RSS Flöde

Författararkiv: erviluca

Machotugg i Bachelorette/erviluca

Postat den

Det har varit mycket machosnack bland vissa killar i Bachelorette och det tycks som om det varit en av killarna som drivit det mer än andra, som tagit en slags ledarroll i den ena gruppen, och som berättar för oss tittare att han och hans grupp tillhör ”Alfahanarna”. Den andra gruppen killar, som inte är som han/dom, kallar han för ”Beta”.

Denna kille hånar killar som visar ”mjuka känslor”, menar att ”man kan inte bli kär på 3 dagar” och skrattar överlägset åt killar som får känslor för Julia, och som gråter. Han skriker ”Kom igen då din jävla fitta!” till en kompis när killen ska göra något utmanande och har över huvud taget inte kontakt med sitt inre, utan är väldigt mycket en ”machokille” på ytan. Han säger till kameran att han har haft ”jättemånga tjejer” och att han kommer att vinna Julias hjärta hur lätt som helst för han ”vet hur man charmar tjejer”.

Jag upplever honom som en liten rädd kille, men för att dölja det slår han sej på bröstet (bildligt talat) och är aldrig nervös, aldrig rädd och blir inte kär.

Sen charmar han arslet av sej och är väldigt ytlig och säger saker han lärt sej att tjejer vill höra.

Säkert har han charmat massor av (unga) tjejer med sin amerikanska brytning och blandningen av svenska och amerikanska. Och kanske är han snygg också (inte min smak dock).

Till slut är det en kille som reagerar på jargongen i huset. Han och en annan kille samlar ihop alla killar och säger att ”Vi måste sluta med macho-jargongen som råder”, ungefär. ”Alfa-killarna” med amerikanska killen i spetsen känner sej påhoppade (trots att ingen sagt att ”DU gör så!” eller ”NI gör så!”) och blir förbannade ”Vaddå, har inte DU gjort så då??” etc. Alfa-killen stormar ut till slut.

När killarna sedan i efterprogrammet pratar ut och tar upp det här ämnet igen, blir Kristoffer, som inledde ifrågasättandet av macho-tugget, ifrågasatt av flera stycken. Det tycks som om han varit lite utanför och ”mobbad” under tiden i huset och han ses som ”konstig”…. Kan det bero på att han inte velat delta i ”killsnacket”?

”Vaddå, har inte du sagt nåt dumt då under tiden i huset?!” säger en kille irriterat till Kristoffer. ”Jo, jag sa råtta till dej….”, säger Kristoffer lite skuldmedvetet…. Eeeeeh, va?!? Det här handlade om ”machosnack”, att håna och prata illa om tjejer! Kristoffer ville bryta det snacket – inte säga att han är bäst eller försöka säga att han aldrig gör några fel.

Varför stod inte killarna som var emot macho-tugget upp mer för Kristoffer och hans uttalande?

Och SKÄMS alla ni som försvarade ”Ben” och hans ”Alfa-polare”!! SKÄMS!

#machokultur #stoppamachokultur #atillayoldas #ervilucah #mammatillfyrakillar #bachelorette

#bachelorettesverige #bachelorette2021 #instagram

#visomälskardjur /erviluca

Postat den

Man kan, och får, ju ha ett favoritdjur förstås, men vi som älskar djur har något speciellt ihop. Vi har liksom ett annat djup, ett annat sätt att se på livet och naturen och allt, än dom som inte gillar djur. Dom som inte gillar djur är lite mer fyrkantiga och kalla. Dom fattar inte! Dom har inte haft den där nära relationen till ett djur. Den relation man får till ett djur är på ett djupare plan eftersom man måste kommunicera utan ord. Plus att djur bara ÄR i nuet och många av dom älskar reservationslöst. Speciellt hundar.

Jag sitter i soffan på i ”köket” på min nya arbetsplats och jag har på ett ungefär förstått vilka som är ”djur-människor” på min nya arbetsplats, och vilka som inte är det. Vi som #älskardjur har en massa berättelser om djur vi älskat, och/eller älskar, som vi vill dela med oss av till varandra.

Idag berättar en kvinna om hunden Totte, som försvann, och som dom 6 dagar senare hittade intrasslad och hängande i ett fiskenät på landet, avmagrad och nära döden. Hon får tårar i ögonen när hon berättar. Totte och hon hade en själslig kontakt, säger hon. Jag vet precis vad hon menar. Flera år senare dog Totte då han blev biten av en stor Veimaraner (stor hund). Han var då 8 år. Hon saknar honom fortfarande. Dom fick 25 000 kr i skadestånd och hunden som bet avlivades.

Jag har historier i min hjärna som vill berättas, men det får bli vid annat tillfälle. Jag hinner snabbt berätta om Bosse (min lilla ”omplacerings-kines”) som blev påhoppad av två schäfrar och fyra greyhounds. Det var mitt fel, eftersom jag inte hann koppla honom och han gick rätt in i högen av hundar, som alla var kopplade. Han både överlevde och blev inte ens skadad, av någon underlig anledning, så vi hade tur den gången.

Senare flyttade han till ett äldre par som var barnlösa eftersom Bosse inte var säker med barn (och jag hade då ständigt barn hemma hos mej – både egna och andras). Han fick ett bra liv.

Men jag har ju också haft hundarna Netta, Cilla, Flisa, Sally, Milton, Beppe, Fiona, Cecilia och har Matilda och Elsa. Samt katterna: Minus, Mimmi, Smulan, Morgan, Bagheera och har Theodore och Bella.

…samt undulater, marsvin, hamstrar, fiskar, sköldpadda, grodor, orm och en jättetråkig kräfta (som bara låg i en snäcka), för att inte tala om alla sniglar och andra småkryp som Äldste sonen tog hem när han var barn…

Jag älskar djur! Jag skulle egentligen vilja bo på landet och bli vän med djur som lever i naturen OCKSÅ! Eller rädda en fågelunge som blir tam eller en ekorre el dyl….

…och man lever bara en gång…eller?

Många arbetsplatser har det blivit…/erviluca

Postat den

En del börjar på sitt första jobb och sen blir dom kvar.

Andra byter jobb efter ett tag och sen blir dom kvar.

Ytterligare andra jobbar på ett ställe, byter av någon anledning, jobbar på nytt ställe och byter igen efter flera år av någon anledning och sen stannar dom.

JAG….byter jobb som andra byter skjorta. ELLER så gör jag som jag gör för att jag måste.

Varje gång jag bytt jobb har jag gjort det för att jag har måstat för min egen skull. Jag har inte kunnat vara kvar, för då hade jag gått sönder. Om jag inte redan gått sönder. I alla fall lite grann.

Jag är en människa som på utsidan är lugn och sansad, men på insidan brinner jag. Jag brinner för det som är viktigt i världen, för rättvisa och för att vara sann och göra rätt saker. När det inte fungerar och när jag har chefer och medarbetare som inte gör ”det rätta” – ja, ibland finns det bara ETT rätt – så kan jag inte vara kvar. Jag kan inte stå upp för och stå bakom FEL som görs på olika arbetsplatser. Och det görs FEL (när det är pengar och makt som styr).

Det finns saker jag ”skrikit i det tysta” om/tjatat om på mina arbetsplatser och med mina kollegor och chefer sedan jag började arbeta som socionom 1988, men som dom ”sopat under mattan” eller sagt att jag ”överdriver” och så har dom tyckt att jag varit jobbig. Jag har varit en visselblåsare i det tysta – lite som en irriterande igel som huggit mej fast i chefers ben och armar och stört. ”Måste du alltid….?” har dom sagt, eller så har dom suckat och vägrat svara på mina raka frågor eller pratat bort mej när jag pekat på fel som görs.

Jag har bara några få år kvar i yrkeslivet och i sluttampen såhär är jag ändå stolt över mej själv över att jag varit lite obekväm och att jag stått upp för människors rätt och väl och ve, med fokus på barnens bästa. Jag kunde inte göra annat. Det gör ont i mej när man kör över människor som har det svårt.

Men faan vad många det finns som bara kör på, som ”bara jobbar” och sen går hem och skiter i resten. Jag fattar inte hur ni funkar! Någon sa till mej: ”Jag förstår inte hur du kan brinna så för ditt jobb? För mej är det bara ett jobb, som ska utföras. Sen går jag hem, liksom.” Den som sa så var socialsekreterare i en Barn- och familjegrupp. Jag förstår inte hur man kan låta bli att brinna när det handlar om våra barn, om deras framtid!

….sen finns alla dom som arbetar endast för att få lön och mat på bordet. Det är ju också ett måste och okey.

Men sån är inte jag och har aldrig varit. Jag måste få brinna för mitt arbete och stå högt upp på Barrikaderna och skrika (fast lite inuti sådär…) när det görs fel. Jag kan inte ”låtsas som det regnar” när det fattas tokiga beslut eller när folk körs över.

OCH jag är ganska naiv och tror ändå gott om folk. Speciellt folk som INTE är chefer och som INTE har makt.

Av pengar och när man har sug efter makt tycks man bli väldigt egoistisk och oempatisk.

Tur att vi är olika.

Barnkonventionen /erviluca

Postat den

Artikel 19.

Barn ska skyddas mot föräldrarnas eller närståendes våld. Det kan vara fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld.

Två barn fanns i familjen där pappan misshandlade och kränkte mamman i flera år. Två barn utsattes därmed för våld – både psykiskt och fysiskt. Barn far illa av att höra/se den de älskar mest i hela världen bli slagen och kränkt.

Mamman lämnade till slut pappan och det tog flera år för henne att sluta vara rädd, be om ursäkt för allt, bearbeta allt våld och våga stå upp för sig själv igen. Till slut stod hon där, modig och stark, sökte en utbildning och började på den. De två barnen följde med i utvecklingen, såg mamma läka och läkte själva.

Då dök pappan upp igen. Nu ville han ha umgänge med sina barn, som han ”älskade jättemycket” och hade saknat. Det äldre barnet, som var jätteduktig i skolan och som äntligen trivdes bra med kompisar och med sitt liv, föll ihop, orkade inte längre gå till skolan och alla A:n blev C:n och till slut E:n och något F. Hon vägrade att träffa sin pappa igen och sa det i rätten, vilket gjorde att hon slapp. Hon hade uppnått den ålder då man lyssnar på barn och tror på dem.

Den yngre flickan däremot, var tvungen. Storasyster sa då att då ville hon också följa med, för att skydda sin syster. Det fick hon inte. ”OM du ska träffa din pappa måste du VILJA det.”

Storasyster fräste och spottade: ”Hur faan kan ni tro att man kan VILJA träffa någon som förstört nästan hela våra liv och som gjort att mamma varit sjuk i flera år och inte orkat någonting?!”

Lillasyster var tvungen och ett umgängesombud framskaffades. Det krävdes därefter av mamman att ”medverka till umgänget”.

Nu skulle alltså en mamma som blivit slagen, strypt, kränkt, nedvärderad och hotad peppa sin lilla dotter att träffa denna gärningsman. Och om hon inte samarbetade och medverkade till detta kunde hon bli åtalad….

Mamman föll ihop, slutade studera, orkade inte, slutade sova på nätterna och ångesten och mardrömmarna var tillbaka. Ändå krävdes det av henne att glatt peppa sin dotter till umgänge varannan lördag: ”Det blir säkert kul!” (…att träffa mannen som stirrade in i mina ögon medan han våldtog mig med en kniv i handen…). ”Pappa kommer nog att vara jättsnäll!” (…trots att han för några år sedan tog strypgrepp om halsen på mig och jag tuppade av…).

Eller va?!?

Jag anser att umgängesrätten SKA upphöra om man är en förövare, som misshandlat barnens förälder, och inte gått i en REJÄL BEHANDLING och dessutom helst bett om ursäkt, och/eller betalat ett högt SKADESTÅND till den man misshandlat…..

…… OM det ens ska komma på tal att få umgås med barn vars förälder man pucklat på (även om man är biologisk förälder).

När Jonas blev mamma/erviluca

Postat den

På min promenad runt (halva) sjön träffar jag många människor som är ute och går med eller utan hundar. Det bästa är när dom har en, eller flera hundar, OCH vill hälsa på mej och mina hundar. Nuförtiden är det vanligaste beteendet att dra åt sej sin hund och se skräckslagen ut och snabbt gå förbi mej och mina hundar, som om vi vore monster. Det är vi inte. Vi är väldigt snälla. Alla tre.

Men ibland händer det och någon stannar till och pratar lite. Det hände igår. En äldre herre (i min ålder?? Nä, han MÅSTE ha varit äldre…) kommer gående med en jättefin svart mellanpudel som ser väldigt glad och lycklig ut. Jag bara MÅSTE hälsa, så jag frågar om vi får hälsa på hunden. Det får vi, även om herren inte ser speciellt ”tillgänglig” ut inledningsvis.

Jag frågar hur gammal pudeln är, för den är sååå snygg och ser så pigg ut. ”Sex år”, svarar herren, varvid jag blir förvånad, och säger det. Herren börjar då svamla om att hunden ”troligen vuxit färdigt” och att han anser att han nog är färdigvuxen etc. Jag säger inte så mycket, men tänker ”Vet han inte att en hund har vuxit färdigt vid 1år till max 2 års ålder?” (iallafall stora raser kan växa lite längre), men säger inget. Det tycks som om herren blir pratsugen och så börjar han berätta.

”När jag var 5 år bodde vi på landet. Pappa reste runt en del och hjälpte folk i gårdarna med xxxxx (minns inte vad han sa). Vid ett tillfälle fick han en hund som betalning så en dag kom han hem med en hund som han gav till mej och sa: Här! Det är din hund. Du får den och du får ta hand om den själv.”

Hunden fick heta ”Jonas” och herren (det låter nu som om jag skriver om Gud eller Jesus….så jag måste kanske döpa herren…? Han får heta…..Lennart! Han såg ut som en Lennart…eller möjligen Sivert….Sivert blir det, för jag känner ingen som heter så och han var lite Sivert-lik). Nåja.

Jag frågar vad det var för ras, men det har han ingen aning om och säger ”Den var lite svart häääär….” (visar på hakan) ”…och lite vit häääär (visar på sidan av halsen)…

”…så gick det en tid och sen fick Jonas 11 valpar av alla möjliga sorter!” Han skrattar och jag ser hur han minns alla valpar och mamman Jonas och hur härligt och kul det var med alla valpar. ”Fick Jonas byta namn då?” frågar jag. ”Näe, hon fick heta Jonas”, säger han.

”Men hur kunde ni tro att det var en kille?” frågar jag och tänker hur kan man missa att en hund har en snippa istället för en snopp?

”Jag tror att pappa visste, men att han ville att jag skulle lära mej av det här, eller nåt”, säger han och skrattar åt minnet.

Sen skils vi åt.

Så fina historier får man höra ibland om man bara stannar och lyssnar.

Amen.

Minnen från arbetsplatser/erviluca

  1. Första arbetet var som paketinslagare inför julafton på en butik i Sala. Jag var väl 14-15 år och var skräckslagen. Jag kunde inte slå in paket fint (kan fortfarande inte) och var livrädd att någon skulle fråga mej om något i butiken, vilket faktiskt hände och då pekade jag bara på någon som arbetade där och sa att jag inte visste, men jag tyckte det var skitläskigt!

2. Mitt andra arbete var som någon slags hjälpreda på ett kontor i Sala då jag fick stoppa blanketter, eller var det var, i kuvert och klistra igen och ställa i lådor. Jag fick också stämpla på olika papper. Sen ville dom att jag skulle sätta på kaffe. HerreGud! Jag hade ingen aning om hur man satte på kaffe (och vågade inte fråga!) så jag minns inte hur jag löste det. Jag gissar att jag gick ut i pentryt och stod och tittade på kaffebryggaren tills någon kom och hjälpte mej. Jag minns också att jag inte vågade fråga om någonting, för jag ville VERKA ”vuxen”, och som om jag ”kunde allt” redan, på något vis…

3. Mitt tredje arbete var som cafebiträde på cafeet på Domus i Sala (numera Konsum). Där jobbade jag i ett par år på helgerna när jag gick i gymnasiet. Orange liten tunika med brunt förkläde har jag för mej att vi hade. Jag fick fylla på kakor och bullar, fixa kaffe, stå i kassan, torka av borden och bära ut brickor. Efter gymnasiet tänkte jag jobba där i ”ett par år” på heltid, men stod ut i 2 månader innan jag höll på att implodera av tristess. Jag ville vidare!

4. Mitt fjärde arbete var som Matsalsbiträde (eller vad det kan ha hetat) på SVT i Stockholm där jag bl a träffade Lennart Hyland! Han stod i kön en dag och frågade efter något (typ kanelbulle) och jag fyllde på med detta. Wohoo! Dock var det ju helt bakvänt för mej att arbeta (vidare) med mat och sånt när det är något som verkligen inte intresserar mej – ej heller att vara serviceminded. Men allt jag gjort har jag gjort till 100%. Jag slutade där för att jag skulle åka till USA och plugga.

5. Mitt femte arbete var som sjukvårdsbiträde på långvården på Åkeshovs sjukhus (i Stockholm/Bromma). Först fick jag gå en kurs i hur man bäddar, hur man tvättar människor som ligger i sängen, hur man byter blöja på vuxna och lite till. Sen var det bara att börja. På långvården låg människor som verkligen bara låg och väntade på att dö. För en del tog det åååår. Så kändes det. Många biträden bara gjorde det dom skulle men jag ville stanna till och prata med dom som det gick att prata med. Det blev mycket torka bajs och mata och allt annat man gör med människor som knappt kan sitta upp. Där slutade jag för att jag skulle börja plugga och bli dansare ELLER läkarsekreterare ELLER både ock.

6. Mitt sjätte arbete var som läkarsekreterare på KI (eftersom jag då gått en 1-årig läkarsekreterarutbildning) där jag skrev forskarrapporter för medicin-professorer. Tror jag. Jag fattade nog inte riktigt vad jag skrev, men WTF – jag skrev fort och gjorde det jag skulle. Sen var jag på flera andra avdelningar, men minns inte riktigt hur det gick till…och varför jag hamnade på dom andra avdelningarna – jag kanske hade en slags ambulerande läkarsekreterartjänst, för jag var också på Onkologen och på Barnhabiliteringen och skrev. Och en kortis på Psykiatrin. Det lustiga/konstiga med mej var att jag aldrig brydde mej om, eller noterade, vilken slags tjänst jag hade – om det var vikariat eller ambulerande eller fast. Jag fick jobbet – tackar! Liksom.

7. Mitt sjunde arbete var som (svart) dagmamma eftersom jag inte ville och kunde lämna min äldsta, men då väldigt lilla, son på förskola. Så jag tog hand om 4 andra småttingar och sonen hemma i min lägenhet.

8. Mitt åttonde arbete var som läkarsekreterare på Sala lasarett, där jag var på röntgen ett tag och sedan på Vårdcentralen ett tag och skrev journaler med lurar i öronen. Jag kände starkt att det inte var min grej alls och att jag inte ville skriva journaler resten av mitt liv, så jag sa upp mej, åkte till Östersund och gick färdigt Socialhögskolan.

Sen började alla arbeten efter Socionom-examen och det får ni läsa om i nästa inlägg.

Troligen.

Jag är en sån som inte lyder/erviluca

Jag har en ängels tålamod. Ibland. Rätt ofta. Med mycket.

Jag oroar mej inte för saker som andra oroar sej för. Men OM jag oroar mej, så gör jag det i KUBIK – jättemycket! Måste hitta en utväg, måste lösa det, måste GÖRA NÅGOT åt det. Jag kan inte bara ”gå omkring och oroa mej” sådär som många gör….dra ut på det…gå omkring i det…prata om det…älta….

Människor omkring mej är bekymrade över grejer och saker och allehanda ting, tycker jag. Det handlar om ”småsaker”, tycker jag. Småsaker som tycks vara viktiga – superviktiga – just nu. Att kaffemuggar står kvar på ett bord, att någon kom 10 minuter för sent, att det bosatt sej en duva på balkongen etc. Åsså är dom upprörda och låter arga och irriterade och ska verkligen grotta ner sej och prata om det med alla och ingen och gärna om och om igen i flera dagar/veckor/månader….

….medan jag kväver en gäsp i handen (och himlar med ögonen inuti huvudet så att ingen ser). Ju äldre jag blivit desto modigare har jag blivit med att säga ”Ursäkta, men jag bryr mej faktiskt inte om att det står odiskade kaffemuggar på diskbänken eller bordet ibland…eller att Nisse kommer för sent 2 gånger i veckan….” etc. Ibland blir man då Den som Katten Släpat in och blir den UDDA TYPEN. ”Hon-som-är-konstig” eller ”hon-som-inte-håller-med-om-nåt” (och man SKA hålla med – no matter what!). 

Jag TROR att män i det stora hela får vara lite mer såna än kvinnor, men jag är inte säker. Att en man struntar i odiskade koppar på fel ställen är mer…”Jaja, typiskt MÄN! Ser inte…”.

Men så kommer vi till när jag blir upprörd och arg. När JAG reagerar, men ingen annan. Det är när det är VIKTIGA grejer, som tex att anställa en ny personal eller en ny chef (som verkar helknäpp/störd) eller när det ska till en stor förändring som är galen och faktiskt inte kommer att fungera…. och kanske alla andra tycker som jag inuti sej själva, men dom verkar FINNA SEJ mer i saker än jag gör: ”Okey, nu ska vi göra så här, fast det är helt uppåt galet, men nu bestämmer cheferna så och då gör vi så.” Jag är mer: ”Nej! Vi måste protestera! Vi måste säga vad vi tycker! Vi kan ändra det här!” och så vill jag prata, skriva skrivelser, ha möten och säga hur vi EGENTLIGEN tycker och INTE stryka medhårs alls och ändra på det tokiga beslutet. 

Men så är inte andra. Andra är mer: ”….men vi kanske borde säga att vi ändå är lite samarbetsvilliga och att vi….och det är ju ändå chefen som bestämmer…”.   ”VA?! Vi vill ju inte! Beslutet är ju galet!”

Jag anser att man inte måste lyda bara för att någon säger att det ska vara så. Iallafall inte om det är fel och tokigt.

Jag skulle vara en hopplös soldat. Jag är inte en sån som ”bara lyder” om jag tycker det är fel, om det går emot vad jag tror på.

Jag är nog en rätt jobbig arbetstagare…fast jättebra också! För faan vad jag tar i och jobbar och kan jobba över utan att kräva ersättning och jobbar på tills jag fixat det utan att kräva en massa extra lön eller grejer hit och dit. Jag vill göra jobbet bra. Helst bäst. Och utanför boxen. Så på så sätt är jag en jättebra arbetstagare.

Men om man säger åt mig att göra något som går emot mitt inre, så är det tvärstopp. Och jag säger ”sanningar”, även till chefer. Men jag kränker i princip aldrig någon. Jag säger bara vad jag tycker är rätt och fel. Rakt, liksom. Och då vill jag bli lyssnad på. På riktigt.

Och när man är sån, har jag lärt mej att man måste stå ut med att ”hamna under bussen” ibland, bli ”illa sedd” eller utsedd till syndabock och lite (eller mycket) tillknycklad. För chefer har ALLTID rätt och chefer kan ALLTID fixa till så att dom kan smita ut bakvägen, hur fel chefen än har och hur hen än går emot alla lagar och regler, för chefer håller ALLTID dom andra cheferna bakom ryggen.

Och fy faan vad jag har fått uppleva det.

Men det är en annan historia.

Eller fler.

Flashback /erviluca

Jag sitter mittemot en ung mamma och hennes ca 9-årige son på pendeltåget. Hon tittar i sin mobil och skriver något, tar sin son i handen och smeker hans hand, pussar på hans huvud och säger något vänligt till honom. Han nickar och ler lite och svarar något, tittar ut genom fönstret och ser ut att tänka.

Hon släpper hans hand, skriver något på sin mobil, lägger ifrån sej den och tar sin sons hand igen och smeker honom lätt över håret, säger något till honom och han svarar något. Det lyser kärlek ur hennes ögon när hon tittar på honom.

Jag tycker mej höra att dom är på väg till hans pappa och att hon ska lämna honom där över helgen. Båda är lite spända och hon försöker säga positiva saker. ”Ser du fram emot att träffa pappa?” frågar hon. ”Nä, inte direkt…”, säger han och ler lite osäkert. ”Det blir säkert bra. Det var ju så länge sen så du känner dej kanske lite orolig och pirrig?” ”Aaaa….”. Han tittar ut och tänker på något.

Han flyttar på sin väska som han har i knät ner på golvet och råkar peta till mej. ”Ursäkta!” säger han och tittar på mej. ”Det gjorde inget”, säger jag och ler och ser i ögonvrån att mamman blir så stolt över hans ursäkt att hon böjer sej över honom, pussar honom på håret och viskar i örat: ”Vad duktig du är! Vad fint sagt!”. Hon strålar av stolthet.

Jag och min äldste son Victor på landet (Lindris) 1987 tillsammans med vår första katt, Minus.

Jag tänker att det är som att det är jag som sitter där med min äldsta son för 30 år sedan och det känns så fantastiskt att SE mej själv utifrån på nåt vis. Så mycket älskade jag Victor! Så kände jag. Vi hade så fin relation och han var mitt allt. Så känns det när jag sitter mittemot denna FINA mamma som strålar kärlek till sin lilla fina son.

Alla hästar i stallet/erviluca

Min mobil sjunger på sista versen, så jag fick låna en mobil och flyttade över mitt sim-kort till den mobilen. Nu har jag två halvtaskiga mobiler….

….så laddades den lånade mobilen ut och när jag lyckades starta om den ville den att jag skulle skriva in pin-koden till Sim-kortet…..

”Faan!” tänkte jag. ”Det är ju inte MIN mobil så jag har ju ingen pin-kod”. SÅ tänkte jag.

Så jag messade och frågade vilken pin-koden var.

Och alla som vet lite om mobiler och koder och sim-kort förstår hur fel jag tänkte….

Men jag fattade inte. Först.

Så nu ska jag se om jag har alla bestick i lådan, kolla om hästarna står i stallet och se om alla indianer sitter i kanoten. Sen ska jag gå ut i trapphuset och se om hissen går ända upp.

Jag blir stum hos läkaren/erviluca

Postat den

Jag märker att jag nästan blir stum när jag sitter hos läkaren. Jag vill inte säga för mycket, för jag märker att han inte hänger med och så tänker jag att han måste skriva ner det i datorn….

…och med pekfingervalsen på datorn går det väääldigt långsamt. Han läser högt vad han skriver när han skriver det….och det går väääääldigt långsamt…

…och det är som om han, när jag säger något, inte vet hur han ska skriva det i sin dator, vilket gör det komplicerat, för honom. Det är som om han hela tiden tänker: ”Hur ska jag skriva det på datorn?”

Han vill att jag ska känna FÅ saker och bara på NÅGRA FÅ ställen så att han tydligt kan skriva det, via pekfingervalsen (och dålig svenska) på datorn.

Jag har lust att säga: ”Vänta. JAG sätter mej vid datorn så sätter du dej här så kan jag skriva och uttrycka allt snabbt som faan och alla detaljer jag känner, i datorn, så det blir rätt. Jag kan dessutom skriva rätt tempus och stavar rätt. Så slappna av en stund så fixar jag.”

Näe, jag tänker inte berätta om allt jag känner, som jag tänkte från början, för det GÅR INTE. Han har inte tid att lyssna och det blir för mycket för honom att skriva. Dessutom skriver han ju när jag sitter där, så jag får sitta och väääänta medan han skriver ”Kvinna i XX-ålder….ont…i….” Tittar på mej och frågar: ”Knän?” ”Ja”, säger jag och vill tillägga ”men inte bara knäna”….”knä pga övervikt”, skriver han och säger det samtidigt. Sen är han rätt nöjd. Och jag är kränkt. ”Överviktig?” I och för sej, men inte sååå överviktig. Men jag håller tyst. Han verkar så nöjd.

”Fast jag har inte bara värk i knäna”, säger jag. Han suckar. Det stämmer inte med proverna han tagit. Han har bestämt att jag har ont i knäna pga att jag är överviktig. ”Jag har ont i alla leder”, lägger jag till.

Han vill inte att jag ska ha ont i alla leder. För proverna säger att jag inte har reumatism och därför har jag inte ont i alla leder. Punkt.

Jag hatar ”provsvaren”, för när dom är normala, så är det som om alla smärtor och problem inte finns.

”Proverna är bra så du är frisk. Hejdå!”

Medan han skriver, och läser högt (och skriver fel tempus), hoppar hans ena fot hela tiden under bordet. Dessutom knackar det på dörren och han måste gå iväg och fatta ett beslut om någon medicin-höjning som en sköterska frågar om gällande en patient. Stress, stress (känns det som). Man är ju INKÄNNANDE.

Läkaren kommer tillbaka, skriver lite till och jag har verkligen ingen lust att prata om något mer. Jag vill bara gå därifrån och leva vidare med värken.

Så har det ju varit med min migrän i alla år. Ingen har kunnat göra något, alla prover har varit bra, och jag har inte orkat bråka vidare kring någon lösning, så jag har haft kronisk migrän i 45 år (fast den är över nu, men ändå!).

Jag tror det var bättre förr. När någon annan gjorde det administrativa och läkare slapp tänka på vad dom ska skriva och hur och vara sina egna sekreterare, plus att halva läkartiden ägnas åt att stirra in i datorn

Och OM nu läkare ska skriva så mycket som dom uppenbarligen måste, så bör det ingå en skrivmaskinsutbildning på läkarutbildningen.

#läkarbesök #läkare #administrativauppgifter #administration #felstavningar #feltempus #hjälpatill #vårdcentralen

#capio