner sej som svenskar, men som är utan släktingar i Sverige, till ett land som dom inte varit i sedan dom var i 10-årsåldern. Som tur är har båda vänner som stöttar och hjälper så gott dom kan, men dom har inga blodsband, förutom sina barn numera, som är svenska medborgare (eftersom dom har svenska pappor). Papporna, som också är unga, har dragit (vilket unga pappor ofta gör…).

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är ledsen-tjej-2.jpg

Kan DU försöka tänka dej in i den här situationen – att vara utan grundtrygghet hela sin uppväxt och få den lilla plätten mark man står på bortryckt flera gånger (=svaren från MI: ”Du ska utvisas”). Båda tjejerna har mått piss och pest av och till och den ena har gjort ett par självmordsförsök när det känts för hopplöst.

Hur f-n kan vi ha sådana här lagar? Vart har vår medmänsklighet tagit vägen?

Det mest frustrerande är att JAG inte kan göra något åt saken. Eller?



#migrationsverket #utvisabarn #aldriglugnochro #ungförälder #ungamammor #småbarn #frustration #vårtsverige

Haram! /erviluca

Postat den

”Haram!” sa tjejerna till varandra ibland, på mitt förra jobb, och jag lärde mej att det betyder att man gör något fel, och inte bara ”fel”, utan Allvarligt Seriöst Fel, som har med Heder och (mest) kvinnor att göra. Inledningsvis brydde jag mej faktiskt inte så mycket, tänkte mest att ”det är väl någon kulturell grej” och jag tänkte också att det var viktigt att man är respektfull mot olika sorts kulturella uttryck och att jag inte skulle lägga mej i för mycket, utan låta det vara….

…men ju mer tiden gick och ju mer jag fick lära mej om detta uttryck, desto mer upprörd blev jag. Detta uttryck slängde tjejerna ur sej lite då och då, och med tiden förstod jag att detta uttryck styr miljontals människor, och då framförallt kvinnor, världen över på ett otroligt patriarkatiskt och nedtryckande sätt.

Nu är jag ARG på Haram och tycker faktiskt att det ska förbjudas i Sverige! Vi följer Svenska Lagar här och i dessa förekommer inget Haram!

Som tjej i Sverige ska du själv få bestämma Vem du ska vara ihop med, Vem du ska älska, Vilka du ska umgås med, Vilka du ska leka med, OM du vill ha slöja eller inte och som vuxen kvinna ska du själv bestämma OM du vill gifta dej, med VEM du ska gifta dej, VAD du vill plugga till och jobba med, VEM eller VILKA du vill umgås med, VILKA kläder du ska ha på dej, OM du ska dricka alkohol eller inte, OM du vill ha sex eller inte, OM du vill ha barn eller inte, OM du vill göra abort eller inte etc i all evighet… amen. Det ÄR så. Lagen är sådan. Punkt.

MEN.

I Sverige IDAG lever det MASSOR av barn, tjejer, kvinnor som lever under STARK press av sin släkt – både män och kvinnor – kring hur dom ska gå, stå, vara, klä sej och tänka.

Utåt sett verkar det som om dom går med på allt, och tycker att det är okey med allt dom lever i och för, men många utav dom kokar inuti. Dom vågar, kan och får (!) inte säga ifrån någonstans. För OM dom gör det, hamnar dom UTANFÖR hela släkten och blir kanske till och med misshandlade och dödade. I Sverige. Idag.

Man kan tro att det bara är ”vissa få, enskilda kvinnor/tjejer”, men ju fler tjejer och kvinnor jag träffar (från dessa kulturer) ju mer förstår jag att det är otroligt vanligt och utbrett, och det gör mej så….frustrerad och ARG! Det är som att backa tiden och som om man måste börja om på 1800-talet med kvinnorättsrörelser igen!

Varför räcker inte våra lagar? Kvinnor SKA INTE leva under förtryck i Sverige idag! Men dom gör det. Och dom vågar inte ropa ut det – vågar inte stå upp för sej själva – vågar inte vara den som ”tog steget”, för att vara den som gjorde det betyder att hon kommer att bli ENSAM och övergiven av hela släkten, och dom är dom enda hon har, i Sverige. För att inte tala om hela släkten som reagerar/agerar i hemlandet om tjejen ”gör något fel”.

Hur många år ska det ta innan dom svenska lagarna räcker ”ända in i familjerna/systemen”?

Det finns också kvinnor som hämtats hit från andra länder och stuvats in i något hus eller någon lägenhet och därefter varit inlåsta där i flera år, som hotats av mannen att alla utanför dörren är ”farliga”.

Jag träffade en kvinna häromdagen, vars historia jag vill berätta i nästa blogg-inlägg, eftersom den var så…sorglig och skrämmande….så att jag kände: ”Jag måste GÖRA något! Men VAD??”.

När jag var ung trodde jag på fullt allvar att jag kunde förändra världen (men det kanske alla unga tror…?) och jag kämpade för varenda unge! På riktigt! Jag väl insett att jag inte KAN rädda alla….och jag måste lära mej stå ut med det….vilket jag har….men ibland blir jag bara så…..frustrerad….

….och så…..

…….JÄVLA FÖRBANNAD!!!

Covid19? /erviluca

Postat den

I lördags fick jag ont i halsen. Stört-irriterande, eftersom den Finaste Fina skulle komma hem till mej – på sin födelsedag, till råga på allt. Men det var bara att bita i det sura äpplet och tala om att jag hade ont i halsen och fråga hur vi skulle göra….Vi kom överens om att vi INTE skulle träffas, för tänk om det var Covid19. Jag skulle aldrig förlåta mej själv om jag smittade honom med denna elaka sjukdom. Så det var bara att äta upp hela födelsedagsmåltiden alldeles själv…med hjälp av Minsting, förstås. Tårtan står i frysen nu. Minsting tyckte vi skulle äta upp den med, men jag var stenhård och sa ”nej”.

Cartoon taxi.

Sen har dagarna gått och från ont i halsen gick det mer och mer över till snorighet och sen till hosta. När jag hostade så det skrällde tänkte jag: ”Tyyypisk Covid19!” (har jag hört). Givetvis beställde jag test, som kom med en trevlig avståndshållande taxichaufför med munskydd (förstås!) dagen efter.

Jag gick in i köket, läste instruktionerna noga (! vilket jag brukar vara dålig på), fotade av QR-koden, tvättade händerna sjungandes ”Här kommer Pippi Långstrump” (det stod inte, utan det stod 30 sekunder), tog ut den lååånga topsen ur förpackningen, stoppade den i svalget (kräkreflexen vaknade och hörde av sej), geggade runt med den där för att sedan föra samma tops in i näsan, spottade i ett glas och doppade därefter topsen i saliven och rörde om. Sen skulle topsen ner i ett litet rör och där skulle man röra om lite grann och sen sätta på locket och ner med provröret i en liten påse och sedan ner med den påsen i en stor påse.

Därefter väntade jag en stund och så ringde Den Trevlige Taxichauffören igen och jag gick ut till porten och kastade (!) påsen i en liten låda (med långt avstånd till taxichauffören, som fortfarande hade munskydd, förstås). Sen åkte han och jag började vänta. Jag tänkte att det nog skulle ta 1-2 dygn med svaret. Jag tänkte också ”Om det inte är Covid19 blir jag arg!”. Medan alla andra säger ”Hoppas det INTE är Covid19” så tänker/känner jag tvärtom. För jag känner om jag nu ska ligga hemma med influensa och skit så kan det väl ändå få vara den där jävla Coronan så har man liksom fått det gjort sen. Få antikroppar. Kunna ”slappna av”, liksom.

Jag tänkte också att ”det MÅSTE vara Covid19, såsom jag hostar” och det var nästan som jag kände att det blev lite svårt att andas också…liiiite, liiiite….

Så idag på morgonen hade jag fått Svaret. Jag gick in och läste…..

…..vad tror du?

”Negativt”.

Faan, vad jävla onödigt! Ligga hemma och hosta helt i onödan. Fy, faan vilket slöseri!

Orättvist, nästan.

Nu är jag sjuk OCH tjurig.

Har det blivit bättre? frågar hon /erviluca

Postat den

Lägg till rubrik

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är tankande-kvinna-4.png

Hon undrar om det blivit bättre…och jag vet inte vad jag ska svara. Men frågan drar igång tusen tankar och minnen. Givetvis vet jag inte hur det ser ut överallt och i hela Sverige. Jag har inte Sanningen om hur det är överallt, eller ens någon statistik, men jag har jobbat med utsatta barn på olika sätt sedan 1988, då jag gick ut Socialhögskolan, och ”har det blivit bättre” (för barn)?

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är sexuella-overgrepp-pa-barn-2.jpg

Ja, på ett sätt har det väl blivit bättre. Människor förstår och vet numera att sexuella övergrepp finns och att barn utsätts. Kända personer som varit utsatta har berättat att ”det hände mej” (alltså finns det på riktigt). #bravopatriksjöberg . Vi vet att det finns, men vem utreder det, vilka kunskaper har dom och hur ser våra lagar ut? Har lagarna förändrats? Har utbildningen/kunskapen att utreda förändrats/utvecklats? Hur ser utbildningen ut på Socialhögskolorna? Får dom numera lära sej om sexuella övergrepp, symtom, hur man utreder och hur man pratar med barn? Får dom lära sej om barns utveckling, om symtom hos barn som far illa på olika sätt? Det fick inte vi när jag gick Socialhögskolan på 80-talet (jag började 1981, fick barn 1983 och tog några sabbatsår…för att sedan fortsätta 1986 och bli färdig 1988….Man kan säga att jag gick på Socialhögskolan nästan hela 80-talet). Allt sånt fick man antingen ta reda på själv då, eller pröva sej fram när man kom ut i arbetslivet. Jag, som läst om barn och ”brann” för barn och allt kring barn (!) kunde famla mej fram rätt bra, men många andra hade ingen aning med vad dom sysslade med.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är familj-i-stress.png

Jag minns ett av dom första hembesöken jag gjorde i en familj, som helt nyutexaminerad socionom, tillsammans med en annan helt nyutexaminerad socionom. När vi står utanför dörren tittar hon skräckslaget på mej och viskar: ”Jag kan ingenting om barn! Jag vet inte om dom mår bra eller inte genom att träffa dom. Jag vet inte ens hur man pratar med barn!”. Jag, som var fylld av att ”rädda alla barn i världen” viskade tillbaka: ”Jag kan. Lita på mej”, för att lugna oss båda (tror jag). Jag hade (?) ett enormt stort självförtroende vad gällde barn och att rädda varenda unge som for illa.

Jag hade intresserat mej för barn, barns utveckling och barnpsykologi sedan jag själv var barn. Jag läste Vi Föräldrar när jag var 8 år och gick en barnpsykologiutbildning när jag gick i åk 9, på kvällstid på Studiefrämjandet. Dom andra (vuxna) i klassen undrade ”varför?”, men jag var bara så intresserad. Jag tyckte det var spännande. Och tycker fortfarande. Jag började sitta barnvakt när jag var 10 år och har fortsatt vara med och träffa barn sedan dess, and I love it (!) och jag suger i mej kunskap om barn och allt som rör barn, då och nu. Ett tag kändes det som om jag läst ”alla böcker i hela biblioteket” – speciellt när jag var gravid med mitt första barn 1983; då jävlar ville jag lära mej ALLT!

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är socialtjanst.jpg

När jag började Barn- och familjeenheten på Socialtjänsten i Solna (som första arbete som socionom 1988) fanns det ingen BBIC (= en speciell metod att utreda barn inom Socialtjänsten. Barns Behov i Centrum) och inget speciellt sätt att utreda familjer utan det var lite ”var och en gör som den tycker är bra” och vi fick kolla lite hur dom som jobbat där länge gjorde. Det fanns ingen speciell metod hur man utreder och inte heller hur man följer upp, eller hur länge. Det fanns en gräns för hur länge man fick utreda en familj, men inga förslag på hur man skulle göra, vilka man skulle träffa och intervjua och om man över huvud taget skulle träffa dom barn som eventuellt var utsatta. Vissa tyckte att det räckte om man träffade dom vuxna. Det var under dom här åren jag träffade Tuva-Li (och hennes bror) som jag skrivit om i tidigare inlägg.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är trearig-pojke-kramar-kanin.jpg

Jag träffade också en liten pojke som var ca 3 år som lämnats ensam på ett hotellrum i Danmark dit hans pappa åkt och där hade han fått en psykos och försvunnit. Mamman hade rätt nyligen dött i cancer och pappan mådde verkligen inte bra. Jag tog emot pojken på Arlanda när han kom och han gick från famn till famn och höll fast i mej som en liten apa och vägrade sedan släppa. Jag åkte med honom till ett jourhem och lämnade honom där. Senare placerades han i det hem som också Tuva-Lisa senare placerades i. Jag tror han fick växa upp där, men jag vet faktiskt inte riktigt.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är tolvarig-tjej.jpg

Jag träffade också en 12-13-årig liten, späd tjej, som kom från ett land i Afrika. Hon bodde med sin ”morbror” och jag fick väldigt konstiga vibbar när jag träffade henne och ”morbrodern”. Tjejen var deprimerad, smutsig och inåtvänd och fungerade inte i skolan. Hon sa nästan ingenting och jag såg att hon mådde riktigt dåligt. När jag träffat henne ensam några gånger och hon sagt att ”morbrodern” var ”kusin” och till och med pappa, så började jag undra hur det egentligen låg till, öppnade en utredning och träffade henne fler gånger och pratade och fick till slut veta att flickan blivit bortgift med denna man och att hon levde med honom som en ”fru” och gick samtidigt i åk 5 i skolan. Snacka om (kultur-) krock! Flickan blev placerad i fosterhem och mannen blev förstås galen för att hans ”fru” togs ifrån honom, men insåg snabbt att han inget kunde sätta emot och lät det ske.

Jag har många historier att berätta. Kanske jag ska skriva en bok om alla dessa människor.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är gravid-ung-kvinna-2.jpg

Eller den tjejen som skolan oroade sej för som ”inte förstod att hon var gravid”, och som kom till mej och jag tänkte ”Jo, det måste hon förstå. Det går inte att inte förstå”. Hon hade stor mage och det gick inte att inte förstå. Varför hon förträngde det (eller möjligen ljög för att hon inte ville låtsas om det) förstod jag inte riktigt, men givetvis kom hon från riktigt trassliga förhållanden där föräldrarna var missbrukare och struntade i henne och hon hade blivit gravid med en äldre man, som var gift.

Hon var 18 år och visste inte var hon skulle bo. Hon kunde inte bo ”hemma” eftersom det var kaos där, så när hon blev gravid flyttade hon hem till den gifta mannen och hans fru (!), som också var gravid. Dom skulle ha barn ungefär samtidigt och även där fick jag oerhört konstiga vibbar av mannen i historien, men den unga tjejen var ”jättekär” i honom och att frun gick med på hela arrangemanget förstod jag inte….men men. Jag har ingen aning om hur det gick för den tjejen. Om jag får gissa: Inte bra.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är ledsen-kille.jpg

Eller familjen med två söner (12 och 14 år) och en dotter (7 år) där 14-åringen ”lekte sexlekar” med sin bror och sin syster och vi utredde och utredde, träffade mamma, pappa och skolor och fan och hans moster och det skrek i mej att pappan utsatt 14-åringen, som agerade ut genom att utsätta sina syskon…..men det fanns inga bevis och ingen berättade något utan alla pekade på 14-åringen som att han var ”knäpp” och behövde BUP-behandling (vilket han fick).

Eller den 12-åriga flickan som via nätet kontaktade ”äckliga gubbar” som hon träffade och lät dom utsätta henne för övergrepp och när jag berättade det för mamma och pappan, la pappan kärleksfullt armen om dottern och reagerade så konstigt så att jag fick kväljningar. Tyvärr kan man inte (eller kunde inte i alla fall) skriva i utredningar att man ”fick en konstig känsla” eller att man ”känner på sej att….” etc. Never ever! Då var det otroligt fel av en socialsekreterare att prata om att man kände saker. Allt skulle bevisas och det skulle vara fakta. Dock är det väldigt lite som är fakta och/eller går att bevisa i såna här fall. Pratar ett barn så är det sedan ”ord mot ord” och vem lyssnar vuxna på : En man som har språkets gåva (och dessutom kanske fin utbildning och kan föra sej) eller en liten tjej, eller kille, som är livrädd när hen berättar något som den inte ”får berätta” och har inte ens ord för vad som hänt?

Jag tror det fortfarande är ”fel” att ”känna saker” när man utreder. Bara för några år sedan, när jag i ett gäng familjeterapeuter uttryckte: ”Kan hon vara utsatt för sexuella övergrepp?”, fick jag suckar och blickar och ord som sa ”Måste du alltid hålla på att prata om sexuella övergrepp?” (och det gjorde jag verkligen inte!), istället för att på allvar diskutera om det kan vara detta som pågår när en 11-årig flicka skruvar bort handtagen från sin sovrumsdörr på utsidan för att ”ingen ska kunna komma in”. Den familjeterapeut som då jobbade med den familjen såg det som ”tonårstrots” och att hon inte ville att mamman skulle kunna komma in och väcka henne för att gå till skolan. Så han skulle minsann se till att handtagen skruvades tillbaka. Suck.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är tyst.jpg

Det ni, vanliga människor, utanför Socialtjänsten inte förstår är att Soc kan inte utreda om ingen pratar/berättar. Människor måste berätta för att man ska kunna fatta kloka beslut. Det räcker inte att anmäla och sedan hålla käften. Man måste berätta och prata och låta soc få veta vad man sett och hur man tolkat det (även om det är feltolkat). Många tror att om man bara anmäler så kommer soc att ”placera” eller ”göra något” el dyl, men får dom ingen information så kan dom inget göra. Och dom som utsätter barn berättar i princip aldrig. Personalen på skolan undrar ”varför gör dom inget på soc?” men samtidigt berättar inte personalen allt dom hört och sett. Dom tror att soc ska hitta orsaken eller problemet ändå på något sätt.

”Nej, jag super inte,” säger mamman som låg dyngrak och spydde i hallen två kvällar tidigare framför barnet. ”Hon överdriver,” säger mamman när dottern berättar.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är penis.jpg

”Vad säger hon?? Att jag skulle ha visat snoppen för henne och bett henne ta på den??! Hon är fanimej inte klok! Hon vill bara inte att jag ska bo hos dom! Hon vill ha bort mej och ha sin mamma för sej själv! Hon är så jävla uppkäftig och jobbig så det finns inte! ” fräser styvpappan.

”Vaddå att jag skruvat av dörrarna?? Det är väl klart! Man vet ju vad ungdomar gör i sina rum nuförtiden. Man måste ju ha koll!” säger en annan pappa.

”Pappa splutade mjölk ul sin nopp!” säger en 3-åring. Pappan säger skrattande att han tog ett glas mjölk när han var på väg till duschen och tappade mjölkglaset och dottern måste ha missuppfattat.

Visst finns det män(-niskor) som blir falskt anklagade. Absolut. Och det är otroligt fel och tokigt för dom. Usch, vad jobbigt för dom. Men det är inte det största problemet.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är sexuella-overgrepp-pa-barn-4.png

Det största problemet är att det går omkring en massa PEDOFILER OCH MISSHANDLARE SOM FÖRGRIPER SEJ PÅ BARN, och trots att vissa blir påkomna, blir dom inte dömda, för det finns inga BEVIS. Och OM det finns bevis smiter dom ur nätet som hala ålar. Slinker, slingrar sej och slipper straff, för ord står mot ord och bevisen räcker inte.

”Enligt SBU* har 1 av 10 flickor och 1 av 20 pojkar utnyttjats sexuellt. Det blir, lågt räknat, ungefär tre barn i en klass på 30 barn. Detta visar undersökningen från 2007. Enligt mer färska undersökningar via Stiftelsen Allmänna Barnhuset rör det sig snarare om 1 barn av 5, det vill säga sex barn i varje klass.”

Förstår ni hur många vi missar/som är utsatta? Nu.

………………………………………………………………………………..

”Vem ska man tro på, tro på, tro på när

Tro på när det är så här?”

………………………………………………………………………………..

Några modiga män och kvinnor berättar, sedan, när dom blivit vuxna. Heja er! Tack Patrik Sjöberg för att du vågade och för att du fortsätter kämpa mot sexuella övergrepp på barn.

Men vi borde börja tro på barnen och lära oss symtomen och bli bättre på att döma (=fixa till lagarna).

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är domare.jpg

Men eftersom ”inget händer” så undrar man (jag) ju: Sitter det pedofiler ”där uppe”? Var är dom, pedofilerna? Poliser? Domare? Jurister? Vilka är ni? Sök hjälp! Sluta! Ni förstör barns hela liv! Jag förstår inte att en drift kan vara så stark att man är beredd att förstöra en liten människas hela liv?! Jag förstår det inte!

Numera finns flera Metoder hur man pratar med barn, hur man utreder, BBIC följer en mall, mallar kring hur man gör, hur man ställer frågor etc….men ibland gör dessa metoder att soc sekr mer fastnar i att ”ställa rätt fråga” än att lyssna in barnet/föräldern etc. Det kan bli lite mekaniskt och en del har svårt att ”tänka utanför mallen”.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är socialhogskolan.jpg

Kanske utbildningen på Socialhögskolan bör göras om, att man behöver ta tillbaka till två praktikperioder, att det ska vara med psykologi och mer kring barns utveckling, symtom på när ett barn far illa etc. Det kanske skulle också vara krav på att man har arbetslivserfarenhet/livserfarenhet innan man går utbildningen eller att alla måste jobba på ett socialkontor det första året efter Socialhögskolan, och kanske då inte med barn och unga. Kanske. Jag vet inte. Men någon/några andra vet säkert.

Men å andra sidan har försörjningsstödssidan inom Socialtjänsten utvecklats till att vara något mekaniskt ”försöka-få-människor-att-ge-upp-önskan-att-få-pengar-utan-ansträngning” eller något sånt. När jag jobbade med försörjningsstöd träffade man sina klienter och pratade med dom, och hade ”råd-och-stöd” med dom. Man hjälpte dom med mer än bara pengar. Stöttade dom att försöka lösa sin situation. Numera skickar soc sekr brev där det står att man ska skicka kopior på faan och hans moster och hela fadderullan och fjorton saker till. Dom måste ha berg med kopior på allt allt där på socialtjänsten. För att inte tala om alla papper som kommer bort (!?), men det är en annan historia. Det är sånt jag får hjälpa till med nu, när jag är barnombud och hjälper människor som inte ens får hjälp av socialtjänsten….

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är gor-nagot.png

Eller, jag vet inte. Jag är inte proffs på vad som behövs, men något behövs. Utvecklingen till det bättre för barn som behöver stöd och hjälp, och faktiskt bli räddade, går ju så långsamt. Barn utsätts dagligen för övergrepp och det tycks som om det blivit mer av detta nu när datorerna kommit in i våra liv. Om ni fick se bilderna som pedofilerna skickar till varandra skulle ni….dö! Bilder är ju inte ”bara bilder”, utan det är ju barn som har utsatts och fotats. Och det är för jävligt att man kan utsätta barn för Helvetet och sedan leva vidare som om ingenting.

Alla fotar ju inte heller, många bara förgriper sej, för att dom ”har det Behovet”. Kastrera dom! säger jag bara. Jamen förlåt, men det tycks inte finnas varken vilja eller metoder för att få pedofiler att sluta förgripa sej på barn.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är gor-om-gor-ratt.jpeg

Sen vill jag dra in alla som slår barn i det här också, eller som misshandlar barn psykiskt. Fast det är kanske en annan historia… och ännu svårare att komma åt….

Det är otroligt att människor överlever och bli någorlunda vettiga vuxna när jag tänker efter….

….eller det är kanske dom jag tänker på när jag ibland tänker att jag tycks vara ”omgiven av idioter”.

Och det bli fler och fler som behöver hjälp av psykiatrin, som inte heller fungerar.

Gör om – gör rätt!

Vem?

Ingen aning.

En liten skrutta…del 3 /erviluca

Postat den

Jag träffar Tova-Li flera gånger det året jag jobbar på Barn-och Familjeenheten inom Socialtjänsten och hon är verkligen en liten in i själen skadad tjej, men jag gillar henne verkligen och önskar att någon ska orka genomleva hennes utbrott, ilska och se hennes sorg och ge henne det hon inte fått tidigare så att hon lappas ihop inuti och kan bli en någorlunda hel människa.

Hon tänder eld på sin madrass på SIS-institutionen och när jag efteråt frågar varför säger hon att hon blivit utskälld för att hon haft på sej handduk på håret vid frukosten (fast det är ”förbud” mot det) och blivit utskälld och kränkt av en manlig personal, rusat in på rummet och gråtit och känt sej som den ensammaste lilla tjejen i världen och ”utan att tänka” tänt eld på madrassen, både för att hon ville dö/elda upp sej själv, och för att hon var arg och ville skada och förstöra. Men hon blir rädd över eldens förlopp och springer ut ur rummet och sen blir det kaos.

Personalen ringer mej och är upprörd och vet inte om dom kan ha kvar henne. Dom säger att hon måste straffas och därför sitta på ”isoleringen” och jag tänker att det är det sista hon behöver och att straff aldrig hjälper, men vad är jag mot SIS-världen. En ”flummig/töntig/mesig” liten socialsekreterare. ”Jaha…”, säger väl jag och bokar en tid för att träffa henne igen.

Jag träffar henne både en och två och tre gånger och hon vill bara därifrån och pratar varje gång om knäpp personal och att det inte finns någon att prata med och hennes frustration, sorg och ilska. Lilla skruttan som livet behandlat så jävligt.

Så hör kvinnan på det gamla HVB-hemmet av sej och frågar om hur det gått för Tova-Li för hon kan inte sluta tänka på henne. Det är ju egentligen Sekretess (huvvaligen) men eftersom vi behöver en placering för henne och alla familjehem och HVB-hem hittills sagt ”Nej, inte en tjej som skär sej, rymmer och sätter eld på inredningen!”, så berättar jag lite grann och familjehemsmamman säger att hon nu har ork och utrymme för att ta emot Tova-Li igen och jag vet ju att T-L gillade den här kvinnan.

Så Tova-Li får flytta till den ”gamla” familjehemsmamman. Det går ”sådär”…. Tova-Li hittar snart en missbrukande pojkvän och börjar rymma och röka på och snorta kokain och….

….och jag slutar som socialsekreterare och går vidare på min väg framåt i livet som socionom.

Men jag kan inte sluta tänka på Tova-Li och hennes bror.

Många (säkert 10) år senare träffar jag en gammal kollega från den tiden – en som jobbade kvar när jag slutade. Vi pratar om allt möjligt, men så frågar jag: ”Hur gick det för Tova-Li?”

”Hon blev missbrukare och när hon var 20 år tog hon en överdos och dog.” ”Brodern då?” ”Samma, fast lite tidigare…”.

En sån liten skrutta har ofta en väldigt mörk framtid, om hon inte är ett maskrosbarn, som klarar sej trots allt. Men Tova-Li var inget maskrosbarn.

Hon var en liten tussilago.

En liten skrutta…del 2 /erviluca

Postat den

Jag hade läst hennes ”journal” på Socialkontoret och blivit rätt tagen av hennes bakgrund. Socialsekreteraren som haft henne som klient innan hade ”gått in i väggen/blivit utbränd” och hade otroligt dåligt samvete för att hon övergav den här tjejen och pratade mycket med mej om hur eländigt hon haft det och hur Socialtjänsten misslyckats med sin placering. Hur skulle vi kunna rätta till det? Den socialsekreteraren hade kopplat in BUP och försökt få tjejen att PRATA, men det hade inte gått. Och nu var hon placerad på en SIS-institution.

Ärligt talat visste jag inte då helt säkert vad en sådan var, annat än att jag visste att det det var en institution där ungdomar bodde och där dom fick stöd och hjälp (trodde jag – ha!).

Så ska jag då träffa henne för första gången, lilla Tova-Li. Jag sitter redan i besöksrummet när två personal kommer in med henne. Hon har grå mjukisbyxor och en hoodie med luva på sej och luvan har hon över på huvudet och håret hänger framför hela ansiktet. Hon släntrar in och slänger sej i en fåtölj. Jag ser på hela hennes kropp att hon är både ovillig och nervös och jag vill så gärna att hon ska förstå att jag är snäll och vill henne väl.

Jag hejar och presenterar mej för henne och hon muttrar ett lågt ”hej” bakom håret. Jag tycker det är stort nog, så jag är nöjd, men personalen fräser åt henne ”Ta av dej luvan, Tova-Li och ta bort håret från ansiktet! Och hälsa ordentligt!”. Jag tycker inte det känns bra och är nöjd med hur vi har börjat, men personalen fräser återigen åt henne att ta av luvan och bete sej som folk och att hon ska skärpa sej.

Jag tror jag säger att ”det gör inget – hon behöver inte hälsa mer än så”, men jag minns inte säkert om jag bara tänkte det eller om jag verkligen vågade säga ifrån. Det var mitt första möte med SIS-världen och jag var helt nykläckt som socialsekreterare. Jag hoppas jag sa ifrån. Idag hade jag med all säkerhet ifrågasatt personalen. Men då…. vet inte. Jag kände bara ett enormt obehag inuti. Jag tänkte på allt Tova-Li varit utsatt för och hur hon faktiskt inte träffat speciellt många kloka och snälla vuxna, utan att antingen hade dom utnyttjat henne eller så hade dom svikit henne eller försvunnit ur hennes liv.

Efter en stund går personalen ut ur rummet och jag sitter ensam med Tova-Li. Puh, tänker jag. Jag berättar lite om mej och säger till henne att jag förstår om hon är misstänksam och trött på alla vuxna som vill bestämma och att jag har full förståelse för om hon vill gömma sej bakom håret och i luvan. ”Det skulle jag också göra om jag var du.” Luvan som slets av av personalen åker på igen och sitter på en stund, men åker sedan av igen. Och jag ler inuti.

Vi går en promenad på området och hon berättar om hur det är att bo där och jag blir både förskräckt och ledsen/besviken. Det är Regler på Regler på Regler och vuxna som skäller och skriker och Uppfostrar. Hon säger att hon känner sej ensam och att hon längtar efter sin mamma.

Jag blir förvånad eftersom jag vet att hennes mamma är en grav alkoholist, och att hon inte bott med henne sedan hon var liten, men Tova-Li berättar om några korta fina minnen hon har av sin mamma för att understryka att ”mamma är okey” för mej.

Hon vet inte hur länge hon ska bo på Sis-institutionen och det är upp till mej att bestämma det. Helst vill jag ta hem henne till mej direkt, men självklart kan jag inte göra så. Hon ska ”utredas” och sedan flytta till ett boende som passar henne bättre. Och det är jag som ska komma fram till vad som är det bästa för henne.

Just i stunden är det den institution hon är på som troligen är ”bäst” ändå, eftersom hon skadar sej själv och andra i förtvivlan över allt! Hon har ångest och skär sej, rymmer och super när hon kan. Det är symtomen på en Eländig uppväxt.

Hur ska vi kunna lappa ihop henne?

Fortsättning följer…

En liten skrutta…del 1 /erviluca

Postat den

Jag såg henne som en liten skrutta, som haft det för jävligt i livet, och som reagerade på det, den första gången jag träffade henne, men På det SIS-hem hon då bodde tyckte dom att hon var ”för jävlig” och ”jobbig”.

Men skulle inte du också vara det om du varit med om följande:

Båda hennes föräldrar var blandmissbrukare – dom tog kort och gott det som fanns till hands; sprit, tabletter, droger. Hennes första år levde hon i ett kaos, i en knarkarkvart, innan Socialtjänsten uppmärksammade hur hon hade det och omhändertog henne, och hennes bror, som också hunnit födas in i skiten.

Hon var 3 år när hon omhändertogs, brodern var ca 1,5 år. Dom hade då brännmärken på kroppen, var skitiga, sår i underlivet av att ha fått gå med fulla blöjor för länge, håret var ett enda trassel, blåmärken etc. Båda var inåtvända och tysta och givetvis försenade i utvecklingen.

Barnen placerades i en fosterfamilj och ”glömdes bort”. Detta hände ”förr-i-tiden” inom Socialtjänsten då det inte var så strukturerat. På 70- och 80-talet. När barn placerades i ett fosterhem (som det hette då) hade dom fått det bra – problemet var löst – och man kunde slappna av och fokusera på barn som levde kvar i och hade det svårt i sina hem. Det var som om fosterhemmet hade adopterat barnen. Och eftersom dessa två var så pass små tänkte man att ”nu blir det bra och barnen får växa upp där som deras egna barn”.

Kanske någon socialsekreterare åkte dit någon gång om året och kollade att det var okey, kanske inte. Men på ett sånt besök träffade socialsektereraren fosterhemsföräldrarna och pratade med dom över en kopp kaffe och sa dom att allt var bra, så var det bra. Kanske socialsekreteraren tittade in i barnens rum också och såg att det såg okey ut. I bästa fall träffade socialsekreteraren barnen och pratade med dom, men hade ingen speciell teknik och ställde frågor sådär som vuxna gör: ”Har du det bra? Trivs du? Hur går det i skolan” och barnen svarade ”Ja/bra/bra” och sen var intervjun slut.

Ungefär 10 år senare uppmärksammades barnen igen, i skolan, som gjorde en soc-anmälan. Och när skolor gör anmälningar till Socialtjänsten är det riktigt illa, för skolor är ofta vääääldigt duktiga på att trixa och fixa och försöka ställa till rätta innan dom gör en anmälan. Båda barnen mådde då riktigt dåligt och var utåtagerande och bråkiga och pojken bajsade på sej. Det framkom under utredningen att båda barnen varit utsatta för misshandel och sexuella övergrepp i detta fosterhem. Betänk då att barn berättar inte sånt här på en första intervju, utan det krävs långt och tålmodigt arbete för barn att få förtroende för vuxna och berätta hur det är. Båda omplacerades i ett s k HVB-hem (Hem för Vård och Boende) – hos ett erfaret par som jobbade som familjehem på heltid. Dom hade dessutom 3 andra placerade barn boende hos sej, som inte mådde så bra.

Pojken knöt an till pappan i familjen efter en tid, men flickan rymde, stökade, drack sej full och var allmänt mycket jobbig. Båda fick samtal på BUP, men det betyder egentligen ingenting för det viktiga är ju att ett barn får förtroende för den som arbetar på BUP och vågar släppa ut sin sorg och berätta. Jag tror inte detta skedde och istället fick dom olika diagnoser.

Paret i familjehemmet hade arbetat som HVB-hem i många år och till slut orkade dom inte längre och bestämde sej för att skiljas. Flickan och pojken hann bo hos dom i drygt 1 år innan skilsmässan var ett faktum. Familjehemsmamman ville ha kvar dom två yngsta placerade barnen, familjehemspappan tog hand om pojken, men ingen av dom orkade med flickan, som agerade ut på så många olika sätt, så hon placerades på en SIS-institution. Hon var då 14 år.

Fortsättning följer…

Hur kan du lämna ditt barn?/erviluca

Postat den

Du är ihop med en tjej, troligen förälskad. Tjejen blir gravid. Du vill inte ha barn, men tjejen är gravid. Punkt. Du och tjejen har skapat ett nytt liv och vad du än tänker om det så är det så. Ni är liksom 50/50 av Skapandet av en Ny Individ. En helt ny människa. Om ni använt skydd är det ju ”OJ!” och ni har gjort vad ni kunnat för att hon inte ska bli gravid, men om ni inte skyddat er så…. Hur tänkte du??

Om hon sagt att hon använder skydd fast hon inte gör det så ljög hon och då är hon ”dum” – ”Dumma dej!” – men du kan samtidigt inte som kille enbart förlita dej på att hon skyddar sej. Om du absolut inte vill ha barn – använd skydd själv.

Och så finns det ju abort. Självklart kan vem som helst göra abort, men varken du eller hon vet hur hon kommer att reagera om hon blir gravid. Så fort ett barn blir till händer det en massa grejer i kroppen på kvinnan. Dessutom vet hon inte hur hon psykologiskt kommer att reagera på vetskapen att det finns ett nytt liv i hennes kropp, plus att det är en hormonrusch som sköljer runt i kroppen.

Du vill att hon gör abort. Du vill inte ha barn. Hon gör inte abort. Hon kan inte/vill inte/klarar det inte. Det är hennes rätt att välja vad hon vill utsätta sin kropp för. Här har du ingen rätt och det kan du sura över resten av ditt liv, men mitt tips är att du istället växer upp och beter dej som en man – en vuxen människa, som förstår att ”shit happens” i livet och då tar man ”tjuren vid hornen” gillar läget.

Ett nytt liv har skapats. Ett nytt liv föds. Detta lilla liv är 50% du. Femtio procent du. Dina gener finns nu i denna lilla människa och hans liv startar nu. Han kommer att gå på denna jord i kanske 90 år.

Mamman tar i princip alltid ansvar. Hon hade (troligen, men inte i alla fall) inte heller tänkt bli gravid, men nu blev det så och hon kunde inte ta bort det nya livet och nu finns han. Han finns, får ett namn, äter, skriker, sover och behöver henne dygnet runt. Dygnet runt. Hon gör vad som krävs, kanske helt ensam. Ibland nästan utan pengar och ibland under rätt jobbiga och svåra förhållanden. Har hon tur har hon andra vuxna omkring sej som hjälper till. Men många kvinnor får klara sej själva – skylla sej själva: ”Det skulle du tänkt på innan du skaffade barn…”.

Men ett nytt liv finns på vår jord, en liten pojke eller flicka som så småningom undrar var pappa är. ”Vem är min pappa? Varför ville inte pappa ha mej? Kommer pappa att hälsa på mej nån gång?” En människa som om tio, tjugo eller kanske trettio år kommer att vilja söka upp dej.

Nej, du förstår, lille vän, pappa var sur för att du skapades. Pappa blev arg för att din mamma inte gjorde abort. Pappa ville inte betala för dej. Pappa ville inte att du skulle finnas.

Jag tycker synd om dej, pappan, för du går miste om ditt barn. Du går miste om en liten avbild, din avkomma bara för att du ser så kortsiktigt och för att du är…..

….dum i huvet.

Hoppas inte din son ärvt det.

Skänk dina vantar /erviluca

Postat den

Nu när det är så kallt och det har kommit en massa snö tänker jag på alla som fryser. Alla som inte har vantar eller vettiga vinterskor. Alla som inte har mössor (fast många VÄLJER att inte ha det och då är det en annan sak).

När jag ser en Väldigt Gammal Man komma gående emot mej med rollator framför sej, med gamla slitna sneakers på fötterna – och jag tänker ”halka inte!” – och utan vantar när det är MINUS 12 grader gör det ONT i mej.

Eller när jag hör en lärare ropa till en pojke: ”Har du inga vantar??” när hon tagit ut eleverna för att leka i snön, och pojken ropar tillbaka: ”Nej, jag behöver inga!”….och vem som helst kan räkna ut att han inte kan ropa tillbaka: ”Nej, för mamma har inte råd att köpa vantar till mej och mina syskon!”. Och vem som helst kan räkna ut att hans händer måste vara ISKALLA!

Kan man inte ställa en låda vid varje pendeltågstation, eller utanför varje ICA eller COOP – eller Någonstans i varje stadsdel/stad, och fylla den med vantar som ”blivit över”. Många utav oss har FLERA par vantar hemma i skåpen/lådorna. Kan vi inte skänka dom till ”dom-som-behöver”?

Och kanske också vinterjackor/kappor, stövlar etc som vi inte behöver. Visst kan vi skänka allt detta till second hand affärer också, men även där kostar det och det finns dom som måste låta varje krona gå till mat.

….för att inte tala om alla hemlösa. 😦

Se dej omkring: Se dom som fryser. Hjälp dom!

#skänkdinavantar