Just nu SUGER livet!

Det suger musten ur mej!

Jag vet inte hur jag ska orka.

Det gör ont när jag ligger, när jag står, när jag går, när jag tänker, när jag sitter, när jag duschar, när jag går i skogen, när jag tittar, när jag blundar, när jag rör mej, när jag är stilla, när jag lyssnar………bla bla bla

Det gör ont NU, och det gör ont NYSS, det gjorde ont IGÅR och det gjorde ont i FÖRRGÅR!

Jag kommer inte undan!

Jag kryper under sängen och gömmer mej, bakom hyllan, under filten….värken följer mej överallt! Jag. Kommer. Inte. Undan.

Och jag har ingen medicin.

IBLAND har jag medicin, och IBLAND funkar den. Men då får jag inte ta den mer än i ”ett till två dygn”. Därefter bör jag uppsöka läkare. Meh! Då skulle jag ju boooo hos en läkare!

”Hallåååå! Är det någon läkare som vill bo med mej? För då kan jag ta medicinen längre än ett till två dygn.”

Min migränhuvudvärk sitter nästan ALLTID i längre än ”ett till två dygn”. Den kan sitta i i 14 dagar när det är som värst. Efter den 10:e dagen vill jag bara döööööö….för det tar såååå mycket på krafterna att det värker och värker och värker.

En del säger ”Jag har ALDRIG haft huvudvärk!”. Men lyllo dom då! Och om ni inte njuuuuuter av det, så kan ni kasta er i väggen!!

För ni veeeet inte vad lyckliga ni är som SLIPPER den här skiten!

”Det kommer troligen att gå över under graviditeten”, fick jag höra. Gjorde den det? NEJ.

”Det kommer troligen att gå över EFTER graviditeten”, fick jag höra. Gjorde den det? NEJ.

”Det kommer troligen att gå över vid klimakteriet”, fick jag höra. Gjorde den det? NEJ.

Det troliga är nog att den aldrig kommer att gå över. Att jag måste lära mej leva med skiten. Jag har redan gjort det och oftast vill jag inte ens prata om den, men när 1-2-3-4-5-6-7-8-9-10 dagar gått med värk, så bara MÅSTE jag få skrika ut att ”JAG VILL INTE HA DET SÅ HÄR!!!”.

JAG ORKAR INTE!

DET ÄR SYND OM MEJ!

Men sen, när värken är över, vill jag inte prata om den alls. Och då vill jag låtsas att den inte finns och aldrig kommer tillbaka. För jag vill inte ge den jävla värken mer uppmärksamhet än den får när den är här. När den inte känns finns den inte. Så det så.

Så dom som säger: ”Hur måååååår du? Hur har du det med din migrän?” så svarar jag: ”Bra. Nu pratar vi om något annat.”  Typ. För mellan attackerna finns den inte!

Ibland är ”mellan attackerna” väldigt läääänge (fast max 1 månad), ibland är det väldigt kort emellan.

Självklart spelar Livet roll:  Hur orolig jag är för ekonomin spelar säkert roll, och just nu är jag superorolig! Och har varit sen jag flyttade till den här jävla skitdyra lägenheten. Jag måste härifrån! OM du har ett billigare boende att hyra ut till mej, så skriv! ALLT är billigare än det jag har just nu. Tror jag.

Att vi hade en ”skitsituation” på jobbet förut spelade givetvis roll – att bita ihop om sin frustration skadar väl vemsomhelst. Men nu har jag ju bytt jobb!

Att vara kär spelar roll. Det gör att jag mår bättre. Men kär är jag inte! 😦

Men att jag tränar verkar inte spela någon roll, för just nu tränar jag ju rätt ”mycket”, för att jag simmar ju varannan dag (1000 m) – förutom när jag har migränhuvudvärk – och så går jag minst 1 timme i skogen varje dag. Det borde väl räcka?

Äter gör jag. Iallafall ibland. Nyttigt ibland. Onyttigt ibland. Att avstå från kolhydrater helt har jag upptäckt går inte. Det är för dyrt. Och när en Äkta Migränattack startar börjar den nästan alltid med att jag känner ett ENORMT godis-sug, samt att jag blir väldigt törstig.

Seg-migrän-attackerna startar i nacken…så det är väl spänningar då antar jag….Så då behöver jag en läkare-massör här hemma.

En läkare-massör sökes! Manlig. Snäll. Klok. Vänlig. Omtänksam. Hundälskare. Petiga Pedanter undanbedes.

Jag undrar om det hjälper om jag går ut i skogen och SKRIIIKER, eller blir det värre då? Det har jag inte prövat.

Undrar vad Gösta säger då?

Honom träffade jag i skogen både igår och i förrgår. Han hälsar mej alltid ”VÄLKOMMEN!” och ”HOPPAS ATT DU KOMMER TILLBAKA!” Lilla Gösta….Det visade sej, häromdagen, när jag sa att jag fyllt år, att han och jag fyller år samma dag! Han fyllde 81 och jag fyllde 50+.

Näe, nu orkar jag inte mer….

Skriva alltså….

Ligga ner gör också ont. Och stå och gå. Och sitta……

Blä!

😦