RSS Flöde

Kategoriarkiv: Uncategorized

Kränkt! /erviluca

Postat den

Jag känner mej kränkt.

Och arg.

Jättearg! Sådär arg så det kniper i magen och jag vill stampa hårt i golvet av ilska.

Jag känner mej överkörd. Mentalt. Och som människa. Som om jag inte är viktig eller som om mina åsikter inte räknas.

Vad har då hänt?

Min lägenhet har genomgått en besiktning.

Besiktningsmannen var en ung (alla är unga i mina ögon nuförtiden, så den benämningen är lite oviss) man med förstoringsglas (tänkte jag skriva, och skrev….) ficklampa och mobilkamera i högsta hugg som kom. Jag var väldigt orolig innan eftersom jag har mycket dålig erfarenhet av besiktningsmän/kvinnor.

Mycket. Dålig. Erfarenhet.

Egentligen ville jag gå med besiktningsmannen runt i lägenheten och höra hur han tänkte och kunna kommentera, MEN han sa att han ville gå runt själv och att vi skulle prata om vad han sett och kommit fram till efteråt.

Så jag satte mej i vardagsrummet och väntade.

När han var färdig började han berätta vad han sett. Han pekade och visade i frysen där det fattades luckor (som jag aldrig sett och visste inte att det skulle sitta luckor där) och en liten mojäng (som dom obefintliga luckorna skulle sitta i) hade tydligen gått sönder i frysen, vilket jag inte heller visste om, eller ens hade sett. Ever. Han lyssnade inte på detta.

”Det ska ha funnits när du flyttade in.”

”Nej, det fanns inte och jag kan ju inte anmäla något jag inte ens märker borde finnas där…”.

Jag insåg snabbt att det inte spelade någon som helst roll vad jag sa, för hans ord var SANNINGEN och mina ord var ”hittepå” eller ”bara försvar”. Han sa inte det, men han konstaterade att han bara följde sina instruktioner och att han skulle skicka besiktningsprotokollet.

Det absolut värsta var när han sa att jag måste fixa uteplatsen. Då brann det till i mej! För följande är fakta:

Uteplatsen (där det är en gräsmatta) blev helt förstörd under den renovering som gjordes av fasaderna och fönstrerna förra året. Det är en enda geggpöl med ogräs där nu. Jag har skickat mail, ringt, smsat och på olika sätt kontaktat bostadsbolaget och frågat OM dom ska återställa uteplatsen eller om jag måste göra det själv. Jag fick vid något tillfälle ett kort svar att det var dom som skulle återställa uteplatsen och sedan har jag väntat och väntat….

…och mailat och skrivit till dom på hemsidan om och om igen och inte fått några svar. Detta sa jag till besiktningsmannen. Han sa då att han försökt ringa mig angående detta, men jag har inte svarat. Jag sa att det knappt går att ringa mej på vardagar för jag sitter nästan alltid i samtal (familjeterapeutar familjer) eller i möten och har fullt upp med jobbet på dagarna så att ringa ett ”privat” samtal går bort. Jag sa också att jag vid något, eller ett par tillfällen försökt ringa honom, men att man då måste ringa via en växel och att dom där sagt att han då varit upptagen. Därefter har jag glömt det hela och istället mailat. Det har inte gått att SMSa honom.

På mailen har jag inte fått svar. Ej heller via hemsidan.

Så efter att ha konstaterat att vi inte nått varandra utspelade sej följande samtal:

”Eftersom vi inte nått dej har vi inte kunnat göra i ordning uteplatsen…” säger han.

”Eeeeh, va?! Jag är nåbar via mail, sms och brev…”.

”Du har inte svarat i telefonen….Sen har du förstört uteplatsen…. ” Han är stenhård.

”???” Jag förstår ingenting. Har JAG förstört uteplatsen? Jag har ju inte ens kunnat vistas där eftersom det är en lerhög med ogräs.

”Det kom dit några som skulle åtgärda uteplatsen men dom kunde inte för det låg hundbajs där.”

Jag tror först att han skämtar, men ser sedan att han menar allvar.

”Så dom gubbar (förlåt fördomen – det kanske var kvinnor också) som kom för att gräva och fixa och dona med jorden kunde inte det för att det låg 3-4 bajshögar (max!!) där?” frågar jag.

”Ja, ingen vill väl plocka upp andras hundbajs…”.

”Men varför kunde du/någon inte bara maila eller smsa det till mej? Eller ringa på dörren och säga det till min son som varit hemma hela tiden? Dessutom tar jag upp dom eventuella bajshögar som ligger där någon gång i veckan så det kan inte ha varit så många….”.

”Men eftersom du förstört den, var man ju orolig för att du skulle förstöra uteplatsen igen…efter att den gjorts i ordning.”

”??? Förstört?? Menar du att ni var oroliga för att hundarna skulle bajsa på den nya gräsmattan?”

”Ja.”

”Ja, det hade dom faktiskt fått göra, men jag plockar ju upp bajset (!) och för det mesta bajsar dom på promenaderna vi går varje dag. Det är rätt sällan dom faktiskt bajsar där… men menar du att förstöra är att låta hundarna bajsa på gräsmattan?”

”Ja.”

Jag kände att jag inte orkade diskutera mer. Bara för att jag har hundar som får bajsa på uteplatsen är jag en som ”förstör” uteplatsen. Den var fin innan dom renoverade…och bajs kan man väl se som gödsel.

Jag har ingen talan och ingen röst. Besiktningsmannens ord är rätt och mina ord är bara försvar (=fel).

Jag sjunker och blir ett litet knytt.

I kampen mot den stora jätten – hyresvärden – är jag en liten skit.

Och jag är kränkt.

Så. Jävla. Kränkt.

Tankar om det som var (dikt) /erviluca

Postat den

                 

Vart ska jag ta vägen i livet?

Vart ska livet ta vägen med mig?

Närmar mig pensionen

Känner mig nästan färdig

och precis i början

Gjorde jag det jag ville

eller drog jag bara iväg?

Hoppade på tågen i farten

utan att veta vart de var på väg

Stannade jag någonsin upp

och funderade på nästa steg

eller lät jag bara känslan styra

utan att reflektera över konsekvenser

Skulle jag stannat upp och planerat mer?

Skulle jag väntat kvar och låtit känslan lägga sig?

Skulle jag inte hoppat på tågen i farten?

Borde jag stannat kvar där jag var?

Tänk inte bakåt säger den rättrådige

Den som tänker efter före

och aldrig ångrar sig

Den vars känslor är paketerade

och endast tas fram i kontrollerad form

Eller de som inte har djupet,

höjden eller styrkan i sina känslor

De som kan kontrollera, planera och

tänka efter före

Jag tänker och tänkte mycket

men oftast snabbt och effektivt

Vågade och satsade igen och igen

Sprang rätt in i väggar

Fixade en stege och

klättrade över murar

Vadade genom strida floder

Sparkade undan irriterande stenar

Rev mig på snår

Gick envist framåt

Grät floder, torkade tårar, hårdnade

Lät tårarna rinna, hårdnade än mer

Ett hårt skal

Ingen släpps igenom

Ingen

Så blir man ensam

När det enda jag ville från början

var att vara Tillsammans

forever and ever

De sa att jag var naiv

blåögd och romantisk

De sa det som om det var fel

töntigt, fånigt och lame

Sån ville jag inte vara

Jag ville vara stark och modig

Klara allt

Så jag byggde mitt skal

tår för tår

Kamp efter kamp

Jag kan själv

Nu är jag Ensam

och ensam är stark

i alla fall utåt

och det är ändå viktigast

Att alla andra tror

att jag kan

och vill

och är

stark modig

Jag kan själv

Prata klarspråk – att vara tydlig/erviluca

Postat den

Eller att våga prata om döden.

Vågar du?

Hur rädd är du för döden på en skala?

Eller är inte döden något som skrämmer dej?

ETT är säkert och det är att vi alla ska dö. Det är bara frågan om NÄR.

Och givetvis HUR.

Vi vill alla dö i sömnen (utan att vi ens märker det) när vi är typ 100 år.

När jag tänker ett varv till så är det inte så enkelt det heller, för OM vi vill leva ”i 100 år” så är vi antingen rädda för att dö och/eller så har vi ett så fantastiskt liv så att vi bara vill fortsätta leva och leva så länge det går.

Det finns ju många som faktiskt har ett så jobbigt och eländigt liv – fysiskt eller psykiskt – så att dom VILL dö, helst ”igår” och helst utan ansträngning.

————————————————————————————————-

Jag tittar på en dokumentär på Netflix som handlar om barn som har cancer på ett sjukhus i USA och som dör. Man kan ju undra varför jag ens tittar på en sån dokumentär, för det är den frågan nästan alla ställer sej när ni läser det här. Jo, anledningen är att 1. Döden fascinerar mej (för jag tror inte det är slut där) och 2. Människor, relationer och psykologi fascinerar mej (och har alltid gjort) och därför är det intressant – och givetvis otroligt sorgligt – att titta på denna dokumentär. Självklart gråter jag när jag ser den. Jag är inte gjord av sten.

I dokumentärens första avsnitt får man bland annat följa en 16-årig kille som behandlats i flera omgångar med allt som går, men där tumören fortsätter växa och ta över hans kropp. Läkarna har dock väldigt svårt för att prata klarspråk och därför pratar dom i cirklar och runt och bäddar in klarspråket (”du kommer att dö”) i så luddiga förklaringar att varken han eller hans mamma förstår att det nu handlar om ”livsuppehållande medicin” tills hand dör.

Läkarna frågar Honom OM han vill ha någon mer behandling och i så fall vilken (han får välja mellan två behandlingar). Samtidigt förstår jag (tittaren) att ingen (behandling) kommer att hjälpa, men det får han inte veta i klarspråk, så han väljer den ena (värsta = cytostatika). Han läggs in på sjukhuset och genomgår denna jobbiga behandling medan mamman är hemma med lillebror och ”har ingen barnvakt” så pojken är oändligt ensam på sjukhuset och personalen lider med honom.

Vid ett möte pratar personalen om frustrationen av att pojken ligger där och dör alldeles ensam. Han är dessutom livrädd för döden. Jag har lust att ropa till rutan: ”Hallå! Prata med pojken om döden! Ta dit en präst eller en kurator som han kan ställa frågor till och få ur sej sin oro och ångest!” och ”Hallå! Ring mamman och säg att hennes son kommer att dö – att behandlingen inte hjälper!”

Sen är det en läkare som säger att ”Jag tror ni alla lindar in era ord så mycket att varken mamman eller pojken förstår att han faktiskt ska dö och att vi förlorat kampen mot tumören. Jag tror vi behöver säga det till mamman, för att hon ska förstå allvaret och komma hit.”

Så gör dom. När samtalet ska hållas sitter det SEX stycken från personalen tillsammans med mamman i rummet och jag undrar stöttar dom varandra eller mamman i detta svåra samtal? Kanske både ock. Det måste vara ett helvetes svårt samtal. Men när hon får VETA hur det ligger till, bryter hon ihop och gråter (givetvis!) och sen stannar hon vid pojkens sida tills han dör.

Jag vet inte om någon pratar med pojken och låter honom lufta sin oro och ångest.


Jag har tidigare också tänkt att vi är för rädda och luddiga kring döden och vi gör den extra svår när vi inte vågar/orkar/kan prata om den. Den kommer för oss alla. I vissa länder/kulturer är den en del av livet och man hanterar den på annat sätt utan att blunda för den eller låtsas att den inte finns. Vi säger ju inte heller att någon dött utan vi säger att någon ”gått bort”. Hur ska ett barn kunna förstå det? ”Vart gick han?” tänker dom (kanske, beroende på ålder).

Självklart vill vi inte att NÅGON vi älskar ska dö. Absolut inte! Det är det värsta som kan hända.

Men tyvärr händer det och när någon blir sjuk eller dör och vi finns där omkring dom behöver vi hantera det och sätta ord på det. Kanske speciellt i sammanhang där barn är involverade. Barn behöver förstå PÅ RIKTIGT. Dom behöver få reagera och agera på det sätt dom gör OCH få ställa både knäppa och tokiga frågor och få raka svar.

När jag gjorde min första praktik som blivande socionom var jag stationerad på Danderyds sjukhus som sjukhuskurator. Vid ett tillfälle satt jag utanför ett rum där min handledare gått in för att prata med en pojke på ca 11 år höll på att dö. Mamman och pappan var i rummet och jag satt utanför med pojkens 6-årige bror. Jag frågade honom hur det var för honom nu när hans bror var så sjuk. Han sa att han tyckte det var jobbigt att han alltid måste vara hos farmor och farfar och att mamma och pappa aldrig var med honom. ”Kommer Markus att dö?” frågade pojken. ”Ja, han kommer att dö”, svarade jag sanningsenligt. ”Får jag hans indiangubbar då?” sa pojken. ”Det vet jag inte. Det får du nog fråga mamma och pappa”, sa jag. ”…men jag kan gissa att du får dom eftersom Markus inte kommer att leva längre och behöver dom inte…”, sa jag sen. ”Yes!” sa pojken och jag såg hur hans ögon glittrade över att få leka med indiangubbarna. Så kan en 6-åring reagera i stunden.

Jag kommer att skriva mer om döden framöver känner jag. Det är ett stort och intressant ämne.

Hur/vad tänker du?

——————————————————————————————————

#prataomdet #prataomdöden #döden #barnsomdör #pratamedbarnomdöden #död #netflix #prataklarspråk #varatydlig #luddig #prataicirklar #varaotydlig #otydlighet #reaktioner #barnsreaktioner

Bensinstationer flyttar sej och ersätts av skogar/erviluca

Postat den

Hundarna och jag ska ta skogspromenaden idag har jag bestämt, men den lilla stigen som går ner i första etappen är hal så jag bestämmer att ta den andra stigen, en bit bort, in i skogen istället.

Jag har gått den här skogsvägen genom skogen hundratals gånger. Den första delen brukar vara lite hit och dit eftersom det inte är en tydlig stig igenom där jag brukar gå, MEN när jag tar den här andra vägen vet jag att den stigen är tydlig och går som ett upp-och-ner-vänt L in i den delen dit jag ska (med foten/taket till vänster, om ni förstår).

Så det är nema problema. Jag glömmer alltid att jag är en vilsepanna som kan gå vilse i en hiss och just den här dagen är den rätt mycket snö på marken och ingen har gått på stigen innan mej så jag får chansa lite…

Jag och ”chansa lite” när det gäller att hitta = TILT, men det har jag liksom glömt idag. Eller inte.

Plötsligt står jag där, en bit in i skogen, och förbannar mej själv: ”Var faan är jag?!” Jag känner inte igen mej alls!

Ska jag chansa (ha ha ha igen!) och fortsätta rakt fram och komma fram i Länna (troligen) eller ska jag gå tillbaka, funderar jag. Jag bestämmer mej för att fortsätta rakt fram och se vart jag kommer. Idiotiskt beslut när det är jag som gör det, eftersom jag då kommer att gå vilse. Så säger den lilla Kloka rösten inuti, men den lyssnar jag inte alltid på….

Jag fortsätter alltså rakt fram och plötsligt känner jag igen mej: ”Meh, där är ju stora stenen med mossa på…? Och där är det stora ikullfallna trädet…?”

Plötsligt går jag på den stigen jag tänkte från början!

Jag blir så förvånad att jag nästan tappar andan. Jag har alltså gått på Den Lilla Stigen RAKT FRAM men kommit fram rakt till vänster dit jag tänkte gå från början! Jag har alltså gått rakt fram, men hamnat rakt åt sidan!

Asså, fattar ni!?

Tänk er att ni ska åka till Centrum, som ligger söderut, men inser att ni kört fel så ni tänker att ”Äh, jag kör vidare till min moster, som bor norrut”, och så plötsligt är ni i Centrum!

Det här har hänt mej massor av gånger och jag blir lika ställd varje gång. Det är som om hjärnan måste flytta runt sej ett varv där inne varje gång. Ibland har bensinstationer flyttats och hus ersatts av skogar i min (förvirrade) hjärna när jag liksom hamnar där jag hamnar.

Spännande liv man lever va?!

Tummen i arslet /erviluca

Postat den

Jag har tummen i arslet – instoppad och hårt sittande.

Jag får faniemej inte ut den! Det är såååå irriterande.

Jag är en kreativ människa, som behöver få utlopp för den sidan – annars blir jag…knäpp! Eller deprimerad. Kanske både ock. Och när tummen sitter inmurad i arslet…

Det är många gånger i mitt liv jag önskat att jag var en man som levde med min lilla fru och eventuellt några barn någon gång i början, eller mitten av, 1900-talet. För då skulle jag kunna ställa krav på Alla Andra och säga ”Jag behöver vara ifred och hitta min Inspiration för att kunna Skriva!” och så skulle min lilla fru slå knut på sej för att inte störa, laga mat, serva mej på alla möjliga sätt och låta mej få helt ägna mej åt mitt kreativa skrivande.

Det finns fortfarande sådana förhållanden har jag förstått. Men jag lever inte i ett sådant. OCH jag är kvinna.

Faan, nu kom ögonmigränen tillbaka. Den hälsade på igår också. Vad handlar det om? Är det Levaxinet som inte funkar eller vad??

Så här går ögonmigrän till: Plötsligt, från ingenstans, finns det en, eller flera, lysande bollar i mitt synfält. Jag ser alltså inte där utan det är bollar som lyser istället. Det är sååååå frustrerande! Ibland leder ögonmigränen till ett hejdundrande migränanfall, ibland inte. Ibland hjälper det att äta något sött, ibland inte. Ibland hjälper migränmedicin.

Nu måste jag sluta skriva för bollarna blir fler och jag ser inte vad jag skriver…

Piss och helvete!

Dan före dan före dopparedan /erviluca

Postat den

Så lägger vi ett år till bakom oss. Allihop. Och har förhoppningsvis en massa år kvar – en del har jättemånga, andra färre.

Mina söner kommer allihop hem till jul. En flickvän följer också med. Trevligt. ❤

Jag är inte sådär jättetraditionsbunden, utan tycker mest det är mysigt och kul att träffas och vara tillsammans, äta och dricka gott tillsammans, spela spel och umgås. Jag vet inte om jag ens orkar baxa upp julgranen från källaren i år, och klä den… Den ska ju kläs av sen nästan direkt… Vi får se vad sönerna säger. Dom kanske orkar ta upp den och klä den.

Storing kommer från Östersund i morgon och stannar i flera dygn. Det var samma sak förra julen och då passar vi på att prata och prata och prata. Sen ska han vidare nedåt för nyårsfirande. Resterande tre söner bor redan i Stockholm, så dom träffar jag ju lite då och då. Minsting bor hos mej, så honom ser jag varje dag.

Jag gillar ju inte att joxa och fixa i köket och skulle helst bara vilja beställa all mat och få hem den färdig, alternativt gå någonstans där allt stod uppdukat, men jag och sönerna delar upp inhandlande och tillverkande av mat och så fixar vi ihop allt tillsammans när dom kommer.

Inom mej skäms jag lite för att jag inte är en sån som fixar och lägger in sill och syltar och saftar och planerar och städar och pysslar och pyntar och gör jättefint och duttar och allt. Men sen tänker jag att det är väl dumt att skämmas. Jag ÄR ju inte sån och jag har aldrig gillat att laga mat och fixa och greja, så då får det vara så. Punkt.

Det ska bli jättemysigt att UMGÅS och spela spel och…och…och….

…och sen är jag ledig läääänge!

GOD JUL!

Hundar som hjälp och stöd /erviluca

Postat den

Jag var på inspelning av Hjältegalan förra veckan och den sänds på TV på fredag – se den! Det är en order. Se Hjältegalan och gråt en skvätt över människors godhet och välvilja.

På Hjältegalan kommer man bland annat att hylla en liten hund för att hon är ett så bra stöd för barn i en skola. Denna hund har en matte som är rektor. Bra gjort, matte rektor!

När jag såg Hjältegalan på inspelningen och såg hundarna som satt i publiken (ja, faktiskt!) så tänkte jag på alla år när jag försökt få människor/chefer att förstå hur bra hundar kan vara för människor i behandling, att få kontakt med, att hjälpa…. Ibland har jag kämpat för döva öron och ibland har jag kämpat i blindo… eller nåt. Eller så lät det bara fint att skriva ”i blindo”…?

I vilket fall som helst har jag på flera av mina arbetsplatser försökt övertala chefer att jag ska få använda mina hundar i behandling. Ibland har jag fått ”halva ja kanske eventuellt…” och ibland nej eller tvärnej. Ofta så har man hänvisat till stela regler om allergier, som vi tycks ha mer i Sverige än någon annanstans.

Nu vill jag berätta om ett par tillfällen då jag använt mina hundar i behandling och det har varit suveränt och superbra!

Den utslagna pappan

Det här är flera år sedan. Jag jobbade som Familjebehandlare på ett privat företag där vi åkte hem till familjer och behandlade i hemmet för det mesta. På den tiden hade jag två pudelblandningar; en storpudel+goldenretriever= Golden doodle (Fiona) och en mellanpudel+yorkshireterrier= Yorkipoo (Milton).

Jag jobbade med en familj där det fanns en 9-årig flicka (vi kan kalla henne Lina) som bodde med sin mamma och storebror och träffade sin pappa då och då – lite oregelbundet beroende på hur pappan mådde. Det pågick konflikter mellan mamman och pappan, som flickan påverkades mycket av och som gjorde henne mycket ledsen och nedstämd. Det fanns också en stor oro kring hur flickan hade det hos sin pappa när hon var där.

Jag träffade den väldigt oroliga mamman flera gånger med och utan flickan, och ville träffa pappan, men han var mycket arg och besviken och hade haft kontakt med Socialtjänsten i många år på många olika sätt etc och tyckte att Soc sög. Han ville inte träffa mej och ville inte ha några samtal och trodde inte något, eller någon, skulle kunna hjälpa honom eller mamman till flickan i den konflikt som pågått i flera år. Jag fick honom till slut att gå med på att träffa mej EN gång och frågade honom om det i så fall var okey om jag tog med mina hundar (jag hade då fått höra att han älskade djur). Han gick med på det för att han ville träffa mina hundar, ”för jag älskar hundar. Jag kommer för hundarnas skull – inte för din skull.”

Det var en mycket sliten och tärd man som kom på detta samtal, och eftersom han inte hade något fast boende, träffades vi på det kontor jag hade som utgångspunkt då. Han luktade illa, var smutsig och hade långt skitigt hår. Så fort han satt sej ner hoppade min lilla Milton upp i hans knä och började pussa/slicka honom i ansiktet. Pappan fick tårar i ögonen av rörelse och jag tänkte att det var länge sedan någon visade honom sån kärlek. ”Milton tycker om dej”, konstaterade jag. Pappan började berätta om djur han haft i sitt liv och om hur mycket dom betytt för honom. Milton la sej tillrätta i pappans knä och Fiona la sej vid pappans fötter.

Vi hade ett långt samtal om kärleken till djuren, hundar han haft, katter han älskat och vikten av att bli älskad och få/kunna älska någon. Vi pratade vidare om hans (mycket svåra) uppväxt och hur jobbigt han haft det i sitt liv över huvud taget. Till slut kom vi också in på att prata om det förhållandet han haft med Linas mamma och den kärlek han kände för sin dotter Lina.

Vi träffades vid fler tillfällen efter det – bl a åkte jag ut till det hus han bodde i ibland ute i skogen, som var fallfärdigt och såg mest ut som ett skjul, utan rinnande vatten och med utedass. Där tog jag en kopp kaffe med honom, medan hundarna först undersökte tomten omkring och därefter hoppade Milton upp i hans knä igen och gjorde så att han igen kände sej älskad och utvald.

Jag kan inte säga att mina hundar gjorde att han blev en bra pappa och fick ordning på sitt liv, MEN dom gav honom kärlek och omtanke i stunden och fick honom att vilja träffa mej och ha fina och viktiga samtal med mej. Hur relationen med dottern blev minns jag inte, men jag minns att det var mina hundar som fick denna pappa att vilja träffa mej – inte bara en gång, utan flera.

Dom ensamma tjejerna

Det här är också flera år sedan. Jag jobbade som skolkurator på en grundskola (och älskade det!). I mitt arbete träffade jag bland annat två olika tjejer som var väldigt ensamma. Den ena tjejen (vi kan kalla henne Anna) skar sej i armarna och hade en hel del ångest. Den andra grät mycket och var ofta hemma (vi kan kalla henne Stina). Anna gick i åk 8 och hade ”alltid varit mest ensam” berättade hon. Hon visste inte varför, och hon var inte direkt mobbad, men det hade bara blivit så och för att inte visa att det var jobbigt etc gick hon alltid med hörlurar i öronen och antingen låtsades hon lyssna på något eller så gjorde hon faktiskt det. Ibland hade hon sagt till lärare att hon ville vara ensam och att hon tyckte om det. ”För om jag säger att jag inte vill vara ensam är det som att det blir nåt fel på mej och jag är rädd för vad dom ska göra då…”, sa hon. Hon hade inte berättat för någon tidigare att hon faktiskt mådde dåligt av, och var ledsen över att hon gick omkring ensam på rasterna, för det var både pinsamt och ”ingen idé”.

Stina berättade en liknande berättelse, men gav inte ett lika tufft och hårt intryck som Anna gjorde, med sina svartmålade ögon och sina svarta kläder.

Anna berättade att hennes bästa vän var hennes lilla hund där hemma. ”Jag berättar allt för henne och med henne är jag inte lika ensam”, sa hon. ”När jag bliv vuxen ska jag bli djurskötare, för djur är mycket bättre än människor och låter inte någon vara ensam”, sa hon också.

Två flickor i högstadiet som var väldigt ensamma och ville egentligen inget hellre än att få en kompis, bli utvald, få höra till, men visste inte hur det skulle gå till. Det är svårt att ändra på sej själv och dom roller man fått när man gått i en skola/klass länge.

Jag frågade Stina om hon tyckte om hundar. Det gjorde hon. Hon älskade hundar och skulle vilja ha en egen, men hennes bror var allergisk så dom kunde inte ha någon där hemma. Jag frågade om hon kunde tänka sej hjälpa mej och gå ut med mina hundar någon gång ibland, på lunchen. Det ville hon gärna. ”Då slipper jag vara ensam hela lunchen…” sa hon.

Jag frågade Anna samma fråga och la också till att jag ju hade två hundar och det kunde vara svårt att gå ut med två stycken ensam, så jag frågade om hon kunde tänka sej att gå tillsammans med ”en annan tjej”? Det kunde hon. Det kunde också Stina tänka sej.

Sagt och gjort. Vi träffades utanför skolan en lunch-rast och jag delade ut mina två hundar till tjejerna. Dom kände inte varandra, men jag presenterade dom för varandra och tackade dom jättemycket för att dom ville göra mej den tjänsten. När dom kom tillbaka med hundarna, efter promenaden lyste dom båda två. Jag frågade om dom kunde tänka sej gå ut med hundarna igen. Det ville dom, ”i morgon!”. Sen blev det oftare och oftare och snart hängde dom tillsammans på rasterna också (utan hundarna) – Anna och Stina. Dom fortsatte komma och fråga då och då om dom fick gå ut med mina hundar, men det var inte det viktiga – det viktiga var att dom hade fått varsin vän och inte längre var ensamma.

Hemmasittaren.

Jag jobbade som familjebehandlare och besökte människor hemma. Den här gången var det en kille, som var 14 år som vägrade gå ut ur sitt rum och alla försöka hade misslyckats och för det mesta vägrade han också släppa in någon i sitt rum. Givetvis gick han ur rummet för att äta osv på dagarna när ingen var hemma, men för övrigt satt han i sitt rum. Föräldrarna var förstås desperata och skolan kämpade med att få dit honom, och misslyckades.

Jag kom hem till familjen och fick höra bakgrundshistorien etc. När jag frågade om jag fick träffa pojken, så fick jag det för föräldrarna, men pojken låste sin dörr och vägrade släppa in mej. Jag frågade genom dörren om han tyckte om hundar. Han svarade inte först, men mamman sa att han älskade hundar. Jag ropade genom dörren att jag skulle ta med mina hundar och att han kunde få träffa dom, om han ville, och slapp träffa mej. Då öppnade han dörren på glänt och fräste ”När kommer dom?”

Jag kom med hundarna ett par dagar senare, knackade på hans dörr och Milton gläfste till upphetsat utanför och pojken öppnade dörren. Båda hundarna skuttade in och hälsade glatt på pojken. Han kom ut ur rummet och gullade med hundarna en stund och kom sedan till vardagsrummet och satt med en stund då jag satt och fikade med mamman. Jag frågade pojken om han någon dag skulle ha lust att gå med mej med hundarna på en promenad och det kunde han tänka sej. ”Du får välja vilken hund du vill hålla i, men jag kan säga att Fiona är rätt stark”. Han bestämde sej för att hålla i Milton första gången, men ville också testa i att hålla i Fiona.

Några dagar senare kom jag och killen var beredd. Vi gick en halvlång promenad med hundarna och pratade om tv- och dataspel (mest han) och om hundar. När vi kom hem frågade jag om han skulle kunna tänka sej att gå en promenad till med oss och det ville han.

❤ ❤ ❤ ❤ ❤

Det var första gången på länge som han över huvud taget hade gått ut OCH/ELLER pratat med någon annan än sin mamma.

Sen levde dom lyckliga i alla sina dar….

…kanske inte riktigt, men att skapa Allians och komma nära och få förtroende är en jättebra början och att ha med sej hundar i detta arbete är SUVERÄNT!!

Så in med hundar i behandling, skolor, på äldreboenden etc.

——————————————————————————————————————————————-

#hjältegalan #svenskahjältar #hjältehund #hundarsomhjältar #hundhjälte #jobbamedhundar #hundar #blandras #pudelblandning #skolkurator #skolan #familjebehandlare #familjebehandling #hemmasittare #aggressivpappa #papporochmammor #föräldrar #samtal

Skärpning SL! /erviluca

Postat den

Assååååå…..

Kära SL!

Jag finner inga ord, egentligen…men ändå kommer här en mängd ord för att beskriva hur det kan vara att vara passagerare på pendel-tågen och ha månadskort (i Stockholm).

Jag är ”beroende” av SL (= Stockholms Lokaltrafik), kan man säga, och jag betalar närmare 1000 kr varje månad för att få åka med. Är det värt det?

När jag var nyinflyttad i Stockholm kostade ett SL-kort 70 kr och det kallades också ”sjuttiokort”. Det sved inte lika mycket i plånboken att köpa SL-kort på den tiden.

Jag minns heller inte att det hela tiden var stopp i trafiken, att tågen inte gick eller att det var ”signalfel” etc. Å andra sidan fick man inte information om varför eller ens att tågen stod still. Dom stod nog bara stilla och man visste inte varför. Hur kommunicerade man om detta på den tiden? Minns inte.

I alla fall…

Jag är beroende av pendeltågen och tar mej inte till jobbet om tågen inte går.

Jag måste åka pendeltåg för att ta mej till jobbet. Punkt. I morse gick jag upp 5.10 (som alla andra mornar) och stod på perrongen vid 7.10. Sen kom tåget och plötsligt stod det på den lysande skylten att det var ett kort tåg. ”Jäklar!” tänkte jag (och säkert många med mej).

Förklaring (för dom som inte åker pendeltåg): Perrongen är låååång och i rusningstrafik, när tåget är långt (antal vagnar? Hm….sex?) kan man kliva på tåget över hela perrongen och tåget blir oftast inte proppfullt.

Om tåget är kort (fyra vagnar?) kliver man på i mitten av perrongen och tåget blir smockfullt

… och man står och flåsar varandra i nacken/under armarna/i magen…

…….det är svårt att hålla i sej och man måste böja sej över och under folks armar och kroppar för att hitta en pinne eller en vägg att hålla sej i…

… och det blir varmt för man har långkalsonger, jacka, mössa, vantar, halsduk på sej….

….och man måste stå upp (eftersom alla sittplatser blir fulla långt innan tåget kommer till ”min” station) och man kan heller inte börja krångla av sej kläderna för att man är så varm och…och…och….

Tågen är korta pga personalbrist (enligt information på dom lysande skyltarna). Vartannat tåg är inställt pga personalbrist. Men när det inte var personalbrist så var det ”signalfel”( i somras) och är det inte signalfel så är det ”obehöriga på spåret” alternativt olycka (och dom två sistnämnda kan man inte göra så mycket åt).

WTF!! Gör något åt personalbristen!! Gör något åt signalfelen!!

Kontrollanter har ni i mängder för man blir ständigt kontrollerad av 4-5 kontrollanter som går omkring på tågen och kollar att alla har biljett. Lär upp dom till lokförare istället! Eller till såna som sköter signalerna så att dom funkar.

Hur svårt kan det va?!

Och SÄNK för i helvete priset!! För 1000 kr/månad vill jag att det ska fungera och jag vill komma i tid till jobbet – alternativt komma till jobbet över huvud taget! Och jag vill inte i dessa influensatider ha någons andedräkt rätt in i örat!

SKÄRPNING SL!

”Vem avundas du?” /erviluca

Postat den

WordPress (bloggplattformen) har börjat med att skriva en fråga eller ett påstående när man börjar skriva i sin blogg varje gång. I början förstod jag inte varför det redan stod en mening när jag började skriva.

IDAG gick det upp ett ljus för mej: ”Jahaaaa, det är liksom ett tips om vad man kan/ska skriva om!” Kul idé! Jag har nästan aldrig haft skrivtorka (heter det så?) utan snarare ”Har-för- många-idéer-och-tankar-i-huvudet-som-jag-vill-skriva-och-som-vill-ut”, så det blir TILT i huvudet och jag vet inte vilket av allt som snurrar i huvudet jag ska skriva här.

Detsamma gäller mina manuskript. Att det över huvud taget blivit hela ”böcker” (jag skriver inom citationstecken eftersom dom inte är utgivna – dom är dock ”färdigskrivna”, och att jag skriver det inom citationstecken är för att dom behöver rättas och fixas och donas med innan dom är färdiga, och har man inte något förlag som nappat på dom så får man betala för rättningarna och det har jag hittills inte haft råd med….) är en gåta. Men vid dom tillfällena har jag väl bara skrivit på i full fart och låtit fingrarna bara dansa över tangenterna och så – ”Viola!” – har jag skrivit en ”bok” med en början, en mitten och ett slut. Som måste rättas och fixas med. Och det är DÄR skon klämmer.

Finns det Någon som kan tänka sej fixa till och rätta mina böcker GRATIS? Om inte får jag fortsätta vänta på att bli rik. Jag trodde det skulle gå fortare, men skam den som ger sej.

Nu ska jag ändå skriva vem jag avundas. Jag avundas MÅNGA och OFTA. Det är en mycket skämmig känsla så jag håller tyst om den. Men nu ska jag blotta mej (och skämmas). Fy faan vad jag hatar min avundsjuka sida. Den är svart, geggig, grön och smakar illa. Den är klistrig och ettrig.

  • Jag avundas alla som fått en bok utgiven. Har dom fått flera böcker utgivna känner jag en sån svart och äcklig avundsjuka så att jag nästan kvävs och jag kan inte glädjas med dom. Sorry! Speciellt om dom har ett bokförlag i ryggen. Om dom inte har det, utan har givit ut sin bok/sina böcker själva, så är jag avundsjuk för att dom hade råd. Den avundsjukan är inte lika svart och geggig. Den är mer bara ett konstaterande.
  • Jag avundas alla som lever i en fin och bra relation. Dom som lever i tråkiga relationer med mycket tjafs och gnäll avundas jag inte. Dom tycker jag mest synd om.

  • Jag avundas alla som har gott om pengar och kan resa på semesterresor utan att känna att dom går under. Jag avundas helt enkelt en god ekonomi.
  • Jag avundas alla som lever och bor på landet och som har djur.
  • Jag avundas alla som är lagom smala och som kan klä sej i ”vad-som-helst” och se bra ut – alternativt avundas jag människor som inte bryr sej om vilken kroppshydda dom har, utan är ”bara nöjda” och bryr sej inte.
  • Jag avundas alla som har valpar. Jag vill ha valpar. Jag vill snusa på dom, gosa med dom, leka med dom. En av mina högsta drömmar är att få vara med en hög med valpar några timmar. Jag önskar mej det i födelsedagspresent!
  • Jag avundas alla som har många finkläder att välja mellan när dom ska på något festligt. Såna som kliver in i sin garderob och tittar på ”den lilla svarta” eller ”den glittriga” eller ”den röda” etc och så väljer en och känner sej sedan fina/snygga/rätt.

Viss avundsjuka är sådär att jag kan hantera den känslomässigt och den är liksom på ytan. Annan avundsjuka är djup och det ska till mycket för att jag ska kunna leeeee mot den som jag är avundsjuk på och vara glad med/åt den.

Just det här med utgiven bok….Jag läser jättemycket. Jag plöjer pocketböcker, men gillar inte deckare/thriller alls (som dom flesta, andra tydligen, gör). När jag läser en bok som är dåligt skriven eller där innehållet är ”blaha-blaha” blir jag sur och irriterad: ”Varför fick hen sin bok utgiven när jag inte fått det?? Det är fanimej ORÄTTVIST!”

Sån e jag.

Hur e du?

Skriv nu inte att du alltid gläds åt andras framgång och är sådär otroligt duktig och perfekt. För då blir jag också sur. Och avundsjuk.

Att snälltolka /erviluca

Postat den

Vi pratar om att alltid försöka snälltolka andra och i olika sammanhang och det slår mej vilket himla bra ord det är: Snälltolka. Det är bättre än att säga ”tänk positivt” eller ”försök gå i hens skor och förstå hur hen tänkte/tänker”. Det är enklare att tänka ”Om jag snälltolkar det här – hur blir det då?”.

Det är Äldste Sonen som berättar att han alltid försöker snälltolka människor och att det gör ens liv lättare och man behöver inte gå omkring och bli sur och arg över allt och inget (vilket varken jag eller han gör eller någonsin har gjort, men ändå!). Ibland snälltolkar jag inte, utan blir bara upprörd och arg. Och såna dagar/stunder behöver man också tillåta sej att ha. Ingen är ju perfekt.

Och OM någon tycks vara perfekt är det också jobbigt. Man vill veta att alla misslyckas ibland och att alla har svagheter och mår dåligt ibland. Då känns den människan mer…mänsklig.

Igår när det tog 3 timmar att komma hem från jobbet eftersom all tågtrafik slutade fungera så blev det långa stunder av att bara stå och…stå. Då funderade jag på allehanda saker, bland annat på dom där indierna som våldtog en kvinna så grovt på en buss för något/några år sedan….usch, jag får ont i magen av att bara tänka på det

…och då funderade jag på vad det är som gör att vissa män(niskor) kan vara sååååå onda. Hur kan man använda en annan människa som en sak? Hur kan man plåga? Hur kan man göra illa? Hur kan man skada en människa så fruktansvärt??? Det övergår mitt förstånd. För att inte tala om att därefter förneka allt (som många gör när dom skadat/dödat någon annan).

Nåja. Nu skulle jag skriva om att snälltolka och spårade helt ur. Hur snälltolkar man en våldtäkt? Går det ens? Kan man snälltolka ett mord?

OM du fr o m idag snälltolkar ALLA situationer som du i första sekunden blir irriterad/arg på…vad händer då? Om du tänker ”STOP – snälltolka” och så tvingar du din hjärna att ta ett varv till och fundera på hur du kan få till det så att det som hände inte var menat som dumt/ont/riktat mot just dej, utan att personen i fråga kanske istället har en annan och kanske t o m god avsikt eller t o m glömde bort något (för dig) viktigt för att hen hade fullt upp i huvudet av något annat (viktigt)?

Kanske inte helt lätt, men ganska nyttigt! Att snälltolka alltså.

OCH det ger hjärnan gymnastik….

….vilket är bra om man vill ha en fungerande hjärna på ålderns höst.

Sammanfattning: Snälltolka så mycket du kan och orkar så fungerar hjärnan bättre längre och du slipper bli dement.