RSS Flöde

Etikettarkiv: leker

Vilken dag!!! Puh! /erviluca

Postat den

Först ett möte på morgonen. Hundarna i bilen i Svala Garaget.

Sen till kontoret för att äta; Jag trycker i både mej och hundarna snabblunch. Sen går vi en promenad, bl a till hundrastgården (som är tom på hundar) där jag slänger pinnar och leker med dom för att dom ska bli uttröttade och sova i bilen på e m.

Ställer bilen i svala garaget igen och funderar en stund på hur jag ska fixa resten av dagen, eftersom jag har två rätt långa möten/besök efter varandra; ”Klarar hundarna typ 4 timmar i bilen?”. Jag bestämmer mej för att dom gör det.

Umgängesträff; Dvs jag är med när en pappa träffar sina barn under ”bevakat umgänge”. Barnen är familjehemsplacerade och jag pratar en stund med familjehemsmamman innan hon lämnar barnen. Vi har ett gemensamt intresse: Hundar, och jag berättar att mina hundar sover i bilen i ”det svala garaget” medan jag ska jobba. Familjehemsmamman säger att hon kan ta hundarna till sjön medan jag jobbar – ett förslag jag med glädje emottar och hon får min bilnyckel för att hämta hundarna.

Jag ”vaktar”: Pappan har en fin stund med sina barn i en lekpark i solen. Dom äter glass och leker.

Tillbaka med barnen till kontoret. Där blir det full rulle när två soc sekr dyker upp för att träffa dom familjehemsplacerade barnen en stund och familjehemsmamman kommer tillbaka, och har med sej mina hundar (!). Hundarna blir överlyckliga; först för att dom får träffa mej (förstås!) men sen också för att dom får träffa baaaaarnen! Dom har träffat barnen förut, och barnen älskar hundarna. Det blir ett kärt återseende och hundarna överöser barnen med blöta slickar, till barnens stooora förtjusning!

Fionas ansikte 130520 004

 

Mitt i röran kommer mitt nästa besök. Dom blir överlyckliga över att jag har mina hundar på kontoret: ”Vilken HÄRLIG stämning det är här, med både barn och hundar!” säger dom glatt, och vill absolut att hundarna ska vara med på besöket (när jag säger att jag kan ta dom till bilen igen).

Jag vinkar snabbt hejdå till barn och familjehemsförälder och soc sekr och går in på nästa besök.

Vinterbilder februari 2013 promenad med Fiona och Milton 014

Milton placerar sej direkt i pappans knä, och mamman suckar avundsjukt att ”alla hundar gillar honom!”. Fiona är nog rätt trött efter att ha badat med familjehemsmamman (och träffat en ilsken svan…berättade hon), så hon faller ihop i en hög på golvet och somnar djupt.

Samtal (=jobb).

Vid 19-tiden är vi färdiga. Jag plockar undan lite saftglas och kaffekoppar och går sedan ut.

Men var är bilnyckeln??

Jag letar i alla fickor och i väskan: Ingen bilnyckel.

Så tittar jag på mobilen; Familjehemsmamman har ringt 7 ggr (!). Då förstår jag att hon fått med sej nyckeln hem (till Gävle)! Jag ringer och hon ber om ursäkt och säger att hon kan åka tillbaka till Sollentuna för att ge mej nyckeln. HerreGud kvinna! säger jag (inte). Vi bestämmer att hon ska lämna nyckeln i morgon f m till min kollega, som ska ge den till mej. Dom ska nämligen träffas i morgon. Puh!

Hur ska jag nu ta mej hem, liksom….? Jag tänker faktiskt att i värsta fall kan jag kanske sova i soffan på jobbet…

Jag ska åka buss, förstås!

Hundarna bajsar (och bajspåsarna är givetvis slut) och jag plockar upp bajset med en tidning som jag hittar slängd på gatan.

Jag kollar på mobilen varifrån bussen går mot Kista f v b till Åkersberga. 15 min väntan i busskuren. Fiona förstår ingenting! Hon har aldrig åkt buss och aldrig suttit i en busskur och väntat. Milton vet.

borta!

Kliver på bussen. Letar i väskan efter plånboken som innehåller busskortet…Letar och letar. Kön bakom mej växer. Jag går åt sidan och släpper förbi folk och fortsätter leta. Fiona står i vägen för folk. Drar i henne, men hon är ju så stor så hur jag än gör så står hon i vägen i bussgången, där jag står och letar och svettas ymnigt. Letar letar letar. Till slut inser jag att jag glömt plånboken hemma! Det måste vara så. Eller så är jag bestulen (ha ha ha! Rätt åt tjuven i så fall: Plånboken är i princip tom och det finns inget att hämta på kortet heller: *räcker lång näsa*…omutifallatt…).

”Snäääälllaaaaa, farbror busschaufför; Jag har glömt min plånbok. KAN jag få åka med ändå?”

Busschauffören säger: ”Men hur ska du komma hem sen då?”

”Jag ska hem nu”, svarar jag.

Han nickar och knixar bakåt med huvudet.

”TACK SNÄLLA!” säger jag, och ger honom en puss på kinden(NOT!). Men jag säger tack snälla, iallafall.

Sätter mej i mitten av bussen, som är en sån där lååång buss, med dragspel i mitten. Jag tänker att det finns PLATS för hundarna där. Jag tänker fel. Grejen i mitten RÖR SEJ och Fiona blir skräckslagen! Hon flyger upp i mitt knä och klättrar upp på mitt huvud! Sant. Fiona är en rätt stor hund. Jag bökar och trycker henne ner igen, och inser att vi inte kan sitta där, så jag reser mej och går bakåt med hundarna. Hittar en bra plats längre bak. Fiona och Milton hoppar upp på sätet bredvid mitt, och jag låter dom sitta där….

Åka buss med hundar 130617 058

Så kommer vi till Kista. Där ska vi byta buss. Fiona tror att Faran är Över, men tji fick hon! Vi ska på nästa buss. Återigen får jag BEEE om att få åka gratis. Även denna gång är det en SNÄLL busschaufför, så han får också en puss (NOT! …men ett stort TACK iallafall). Vi sätter oss längst bak och eftersom det inte är en dragspelsbuss är den inte lika ”läskig” som den förra. Fiona tycker att det är ett ÄVENTYR och kan inte bestämma sej för om hon ska tycka om det eller tycka att det är läskigt, men hon sitter iallafall GANSKA still.

Vid 21.30-tiden är vi hemma. Och då är vi DÖDSHUNGRIGA! Det blir spagetti med hundmat, alternativt spagetti utan hundmat.

I kväll kommer vi att somna ovaggade.

🙂

PS. Jag undrar vad det kommer att KOSTA med en natt för bilen i Svala Garaget….Huvva!  😦   DS

 

Tre tanter /erviluca

Postat den

Vi har en och en halv timme på oss där vid lunchtid, jag och hundarna, så jag tar med dom till den hundpark som är närmast, i Sollentuna, för att dom ska få ”rasa av sig” en stund innan vi ska äta lunch. Därefter ska hundarna få sitta i bilen ett par timmar till, när jag gör nästa hembesök.

Varje gång jag tidigare varit i just DEN hundparken, har den varit tom. Jag vet inte vart alla andra hundägare i Sollentuna går med sina hundar, men det är inte till den hundparken iallafall. Men det finns ju 8 (ÅTTA!!) hundparker i Sollentuna, så vi har ju några att välja på, vi hundägare. Jag har hittat till 4 än så länge.

Men döm om min förvåning när det står TRE tanter i hundparken. Dom tre tanterna har tillsammans FYRA hundar. Fyra små hundar. Jag går bestämt fram till grinden och släpper in mina hundar, UTAN att fråga tanterna om det är okey för dom, eller deras hundar. Sedan tar jag ett djupt andetag för att förbereda mej på Dagens Utskällning.

Fiona nyklippt och utebilder hundar mars 2013 024

Jag tänker att jag har en STOR SVART hund, och många säger att deras hundar är rädda för, eller har blivit ”påhoppade av”/bitna av, just en STOR SVART hund.

Häromdagen funderade jag på om just stora svarta hundar bits mer än andra raser och storlekar, men sedan tänkte jag vidare att det kanske finns fler stora SVARTA hundar än stora VITA hundar….

…eller så blir man inte lika upprörd när ens hund, eller man själv, blir påhoppad av en ”liten vit” hund, ELLER en ”stor vit” hund…? Milton har blivit påhoppad av en stor BRUN hund, men det går jag inte omkring och tänker på, ELLER berättar för alla.

Nåja.

Till min stora glädje, och förvåning, märker  jag hur tanterna ”bereder plats” för mej i sin ”tant-ring”, och med leenden liksom bjuder in mej att stå i deras ring och prata.

Guuuuud, så trevligt! tänker jag.

Sen står jag där med tanterna i nästan en timme, medan hundarna leker (förutom Penny, som ”är rädd för stora svarta hundar”….) och får veta en massa om tanternas barn och barnbarn, hundar och män eller skilsmässor. Sen får jag veta var det ska byggas nya hus också, och att dom ska demonsterar mot att en hundgård ska tas bort för att dom ska bygga hus där.

Det är så trevligt så att jag nästan tappar bort tiden! Plötsligt upptäcker jag att klockan är mycket och att varken jag eller hundarna kommer att hinna äta lunch innan nästa hembesök!

Shit alltså!

Men, dom jag sedan ska på hembesök hos, visar sej inte vara hemma, så då löser sej det, och vi kan äta lunch ändå, Mina Nya Arbetskollegor och jag. För idag blev dom medvetet inbjudna i ett hem där jag ska försöka få kontakt med en tonåring via hundarna.

Dom är såååååå duktiga på sin första ”insats”! Hundarna alltså. Det är som om dom FATTAR vad dom ska göra:

”Åh, där är han! Hurraaaaaaa!!!”

Och INGEN kan motstå två överlyckliga hundar, som skuttar och viftar på svansarna och slickar en.

Fiona leeeer dessutom när hon är glad (lyfter på hela överläppen!).

INGEN!

Inte ens en ”trulig tonårskille”.

🙂

Från Clown till Lufs/erviluca

Postat den

 

Precis som många andra föräldrar upplever, har jag fått uppleva barn som genomgått en makalös Förvandling – från den ena dagen till den andra (nästan).

Som en METAMORFOS.

Minsting som ”igår” var ”klassens clown” – den som gjorde kullerbyttor i soffan, pratade oavbrutet, skojade och skämtade hela tiden, i 180 knutar – är nu en stooooor lååååångsam Lufs. Han orkar knappt röra munnen när han pratar, och han liksom ”faller framåt” när han går. Förut studsade han. Nu är det som om tyngkraften draaaar honom framåt, och han följer motvilligt med….

Igår åkte jag hem till Grabbarna Grus´ pappa för att hämta Minsting och skjutsa honom till en kompis. Dom skulle ”lana” (spela dator och vara uppe hela natten) tillsammans. Jag tog med hundarna för dom blir så ledsna när jag lämnar dom ensamma. Jag står inte ut med deras SORGSNA blickar när jag säger ”hejdå!” och stänger dörren…. Det gör för ont i hjärtat. På mej.

När vi kom hem till Grabbarna Grus´ pappas hus fick hundarna följa med in, och Fiona blev så glad när hon såg Grabbarna Grus så att hon nästan slog knut på sej själv av lycka: Hon STUDSADE runt och var så LYCKLIG!!!

Minsting rörde sej knappt, och ändå tycks han vara Favoriten (för Fiona), för ibland brottas han med henne, eller leker….Lååååååångsamt, men ändå!

”Hon har ju värsta ADHD!” mumlade Minsting när Fiona överföll henne med sin lycka.

”Nähäädu! Hon yttrycker bara sin ENORMA GLÄDJE på det där sättet!” sa jag. ”Tänk, förut – INNAN du blev tonåring – var du precis som Fiona; SUPERGLAD och SKUTTIG och PRATIG, och allt på en gång!”

Minsting vänder långsamt huvudet mot mej och så svarar/mumlar han (nästan utan att röra läpparna, faktiskt):

”Man KAN faktiskt vara GLAD inuti, utan att det syns utanpå.”

DET var dagens Sanning!

🙂

Promenad med Gösta /erviluca

Postat den

Jag åker bilen till Skogen Där Borta idag, och träffar på Gösta, 81 år, och hans blandrashund Ronja. Gösta tycker att jag ska gå med på deras promenad, ”…men den är lång, så du kommer att bli trött intill medvetslöshet”, varnar Gösta. Är det något jag kan så är det att promenera långt, så jag hakar på.

Det blir en låååååååååååååångsam promenad. Gösta är, som sagt, ”snart 82 år”, och Ronja är 12 år.

Dom har en speciell ”lek”, som utövas under hela promenaden. Leken är ”ofrivillig” för Göstas del, och ett KRAV för Ronjas del:

Gösta SKA ta en pinne. Ronja KRÄVER det! Hon skäller på honom tills han tar upp, bryter av eller hittar en ”lagom stor pinne”. Sen ska han GE den till Ronja. Hon rusar iväg, lägger pinnen någonstans och sen gömmer hon sej bakom en träd, där hon ligger och kikar fram för att kolla om Gösta ser pinnen. När Gösta ser pinnen, säger han det till Ronja – ”DÄR är pinnen! Ta den!” – och då rusar Ronja fram och tar den. Sen börjar leken om. Ibland tappar Ronja bort pinnen och då börjar allt från början: ”VOV! VOV! VOV! VOV!!!”.

Ronja KRÄVER denna lek vi varje promenad dom går. Eftersom hon är 12 år gammal och Gösta ”snart 82 år”, så tänker han mycket på hur lång tid dom har kvar tillsammans, vilket gör att han gärna ”leker leken” utan att besväras av den för mycket. Gösta tänker mycket på vem som ska dö först – han eller Ronja? Han vet inte vad som är bäst, men  han tror knappt han kommer att klara sej utan Ronja. Han förstår heller inte hur det kommer sej att ensamma människor lever utan hund. Han förstår inte hur dom klarar det!

Det gör inte jag heller.

februari 2013 hundarna 019

Promenaden är inte längre än den promenad jag brukar gå, och jag blir absolut inte ”trött intill medvetslöshet”, så Gösta konstaterar med ett snett leende, som dryper av snus (!), att promenaden kanske var i ”det långsammaste laget” för mej. Det var den, men jag tröstar honom genom att säga att hundarna har sprungit in och ut i skogen och fått jättemycket motion iallafall.

Mars 2013 (mest hundar) 001

Gösta har ”visat” mej alla broar som ”pensionärerna” byggt över bäckar och gropar. Jag ser dom ju inte eftersom alla broar ligger under en meter snö, men det ska bli kul att se dom när snön smälter. Det är sååå mysigt att gå i skogen och upptäcka alla små broar och grejer som ”gubbarna” fixat för att man ska kunna gå i skogen lättare. Gösta pekar också på snögubben, som numera är en isgubbe. ”Den byggde jag och pensionärsgubbarna!”, säger han, inte utan stolthet rösten.

”Jag tror inte jag levt så länge och varit så pigg om jag inte haft Ronja!” säger han sen och tittar på sin älskling som han köpte för 12 år sedan för 1 500 kr.

Om man inte älskat en hund så vet man inte vad man går miste om, och det är synd, tycker både Gösta och jag.

 

 

Att fånga Fiona…. /erviluca

Postat den

…..på bild, är en hel Vetenskap.

Typ.

Åååååh, vad gullig hon är NU! tänker jag och lyfter på mobilen för att ta ett kort:  *Fiona skuttar iväg*

Nuuuu sover hon så fiiiint! Ååååh, vad gulligt! tänker jag och tar ett kort: SVART. Svart hund på svart soffa = SVART. Nämligen.

Ååååh, vad rooooligt dom har när dom leker! Det måste jag fota! tänker jag och ”KLICK!” = Sudd!

*suckar*

Jag kommer inte att ha några bilder på Den Fina Valpen Fiona som faktiskt Existerar i vårt hem, när hon blir äldre….

Uhuuuuuu!

Ja, jag har bara en ”typ omodern” (enligt sönerna, MODERN enligt min chef) mobil som jag fotar med.

Ja ja ja, jag HAR en lite mer modern kamera, som man kopplar till datorn, och skickar över bilderna…bla bla bla….Men jag vet fanimej inte hur man laddar den, och jag minns inte hur den fungerar….

…så det blir med mobilen bilderna tas.

Förutom när någon av sönerna dyker upp med sina fiiiina iPhones: DÄR kan man snacka bilder!

Jag ska be att få några.

Igår blåste tex Minsting upp ett gäng små ballonger. Sen upptäckte han att dom blev ”elektriska” mot hundarnas päls, så han gnodde dom mot pälsen och sen fastnade dom. Så både Milton och Fiona gick om kring med små ballonger klistrade på kroppen och såg dumma ut….

….tills dom fattade att dom kunde ta bort dom själva med tassarna.

Det är inte lätt att vara korkad!

Näe, jag bara skoja:

Jag har sååååå smarta hundar!

Fast ofotbara.