RSS Flöde

Författararkiv: erviluca

En gubbe i skogen/erviluca

Postat den

….eller inte. För när jag tänker ”gubbe” eller ”tant” som första tanke, så kan jag senare tänka ”…men vänta nu…var inte den tanten YNGRE än jag?” eller ”Den gubben måste ju ha varit max 55…”  åsså får jag i mina tankar ta tillbaka tanken ”gubbe” eller ”tant”.

….eller inte.

För det FINNS gubbar och tanter i 30-årsåldern.

I alla fall: Idag när jag gick min skogspromenad, som jag inte gick i skogen direkt, utan mer på en gångstig utefter vattnet (nästan som ”Gröna Gången i Sala”) – en promenad på en timme – så såg jag en gubbe med två (!) käppar komma gående. När han fick syn på hundarna sken ansiktet upp och han började liksom gunga lite från sida till sida typ ”halledudandedejdå-gunga” och så satte han sej på en sten och öppnade armarna mot hundarna. Matilda blev glad och gick fram till honom och kröp in i hans famn och fick både pussar och kramar. Elsa var lite mer avvaktande och gick försiktigt fram, lät sej klappas, men bestämde sej sedan för att istället titta efter ekorrar.

Vi började prata gubben och jag och det visade sej att han i princip inte kunde någon svenska, så det blev lite gäster med gester över det hela. Han VILLE verkligen hitta svenska ord, men pekade på huvudet flera gånger och skakade på det, som om han VISSTE men det kom inte fram ord, ELLER så hade han haft en propp eller något som gjorde att han hade afasi, ELLER så hade han inte lärt sej svenska.

Jag frågade ”Språk?” och han svarade: ”Persiska, arabiska, kurdiska”. Så sa han ”Iran” och jag förstod att han var kurd från Iran. Sen stod vi där och utan ord, med kroppsspråket fick jag fram att han

  1. Hade eller hade haft en stor vit hund. Den hunden var jättesnäll och älskade barn, men den var för stark för honom numera sedan han fått
  2. Diskbråck. Han hade mycket ont i ryggen.
  3. Han hade 11 barn. Sen om det var 11 barn eller 11 barn och barnbarn förstod jag inte för han sa att den yngsta var 6 månader, fast han kanske menade 6 år.
  4. Sen var det något med Värmdö. Det kan ha varit så att familjen bor på Värmdö, men han viftade bortåt så jag tolkade det som att antingen att han var skild från familjen eller att de flyttat från Värmdö. Eller möjligen att dom flyttat från honom till Värmdö.

Det vore kul att höra honom berätta vad han fick ut av samtalet….kanske nåt heeeelt annat. 🙂

När vi skildes åt verkade han jätteglad och tackade mej. ”Tack Madam!” sa han. Kanske jag gjorde att han mådde bättre en stund, om han nu mådde dåligt innan….

….men det ÄR härligt att träffa random människor och prata en liten stund.

Hundslagsmål och förtroendekris/erviluca

Postat den

I maj 2020 adopterade jag en rysk gatuhund, Matilda. Hon sas vara ungefär 2 år. Hon flöt in i vår familj som om hon aldrig gjort annat plus att hon betedde sej som Världens Lydigaste och Finaste hund ever. Dessutom var hon otroligt kärleksfull och charmig, rolig och lättlärd. Om än lite tjock. Tjock är hon fortfarande. Det var svårare än jag trodde att ”banta ner” henne. Hennes bästa är MAT så varför förneka henne det, eller låta henne vara hungrig?

Promenaderna i skogen då gick vääääldigt långsamt eftersom det var Milton, 16 år, som då styrde takten. Vi hade också oftast med oss Blinka – vår cornish rex – som egentligen bara älskade Hugo, men som gillade att gå på promenad.

Hugo och Blinka

Sen försvann Blinka. Hon vände sej om och sprang iväg på en skogspromenad. Jag trodde att hon sprang hem, men det gjorde hon inte. Vi saknar henne fortfarande. Hugo bröt ihop. Hon och han var som ETT. Dom älskade varandra.

En kort tid efter att Blinka försvunnit, var vi tvungna att avliva Milton. Han kunde plötsligt inte gå längre utan låg som en padda på golvet med benen i fyra väderstreck.

Hugo mådde riktigt dåligt.

Vi skaffade en ny kattunge, både som tröst till Hugo, men också som kompis till Theo (vår andra cornish rex katt). Som kompis till Theo blev det mycket lyckat, och de leker fortfarande varje kväll i full fart, men det blev ingen ersättning för Hugo. Ingen katt kan bli som Blinka var för Hugo. Så är det bara. Hon var sååå speciell och dom hade en otroligt nära och fin relation.

Så bestämde jag mej för att adoptera en till hund från Ryssland/Sibirien eftersom det gick så bra med den första. Jag tittade på bilder och hade i princip bestämt mej för att adoptera en LITEN tik, när Elsa dök upp i flödet. Hon hette inte Elsa då, utan hade fått ett ryskt namn av organisationen som fann henne. Hon var mager och utsliten, men det var som om ”bilden talade till mej” och jag kunde inte släppa att hon var den som borde få komma till oss. Och så blev det.

Elsa kom i november 2020. Hon bestämde sej för att jag var den som skulle rädda henne från ALLT sekunden från att hon kom ur buren som fört henne till Sverige, precis som Matilda gjort. Elsa gav dock ett intryck av att vara känsligare och oroligare än Matilda och i början var promenaderna lite svåra eftersom hon ville nästan gå MELLAN mina ben. Hon var också rädd för dörröppningar, eller om det var så att hon inte ville gå ut när hon väl kommit in. Men det här gick över rätt snabbt.

Att få ihop hela flocken gick också bra, och jag körde ”Ha-nya-hunden-kopplad-tills-den-fattat-vad-som-gäller” (och knixa till lite i kopplet när dom gjorde ”fel” och berömma vid ”rätt beteende”). Det tog ca 3 dygn med både Matilda och Elsa att kunna vara okopplade och gilla läget (dvs inte jaga katterna).

Matilda är numera inte så perfekt som hon var från början, men nästintill. Det som är lite segt nu är att hon går sååå långsamt när hon är kopplad. Hon vill inte vara kopplad! När hon är lös skuttar hon runt i skogen som en liten skuttrumpa, men kopplad orkar hon knappt lyfta fötterna…

Elsa är min kärleksskugga och är med mej överallt. Hon är mjuk och fin och otroligt behaglig. Och väldigt tyst. Hon har fått några ”tokanfall” där hon rusat runt av ren glädje och det har varit härligt att få uppleva. Hon bjuder också ofta in mej till lek och leker med hundar i hundrastgården. Matilda leker varken med leksaker eller andra hundar. När jag gav hundarna en pipleksak DÖDADE Matilda den och tog ut innehållet. Sen var den leken slut.

Igår hade jag släppt ut hundarna för kvällskissning på tomten. Matilda började skälla så jag gick ut för att tysta henne. Då kom en hare skuttande och båda hundarna fick spel och började tokskälla! Elsa hoppade upp med framtassarna på staketet och skällde galet och sen började hon SKRIKA. GALLSKRIKA. Samtidigt som jag försökte tysta Matilda gick jag fram till Elsa och upptäckte att hon fastnat med framtassarna i staketet och det gjorde ont. Hon vred och slet sej och SKREK och jag försökte både lugna henne och ta bort tassarna från staketet. Antagligen gjorde det ont av både att hon slet och att jag försökte lossa henne, så hon nafsade efter mej (utan att göra mej illa).

Då kom Matilda farande och började slåss med Elsa när hon satt fast i staketet. Jag tog tag i Matildas nackskinn och skrek eller sa argt ? ”NEJ, MATILDA! SLUTA!!” . Hon slutade inte och det var som ett galet slagsmål där den ena sitter fast. Jag ropade på ”HUGO!!!” och försökte både få hundarna att sluta slåss och få loss Elsa. Hugo kom ut och jag ropade åt honom att ”TA MATILDA!”. Han kom fram och tog henne och gick in. Jag lyckades få loss Elsa och hon sjönk ihop i en hög på marken och skakade. Jag skakade också. Jag böjde mej över henne, kände igenom henne med händerna för att se om hon hade några skador, men kände inga, och pratade lugnt och märkte att jag var jättedarrig. Vi stod så ett tag och sen sa jag till Elsa att vi skulle gå in.

Vi gick in och Elsa smet förbi alla och in under Hugos skrivbord, där vi har en hundkorg. Hon kröp ihop i en liten boll och låg där och skakade och flämtade. Matilda gick runt som en härskare som vunnit ett krig. Theo gick fram till Elsa och slickade på henne. Det var fint. Jag och Hugo pratade fram och tillbaka kring vad som hänt. Jag förstod inte varför Matilda börjat slåss med Elsa och funderade mycket på vad som gått fel. Först idag kom jag fram till att Matilda antagligen trott att Elsa attackerade mej och att hon skyddade mej från Elsa. Någon annan anledning kan jag inte se.

Elsa sökte skydd i Hugos rum i några timmar. Jag gick och la mej. På natten kom djur efter djur in till mej. På morgonen låg Elsa bredvid mej i sängen som vanligt, men hela f m betedde hon sej annorlunda och ryckte tex till när Bella (katten) hoppade upp på bordet bredvid henne, vilket hon aldrig gjort förut (ryckt till alltså). Hon låg också kvar i min säng tills vi gick ut och i vanliga fall brukar hon ligga bredvid mej i soffan på morgonen. Matilda gick omkring och var lite ”konstig”, fortfarande som om hon var The Master of them all.

Sen gick vi vår skogspromenad och båda hundarna var helt som vanligt. Puh!

När vi kom hem la sej Elsa i hallen och Matilda gick in. Det var också ovanligt. Elsa brukar gå in med mej. Sen vaknade Hugo och kom upp. Då kom Elsa till vardagsrummet och efter att hon hälsat på Hugo la hon sej i soffan bredvid mej, som hon brukar. Efter det har det känts lite mer som vanligt.

Jag berättade allt för Urban, som skrev: ”Förtroendekris”, vilket jag tror var mitt i prick.

Elsa hade en förtroendekris efter fastnandet, slagsmålet och alltihop.

Nu är det över och allt är som vanligt igen.

Slut.

#allavilllevahund #ryskgatuhund #erviluca #mammatillfyrakillar #hundslagsmål #bråk #hundar #blandras #skogås #förtroendekris #backtonormal #varmt #fastna #fastnaistaket

En vecka på kollo/erviluca

Postat den

Jag jobbar som Barnombud för #Stadsmissionen. Där har vi haft kollo för alla möjliga människor i alla åldrar varje sommar. Tidigare var det kollo både för barn, tonåringar, vuxna och äldre, men det är ändrat och denna sommar är det familjekollon som gäller. Det kanske ändras igen framöver – vad vet jag – men det har både varit omorganisation och Corona, som gjort att saker och ting förändras.

Jag åkte med bussen med deltagarna/familjerna till Stenfasta, där kollot skulle vara. Jag funderade på om jag skulle prata i micken i bussen, men bestämde mig för att inte göra det eftersom jag inte visste vad jag skulle säga och OM någon frågade något visste jag inte svaret, eftersom allt var lika nytt för mig, som för dom.

Innan vi åkte fick alla göra Corona-test (men givetvis tvingade vi ingen). Och självklart var det färre familjer med än det skulle varit om det inte varit Corona-tider OCH de satt utspritt i bussen. Själv har jag tagit 2 sprutor och är FRI (! fast ändå inte… 😛 ).

På bussen fick alla en påse med macka, frukt och smoothie.

När vi kom fram togs vi emot av de kolloledare som kommit på morgonen (och kanske dagen innan?) samt dom två cheferna som numera jobbar på kollo hela sommaren. Familjerna tilldelades varsin stuga och fick installera sej ungefär 15 minuter. Sedan kördes det igång med namnlekar. Oj, oj, oj vad jag har svårt med namn! Oj, oj, oj! I såna tävlingar är jag en big time loser. Men jag är en bra förlorare 🙂 .

Sen var det middag i stora huset och därefter fler lekar för att lära känna varandra. Vid 22 var det slut på dagen och alla gick och la sej i sina hus och rum. Då surrade det i skallen på mej av alla nya intryck.

Dag 2 började med frukost i stora huset för alla. Eftersom personalen var ny för varandra, timmisar och volontärer var helt nya för varandra och jobbet, var det lite förvirrande : ”Vem gör vad och när och hur och vem är vem?” Det kändes nästan också som ”Vem är JAG?”. Bara att hitta sin egen roll i det hela kändes förvirrande. Men det löste sig med hjälp av att uttala förvirringen och sedan flöt det på som om vi alltid jobbat ihop.

Det vi gjorde med familjerna under veckan var:

Lekar av alla varianter och femkamp.

Dansade!

Badade och badade!

Ännu mer lekar!

Disco med fiskedamm.

Talangshow.

Det var MYCKET skratt. MYCKET!

När jag var ledig och satt i mitt rum och skrev (började på en ny bok!), hörde jag genom dörren hur barn och vuxna tjööööt av skratt. ”Jag kan inte ställa mej upp! Jag har skrattat så jag fått kramp i magen!” tjöööt en kille när han låg på gräsmattan och vred sej i ett skrattanfall.

”Det här är det bästa jag varit med om i hela mitt liv!” sa en mamma till mej. ”Jag älskar att vi får mat serverat varje dag, att vi får leka, lära känna andra och bara ha det kul”, sa en annan. ”Jag har fått flera nya kompisar”, sa flera. ”Jag, som alltid oroar mej, har kunnat slappna av i flera dagar nu, sa en.”

Jag dansade bl a arabisk dans (och dom sa faktiskt att jag gjorde det bra) och rappade (! på talangshowen).

Sista kvällen hade vi Talangshow. Den inleddes med att jag rappade, sen kom en 10-årig kille och visade hur många myggbett han fått (!), en 12-årig tjej hade lärt sej ett korttrick på Youtube precis innan showen och gjorde det inför oss alla, och lyckades (till sin egen förvåning!), en 6-årig kille stod på händer, en 17-årig kille spelade snabb-schack med en i personalen, en 11-årig tjej visade hur man gör sin egen solfjäder och mammorna dansade tillsammans arabisk dans. Sen röstade vi vem som skulle vinna. Det blev mammorna med sin arabiska dans som vann.

Vi hade också fiskedamm, vilket flera barn aldrig upplevt. En liten 6-årig pojke stod förväntansfullt i kön till fiskedammen och såg hur barn efter barn fick en påse. När det var hans tur och han fick napp, tjööööt han rätt ut och hoppade jämfota av upphetsning och lycka. Det var såååå härligt att se och uppleva!

Veckan gick både fort och kändes som en evighet. Fort för att det var så kul och intensivt och evighet för att det hände så mycket, så när deltagarna åkte hem kändes det som om vi varit tillsammans en månad.

Jag har i mitt arbete tidigare hört att just kollona är ”det bästa jag varit med om i hela mitt liv”. Jag minns en papperslös familj som jag träffade för några år sedan, där dom hade en svårt psykiskt sjuk dotter (troligen krigsskada) i 9-årsålder, en liten flicka som inte kunde prata i 5-årsåldern (också psykisk krigsskada?) och pappan hade en kronisk skada i ryggen (från tortyr) och mamman grät i alla samtal vi hade (av hopplöshet och uppgivenhet). Dom hade sökt uppehållstillstånd, men råkat bo några veckor i fel land innan dom kom till Sverige (vilket man inte ”får”) och det landet ville dom inte återvända till och till sitt eget land kunde dom inte återvända….

För att göra en lång historia kort så fick denna familj åka på familjekollo. När jag mötte henne efteråt lyste hon och sa att det var den bästa veckan i deras liv och hon tackade och tackade om och om igen att hon fått åka med sin familj på detta (för innan visste hon inte vad det var – jag fick nästan ”tvinga” dom att gå med på att åka på kollo). ”Jag slapp tänka på varifrån jag ska få maten vi ska äta och slapp känna oro på en hel vecka! Och barnen mådde så bra. Båda barnen skrattade flera gånger!” Det rann lyckotårar ur hennes ögon.

Innan detta hade jag inte förstått hur mycket en vecka på kollo kan göra för en familj/ett barn.

Nu har jag för första gången fått vara med och nu förstår jag ännu mer vad det är och hur det känns.

Så….stötta Stadsmissionen så kan vi skicka fler familjer/barn till sommarkollon!

I år var det många som stod i kö, som inte fick plats – mycket på grund av Corona (färre fick åka) – men jag VET att det är jättemånga sökande till kollona varje år och ungefär hälften av dom som söker får plats.

#stadsmissionen #sommarkollo #familjekollo #stenfasta #vännebo #ungastation #ungastationvårberg #ungastationsöder #kollo #tacksam

Prepper/erviluca

Postat den

”Han är prepper”, säger Storing när vi pratar om vad hans pappa har för intresse nu. Han har haft många intressen som han gått in för till 100% och jag frågade om han fortfarande cyklar mycket. Det gör han inte. ”Han är prepper.”

”Vad är det?” frågar jag och får förklarat för mej att det är såna som förbereder sej för katastrofer genom att spara grejer som man behöver vid en katastrof.

Jag såg ett inlägg på TV för ett tag sedan som handlade om att det finns såna – ”preppers” (ett p, kanske?) – och tänkte att jag inte visste vad jag skulle tänka. Bra eller dåligt? Galen eller vettigt? Jag vill inte ”skratta först”…. Det kanske är superbra – vad vet jag (?) eller någon?! Men nu är ju inte jag en Planerare av särskilt stora mått och jag lever väldigt mycket NU.

Hela tiden får man höra (och se) ”Carpe Diem” och man skriver och hör om det överallt och alltid. ”Fånga dagen”. ”Lev NU – i morgon kan det vara för sent.”

Jag har alltid levt så, men kanske lite för mycket, eftersom jag inte planerat för Framtiden (som man också ska göra): Leva nu, men planera för framtiden (i form av pensionssparanden och en massa konton med pengar till barnen och resor och stugor etc). Jag har levt NU.

Nåja.

Igår när jag var ute och gick med hundarna mötte jag ett par i 25-30-årsåldern. Dom var ute och gick/sprang och jag hörde killens röst på långt håll – han UNDERVISADE henne på engelska – och när jag kom närmare såg jag att hon var klädd för att jogga medan han var mer klädd som om han skulle ut i skogen och….skjuta älg (utan gevär dock) eller nåt. Han hejade kort på mej när jag gick förbi och plötsligt blev jag väldigt NYFIKEN på vad han ”undervisade” henne om, så jag gick väldigt långsamt förbi….

….och det är inte svårt när man har Matilda i koppel för då protesterar hon genom att gå sååååå långsamt bakom en….det är en protest mot att vara kopplad, för så fort man släpper henne lös kan hon både springa och skutta).

”In worldwar three there is dead people everywhere and…..bla bla bla” babblade han på och han sa att det var döda människor överallt och människor blev opererade runtomkring. Det var en massa blod och dom måste skynda sej iväg….bla bla bla…” Han babblade på oavbrutet och hon stod med armarna i kors och lutade sej på ena höften och såg måttligt intresserad ut – om hon vågat hade hon säkert gäspat stort och fråga ”Är du klar snart?”, men jag fick en känsla av att deras relation var rätt ny….

Jag fick en känsla av att dom träffats på Tinder och att hon kom från Gambia eller Kongo och han från Sverige och att dom chattat och ringt varandra ganska länge och till slut hade hon kommit till Sverige till denna ensamstående kuf som är en prepper av värsta sort och nu hade hon bott hos honom i ungefär en månad och det var två månader kvar och hon tänkte intensivt på hur hon skulle ta sej ur den här situationen, men hon spelade med i ”kriget” för att slippa tjafs och bråk.

Hon funderade dygnet runt på om det var värt att vara med honom för att få leva i ”västvärlden” eller om hon skulle åka hem efter 3 månader och göra slut, eller om hon skulle göra slut NU och åka hem direkt….. Hennes hjärna gick i 180 dygnet runt och hon skämdes lite när jag gick förbi för att hon var tvungen att spela med i det här kriget. Å andra sidan fick hon lite träning, för dom sprang snabbt uppför backar för att komma ifrån krypskyttar och allt vad det var.

Jag har massor av fantasi och den går igång när jag träffar människor (över huvud taget). Någon gång kanske jag får veta om jag fantiserat rätt….men den här gången får jag inte veta det.

Dom kanske var ett engelskt prepperpar på semester i Sverige och tränade backrusning och hade varit gifta i 5 år och hade två barn hemma.

Vad vet jag?!

Men hennes kroppsspråk sa ”TA MEJ HÄRIFRÅN! NU! Jag är såååå uttråkad.” Och han fångade INTE upp dom signalerna. Det gjorde däremot jag, som bara gick förbi.

Svikare och fällor /erviluca

Postat den

DET HÄR SKREV JAG 2018, tror jag, och det har legat ”i malpåse” sedan dess, men det är så bra så jag lägger ut det, fast det är ”gammalt”.

Dags att prata allvar, ta tjuren vid hornen och sätta ner fötterna. Se sanningen i vitöga och kasta sej rätt ut. Dags att bita ihop och våga och kanske vinna….eller möjligen förlora. Hoppet, lusten och chansen.

Får man luras för att få fram sanningen? Finns ens sanningen, eller bara olika versioner av verkligheten?

Vad är otrohet? När sker ett svek? Bor verkligen skönheten i betraktarens ögon?

Får man gillra en fälla för ett svek och sedan när fällan slår igen om offret, göra den till en förövare? Vem är då offret?

Det snurrar i huvudet av livets alla utmaningar och jag undrar vilka jag ska fullfölja och när jag ska välja bort? Man får egentligen aldrig svaren av Livet, eller efter fullföljandet, eftersom man inte kan ta fler vägar samtidigt.

Om man lurar någon i en fälla, hur länge ska man då luras, om den som lurades i fällan är en svikare. Och när är man en svikare? Är man det for ever and ever efter ett svek, eller räcker det med ett förlåt? Kan man neutralisera en svikare genom att genomföra ett värre svek mot svikaren?

Orkar man ens med svikare i livet längre eller är det att härda ut genom svek som är ens livsläxa?

……och varför gillrar man en fälla över huvud taget när det egentligen bara gör ont i en när svikaren kliver in i den och dörren slås igen? Och hur långt ska man driva tillbakakakan? Jag är ingen hämndlysten typ, utan mer bara nyfiket, besviket och argt utforskande: Hur långt ska man driva en lögn?

Hur ska man veta? Något alls.

Och i morgon ska jag köpa cigaretter. Säg det inte till någon. Jag ska röka och hämnas. På mej själv. Att I did it again. Ville för gärna. Var inte tillräckligt försiktig eller lyhörd, fast magkänslan hela tiden sa: ”Han vill egentligen inte. Det var inte dej han sökte. Du är istället för, och under tiden.

Sen när HON dyker upp, kommer du att försiktigt förpassas ut genom bakdörren med självkänslan som sulor….och du kommer att vara arg och besviken, men mest arg på dej själv, för att du visste, och kände och härdade ut genom alla bortglömningar för att du lät dej luras av ”för långt bort” när du VET att såna förklaringar bara är svepskäl för ett ointresse.

Och sen kommer du att ösa självdestruktivitet över dej själv och negativa tankar utan att passera GÅ. Direkt i fängelse, och leva där i 297 dagar utan möjlighet till benådning”. Igen.

Offerkoftan passar så bra.  Välanvänd. Behövd. Värmer i värmen. Kyler i kylan.  Illaluktande, nopprig och otvättad. Äcklig. Och nödvändig.

Sov nu ditt lilla Knytt. Skruttet är död och skogen är mörk. Och du behöver din skönhetssömn, för din skönhet sitter i betraktarens ögon. Och du vill vara pigg i morgon. Min sofistikerade fälla måste fyllas med godsaker. Min hjärna måste vara alert.

😴🧟‍♀️

………………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Å andra sidan….. Försök till Positiva tankar:

Jag veeet! Kör bara på. Tänk inte så mycket. Känn inte efter. Bara lev. Och var. I nuet.

I morgon kan det vara för sent.

Live life and laugh.

Typ.

Ibland kan det till och med vara en bakvänd njutning av starka känslor, trots att dom är negativa och sliter inuti. I alla fall korta stunder. Dessutom drar det igång skrivarnerverna i fullt blås. 😛

Se dokumentären/erviluca

Postat den

Sonita Alizadeh – Wikipedia

#bridesforsale

Se dokumentären om rapparen Sonita, som kommer från Afghanistan, men bor i Iran. En ung modig tjej, som vågar stå upp för sej själv och för alla tjejer i framtiden. En ung modig tjej som vågar säga NEJ och gå emot lagar och konstiga och stelbenta regler.

Se den!

Han kom in! /erviluca

Postat den

När jag kommer hem från jobbet säger han: ”Du måste titta på ett mail jag fått från den där skolan…Jag tror jag kom in.” Jag tänker att ”Näe, det kan inte stämma…Han ansökte ju nyss…och så fort kan det väl inte gå…man brukar ju få vänta tills man blir grön av oro och går i cirklar av att inte veta vad man ska göra till hösten…”.

Han tar fram meddelandet och där står det att han kom in. Han kom in! HerreGud i Himlens höjd – han kom in!

Minsting ska flytta hemifrån.

Fatta!

Jag har varit en aktiv mamma sedan 1983 och nu ska jag bli en…passiv mamma – mamma på håll. Jag ska bli ensam. Helt ensam! Mamma mia! Hur ska det gå?

The Tiger mom with three of her sons 2000 in Lanzarote . Minsting is the smallest one.

För några år sedan, när jag fortfarande hade ett par barn hemma, kände jag att jag skulle hoppa högt av lycka och lättnad när sista barnet flyttade. Jag var så trött på Ansvar, ifrågasättanden, att tjata, oro och Krav så att jag höll på att implodera. Jag ville bara VARA IFRED och bara TÄNKA PÅ MEJ SJÄLV. Nu kommer det ju ALDRIG riktigt att hända, för när man väl blivit mamma, blir man aldrig o-mamma. I alla fall inte om man är som jag. Jag kommer ALLTID att bry mej om mina söner, så mår dom dåligt, eller någon är dum mot dom, så vaknar tigermamma i mej och jag är fit for fight! J love them to the moon and back. Forever.

Men troligen kommer dom också att må väldigt bra i perioder….och då kan jag träffa dom och vi kan ha KUL tillsammans, men däremellan kommer jag att leva MITT liv. MITT. Som jag längtat efter. Men nu känner jag; ”Neeeeej! Flytta inte! Stanna kvar!”

Vi har haft det rätt trevligt dom sista åren, jag och Minsting. Han har harvat på med sitt pluggande på distans och jag har haft inbyggd/naturlig hundvakt/kock hemma som varit till stor hjälp. Såååå skönt!

Nu ska jag alltså bli ensam. Vem ska ta hand om hundarna på dagarna? Vem ska göra middag åt mej? Vem ska jag gå in och prata med när jag behöver? Ingen. Buhuuuuu!

Men till Minsting säger jag, och känner också: ”Åh, vad roligt!” Och ”Grattis!” och jag tror det kommer att bli fantastiskt och alldeles alldeles….underbart! Givetvis tufft och jobbigt också – det är stort att flytta hemifrån – men att flytta till en folkhögskola och bo på internat tror jag är alldeles alldeles….underbart! Jag VET. Been there – done that. 1978 (nittonhundrasjuttioåtta), dvs på medeltiden.

Min (jätte-) bebis ska flytta hemifrån. Och jag ska bli supersingel och sluta vara ensamstående mamma, som jag varit i…..25 år.

Eeeeeh…. gulp!

En liten stuga önskas en vecka/erviluca

Postat den

Jag har såååååå mycket att skriva.

Jag har både flera manuskript som måste gås igenom (#SUCKARJÄTTEHÖGTOCHTUNGT) – #tråkigt #vemvillgöradetåtmej – och en massa nya ideer och tankar som behöver få skrivas. Det är såååå tungt att gå och bära på allt detta som fyller mej.

JAG VILL SKRIVA! BARA SKRIVA!

Det kanske räcker med en veckas skrivande hela dagarna till att börja med, men då behöver jag miljöombyte. Tror jag. För hemma är det alltid saker som ”ska göras” eller så blir jag sittande i soffan och TÄNKER på ”saker som ska göras och borde göras”….

Det blir inte av! Och det stör mej och retar mej så in-i-bengen (stavas bengen med e eller ä?).

Jag tror att jag behöver ett torp eller en stuga någonstans i naturen – kanske lite enskilt sådär – med staket runtom, där hundarna kan springa runt och fånga fjärilar eller titta på fåglar och ekorrar eller vad dom nu vill titta på, medan jag skriver. Jag vill SKRIVA mellan alla hundpromenader jag ska gå, och däremellan ska jag äta havregrynsgröt och en hårdmacka med skinka och dricka ett glas juice till. Sen ska jag ta en kopp kaffe och ett Pink Lady (= världens godaste äpple!) och därefter skriva igen.

Jag vill skriva dom böcker som ligger i huvudet och trycker och vill ut och jag vill skriva dom bloggar som väntar på att bli skrivna (141 stycken som ligger halvfärdiga här och resterande 376 stycken som ligger i huvudet och skvalpar…).

Jag vill vara i ett hus där det inte finns en massa TV-kanaler, och kanske ingen TV alls till och med, eftersom jag är liiiite av en ”TV-bög/nörd” och verkligen gillar att titta på TV. Såååå SKÖN avkoppling.

Jag tycker absolut inte det är något fel med att titta på TV och jag skäms inte för det eller något. Jag har haft jättemycket Annan Tid i mitt liv där jag varit både högt och lågt och IGÅNG med allt och inget och jag hunnit dejta så in i helvete, gå på disco och barer och dansa jazzdans och sjunga i körer och träffa kompisar och plugga så jag är såååå nöjd med det och VÄLJER att sitta framför TV:n och glo. Gärna Dokumentärer om MÄNNISKOR, elände, katastrofer, ABSOLUT inte thrillers och polisserier och absolut inte på svenska, eftersom det låter som om alla ”läser innantill” och dialogen är ofta KA TA ST RO FAL och människors BETEENDE i svenska serier stör mej så in i helvete, eftersom jag är människo-forskare/familjeterapeut och folk GÖR INTE SÅ i verkligheten – agerar inte så – och det stör mej så att jag kryper ur skinnet. Sen tycker jag inte om att se när människor är ELAKA mot varandra, dödar varandra, lurar varandra och sånt. Bara i dokumentärer och draman, men inte nån jävla macho-kille som springer runt på tak, med barn överkropp i regn och mörker och dödar människor hit och dit utan urskillning, eller våldtar helt random och man får SE våldet. Nä, fy faan!

Jag är inte som ALLA ANDRA med andra ord. ALLA ANDRA tycker om thrillers, deckare och polisserier. Inte jag.

Nåja. Det var inte om TV jag skulle skriva, utan mer om mitt skrivande, som behöver få utlopp. Jag BEHÖVER få skriva!

OM jag var en man och hade en liten fru, så hade hon tagit hand om ALLT och jag hade fått åka till en stuga någonstans och skriva i fred FÖR LÄNGE SEDAN! Dessutom hade jag varit rik. Ifrågasätt inte det, för det ÄR bara så. Jag VET det. Och alla andra ensamstående mammor med flera barn som nästan själv försörjt sina barn och som alltid satt sina barn i första rummet för att dom varken kan eller vill något annat (så det är inte martyrmorsan som dyker upp här….kanske bara lite, men jag har faktiskt stickat en egen offerkofta – mer om det i nästan blogg. Kanske, för ibland – ganska ofta – blir det inte som jag tror eller tänker eller planerar, för mina planeringar är för det mesta rätt obefintliga, alternativt glöms bort).

Det jag ville fråga DEJ var:

  1. Har du en stuga nära naturen (eller känner du någon med en sådan), med staket runtom, där jag och mina två hundar kan få bo en vecka? Billigt. Jättebilligt! Och det måste gå att ta sig dit med tåg/buss och kanske gå 1 km, max, för jag har ingen bil.
  2. Känner du någon som kan gå igenom mina manuskript, eller kan du det? Du får betalt när boken/böckerna blir utgivna.

Det var allt.

Klart slut.

…………………………………………………………………………………………………………

PS.

3. Det skulle också behöva rensas i min blogg och lägga mina inlägg i olika fack/under rubriker, liksom. Jag behöver någon som gör det ÅT mej. Är det du?

En liten hämnd-djävul på axeln/erviluca

Postat den

Samtidigt som jag vill skriva precis som jag tycker att det är (eller rättare sagt: SOM DET ÄR) känner jag att jag är belagd med munkavle. Man får inte säga, tycka och tänka vad man vill och hur man vill och när man vill, har jag lärt mej – the hard way. Inte ens i Sverige.

Jag, min naiva idiot, trodde att man kunde/fick det. Men icke sa nicke, och mina arbetsgivare (både tidigare och nuvarande); man får INTE skriva och säga vad man vill och hur man känner, tycker och tänker. Jag trodde i min enfald att ordet var fritt och att man får tycka som man vill. Nope. Njet. No. Nej. Man ska vara LOJAL MED SIN ARBETSGIVARE, även när arbetsgivaren fattar korkade/idiotiska beslut. Le, och håll med, och håll käften eller sluta.

Det är lite irriterande att man inte ”får” det. Eller så ”får” man det men får ta konsekvenserna också. Och det vill jag inte. Orkar inte. Mäktar inte med.

Jag är lite too much ibland. Är för ärlig och är för rak. Jag tror (fortfarande) att man kommer längst med att vara rak och tydlig…och det är som om jag inte kan något annat. ”Alla andra” går omkring och SÄGER och tror att dom är ärliga och ”aldrig ljuger”, men det är inte sant någonstans. Att vara tyst är väl inte att vara ärlig och rak? Att tänka att det är ”åt helvete” och leeee och nicka inställsamt – är det att ”vara ärlig”? ”Ni” gör det ju jämt. Ni = Alla Andra.

Jag sticker ut hakan när jag säger ”Så tycker inte jag. Jag tycker så här.” eller när jag säger ”Hur kan ni göra så här? Det gör ju att vi mår dåligt/far illa/tappar tilliten” och så tror jag i min enfald att ”dom” ska inse att jag säger det som ”alla känner, men ingen vågar uttrycka” (jag pratar för gruppen, liksom) och att dom då ska tänka ”Jahaaaa…då kanske vi behöver fundera ett varv till…” men icke sa nicke och mina arbetsgivare (både tidigare och nuvarande) och istället står jag där helt ensam med skägget i brevlådan och är den-jobbiga/den som-säger-emot/den-som-inte-kan-samarbeta eller vad det är man kallas när man är rak och tydlig och säger det man tänker (alltid utan att såra och aldrig slag under bältet – faktiskt!).

Jag kan samarbeta alldeles ypperligt, men jag behöver bli behandlad/bemött med respekt och tydlighet.

Om det var det (att jag är ”jobbig”) eller vad det var som gjorde att jag måste ”flytta på mej” vet jag inte, och därför tappade jag självförtroendet, och är det någonstans i livet jag har haft självförtroende så är det i mitt jobb. Jag har känt mej mycket trygg och glad/nöjd över det jag gjort i mitt jobb och jag kan ärligt säga att jag alltid försökt göra mitt yttersta för att hjälpa dom jag ska hjälpa. Givetvis har jag misslyckats också. Givetvis har jag varit fel ute, men ingen kan säga att jag inte försökt och att jag inte alltid brunnit för att göra det bästa jag kan i alla situationer.

Jag har i mitt arbetsliv (nästan) alltid trott på det jag gjort. Och jag har (nästan) alltid kunnat hålla huvudet kallt, och högt, och suttit lugnt i båten när det stormat.

Men nu…. ”Gå!” sa dom. ”Jag vill inte! Varför?” sa jag. ”För att reglerna och blättanbluttanbläh säger det. Vi kan inget göra. Vi följer bara lagar och regler.” Och när man vet att visserligen gör dom precis det, följer lagar och regler, men man vet också att dom hade kunnat bestämma på annat sätt och när man vet att det ligger något annat bakom och när man vet att det ligger en hund begraven, men inte vet och förstår vem som begravt den eller var….

….då känner man sej som ett litet knytt som gått ut i världen och den enda man ser är Hemulen som sitter där, stor och läskig i mörkret….och man hittar liksom inte hem…

…och man orkar liksom inte inte hitta hem igen.

Man vill liksom lägga sej ner och dö lite grann…eller så vill man att någon ska sätta en i sitt knä och säga ”såååja, såååja, jag fixar!”.

Men man är liksom vuxen och ensam och måste fixa själv. Man måste bita ihop, gilla läget, leeee och säga ”allt är okey” och gå vidare. Fast det gör ont och trots att man aldrig kommer att få några svar.

Jag får hellre såna svar som jag tycker är ”fel” eller ”knäppa”, men dom är sanna och ärliga, än ”fina-ord/floskler-svar”, för dom senare är bara kränkande. Det är som om dom inte fattar att jag fattar, som om dom tror att jag är lite småkorkad, som om dom tror att jag inte hör att dom pratar papegoja och kaksmet när jag säger ”Säg ja eller nej” och dom varken säger bu eller bä.

Men nu är allt över och vi har Vänt Blad. Jag har bitit i det sura äpplet och spottat ut det igen. Och går vidare med högburet huvud – allafall vissa dagar.

Men inuti mej skulle jag vilja Vinna. HUR jag ska vinna vet jag inte, men det sitter en liten ”Hämnd-djävul” på min axel och fräser ”Slå tillbaka! Hämnas! Visa dom!” och den lilla djävulen tar bara kraft så jag försöker putta bort honom, låtsas att hen inte finns. Det går sådär…

…men jag tror faktiskt dom flesta människor har en sån där tanke i sej som säger ”…jag ska minsann visa dom!”.

”När jag blir vuxen/författare/rik/miljonär/bäst ska dom minsann få se/höra/veta….och då kommer dom att ångra sej/ändra sej/förstå/skämmas.” Och den tanken känns rätt skön, ”Vänta-ni….!”.

And the WINNER IS………

I jakt på andra sprutan/erviluca

Postat den

Jag fick min första spruta för 3 veckor sedan, vid Odenplan mitt i Stockholm. Man fick först ett munskydd att sätta på sej, sen ställa sig i en lång, slingrig kö med långt avstånd mellan alla personer (förstås!), ta av sig jackan och sedan hänvisades man till ett bord där det satt en kvinna och stack nålar i folk. Det var ca 20 bord i rummet och dom var numrerade. Jag var beredd med avtagen jacka och uppdragen ärm – för jag är så himla omtänksam och snäll och tänker i förväg att det ska flyta på. Sen är jag ödmjuk också. Just saying.

Nåja. Jag gick fram till bord 12 (eller om det var 21…?) och där satt en kvinna och hon ställde några frågor som jag svarade på. Sen stack hon nålen i mej och upplyste mej om att nästa spruta skulle bokas om tidigast 3 veckor och det skulle jag göra själv. Därefter skulle den sprutan tas ytterligare 2-3 veckor senare (har jag för mej att hon sa…). Sen fick jag gå ut genom en dörr och in i ett rum där jag skulle sitta på en stol i 15 minuter och se om det ”hände något”. Där satt 20 personer till och väntade på att det skulle hända något…

Inget hände så efter 15 minuter gick jag.

Man kunde ju förväntat sej åtminstone en trubadur eller nåt…men icke.

Nu har det gått tre veckor och jag har letat i olika appar vad jag ska göra nu. Spruta 2 går inte att boka, kan jag konstatera. Någonstans i någon information står det att man kommer att få ett SMS när det är dags att ta spruta 2, men så saaa hon inte. Hon sa att jag skulle boka själv.

Jag letar i app efter app. Där finns långa utläggningar som ”OM du bokade i XX-appen ska du gå göra kullerbytta tre gånger och snurra fem varv åt höger när månen är full och om du tog sprutan på en vårdcentral ska du ringa XX och säga att du tog spruta 1 i vänster arm innan den 13 maj när solen gick ner i öster…”.

Nej, det går inte att boka spruta 2, men till slut hittar jag ett ställe och bokar snabbt som fan. Jag får en tid den 12 juli på Vasagatan. Sen tittar jag lite noggrannare….eh, i GÖTEBORG! Shit bah! Jag måste avboka. Hur gör man det? Självklart inte i appen. Sååå lätt kommer jag inte undan.

Jag suckar och börjar göra något annat. Tänker att det löser sej nog….på nåt sätt. Jag får väl åka till Göteborg. Semester! Wohooo!

Sen när jag ska läsa mina mail ser jag att bokningen finns där och det är bara att klicka på en blå rand så har jag avbokat. Puh! Ingen semester i Göteborg, alltså.

Fan, att det inte kan vara enkelt! Så enkelt att en Idiot som jag, som är så smart (…..ibland) kan boka och begripa all information också.