RSS Flöde

Kategoriarkiv: Uncategorized

Rabies-skräck /erviluca

Postat den

Första mötet. ❤

För någon vecka sedan såg jag att det var 28 chatt-inlägg i den grupp jag är med i som har ryska hundar. Jag gick in och kollade och där var fullkomlig hysteri! Jag läste ikapp och av sammanhanget förstod jag att två hundar i samma bil som Matilda åkte i (det var 20 hundar i bilen, alla i egen bur) hade testats för om dom hade rabies-skydd (dvs fått rabies-spruta) i Polen av en veterinär, och testen hade kommit tillbaka och visat att dom hade lågt värde på skyddet.

Dom hade alltså inte rabies utan LÅG MOTSTÅNDSKRAFT mot rabies (trots att dom ska ha vaccinerats).

Av vad jag förstod skickades resultaten till Jordbruksverket som kontaktade både ”chefen” för ”Jag vill leva-föreningen” och alla nya hundägare. Alla fick en föreläsning om Allvaret i att hunden hade för låga värden (eller inga alls) och alla hundar skulle nu testas.

Jag hade då inte hört något om detta, men skrev ett mail till Jordbruksverket och frågade om Matilda skulle testas. Ungefär samtidigt ringde en man från JBV. Han var mycket seriös och allvarlig och läste upp förhållningsorder osv, att vi fr o m nu var satta i karantän osv.

Jag kunde inte låta bli att genom hela denna ”cirkus” å ena sidan tycka att det är BRA att JBV tar detta på allvar och att det är VIKTIGT att inga rabies-smittade djur kommer till Sverige, men å andra sidan tyckte jag det var lite ”tramsigt och överdrivet” eftersom Matilda (och hennes ryska kompisar) då hade varit i Sverige i 6 veckor och ingen hade rabies (för om dom haft det hade dom redan insjuknat) och att det enda som hänt var att två av hundarna hade för låga värden (dvs blivit vaccinerade med dåligt vaccin eller så tog vaccinet olika i olika hund-kroppar).

I vilket fall som helst var vi efter detta samtal satta i karantän i hemmet: Jag, Matilda, Milton, Theodore, Blinka och Minsting. Oj, vad vi led! NOT.

I chatt-gruppen fortsatte vissa av hundägarna vara livrädda och skulle vaccinera sej mot rabies och visste inte om hunden skulle få träffa barnen längre etc. Jag klev tillfälligt ur gruppen för jag orkar inte riktigt med folk som går igång i 180 och målar faan och hans moster, kusiner och morbröder på väggarna, innan dom vet. Att oroa sej och bygga Helveteskällare i fantasin är inget jag mår bra av eller vill ägna mej åt. Jag orkar heller inte lugna folk som gör det.

Sen ringde en veterinär upp och meddelade att jag skulle ta mej till Rimbo och ta detta prov på Matilda. Jag sa att jag skulle åka kommunalt och hon sa då att jag skulle se till att Matilda inte slickade på någon eller hälsade på andra hundar etc (som om OM hon haft rabies, skulle smitta genom att hälsa på någon och OM hon haft rabies hade jag märkt det – rabies går inte omärkt förbi s a s).

Jag såg resan till Rimbo som en utflykt och tänkte att det skulle bli mysigt att åka tåg, tunnelbana och buss med Matilda som är en underbar kompis på resor och jämt och överallt!

Givetvis tog jag fel buss och hamnade på Campus Roslagen istället för i Rimbo, men allt går att lösa så efter att ha tagit en hamburgare på Mc Donalds med Matilda, så åkte vi vidare till Rimbo – en halvtimme försenade.

Veterinären var en mycket trevlig kvinna och provet tog 5 minuter att ta. Matilda satt lugnt och reagerade inte ens. Sen gick vi runt i Rimbo i 1 timme (eftersom vi missade bussen hemåt med ungefär 3 minuter). Rimbo är fint. Det är nog fint att bo och växa upp i Rimbo, men det verkade mest vara äldre människor som bor där….(?).

Resan hem gick lika bra som resan dit, nej bättre eftersom jag varken tog fel buss eller tåg och Matilda är fantastisk!

Idag fick jag svaret på provet: Det var 0,4.

En kvinna från JBV ringde upp och sa att provet visade 0,4 vilket är lågt, så OM jag ska åka utomlands med Matilda måste hon vaccineras mot rabies, men annars behövde jag inte göra något och karantänen är nu bruten.

Hallelujah!

Det här blev ju också en artikel en nyhetstidning och dök upp i nyheterna, och det lät som om det kommit en last rabiessmittade hundar från Ryssland. Så är inte fallet. Givetvis finns det oseriösa människor som skickar/säljer dåliga hundar till Sverige, och givetvis finns det skumma typer som sätter en stämpel i ett hundpass att hunden är vaccinerad fast det inte är det….(gissar jag), men just den här föreningen har varit i gång i flera år och hon som är ”högsta boss” är riktigt seriös och hundarna som kommer är jättefina och ofta välskötta eftersom dom flesta får bo i en fosterfamilj i Ryssland några månader innan dom kommer.

Min Matilda är den klokaste och finaste hund jag haft (och då är hon min hund nr 10!). Hon är lättlärd, nyfiken, lugn, anpassningsbar och otroligt kärleksfull och snäll.

Jordbruksverket har meddelat att om någon av hundarna inte har något skydd mot rabies (och kanske då inte ens vaccinerats?! eller att vaccinet var dåligt eller inte ”tog”?) ska hunden avlivas. Hittills har en familj fått det beskedet och vi andra undrar: Varför ska man avliva en hund som är frisk och som inte har rabies? Hundarna har nu varit i Sverige sedan den 14 juni och hade någon haft rabies så hade det brutit ut redan.

Ska hunden avlivas för att straffa föreningen/hundägaren/Ryssland? Vad? Hunden är alltså frisk och kanske borde man vaccinera den mot rabies istället (trots att vi inte har det i Sverige). Varför ska hunden straffas? Varför ska den avlivas?? Jag behöver få veta och förstå, och helst stoppa avlivningen.

……………………………………………………………………………………….

http://jag-vill-leva.com/

#ryskagatuhundar #jagvilllevahund #avlivafriskhund #rabies #räddförrabies #vaccination #titer #låthundenleva

Bilderna är inte mina/erviluca

Postat den

När jag äntligen fattar hur man laddar in bilder från mobilen till datorn…(ja, jag vet – nivån på kunnandet gällande sånt här är Under Lågvattenmärket….nästintill på ”Förbjudet-att-kunna-så-lite-nivå”) ….

……och hittar rätt i datorn bla bla bla och allt sånt….

…..så frågar datorn (eller om det var mobilen? Nej, det var nog datorn) : ”Vill du ladda ner alla 2546 bilder?” och jag bah: ”Va?! Så många bilder har jag ju inte ens i telefonen!!”…men jag klickar på ”ja” och så börjar överföringen.

När jag sedan tittar på bilderna är minst hälften, om inte mer, inte mina bilder! Det är kvinnor och män i olika situationer, men jag har aldrig sett dom! Och jag har absolut inte tagit bilderna själv….om jag inte blivit heeelt dement och gått omkring och tagit bilder på människor jag inte känner.

Hur faan har det här gått till?

Jag skriver till Äldste sonen och frågar och tar för givet att han ska svara: ”Jahaaaa, men då har du….#braförklaringsomärsjälvklarförhonom. ” Men det gör han inte, han svarar ”Jag vet inte….”.

Eeeeeh, va?!?

Att den otroligt datorkunnige sonen, som bygger sina egna datorer och gör sina egna dataspel och har ett eget företag i den branschen, svarar ”Jag vet inte”, gör att jag faller……….

….och faller………

….och kan inte ta mej upp igen…..

Nejdå. Jag bah skoja!

Jag tänker ”Jaha, då är det lite ovanligt då”, men det jag vill göra är att ta bort alla bilder som inte är mina. DET ska jag göra iallafall.

Och kanske är jag lite unik som lyckas få 1000 bilder som inte är mina in i min dator….kanske inte.

Men nu ska jag gå och handla för ikväll kommer Mellan och hans tjej på middag.

Förresten måste jag berätta lite mer om min semester. Den har varit ganska händelselös….eller inte. Skitsamma! Jag berättar i nästa inlägg.

Tror jag.

……………………………………………………………………………………………………………………………….

PS. Hur lägger man till musik på Instagram? DS

Ren och skär skräck/erviluca

Postat den

Det är morgon. Jag har plockat fram matskålar till hundar och katter och ställt på rad, öppnar kylskåpet och tar fram hundmaten och pruttar (det är som en stor korv fylld med hundmat – Four Friends – och hundarna ääälskar det! Plus Theo, den ena katten…) ut den i några av skålarna. Så går jag till matbordet och ska ta kattmaten som står där. Jag slänger en blick på Milton som står vid köksbordet och väntar och…..

NNNNNGGGGAAAAAAAAAAAAAH!!!!!!!!!

Jag skriker inte högt, men inuti. Faan, vad jag skriker högt inuti. Jag backar långsamt ut ur köket och fräser till Milton: ”Kom Milton! KOM! NU!” och är livrädd för att han ska närma sej/backa på…….

Precis så såg den ut.

Den är….#hittarinteord ………#OTÄCK #VIDRIG #VEDERVÄRDIG! Den är grå och högbent och ser ut som en….. rysk maffiaboss. Det hade inte förvånat mej om den hade sagt ”Hola Signorita!”….Nej, det var ju spanska. Nåja. Den ser ut att heta Sergio. Den är så stor att den är nästan som en liten människa, fast stor, och ful! Fy faan vad otäck den är!

När jag backat ut ur köket börjar jag skaka och tankarna går i 180: Vad ska jag göra?? Ringa Polisen/Brandkåren och säga att det står en….rysk maffiaboss i mitt kök? Med åtta ben.

Samtidigt tänker jag att jag ÖNSKAR det varit en rysk maffiaboss på riktigt. Det hade varit mer hanterbart. Tror jag.

Jag svettas och skakar. #vadfaanskajaggöra? Jag vågar inte gå in i köket igen. Jag går runt i lägenheten och letar efter ett vapen. Vad faan använder man för vapen till en ryskt maffiabossmonster vid namn Sergio?? Eller vad faan han heter.

”Jag slänger en handduk på honom!” tänker jag, men vad gör man sen?? Tänk om han smiter ut under och attackerar mej! Jag måste stampa på handduken snabbt överallt – om jag vågar… Tänk om jag inte vågar!!

Hjärnan arbetar, hjärtat slår, svetten rinner. Ska jag väcka Minsting? Nej, det hjälper ju inte. Han är nästan lika rädd för spindlar som jag. Och en nyvaken Minsting som också är rädd – han kommer att vilja flytta. Omedelbart! På studs! Det vill jag med. Får lust att ringa en flyttfirma…

Men istället tar jag handduken och smyger tyst in i köket…

Hundarna och katterna tittar förvirrat på hela cirkusen: ”Vad faan göööör matte och varför får vi ingen mat??”….men det är som om dom förstår att det På Riktigt – att jag försöker rädda dom ifrån….en Fara….för dom står mest bara och tittar på mej….förvånat. Dom säger inget och gör inget, som tur är. Jag hade dött om dom rört sej mot The Spider Sergio.

Jag smyger alltså in i köket….

Spindeln är borta! Den är för i helvete borta!! VAR I HELVETE ÄR DEN??

Jag tittar på taket, golvet, väggarna….men vågar inte titta under kökssoffan – någon måtta på modet får det väl vara iallafall.

Sen går jag in i vardagsrummet och ställer mej mitt på golvet och kör lite terapi (jag har inte ro/mod att sätta mej i soffan): ”Erviluca, det finns spindlar överallt utan att du ser dom. Du går i skogen varje dag och där kryllar det av spindlar, och du överlever. Erviluca, du behöver inte flytta. Spindeln gick kanske ut…eller kröp tillbaka i det hål den kom ifrån …..

Du är mycket större än den och om ni skulle börja slåss skulle du vinna och döda den lätt som en plätt.”

Jag frågar mej själv om det verkligen är säkert….JA, det är det, säger jag till mej själv. Det finns inga giftiga spindlar i Sverige…..fast å andra sidan är det inte giftet jag är rädd för….det är….utseendet och…..att jag inte vet var den är….och att den/spindlar är så jävla inihelvetes FULA och OTÄCKA!!

Ja, men i vilket fall som helst så dör du inte av en spindel, eller ens tio…..

…..och framförallt heter den inte Sergio.”

Såja. Botad.

Not.

Nästa gång denna spindel visar sej ringer jag tamejfaan Brandkåren. Dom får sätta eld (!) på min lägenhet, alternativt spruta den full med skum eller vatten….

…..eller varför inte DDT.

……………………………………………………………………..

Fotnot: För unga läsare kan jag berätta att DDT var ett GIFTIGT GIFT som användes mot allehanda kryp förr-i-tiden, och som visade vara sej giftigt för människor också….ja, allt levande.

Nu är han arg på mej/erviluca

Postat den

Han tycker nog att jag ger efter för lätt. Att jag är för lättsam, för ”hej- och -hå” och ”det-löser-sej”. Kanske till och med slarvig eller inkonsekvent. Och ovarsam.

Theo var borta från vårt hem i flera dygn häromsistens. Jag tittade efter honom på alla mina hundpromenader, ropade ibland, tyckte jag hörde honom, men hörde oftast i syne (”öre”?) eller så var det något barn som lät…

Sen satte jag upp lappar om att han var borta och att man kunde ringa mej om man såg honom.

Fyra dygn gick och vi hann fundera mycket på var han kunde vara, om han var instängd, överkörd eller att någon tagit honom. Jag fick också fantasier om att någon plågat honom eller skadat honom. Säkert tänkte också Minsting såna här saker. Både han och jag är såna som är ko-lugna på utsidan trots att det KAN vara kaos inuti.

Det var inte kaos inuti mej, men en viss gnagande oro. Och jag saknade honom och hoppades han hade det bra där han var, att han sov gott på natten och fick mat.

Så dök han upp, bara sådär, hoppade in genom fönstret (som stått halvöppet i flera dygn). Han såg omtumlad ut, var lite smalare och verkade dödstrött. Han hade säkert varit ute på ”knull-runda”, eller iallafall är jag säker på att det var hans kön som styrt. Hans kön styr nästan hela honom.

Hans kön gör att han MJAAAAAUUUUUAAAAAR högt och uppfodrande heeeela tiden – dag som natt. Han vankar runt och säger ”MJAAAAUUUUU!”, kliver på mej och säger ”MJAU-MJAU-MJAU!!!”. Högt. Uppfodrande. ”Gör nåt!” liksom.

Nu har han vilat några dygn, och ätit mängder. Så nu är han fit for fight igen. Och vill ut!

Och jag har semester. Ska jag vara hemma och lyssna på detta nu dag ut och dag in? Detta MJAUUUUANDE och att han kliver på mej, stirrar på mej och vankar runt runt och MJAUAR….

Ja, han SKA kastreras när han parat X antal honor. Vi väntar. Och väntar. Och han JAMAR!

….och så råkade jag nyss öppna fönstret i vardagsrummet lite för mycket….

Det är ju så varmt!

Minsting kom förbi och tittade ARGT på mej: ”Varför är det öppet?? Var är Theo? DU FÅR INTE!!!”.

Jag skruvade på mej, petade med tån i mattan, tittade i golvet….

”….men jag bara RÅKADE….det är ju så varmt! Och jag orkar inte ha alla fönster stängda jämt….”.

”Men du FÅR INTE!”

Han tittade på mej argt och han brukar ALDRIG vara arg, eller ens sur.

Hm, jag kanske måste lyda då…. 😦

#stängerallafönster #stängeraltandörren #instängdafamiljen #instängahundarochkatter #kvavt #instängt #strängson

Konsten att bajsa/erviluca

Postat den

För Matilda är det väldigt noga var hon bajsar (och ibland kissar). Det verkar vara en mycket invecklad process i hennes hjärna: Det ska lukta Perfekt, vinden ska komma från syd-syd-väst och det ska fläkta lagom, solen ska stå i nord-ost, marken ska vara av grus-sand-gräs och inga störningar får förekomma från omgivningen, rumpan ska riktas åt norr och huvudet åt söder. Typ. Oj, vilket process det är för Matilda att få till det VAR hon ska bajsa och NÄR. Ibland blir ärendet ogjort så att säga. Om det är något som blir ”fel” när hon snurrar runt och provböjer ryggen och letar ”Rätt Ställe”, så avbryter hon Projekt Bajsa och går vidare.

Om jag vet att hon inte bajsat på länge så är det oerhört frustrerande att stå bredvid och se henne Analysera och komma fram till ”Nej, det funkar inte här”. Häromkvällen gav jag upp och gick in med henne igen och tänkte: ”Jag skiter i det här nu!” vilket gjorde att hon försiktigt petade en tass på mej mitt i natten och sa ”gnäll, gnäll”. Jag gick upp och släppte ut henne på tomten, hon gick runt, runt, snurrade, nosade, ”funderade” (eller vad hon gör när hon går runt) och till slut insåg hon väl att hon var tvungen att släppa ut skiten TROTS ATT inte solen var uppe och vinden låg i fel riktning samt att underlaget inte var det optimala. Hon var helt enkelt för bajsnödig, så hon bajsade TROTS ATT det var vissa saker som inte stämde. Troligen ett inre trauma.

Hon är rätt petig med var hon kissar också, men inte lika petig, och jag tror hon börjar fatta att hon MÅSTE kissa när vi går kvällsrundan, annars får hon hålla sej hela natten. Hon är superbra på att hålla sej och är den typen av hund som ALDRIG kissar eller bajsar inne – hellre dör hon (tror jag). Milton är mer: ”Okey, jag hann inte bajsa ute, då bajsar jag inne”. Men så är han ju också 14 år och med ålderns rätt få han vara lite kocko-bello.

1 månad med Matilda/erviluca

Postat den

Matilda 1

Nu har det gått en månad med vår nya familjemedlem, Matilda.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mej att det skulle gå så här bra! Jag vet inte om jag föreställde mej något alls innan, egentligen, och jag är inte sån som oroar mej ”i onödan”/i förväg – jag är mer ”go-with-the-flow-typen” och utgår ofta ifrån att det kommer att bli/gå bra, men ändå.

20200614_172643

Matilda har helt anpassat sej till oss och våra vanor. Hon är ko-lugn både inne och ute och små barn kan komma fram och klappa henne och hon står bra stoiskt och låter dom klappa. Det är så skönt att slippa oroa sej för det (för DET kan jag oroa mej över – att ett barn skulle bli nafsat på el dyl, om jag hade en sån hund…).

 

Matilda kan också gå lös och går då nästan bara bakom mej hela tiden. Hon gör väldigt sällan egna små vändor. I början gick hon bara bakom mej, eller ibland vid min sida, även i koppel, men när hon nu fått gå fler och (troligen) längre promenader än tidigare, går hon nästan bara bredvid och mer sällan bakom.

 

Första veckan hade jag två ”segproppar” bakom mej i koppel – numera har jag bara EN segpropp bakom mej; Milton, som är 14 år och en riktig segpropp nuförtiden, med ålderns rätt. På grund av detta faktum får han inte följa med på den långa och snabba promenaden, utan bara på den halvlånga där båda går lösa och Milton då hamnar lååångt bakom, men det gör inget eftersom den promenaden sker in i skogen på en stig där vi sällan möter någon alls.

Matilda 3

Vi hade några dagar med Galna Katter här hemma, då Theodor plötsligt blev ett monster, fräste och betedde sej som en idiot, vilket gjorde att Matilda ville jaga honom. Plötsligt en dag slutade Theo dock och nu är dom vänner och sover till och med bredvid varandra ibland.

blinka

Blinka, som har större integritet och som NOGA väljer sina vänner….har inte till 100% accepterat Matilda än, vilket gör att Matilda ibland blir sugen att jaga Blinka, vilket har hänt några gånger….inte bra….men det verkar som om båda försöker hitta ett sätt att leva i samma hushåll….på nåt vis. Det känns hoppfullt, iallafall.

Cesar Millan

När det inte verkade som om dom skulle lösa det själva, hade jag Matilda kopplad och knyckte till när hon såg intresserad ut. Jag är en av dom som gillar, och tror på, Cesar Millans metoder, och kör ”psht” och små ryck. Jag vet att det finns många som ”hatar” honom och säger att han är våldsam etc, men dom skiter jag i och jag skiter också i dom ryktena. Alla som är kända får såna elaka rykten och det jag sett av Cesar Millan på TV (2 miljoner avsnitt!) gillar jag. Jag gillar hans prata om energier och att vara en lugn och tydlig ledare.

Matilda har tre intressen i livet: Sova, äta och gosa. Promenader är väl okey, men dom kunde hon nog vara utan… känns det som.

Sen gillar hon när jag gör övningar/tricks med henne: Det ÄLSKAR hon! Hon slår nästan knut på sej själv i LYCKA över att försöka göra det jag vill! Jag ska se om jag kan filma det…Hon är sååå ivrig och så otroligt lättlärd! ”Sitt, tass, ligg och kryp” lärde hon sej i ett nafs. ”Stanna kvar” och ”kom” kort därpå. Jag kommer att få svårt att hitta på nya saker att lära sej….

Matilda och Lucas

Matilda är sååå klok och sååå gosig! Hon är som en klok nallebjörn. Och hon är rolig!

Igår lekte Minsting med henne och jag skrattade jättemycket när hon slog med sina tassar i golvet som hon gör när hon blir väldigt glad och upphetsad. Hon liksom trummar i golvet med tassarna.

Matilda och Milton är som två gamla vänner som alltid varit tillsammans. Dom lever sida vid sida men verkar inte bry sej om varandra speciellt – det är som om ”ja, hon har ju alltid varit där”.

Matilda 4

Matilda har åkt pendeltåg, bil och buss. Om hon fick välja skulle hon säga att hon föredrar pendeltåg. Bil var inte kul, men accepterades – hon dreglade dock av nervositet. Buss var ”sådär”. I alla sammanhang lägger hon sej tillrätta vid mej och accepterar det, säger ingenting och är enkel att ha med och vara med. Hon drar aldrig i kopplet och har liksom inte ”andra åsikter”. Jag har hört henne skälla ett par gånger bara, men för övrigt skäller hon i princip aldrig.

Hon hälsar glatt på alla som vill hälsa på henne och lägger sej ofta direkt på rygg då och vill bli kliad på magen. För övrigt sover hon helst mitt på golvet på rygg med benen i fyra väderstreck.

Matilda 8

Häromdagen var vi hos veterinären för att skaffa ett friskintyg. Givetvis skötte sej Matilda exemplariskt rakt igenom, väntade snällt liggande på golvet i väntrummet, trots jamande katter runtom, och hela undersökningen gick sedan hur bra som helst. Veterinären sa att hon bör gå ner ca 5 kg i vikt, så nu ska Matilda och jag gå ner i vikt tillsammans…. Vi får se vem det är svårast för…

Jag är sååå glad över att jag valde att adoptera Matilda och jag kunde inte fått en bättre och härligare hund.

 

Ny familjemedlem/erviluca

Postat den
Ny familjemedlem/erviluca

 

I förrgår gick jag upp 3.30. Jag vill ha god tid på mej på morgonen. Vill inte stressa. Vill sitta framför TV:n i lugn och ro och äta frukost. Alltid. Även när jag ska vara vid Skogås Centrum kl. 5.00.

Klockan 4.45 var jag vid Skogås Centrum, men hellre för tidigt och sitta och vänta, än för sent med andan i halsen. HATAR att stressa!

Att vara vaken (förstås!) och ute och gå klockan fem var mysigt. Jag tänkte att jag borde göra det fler gånger. Njuta av morgonen och lugnet och se hur dagen vaknar. ”Jag borde gå upp vid 5 och gå en långpromenad med hundarna jämt”, tänkte jag. Fast sen kom jag på att Milton nuförtiden går såååå långsamt, plus att han inte vill gå långt längre. Han vill ta en sväng runt kvarteret, sen är han nöjd. Med all rätt. Han är ändå 14 år gammal.

 

Strax före fem blev jag upphämtad av en främling, som bestämt. Sen åkte vi mot Nynäshamn. I bilen pratade vi lite om våra hundar. Vi skulle båda hämta en rysk gatuhund i Nynäshamn. Hundarna hade lastats på i burar på fredagen och åkt bil och båt sedan dess och skulle vara framme i Nynäshamn klockan 6, då vi skulle stå där beredda och ta emot våra nya familjemedlemmar.

Vi kom fram till parkeringen utanför Skärgårdshotellet och där var redan några bilar och på parkeringen stod ett gäng förväntansfulla människor i alla åldrar och med alla möjliga utseenden, med koppel i handen. Jag satte mej på en låg mur och pratade lite med några. Man kunde konstatera att människorna som skulle hämta en hund var alltifrån helt nya blivande hundägare, till såna som ”alltid haft hund (-ar)” och/eller hade hund (-ar) och/eller katt (-er).

Så dök ”hon-som-sköter-hela-hund-grejen” upp och vi samlades runt henne. Hon informerade oss hur allt skulle gå till, att dom skulle lämna ut EN hund i taget, att vi andra skulle stå ”en bit ifrån” för att hundarna inte skulle mötas av ”en mur av människor” och bli rädda, att  hundarna kunde må rätt dåligt efter att ha åkt bil/båt/bil och suttit i burar (i bil utan fönster) i 3 dygn etc. Informationen var mycket bra och därefter spred sej alla (utom några. Som alltid var det några som inte fattade, eller som inte brydde sej, om uppmaningen att vi skulle hålla oss en bit ifrån, men så är vi människor…har jag lärt mej). Jag satte mej på en sten en bit ifrån i en backe och bredvid mej satte sej ”Jaspers blivande matte”. Det roliga var att jag tittat på bilder på just Jasper och känt att ”hm….den vill jag kanske ha istället…”, men att jag sedan landat i att jag ville ha Matilda.

Den stora mörka skåpbilen kom och bakdörrarna öppnades (ifrån oss där vi satt, så vi såg inte in i bilen) och man hörde: ”VOV! VOV! VOV-VOV-VOV!!” gånger 7. Eller möjligen 10. Men det var ca 20 hundar i burar där inne. Så började hundägare ropas upp, med hundens namn: ”Viola!”…..etc. Vi hade fått information HUR vi skulle möta vår hund, att vi skulle ta ut hunden på en gräsmatta direkt för att den var kissnödig och bajsnödig, att vi skulle sätta oss på huk och möta hunden på samma nivå och att hunden behövde få dricka vatten. Det var utställt vatten i plastlådor runt om på gräsmattan. Vi hade också uppmanats att ta med vatten till vår hund.

Jag satt där på stenen och såg hur hundägare efter hundägare tog emot sin hund, gick ut på gräsmattan och hälsade på sin hund. Det var alltifrån hyperstressade hundar till jätteglada hundar till rädda hundar. Precis som dom nyblivna ägarna: En del var lugna, andra var stressade och stissiga.

Så ropade kvinnan ut: ”MATILDA!”. Jag tyckte hon ropade ”AKITA” så jag satt lugnt kvar. Då ropade hon igen: ”MATILDA!” och jag hoppade upp och ropade ”Men det är ju JAG!”. Så gick jag ner för slänten och fram till kvinnan och sträckte fram mitt koppel. ”Vad är det här?!” frågade hon surt. Jag tyckte frågan var konstig. ”Ett koppel…”, sa jag. ”Det där är inget koppel…det är….&¤%&/# ”. Jag förstod inte. Där stod jag med det koppel jag använde både till Flisa och Cecilia (tidigare hundar) och det dög inte, tydligen. ”Det där är ett leksakskoppel”, informerade en volontär som stod bredvid bilen. ”Eeeeh, näe! Jag har använt det till två hundar”, sa jag. ”Då har du haft tur”, sa volontären lite kaxigt. #skitpådej ,tänkte jag. Den ryska kvinnan letade igenom kopplen hon hade liggande i bilen och sa sedan till mej: ”Matilda måste ha ett starkt koppel. Hon drar jättemycket och är jättestark! Här!” sa hon och gav mej andra änden på ett kraftigt koppel och sa ”Du måste först trä igenom handen genom öglan och sedan surra fast kopplet runt handen och hålla emot med andra handen”. ”Herregud, vad är det för hund jag ska få?!” tänkte jag och gjorde som hon sa. Jag fick kopplet och i andra änden var Matilda. Hon var större än jag trodde och jättesöt! Jag gick med henne till gräsmattan, superberedd på att hon skulle DRAAA, men hon drog inte ett smack. Hon kissade och bajsade och sedan gick jag runt lite med henne. Hon drog INGENTING. Jag satte mej ner och gosade med henne och hon strålade med ögonen och viftade lyckligt på svansen, la sej på ryggen och ville bli kliad på magen.

En volontär gick omkring och ville få en bekräftelse på att jag betalat och jag visade ”beviset” och sedan kunde jag gå därifrån. Jag frågade någon om vägen till pendeltåget och hon pekade och jag gick ditåt. Matilda följde mej som världens mest lydiga hund och som om vi alltid varit ute och gått tillsammans. Vi var värsta #kvinnansompratarmedhundarochhenneshund #mannensompratarmedhundar #cecarmillan.

Vi gick till pendeltåget och eftersom det var 30 minuter tills det skulle gå tog vi en liten promenad kring någon sjö (Mälaren?) och Matilda nosade och kissade och bajsade igen och gick SÅ FINT I KOPPEL.

Eftersom promenaden tog ca 15 minuter satte jag mej på en bänk i skuggan vid tåget och väntade. Matilda satte sej bredvid och verkade helt nöjd med det. Hon satt och tittade sej omkring och hennes roliga öron rörde sej hit och dit. Sen klev vi på tåget och då blev hon lite osäker, men jag gjorde som Cecar Millan brukar säga, och var lugn och supersäker och drog henne självsäkert över ”tröskeln” och hon klev in och satte sej bredvid mej i pendeltåget och efter en stund la hon sej över mina fötter. Så åkte vi. 11 stationer senare klev vi av i Skogås.

Vi tog en promenad hem och där band jag Matilda i dörrhandtaget utanpå dörren och gick in och hämtade Milton. Han kopplades och jag gick ut och tog båda  hundarna och lät dom hälsa på varandra. Dom gjorde exakt likadant mot varandra, dvs nosade lite på nosen, nosade lite där bak, viftade vänligt på svansarna och så var dom klara och ville gå en promenad, vilket vi gjorde. Matilda drog inte i kopplet en enda liten sekund. Båda hundarna gick bakom mej och såg ut som om dom alltid hängt ihop så.

Så kom vi hem och Matilda gick in i lägenheten. Hon hälsade fint på båda katterna och jag tänkte: ”Det här kan inte vara sant?! Ska det vara så här enkelt?!”.

Nej, så enkelt skulle det inte vara. Katten Theodore (som vi förkortar till Theo – överraskande va?!) fick plötsligt för sej att Matilda var ett monster och började låta som en jävla idiot! Han morrade och krökte rygg och betedde sej som en galen katt. Matilda blev mest bara nyfiken och hennes öron spelade lustigt, men plötsligt sprang hon emot Theo, som rusade iväg -livrädd. Då bestämde jag mej för att koppla Matilda tills Theo lugnat sej. Så hon fick vara kopplad hela eftermiddagen och kvällen igår. Hon verkade inte ha något emot det alls. Hon följde mej överallt och när jag satte mej i soffan la hon sej nedanför, helt nöjd. Så förflöt en lugn kväll med nya familjen som numera består av TVÅ katter och TVÅ hundar, en mamma och en (vuxen) son.

När jag skulle gå och lägga mej kom jag fram till att hundarna skulle få sova hos mej och katterna fick sova hos Minsting (sonen, 20 år, men yngst av fyra, för er som inte vet). Milton la sej vid mitt huvud som vanligt och jag tänkte att Matilda kanske ville ligga på en filt på golvet. Det ville hon inte sa hon med sina ögon (och öron). ”Jaha, du vill sova i sängen?” frågade jag. Hon nickade (nästan). Jag klappade på sängen och sa: ”Kom då!” och hon hoppade nöjt upp och la sej tillrätta vid mina fötter. Sen sov vi som stockar heeeela natten. Såååå skönt och välbehövligt.

I morse ringde klockan kl. 6.00, som vanligt. Matilda tittade upp på mej och jag sa ”Hej Matilda!” varvid hon svarade med sin svans: ”Dunk-dunk-dunk-dunk”.

Det var första dagen med Matilda – gatuhund från Ryssland.

 


Fotnot:

Matilda hittades mitt i Volgrad (?) för drygt 1 år sedan. Man hittade ingen ägare till henne, men det tycktes som om hon bott i en familj eftersom hon betedde sej som om hon gjort det. Man tog om hand om henne och hon fick ganska fort (av vad jag förstått) flytta till en fosterfamilj där det bodde andra hundar och katter. Där har hon sedan bott i ca 6 månader. Hon är knappt 2 år gammal.

Föreningen som jag fick henne av heter  http://jag-vill-leva.com/ . Dom finns också på FB.

#lägenhetsbyte.se /erviluca

Postat den

Vallhornsvägen ritning

Nej, det går inte. Hur mycket jag än älskar min (nya) lägenhet så är hyran för hög för mej (en person). Ja, jag hade dyr hyra förut också, men då hyrde jag ut ett rum (vilket ju är en historia för sej…men dom historierna finns i tidigare inlägg i min blogg) och fick råd att betala hyran ändå.

Min nuvarande lägenhet är såååå fin och såååå välplanerad. Den är nästintill perfekt faktiskt! Ljus, luftig, bottenvåningen, egen uteplats med liten ”täppa/gräsmatta”….

Drevvikens badplats

….nära naturen, gångvägar utanför, lekplatser på nära håll (älskar ju barn!) och DESSUTOM finns det två hundrastgårdar ett stenkast ifrån huset där vi bor. Går man en liten bit utefter en liten gångväg kommer man till en sjö (Drevviken) och följer man den kommer man till en badplats. Såååå fint!

matteparken

Dessutom bygger man just nu en jättefin park bakom huset: #matteparken. Den kommer att besökas av allt ifrån pyttesmå besökare till tonåringar till vuxna. Snart färdig. Jag ser varje dag hur den växer fram.

Dessutom är det ca 6-7 minuters gångväg till det lilla centrumet varifrån också pendeltåget går. Att åka pendeltåg är bättre än att åka tunnelbana. Det är ren och skär fakta. Pendeltåget är tyst, smyger fram på spåret och man kan titta ut. Det är för det mesta inte heller lika proppfullt som tunnelbanan. Det är 5-6 stationer till Centrala Stockholm.

lägenhetsbyte 4

Denna härliga lägenhet ska jag byta mot någon annan, billigare lägenhet. Först la jag ut en annons på blocket. Inget hände.

Sen la jag ut en annons på http://www.lägenhetsbyte.se och ”FOFF!” så dök det upp över 100 (hundra!) möjliga byten – allt ifrån direktbyten till triangelbyten. ”JIPPI!” tänkte jag. Sen började jag klicka i ”ja” så det stod härliga till (vilket betyder att man är intresserad PÅ RIKTIGT och det är inte bara datorn som tycker det) och sen väntade jag….

…och väntade.

lägenhetsbyte 6

Nu har jag kanske 10 lägenheter där alla klickat i att dom är intresserade av att gå vidare med visningar etc och kanske 50-70 lägenheter där vi ”matchar” (datormässigt) men där en eller två inte aktivt klickat i att dom verkligen godkänner matchningen. PUST!

Det är såååå jävla enkelt att klicka i ett ja eller ett nej! Varför gör dom inte det???

lägenhetsbyte 5

Och det är såååå jäkla enkelt att svara på ett meddelanden när man väl matchar till 100% OCH har klickat i ”ja”.

VARFÖR I HELVETE GÖR NI INTE DET???

Och om ni inte längre är intresserade av byte: TA BORT DIN ANNONS, eller skriv i din annons att du bara hänger där ”på kul” och är egentligen inte intresserad av att flytta över huvud taget.

glad ledsen

Ni som INTE SVARAR skapar frustration! Man blir GLAD: ”Åh, jag matchar med DEN, som ligger i det område jag helst vill bo (och då vill faktiskt inte alla bo mitt i stan/Sthlm, tex jag)!” och så blir man glad och skriver: ”Ska vi gå vidare med visning?” och så får man inget svar!

glada medarbetare inte 9

Sååå irriterande!

SKÄRP ER FÖR FAAN!

Och trots att jag VET att ingen i detta universum kommer att bry sej ett skit om det här blogginlägget, och ingen kommer att klicka på ”ja” oftare för att jag skriver detta, för så här ÄR människor och så  här ÄR livet…..

…..så bara måste jag skriva av mej min frustration.

Done!

Badhus med (icke) simkunniga chefer/erviluca

Postat den

badhus 1

 

Det är som….

  • att anställa en chef, som inte kan simma och är rädd för vatten, på ett badhus.

 

Det är som om…..

  • den duktiga och simkunniga chefen som fanns innan, och som personalen på badhuset älskade, blev nedtryckt under vattnet flera gånger av den nya chefen (med hjälp av pinnar och andra redskap), för att hen skulle ”tränas att vara under vattnet”….innan hen gav upp och slutade (för att inte dö).

 

badhus tom simbassäng

Det är som om….

  • den nya chefen kommer inspringande och säger till personal att sätta upp tyg på väggarna eftersom det skulle vara ”mer praktiskt”….

 

  • den nya chefen säger att personalen ska tömma bassängen eftersom vatten kostar pengar och chefen anser att det räcker att människor får lära sig torrsim.

 

badhuset hockey

Det är som om….

  • att när den nya chefen behöver en biträdande chef anställer hen en ung hockeytränare (som inte heller kan simma) eftersom det ”inte är viktigt att en chef kan själva jobbet”  (….trots att den biträdande chefen ska handleda personalen).

badhus 3 walk all over

Det är som om….

  • en chef får bete sig precis hur som helst för när väl en chef är anställd så är det bara att lyda och gilla läget (för personal).

 

Print

Det är som om….

  • och om chefen säger att den lyssnar så gör den det.
  • den nya chefen tror att om man är tyst när andra pratar lyssnar man.

badhus hälla vatten på en gås

Det är som om….

  • att när personal hör av sig till högre ort/chefer, är det som om att hälla vatten på en gås…

badhus bita ihop

Det är som om….

  • personal som behandlas illa och inte lyssnas på, måste antingen ”finna sig” och ”bita ihop och lyda” eller sluta.
  • arbetsplatsens värdegrund inte behöver följas av chefer.
  • att visa respekt gäller endast från personal till chefer – inte tvärtom.

 

Hoppas det finns andra badhus med simkunniga och respektfulla chefer

….som lyssnar och tar till sig vad personal säger.

Ett påklistrat iskallt leende/erviluca

Postat den

tänker

Har jag träffat henne förut? Jag känner igen det där påklistrade leendet… Hm.

På morgonpromenaden med Milton tänker jag så det knakar.

För flera (kanske 10 …?)  år sedan var jag på en jobbintervju som var något av den konstigaste intervju jag varit på.

arbetsintervju

 

En kvinna som skulle vara liksom ”boss” på det nya arbetet – hålla i allt – och en jobb-coach-intervjuare intervjuade mej. Jag skulle svara på frågor av den där coachen, men bossen satt där och log med sitt påklistrade leende och slängde in lite kommentarer och frågor då och då.

Katten i Alice i Underlandet 4

Det var mycket förvirrande frågor och när jag ställde frågor tillbaka, fick jag väldigt komplicerade svar. Till slut förstod jag varken vad det var för jobb jag sökt egentligen eller om det ens fanns (!), om det skulle startas upp och vad min roll där skulle vara om det var ett jobb och om jag skulle jobba där…. MYCKET förvirrande.

katten i Alice i Underlandet 1

Dom hade/tog mina uppgifter och efteråt funderade jag på vad som egentligen hände. Tog dom mina uppgifter för att använda dom i något syfte – typ söka licens för att få starta HVB-boende (=Hem för vård och boende) eller vad?

Allt kändes så förvirrande och givetvis ville jag inte ha jobbet som kanske inte ens var ett jobb…

…och jag vandrade vidare i livet och la det här bakom mej.

Men idag på promenaden dök minnet upp och nu funderar jag på om ”bossen” vid den här intervjun var den kvinna jag såg/träffade häromdagen….

katten i Alice i Underlandet 2

…kvinnan som kom in med det stora leende varvid iskalla kårar drog efter ryggraden.

Psykopaten.