Jag vet inte riktigt vad som hände, men jag satt i soffan i lugn och ro och tittade lite halvhjärtat på TV, då Fiona kom och la ena tassen på mej: ”DONK”, sådär lite uppfodrande, som om hon VILLE något. Jag klappade och kliade en stund, medan hon stööönade av skönhet njutning.
DÅ, plötsligt (!) kom jag att tänka på att jag och Fiona ju skulle på hundkurs! ”När var det nu då??” tänkte jag oroligt och började leta efter almanackan, samtidigt som hjärnan sa: ”Det var IDAAAG, men NÄÄÄÄÄÄÄÄR!!!”
Jag hittade almanackan och slog upp den på söndagen den bla bla bla och där stod det ”HUNDKURS 10-12”. !
Hjääääääääääälp!
Jag tittade på klockan: 09.30!
Kära nån!
Vad var det jag skulle ta med nu då, och var det verkligen vid Brukshundsklubbens stuga?
Hjääääälp!
Jag gick in i mailen och kollade, hittade inte mailet först, blev än mer stressad, men hittade det till slut: ”Ta med en hundleksak hunden tycker om samt hundgodis den gillar”.
Hjäääääääääääääälp!
Vilken hundleksak tycker hon om?? Hon har ju ingen speciell….Jag tar den trasiga grisen som hundarna brukar ha dragkamp med….
Sen stressgick jag ut i köket och tog en näve torrfoder och stoppade i en påse.
Men vad har jag på mej? tänkte jag sen och tittade mej i spegeln. Kanske dom tycker att man ska ha byxor på sej….? På med byxor! Behövs det jacka? Ja, jag tar jacka? Ska jag ta handväskan? Ja, jag tar handväskan.
Det är många beslut som måste fattas när man ska iväg…
Och Milton då??? Vad ska jag göra av honom? Visst kan han vara ensam hemma, men staaaaaaackars! Jag hade tänkt ha honom i bilen vid kursstugan, men BILEN ÄR JU TRASIG!
Tänk om!
Han får vara hemma.
Jag går in i Minstings rum. Han sover. Djupt. ”Jag ska gå på hundkurs med BARA Fiona, så Milton får vara hemma ensam, så du får vara med honom!” säger jag stressat, och högt, inser att Minsting inte har hört ett ljud, men skiter i det och går iväg med BARA Fiona.
”Hejdå, Milton! Vi kommer snart tillbaka!”
AJ! Milton tittar på mej med FRÅGANDE och LEDSNA ögon….
Fiona blir HELT förvirrad!
Helt. Förvirrad.
Hon har ALDRIG gått ut utan Milton!
Aldrig!
Hon går några steg, stannar och tittar bakom sej, går några steg, tittar sej förvirrat omkring, stannar, vänder sej om, tittar på mej frågande: ”Ska det verklígen vara så här?” osv.
Jag tänker på Cesar Millan och att man ska vara LEDARE och TYDLIG och tala om med hela kroppsspråket, och sin ENERGI, att ALLT ÄR OK OCH DET ÄR SÅ HÄR DET SKA VARA. Lugn och ro.
FAST jag känner: ”STACKARS-Milton-som-är-ensam-kvarhemma”.
Jag lyckas rätt bra, för Fiona liksom ”okeyar” upplägget och börjar trava på rätt okey, om än lite förundrad.
Jag kanske borde ta ut dom en och en oftare, tänker jag, men vet att jag inte kommer att genomföra det, för HUR, liksom? Ska jag låta den ENA vara ensam hemma ibland? Näe, usch vad sorgligt!
Jag funderar på om jag ska ta cykeln, men eftersom Fiona aldrig ”cyklat” tänker jag att det blir för många nya saker på samma dag (1. Vara utan Milton 2. Springa bredvid cykel 3. Gå på hundkurs) så vi går. ”Kommer vi att hinna?” frågar jag mej själv när jag i rask takt går mot Klubbhuset.
Jag funderar samtidigt på varför det värker överallt i hela kroppen? Är det åldern? Är det för att jag gått så mycket den senaste tiden? Är det någon hemsk sjukdom? Cancer?
Medan tankarna snurrar går jag i rask takt över gatan och är på väg att snedda över gräsmattan vid Sporthallen när jag plötsligt börjar fundera: Vad är det för dag egentligen???
Jag ser en liten 9-årig kille komma cyklande, och jag ställer frågan till honom rakt ut: ”Vad är det för dag idag egentligen??” Han ser lite misstänksam ut. Han får kanske inte prata med främmande damer. ”Är det lördag idag??” frågar jag då. ”Ja”, svarar han (för det är ju inte att PRATA direkt utan mer att SVARA. Svara främmande tanter får han nog).
Jag tvärnitar. Lördag! Det är lördag!
Hundkursen är på SÖNDAGAR.
I did it again.
Jag har inte bara dåligt lokalsinne – jag har dåligt dagsinne också!
😦
Pust!
Men tur för Milton!
Det är hårt att vara jag.
.jpg)
erviluca #mammatillfyrakillar 