RSS Flöde

Kategoriarkiv: Uncategorized

Mat till barnen i Biafra /erviluca

Postat den

En till liten historia om ett barn (som numera är vuxen).

När vi som är födda på 50-60- och kanske t o m 70-talet växte upp fick vi höra om svälten i Afrika och då framförallt i Biafra. Vi såg svart-vita bilder och filmer på Nyheterna på TV, och såg ofta på framsidan av Expressen och Aftonbladet om hur barnen svalt i Biafra. Många vuxna sa ”Tänk på barnen i Biafra” och kanske vi inte riktigt förstod hur det kunde hjälpa dom om vi tänkte på dom, men det var ett ganska vanligt uttryck. Jag tror det var meningen att vi skulle vara tacksamma för det vi hade och tänka att ”alla har det inte så bra som vi så ät upp och var tacksam.”

Jag har fortfarande bildminnen i huvudet på små barn med stora svullna magar, utstickande tomma ögon fulla med var och/eller flugor, som visades på TV. Det var verkligen synd om barnen i Biafra.

Man fick inte lämna mat i skolan för man skulle tänka på barnen i Biafra. Jag förstod inte riktigt hur barnen i Biafra kunde må bättre av om jag åt upp, men jag minns inte att jag ifrågasatte detta mysterium.

En kollega berättar på morgonen att hon också minns detta, men hon var lite mer uppfinningsrik än jag, även om det var rätt tokigt…

Hon såg också på TV hur barnen i Biafra letade i sophögar efter mat, hittade kanske någon brödbit eller lite ris och blev glada över det och fick i sej lite mat.

Så hon började slänga lite mat i soporna varje dag och så ofta hon kunde för att barnen i Biafra skulle kunna få denna mat ur soporna. Hon berättar hur hon tex kunde ta sin pappas ostskiva på smörgåsen när han tittade bort, och minns hur han förvånat sa ”Men?! La jag inte en ostskiva på brödet??”. Sen la hon ostskivan i soporna. Hon minns också hur hon åt ett äpple som hon verkligen tyckte om, och VILLE äta upp hela, men ändå sparade hon den sista biten och slängde i soporna så att ”barnen i Biafra” skulle kunna äta upp den delen av hennes äpple.

Såååå fint tänkt.

Men såååå fel.

Sorgen över att inte få äta en marsipanfemma /erviluca

Postat den

Alltså barn….

Jag äääälskar barn! Har alltid gjort. Jag älskar att vara med barn, prata med barn, leka med barn (beroende på lek…), läsa om barn, lära mej mer om barn, förstå barn, titta på barn som leker och pratar – ja, allt kring och om barn i alla storlekar och former intresserar mej och har alltid gjort.

Barn är så….fantastiska!

I morse träffar jag en kollega på pendeltåget. Hon suckade och berättade att morgonen hade gått bra med sönerna där hemma. Inga större uppträdanden eller utbrott från sexåringen, som är en sån där liten uppfinningsrik herre med mycket temperament. När dom stod i dörren och skulle sätta på jackor blir sexåringen bajsnödig. ”Okey, sätt dej och bajsa och ta det lugnt. Det är viktigt att bajsa i lugn och ro”, säger mamma som är rätt nöjd med morgonen som varit bråk- och stökfri.

Mamma står i hallen och väntar och kollar i mobilen då hon hör hur sexåringen gråååååter. Hon går till honom och frågar vad som står på och sexåringen berättar att han kommit att tänka på när han fyllde 5 år – på födelsedagskalaset där mamma hade ordnat med Piratfest med pirattårta och piratjakt efter skattkista, och hon var sååå nöjd (och han med) med kalaset – att han inte fick äta femman gjord av marsipan som låg på tårtan: ”Uuuuhääääää!”. En kompis fick äta den. ”Men du fick ju piraten som var gjord av marsipan och du var ju jättenöjd och glad!” säger mamma som vill komma i tid till jobbet, men nej, han kom just på att han ville äta femman också: ”Uhuuuuuu!”

Sorgen är så stor att mamma, för att hinna i tid till jobbet (OCH trösta sexåringen, som upplever en stoooor kris i sitt liv… ), till slut säger att hon efter jobbet ska gå till affären och köpa marsipan och så ska hon göra en stoooor marsipanfemma som han ska få äta.

”Ooookey”, hulkar en ledsen liten sexåring som bara fick äta en marsipan-pirat (för 1,5 år sedan!).

Den där känslan… /erviluca

Postat den

av

  • att man glömt göra något
  • att man glömt bort någon, men vem?
  • att jag borde kommit ihåg något…men vad?

Känslan av att det är Något Viktigt man glömt.

Möjligen Någon Viktig.

Skulle jag träffa någon idag? Något möte jag glömt? En person jag skulle ha träffat?

Eller skulle jag ta med något dit jag ska? Eller ska jag någonstans?

Har jag glömt något hemma som är viktigt?

Har jag glömt Någon?

Om man inte får något svar på sina frågor har man förmodligen inte glömt något….

….eller så sitter den man glömt och morrar någonstans, eller gråter och tror att man har glömt bort hen för att hen inte är så viktig för en….

…vilket ju kanske i och för sej stämmer…eftersom man glömt bort personen…

Eller så har man alldeles för mycket att göra och för mycket att komma ihåg och är alldeles för stressad för att få plats med allt som är viktigt så att något som var viktigt eller någon som var viktig försvann i allt det viktiga.

Kanske den någon var du.

Kanske jag själv blivit bortglömd….

…av någon…

…som borde ha kommit ihåg eftersom jag annars…

…är oviktig.

….eller så ligger saken kvar hemma på sin plats…

…om den har någon plats.

Den kan ju vara platslös.

Undrar hur det känns att vara platslös?

Är det samma sak som att vara hemlös?

Är att vara hemlös att vara bortglömd?…

…och i så fall av vem eller vilka?

Av alla?

Om att vara hemlös är att vara bortglömd är det det värsta.

Att glömmas bort som människa.

Socialisera din hund /erviluca

Postat den

Så här gör man.

Jag har nu mina hundar 13 och 14. Jag har levt med hundar sedan jag var 8 år gammal. Dom sista åren har jag haft 2-3 hundar hela tiden.

Att tro att hunden blir socialiserad genom att INTE få träffa alla sorters hundar är urdumt. Att säga att ”det räcker om den har 3-4 kompisar som den leker med och sen behöver den inte träffa fler” är att göra sin hund rädd och/eller hundaggressiv.

Det är lika dumt som att få barn och sedan säga: ”Jag låter lilla Nissa bara träffa 3 barn som vi känner och inga andra barn. Kommer det ett främmande barn fram till Nisse så lyfter jag upp honom och säger åt barnets förälder att ta bort det.” Ja oj vad socialiserad lilla Nisse blir då. Not!

.

Jag har alltid låtit alla mina hundar träffa ALLA slags hundar från början. ALLA! Stora, små, gamla, unga och alla raser. Dock blir det aldrig så att ens hund får träffa ALLA hundar man möter för det blir fler och fler som håller undan sin hund för dom ”tränar den”. Dom rycker och drar i den, ställer sej framför den och kämpar för att lära sin hund att ”inte hälsa på alla”.

Mina hundar, som fått hälsa på ALLA hundar från början (och även sedan) har själva ibland valt att bara gå förbi, och dom gånger jag inte har tid att låta hundarna hälsa på andra hundar eller inte har velat det, ELLER när den andra hundens matte/husse håller undan sin hund, har mina hundar glatt gått förbi, eftersom dom är sociala och trevliga och eftersom dom fått hälsa på så många hundar redan och vet att dom kommer att få hälsa på och leka med andra hundar, senare.

Jag har aldrig haft en hundaggressiv hund. Jo, förresten; en gång tog jag en omplacering som var 2 år gammal och hundaggressiv (en kinesisk nakenhund med hår). Jag tränade bort det hundaggressiva hos honom rätt fort. Han fick hälsa på andra hundar samtidigt som jag knixade till i kopplet när han morrade och skällde, och så fort han slutade och blev tyst (det handlar om sekunder) så berömde jag. Om och om igen. Det tog ett par veckor, sedan var det hundaggressiva borta.

Jag blir sååå irriterad när jag ser nyblivna mattar och hussar hålla undan sin valp för att valpen ska ”lära sej att inte hälsa på alla”. Valpen hoppar och skäller för att få hälsa och matten/hussen ställer sej för, lyfter upp och beter sej helt bakvänt och galet och det beteendet gör att valpen tror att vi (och andra hundar) är farliga eller att den behöver skyddas från oss.

Låt din valp träffa andra hundar! Så många som möjligt. Och passa på att vara lite social själv. Du KAN ju få nya vänner själv också… Huvva.

Hundar är i grunden sociala varelser och vill leva i flock och vara tillsammans. Visserligen finns det rädda och blyga hundar (har själv haft en blyg hund) men även dom behöver lära sej att dom flesta andra hundarna är inte farliga. Man kan ta det lugnt och försiktigt i mötena. Och stora hundar är inte farligare än små. Hundar borde egentligen inte alls vara farliga – det är knasiga, rädda och spända ägare som gör dom knasiga, rädda och spända.

Ofta träffar jag hundägare som säger ”Jag fattar inte varför han (hunden) är så stissig!!” och så känner man i luften och märker på ägaren att hen är superstissig själv. Då har jag lust att säga ”Om du bara slappnar av och tar det lugnt ska du se att hunden smittas av dej” (precis som den redan gjort).

Det är som med barn.

#socialiseradinhund #socialiserahund #socialiseradhund #valp #valpar #hundaggressivahundar #lärdinhund #hundar #hund

Jag missade Eurovisionsfestivalen /erviluca

Postat den

…..fast nu har jag sett den. Efteråt. Men huuuuur kunde jag missa den? Jag har sett varenda jävla schlagerfestival sedan urminnes tider. Huuuur kunde jag missa den igår?

Det tråkiga nuförtiden är att jag alltid ser den ensam. Ensam. Ensam. Jag vill se den TILLSAMMANS! Nästa år ska jag ha Eurovisions-schlager-festival-fest/middag! Så. Nu är det bestämt. Kommer du? Jag tror det blir knytkalas (alla tar med en paj, typ, och egen dricka). Jag står för sallad och godis och chips.

Alltså:

Vilken fantastiskt fin inledning med ”All we are saying – give peace a chance”. Gråtfint. Jättefint. Sen programledarens sång: WOW! Skitbra!

Boys don´t cry/ land? Jättebra iallafall. Den ska jag ladda ner på Spotify (om det går?).

Norges bidrag: Härligt! Både rolig och musikalisk och lagom knäpp. Intelligent, liksom.

Sometimes I miss you /Belgien. Fin.

Ukraina: Grååååt! Rösten! Grååååååt! Smärtan i rösten. Grååååt! Jag vet att dom vann och det är dom sååå värda! Grattis Ukraina!

Jag gillar att tjejerna i tävlingen i år inte var silikonstinna och lösögonfransbestyckade eller lösnageltokiga, utan att dom var precis som dom är: Olika. Normala. Fina. Vackra. Naturliga. Tack för det. Äntligen går utvecklingen åt rätt håll (igen).

Island: Vacker, men jag tycker dom kunde ha sjungit nån vers på engelska, så man fattar vad dom sjunger om.

Moldavien: Jag gillade dom vit-svarta kostymerna och härlig fart i låten. Gympa-låt.

Sen började jag kolla på mobilen samtidigt, och tappade liksom tråden…

Men sammantagningsvis var det många bra låtar i Eurovisionsfestivalen.

En förmiddag i hundrastparken /erviluca

Postat den

Det är sååå härligt när man går till en hundrastpark och hundägare droppar in med sina hundar i alla storlekar och av alla sorter sådär härligt avslappnat naturligt. Dom kommer bara in och tar för givet att alla ska leka jättefint ihop.

Det händer så sällan, men det hände idag och jag njöööt för fulla muggar.

Först kom jag och Matilda och Elsa (två halvstora ryska gatuhundar). Sen kom ingen. Och sen kom ingen och vi satt där och hade lite småtråkigt.

Sen kom en matte med en cockerspaniel som hette Liam. Liam och Elsa började leka.

Sen kom en äldre farbror med sin dotters hund – en fransk bulldog som hette Raffe. Han sprang runt runt som ett ånglok, och lät som ett ånglok – lycklig och skuttade in och ut i leken.

Sen kom en annan äldre farbror med två corgies – Lena och Vicky. Dom började också leka lite hit och dit. Sen kom ett par med en annan fralla som hette något ryskt. Hon sprang runt och var lycklig sammanfattningsvis. Lekte lite hit och dit, också, men tycktes mest bara njuta av att springa runt.

Sen kom en ung kille med en labrador-bordercollie-blandning: Neo. Elsa, som hade vilat ett stund fick då nytt liv och började leka med Neo direkt. ”Min typ av kille”, sa hon.

Sist kom Kirill, som var en pitbull eller amstaff som bara ville leka med pinnar och höll sej utanför hundlekandet.

Bästa förmiddagen på länge.

Jag är en TILLSAMMANS-människa, som (tyvärr) lever ensam.

TUR att jag har mina hundar, annars hade jag gått under.

Hur man kan får ur sej frustration /erviluca

Postat den

En del människor är såna som bara accepterar konstiga beslut och knasiga chefer och kollegor. Dom står ut med knäppa partners och att saker och ting inte fungerar eller att folk är obegripliga.

Dom liksom….bara ÄR och…ÄR mitt i alltihop.

Ni som är såna är många.

Det måste vara skönt att vara en som som bara ÄR och lever på och accepterar saker och ting.

Det fattas underliga beslut ”uppifrån” från psykopatiska chefer – eller chefer som inte fattar något (och det var därför dom blev chefer…) – och dessa människor kanske blir sura och arga, och tycker att besluten är bakvända och obegripliga, MEN dom anpassar sej och lyder. Direkt.

Jag kan också anpassa mej om besluten inte påverkar mej, eller andra, på ett galet sätt, men när cheferna och/eller besluten som tas är #HEJKOMOCHHJÄLPMEJ, så koookar det i mej och jag behöver få utlopp och behöver få agera och reagera och jag försöker göra något åt det. Försöker förändra. Försöker förstå. Försöker.

Om kollegor är obegripliga och konstiga, trasslar runt i sina sinnen och gör psykologiska kullerbyttor som är tilltrasslade och konstiga, så blir jag frustrerad. Jag försöker förstå och frågar: ”Vad sa du just?” eller ”Vad menar du?” och min erfarenhet är att raka frågor på krusidulliga konstateranden blir ofta mer tilltrasslade, alternativt ifrågasatta (frågan alltså). Så då är det bara att knipa käft och bli frustrerad, eller låta trasslet rinna av sej som vatten på en gås. Vilket jag (i alla fall bakåt i tiden) inte kan.

Det som är tyyyypiskt mej är att jag inte reagerar på det som ”alla andra” reagerar på. Då står jag lugn och begriper inte hysterin eller reaktionerna eller alla frågor som ställs. DÅ är jag bah: ”Meh! Det ordnar sej! Slappna aaaaav! Simma lugnt. Ingen fara. Det löser sej.”

Jag är optimisternas optimist ut i fingerspetsarna, MEN när det kör ihop sej gör det det i kubik.

Det jag egentligen tänkte skriva var att jag för flera år sedan jobbade i en grupp där jag hamnade snett från början. Några var sura för att jag kom in ”från sidan” i gruppen, utan att dom fått frågan, eller blivit förberedda på att det skulle komma någon ny medarbetare, och vem (dvs jag). Denna irritation och surhet fortplantades till mej och jag förstod inte varför det kändes som ett MOTSTÅND när jag kom ny och glad i hågen till denna arbetsplats.

”Här kommer jaaaag!” liksom – glad och lycklig.

”Jaha….”, surt.

Det blev aldrig bra i den gruppen och jag kämpade ständigt med detta motstånd, som jag inte förstod. För att överleva mentalt skrev jag i denna blogg inlägg som handlade om gruppen, men förklätt. Jag kallade gruppens medlemmar för andra saker, typ ”Spader Dam” eller ”Grottkungen” osv. Dessutom var bloggen helt anonym, dvs ingen visste att det var jag som skrev den.

MEN! En vacker dag råkade en kollega hitta till min blogg och listade ut att det var jag som skrev den….och SEN blev jag typ halshuggen (mentalt/psykiskt). Oj oj oj! Jag skämdes och grät, men kände samtidigt ”Faan! Jag ville ha kvar dessa texter! Jag behöver skriva av mej offentligt.” Men jag tog bort alla inlägg som handlade om jobbet och nu….

….ångrar jag det. Jag skulle ha slutat istället. Det gjorde jag till slut, men lät mej själv tryckas ner lite mer först.

I flera år har jag tänkt att jag borde skriva en bok om vuxenmobbing på arbetsplatsen, med mej själv som offer, för så var det. Dom var fanimej inte snälla mot mej! Men faan vad jag kämpade! Och försökte vara rak och tydlig själv och öppen. Men faan vad jag förlorade.

Nyss kom jag att tänka på detta, och att jag hade velat ha kvar alla inlägg som jag skrev. Om inte annat som minnen av vad som hände. Men där och då blev jag så hårt ansatt, och jag skämdes så mycket, så jag bara raderade alla inlägg som handlade om dom. Givetvis var jag också rädd för att bli anmäld och sånt…för det hade jag aldrig orkat. Jag stod i skottlinjen ändå titt som tätt. För allt och inget.

Jag slutade, gick vidare och hamnade fel ett par gånger, sedan rätt och sedan kom en idiotchef och trixade bort mej (för jag ÄR obekväm när jag utsätts för psykopatchefer. Jag ställer nämligen raka – men ej elaka eller fula – frågor och det gillar inte psykopatchefer)….

….och/men nu är jag här och här trivs jag.

#psykopatchef #frustration #kollegor #knäpp #knäppamänniskor #galnakollegor #vuxenmobbing #arbetsgrupper #slutapåjobbet #bytajobb #trivaspåjobbet #brachefer #brachef #utfrysning #utfryst

Kreativitet /erviluca

Postat den
Kreativitet /erviluca

Jag är en väldigt kreativ människa. Det dyker upp idéer i mitt huvud jämt. När jag var yngre trodde jag att det hände i allas huvuden och jag blev helt förundrad när tex en lärare gav klassen en kreativ uppgift där vi skulle hitta på något själva utifrån vissa förutsättningar, och många sa att dom inte visste vad dom skulle göra/skriva eller hur dom skulle agera, när jag redan hade målat upp 10 scenarion i mitt huvud och hade svårt att välja vilken jag skulle välja!

Fattar ni?

Alltså: En svensklärare håller upp en sten och säger ”Berätta om den här stenen”, då är min hjärna redan i full gång med en massa idéer om vad som hänt med den stenen och jag vet inte om jag ska välja ”DEN historien eller DEN historien….”.

ELLER jag går i skogen och ser en knasig gren och börjar direkt fundera på vad man skulle kunna göra med den grenen och ”….jag kanske skulle starta eget företag och göra konst av grenar, eller kanske handtag av grenar som jag hittat i skogen…eller hängare….eller kanske göra en häst….eller vad coolt med en giraff som man kan rida på…eller DEN grenen ser ut som en drake….jag kanske skulle tillverka grendrakar?”.

ELLER när en chef säger att vi i grupp ska spåna hur vi kan utveckla verksamheten vidare och redan på vägen ut till grupprummet har jag flera idéer så vi hinner knappt sätta oss ner förrän jag sprutar idéer. Nu vågar jag knappt göra så längre, för det har hänt sååå många gånger att jag märker att folk stör sej på det – att dom tror att jag ”vill bestämma” eller nåt, så jag försöker alltid säga att jag vill inte bestämma – det är ju bara IDÈER som man kan utveckla eller göra nåt av, eller som start….eller vad som helst!

ELLER att fatta beslut om saker. Jag är supersnabb att bestämma vad jag vill med stora grejer. Småsaker kan vara svårare: ”Ska jag ta en chokladkaka eller en jordgubbskaka?” kan vara ett mycket svårt beslut. Men ”Ska jag flytta till Västerås eller Haparanda?” kan gå i en handvändning. Ja, det kan vara jobbigt att vara jag när det går så fort. Det bästa vore om jag hade någon som jag gick hand-i-hand med som kunde både lyssna på mej och ändå stoppa mej lite grann.

Det jag märkt är att när jag träffat någon som är som jag, och arbetat med den, märker jag vilka saker man kan irritera sej på på någon som är så snabb i hjärnan. Man står liksom på sidan och hänger inte med! ”Vänta nu…vart ska du?” liksom. Fast är man som jag ska man ingenstans, utan man vill bli lyssnad på och tagen på allvar.

I huvudet har jag startat förton företag med jättemånga olika inriktningar. Jag är en idéspruta som behöver en riktning. Ibland. Eller inte.

Jag tror jag skulle ha varit GULD värd i rätt företag. Faktiskt. Om man lyssnar på mej så har jag otroligt mycket idéer och tankar om många saker.

Jag har dessutom uppfunnit jättemånga saker, i huvudet. Tex paraply som man inte behöver hålla i, lysande fotboll (så man kan sparka boll på en icke upplyst plan på kvällen), solskydd för barnvagn, återanvändbar kista som man begravs i etc. Men eftersom det är ett jäkla jobb med RESTEN – att genomföra uppfinningarna – så har det inte blivit något annat än huvud-uppfinningar. Kanske alla är såna. Kanske inte.

Det kanske är som att vara proffs på något man aldrig ens varit i närheten av. Eller som att vinna Robinson från TV-soffan….

#rädd /erviluca

Postat den

Jag gick till tandläkaren trots att jag visste att han både skulle sticka mej och borra i mej. Det tycker jag är modigt, faktiskt. Dessutom att låta någon göra det så nära hjärnan/medvetandet…plus att man ligger nästan upp-och-ner – fast.

Tänk att folk gör det frivilligt.

”Många är rädda”, tröstade tandläkaren när jag kom dit och sa att jag var rädd och nervös. ”Okay, dåså…”. Eller? Hjälper det mej att andra också är rädda? Ja, det hjälper mej kanske på så sätt att jag inte känner mej konstig eller ensam om att vara rädd, men det gör ju inte mindre ont för det. Liksom.

Just den här tandläkaren var lite irriterad. Han var det förra gången också. Man bör inte vara irriterad när man träffar en familjeterapeut som är omänskligt lyhörd för energier och känslor som inte uttalas…

Just saying.

Han var inte irriterad på mej (inledningsvis), utan på tandsköterskan. Han var irriterad på henne förra gången också och påminde henne irriterat om olika saker och blev sur/arg när hon gjorde fel. Fräste åt henne. Mycket otrevligt att ligga i en stol upp-och-ner med en man över sej som fräser åt någon.

”Håll den mer så!!” fräste han. ”NEJ! Inte DÄR – DÄR!! Äh, jag gör det själv!”

Tandsköterskan var mjuk och vänlig och försökte på bästa sätt vara till lags, men lyckades inte hur hon än gjorde. Tandläkaren både fräste och gav henne otrevliga blickar.

”Jag är van vid rädda patienter”, sa han och började med behandlingen. ”Andas djupt.” Det gjorde jag.

Jag andades jättedjupt och gapade.

”Vad är det du inte tycker om?” hade dom frågat innan. Eeeeeh, va?!? Finns det någon som TYCKER OM att bli stucken och borrad i?

”Jag tycker bedövningen gör ont och är jätteobehaglig att få, men jag vill ha den för jag vill inte behandlas obedövad”….

”Det kommer att gå såååååå bra”, sa tandläkaren och tandsköterskan. ”Andas djuuuupt.”

Åsså stack han! AJ! Igen och igen. Det känns ju tamejfaan som om dom GRÄVER med nålen i tandköttet för att bedöva. Fi faan! Jag började skaka. Hela kroppen hoppade. Liggande. Jag försökte slappna aaaav och andas djuuuupt, men faaan vad kroppen skakade.

”Jag svimmar”, tänkte jag och tecknade att dom skulle sluta med vad dom höll på med så jag kunde sätta mej upp. Det snurrade i mej och jag ville gråta. Jag ville inte vara där. Jag andades djuuuupt och kände att jag både ville gråta och gå därifrån. Och jag stod knappt ut med irritationen som låg som en stor bloffa i rummet.

”Ingen fara….det går braaaa….ta din tiiiid!” sa tandläkaren med ryggen emot mej och lät som om han ville säga ”Jävla kärring. Skärp dej!” Jag kan ha fel, men det kändes inte som om han menade vad han sa. Och då är jag alltså familjebehandlare/terapeut sedan måååånga år…. Say no more.

Men i detta fall var jag ingen familjebehandlare. I detta fall var jag en liten 6-årig tjej som ville krypa under stolen och lägga sej i fosterställning och gråta!

Jag la mej ner igen och genomgick den där jävla helvetes behandlingen med stick och borrning och skit! Och så kände jag att jag vill inte komma tillbaka. Såsom hela kroppen fullkomligt HOPPADE i stolen av skakningar så talade den om för mej att jag kände INGEN tillit.

….och hur faan kan man stoppa en stor silikonblobba i munnen på någon och säga ”Bit ihop”, utan att förklara varför eller hur länge den ska vara där??

JAG är ingen tandläkare. JAG visste inte hur länge jag skulle bita ihop och/eller sitta med geggamojjan i munnen, men både tandsköterskan och tandläkaren gick iväg. Och där satt jag med en stor blobba i munnen. Hej och hå!

Om man har en jätterädd patient – eller vilken patient som helst egentligen – så ska man väl FÖRKLARA vad man gör?! Hela tiden. ”NU ska jag borra. NU ska jag sticka dej lite. NU tar jag bort blättan och bluttan….etc”. Det är ju MIN kropp och MIN mun!

Jag lånar liksom inte ut den till tandläkaren ”för eget bruk” för att jag råkar vara där och öppna munnen.

Näe!

Eftersom jag var en feg liten skrutta med tårar bakom ögonen när jag var där, kunde jag inte ställa mej upp och säga vad jag ville, som jag skulle gjort om jag hjälpt någon annan – vem som helst. Då hade jag haft ordets gåva och mod.

Nu var jag bara ett litet knytt som smög ut genom dörren med svansen mellan benen och tårar bakom ögonlocken och tänkte ”Aldrig mer”.

När jag kom till jobbet berättade jag för min kollega vad jag upplevt.

”Byt tandläkare!” sa hon.

Så då gjorde jag det.

Slut.

…..fast egentligen inte slut alls….för jag har ju fler tänder att fixa till….så historien fortsätter….

#tandläkarskräck #tandläkaren #rädd #liten #familjeterapeut #aldrigmer #minmun #detärintedinmun #patient #respektförpatienten #irriteradtandläkare #argtandläkare #sur #skakade #rädsla

Rädd för tandläkaren /erviluca

Postat den

…..eller egentligen inte för själva tandläkaren i sej. Jag skulle ju inte börja skaka av skräck om det kom en tandläkare gående på trottoaren och jag skulle till och med kunna bjuda hem en tandläkare på middag, gå på bio med honom om det var en kille…. ja, även om det var en tjej! Jag kan gå på bio med nästan vem-som-helst faktiskt…förutom om personen i fråga luktar för mycket parfym, eller svett – då vill jag inte sitta bredvid honom/henne.

Jag är inte rädd för tandläkaren alltså, utan för behandlingen….beroende på vad det är för behandling förstås. En undersökning går bra. Om hen inte trycker ner en krok för hårt i ett hål (”AAAAJ!”) eller stoppar in en krok mellan två tänder och drar jättehårt (ja, det har hänt – kanske inte NU, men förr), så man tror att man plötsligt ska sitta med två framtänder i knät.

Jag har försökt bli av med tandläkarskräcken – på riktigt! Jag har gått i samtal med en tandläkare, som var UTBILDAD på detta, men hon blev till slut irriterad på att hennes behandlande samtal inte hjälpte.

Jag har prövat hypnos, och trots att hypnotisören sa att jag hade lätt för att bli hypnotiserad, så kändes det inte så alls. Jag nickade för att vara snäll mot hypnotisören.

Sen hittade jag en tandläkare som sövde sina patienter så henne gick jag hos ett par år, men sen försvann hon – bara sådär. Hon blev kanske satt i fängelse – jag vet inte – för det kanske inte var lagligt att söva ner sina patienter som tandläkare. I vilket fall som helst tyckte jag att det var jättebra!

Sen gick jag inte till tandläkaren i många år, utom när jag fick ONT i någon tand och då blev det rotfyllning och jag nästan dog. Men tandvärk står man bara inte ut med!

Sen rotfylldes någon tand till många år senare och jag nästan dog igen.

För två år sedan tvingade jag mej till en tandläkarmottagning och skulle påbörja en ”renovering” av tänderna. Då kom pandemin. Tack gode gud för det! Jag slapp. Liksom.

Men nu MÅSTE jag. Jag är en av dom som tandläkaren borrade i så fort jag kom innanför dörren när jag var barn på 60- och 70 talet och jag har några amalgamfyllningar som nu har krackelerat några tänder, så jag MÅSTE göra nåt.

Så häromveckan tog jag MOD till mej och bokade en tid för undersökning här i närheten av där jag jobbar. Undersökningen gick bra, men sen startade det På Riktigt IDAG.

Dog jag? Näe, men det var bra nära…. 😦 mer om det i nästa blogginlägg.

————————————————————————————

#tandläkare #tandläkarskräck #räddförtandläkaren #förritiden #ungpå60talet #rädd #skräck #ångest #hålitänderna #amalgamfyllningar #sprucknatänder #hålitänderna #rotfyllningar #borr #bedövning #ont