RSS Flöde

Författararkiv: erviluca

Prepper/erviluca

Postat den

”Han är prepper”, säger Storing när vi pratar om vad hans pappa har för intresse nu. Han har haft många intressen som han gått in för till 100% och jag frågade om han fortfarande cyklar mycket. Det gör han inte. ”Han är prepper.”

”Vad är det?” frågar jag och får förklarat för mej att det är såna som förbereder sej för katastrofer genom att spara grejer som man behöver vid en katastrof.

Jag såg ett inlägg på TV för ett tag sedan som handlade om att det finns såna – ”preppers” (ett p, kanske?) – och tänkte att jag inte visste vad jag skulle tänka. Bra eller dåligt? Galen eller vettigt? Jag vill inte ”skratta först”…. Det kanske är superbra – vad vet jag (?) eller någon?! Men nu är ju inte jag en Planerare av särskilt stora mått och jag lever väldigt mycket NU.

Hela tiden får man höra (och se) ”Carpe Diem” och man skriver och hör om det överallt och alltid. ”Fånga dagen”. ”Lev NU – i morgon kan det vara för sent.”

Jag har alltid levt så, men kanske lite för mycket, eftersom jag inte planerat för Framtiden (som man också ska göra): Leva nu, men planera för framtiden (i form av pensionssparanden och en massa konton med pengar till barnen och resor och stugor etc). Jag har levt NU.

Nåja.

Igår när jag var ute och gick med hundarna mötte jag ett par i 25-30-årsåldern. Dom var ute och gick/sprang och jag hörde killens röst på långt håll – han UNDERVISADE henne på engelska – och när jag kom närmare såg jag att hon var klädd för att jogga medan han var mer klädd som om han skulle ut i skogen och….skjuta älg (utan gevär dock) eller nåt. Han hejade kort på mej när jag gick förbi och plötsligt blev jag väldigt NYFIKEN på vad han ”undervisade” henne om, så jag gick väldigt långsamt förbi….

….och det är inte svårt när man har Matilda i koppel för då protesterar hon genom att gå sååååå långsamt bakom en….det är en protest mot att vara kopplad, för så fort man släpper henne lös kan hon både springa och skutta).

”In worldwar three there is dead people everywhere and…..bla bla bla” babblade han på och han sa att det var döda människor överallt och människor blev opererade runtomkring. Det var en massa blod och dom måste skynda sej iväg….bla bla bla…” Han babblade på oavbrutet och hon stod med armarna i kors och lutade sej på ena höften och såg måttligt intresserad ut – om hon vågat hade hon säkert gäspat stort och fråga ”Är du klar snart?”, men jag fick en känsla av att deras relation var rätt ny….

Jag fick en känsla av att dom träffats på Tinder och att hon kom från Gambia eller Kongo och han från Sverige och att dom chattat och ringt varandra ganska länge och till slut hade hon kommit till Sverige till denna ensamstående kuf som är en prepper av värsta sort och nu hade hon bott hos honom i ungefär en månad och det var två månader kvar och hon tänkte intensivt på hur hon skulle ta sej ur den här situationen, men hon spelade med i ”kriget” för att slippa tjafs och bråk.

Hon funderade dygnet runt på om det var värt att vara med honom för att få leva i ”västvärlden” eller om hon skulle åka hem efter 3 månader och göra slut, eller om hon skulle göra slut NU och åka hem direkt….. Hennes hjärna gick i 180 dygnet runt och hon skämdes lite när jag gick förbi för att hon var tvungen att spela med i det här kriget. Å andra sidan fick hon lite träning, för dom sprang snabbt uppför backar för att komma ifrån krypskyttar och allt vad det var.

Jag har massor av fantasi och den går igång när jag träffar människor (över huvud taget). Någon gång kanske jag får veta om jag fantiserat rätt….men den här gången får jag inte veta det.

Dom kanske var ett engelskt prepperpar på semester i Sverige och tränade backrusning och hade varit gifta i 5 år och hade två barn hemma.

Vad vet jag?!

Men hennes kroppsspråk sa ”TA MEJ HÄRIFRÅN! NU! Jag är såååå uttråkad.” Och han fångade INTE upp dom signalerna. Det gjorde däremot jag, som bara gick förbi.

Svikare och fällor /erviluca

Postat den

DET HÄR SKREV JAG 2018, tror jag, och det har legat ”i malpåse” sedan dess, men det är så bra så jag lägger ut det, fast det är ”gammalt”.

Dags att prata allvar, ta tjuren vid hornen och sätta ner fötterna. Se sanningen i vitöga och kasta sej rätt ut. Dags att bita ihop och våga och kanske vinna….eller möjligen förlora. Hoppet, lusten och chansen.

Får man luras för att få fram sanningen? Finns ens sanningen, eller bara olika versioner av verkligheten?

Vad är otrohet? När sker ett svek? Bor verkligen skönheten i betraktarens ögon?

Får man gillra en fälla för ett svek och sedan när fällan slår igen om offret, göra den till en förövare? Vem är då offret?

Det snurrar i huvudet av livets alla utmaningar och jag undrar vilka jag ska fullfölja och när jag ska välja bort? Man får egentligen aldrig svaren av Livet, eller efter fullföljandet, eftersom man inte kan ta fler vägar samtidigt.

Om man lurar någon i en fälla, hur länge ska man då luras, om den som lurades i fällan är en svikare. Och när är man en svikare? Är man det for ever and ever efter ett svek, eller räcker det med ett förlåt? Kan man neutralisera en svikare genom att genomföra ett värre svek mot svikaren?

Orkar man ens med svikare i livet längre eller är det att härda ut genom svek som är ens livsläxa?

……och varför gillrar man en fälla över huvud taget när det egentligen bara gör ont i en när svikaren kliver in i den och dörren slås igen? Och hur långt ska man driva tillbakakakan? Jag är ingen hämndlysten typ, utan mer bara nyfiket, besviket och argt utforskande: Hur långt ska man driva en lögn?

Hur ska man veta? Något alls.

Och i morgon ska jag köpa cigaretter. Säg det inte till någon. Jag ska röka och hämnas. På mej själv. Att I did it again. Ville för gärna. Var inte tillräckligt försiktig eller lyhörd, fast magkänslan hela tiden sa: ”Han vill egentligen inte. Det var inte dej han sökte. Du är istället för, och under tiden.

Sen när HON dyker upp, kommer du att försiktigt förpassas ut genom bakdörren med självkänslan som sulor….och du kommer att vara arg och besviken, men mest arg på dej själv, för att du visste, och kände och härdade ut genom alla bortglömningar för att du lät dej luras av ”för långt bort” när du VET att såna förklaringar bara är svepskäl för ett ointresse.

Och sen kommer du att ösa självdestruktivitet över dej själv och negativa tankar utan att passera GÅ. Direkt i fängelse, och leva där i 297 dagar utan möjlighet till benådning”. Igen.

Offerkoftan passar så bra.  Välanvänd. Behövd. Värmer i värmen. Kyler i kylan.  Illaluktande, nopprig och otvättad. Äcklig. Och nödvändig.

Sov nu ditt lilla Knytt. Skruttet är död och skogen är mörk. Och du behöver din skönhetssömn, för din skönhet sitter i betraktarens ögon. Och du vill vara pigg i morgon. Min sofistikerade fälla måste fyllas med godsaker. Min hjärna måste vara alert.

😴🧟‍♀️

………………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Å andra sidan….. Försök till Positiva tankar:

Jag veeet! Kör bara på. Tänk inte så mycket. Känn inte efter. Bara lev. Och var. I nuet.

I morgon kan det vara för sent.

Live life and laugh.

Typ.

Ibland kan det till och med vara en bakvänd njutning av starka känslor, trots att dom är negativa och sliter inuti. I alla fall korta stunder. Dessutom drar det igång skrivarnerverna i fullt blås. 😛

Se dokumentären/erviluca

Postat den

Sonita Alizadeh – Wikipedia

#bridesforsale

Se dokumentären om rapparen Sonita, som kommer från Afghanistan, men bor i Iran. En ung modig tjej, som vågar stå upp för sej själv och för alla tjejer i framtiden. En ung modig tjej som vågar säga NEJ och gå emot lagar och konstiga och stelbenta regler.

Se den!

Han kom in! /erviluca

Postat den

När jag kommer hem från jobbet säger han: ”Du måste titta på ett mail jag fått från den där skolan…Jag tror jag kom in.” Jag tänker att ”Näe, det kan inte stämma…Han ansökte ju nyss…och så fort kan det väl inte gå…man brukar ju få vänta tills man blir grön av oro och går i cirklar av att inte veta vad man ska göra till hösten…”.

Han tar fram meddelandet och där står det att han kom in. Han kom in! HerreGud i Himlens höjd – han kom in!

Minsting ska flytta hemifrån.

Fatta!

Jag har varit en aktiv mamma sedan 1983 och nu ska jag bli en…passiv mamma – mamma på håll. Jag ska bli ensam. Helt ensam! Mamma mia! Hur ska det gå?

The Tiger mom with three of her sons 2000 in Lanzarote . Minsting is the smallest one.

För några år sedan, när jag fortfarande hade ett par barn hemma, kände jag att jag skulle hoppa högt av lycka och lättnad när sista barnet flyttade. Jag var så trött på Ansvar, ifrågasättanden, att tjata, oro och Krav så att jag höll på att implodera. Jag ville bara VARA IFRED och bara TÄNKA PÅ MEJ SJÄLV. Nu kommer det ju ALDRIG riktigt att hända, för när man väl blivit mamma, blir man aldrig o-mamma. I alla fall inte om man är som jag. Jag kommer ALLTID att bry mej om mina söner, så mår dom dåligt, eller någon är dum mot dom, så vaknar tigermamma i mej och jag är fit for fight! J love them to the moon and back. Forever.

Men troligen kommer dom också att må väldigt bra i perioder….och då kan jag träffa dom och vi kan ha KUL tillsammans, men däremellan kommer jag att leva MITT liv. MITT. Som jag längtat efter. Men nu känner jag; ”Neeeeej! Flytta inte! Stanna kvar!”

Vi har haft det rätt trevligt dom sista åren, jag och Minsting. Han har harvat på med sitt pluggande på distans och jag har haft inbyggd/naturlig hundvakt/kock hemma som varit till stor hjälp. Såååå skönt!

Nu ska jag alltså bli ensam. Vem ska ta hand om hundarna på dagarna? Vem ska göra middag åt mej? Vem ska jag gå in och prata med när jag behöver? Ingen. Buhuuuuu!

Men till Minsting säger jag, och känner också: ”Åh, vad roligt!” Och ”Grattis!” och jag tror det kommer att bli fantastiskt och alldeles alldeles….underbart! Givetvis tufft och jobbigt också – det är stort att flytta hemifrån – men att flytta till en folkhögskola och bo på internat tror jag är alldeles alldeles….underbart! Jag VET. Been there – done that. 1978 (nittonhundrasjuttioåtta), dvs på medeltiden.

Min (jätte-) bebis ska flytta hemifrån. Och jag ska bli supersingel och sluta vara ensamstående mamma, som jag varit i…..25 år.

Eeeeeh…. gulp!

En liten stuga önskas en vecka/erviluca

Postat den

Jag har såååååå mycket att skriva.

Jag har både flera manuskript som måste gås igenom (#SUCKARJÄTTEHÖGTOCHTUNGT) – #tråkigt #vemvillgöradetåtmej – och en massa nya ideer och tankar som behöver få skrivas. Det är såååå tungt att gå och bära på allt detta som fyller mej.

JAG VILL SKRIVA! BARA SKRIVA!

Det kanske räcker med en veckas skrivande hela dagarna till att börja med, men då behöver jag miljöombyte. Tror jag. För hemma är det alltid saker som ”ska göras” eller så blir jag sittande i soffan och TÄNKER på ”saker som ska göras och borde göras”….

Det blir inte av! Och det stör mej och retar mej så in-i-bengen (stavas bengen med e eller ä?).

Jag tror att jag behöver ett torp eller en stuga någonstans i naturen – kanske lite enskilt sådär – med staket runtom, där hundarna kan springa runt och fånga fjärilar eller titta på fåglar och ekorrar eller vad dom nu vill titta på, medan jag skriver. Jag vill SKRIVA mellan alla hundpromenader jag ska gå, och däremellan ska jag äta havregrynsgröt och en hårdmacka med skinka och dricka ett glas juice till. Sen ska jag ta en kopp kaffe och ett Pink Lady (= världens godaste äpple!) och därefter skriva igen.

Jag vill skriva dom böcker som ligger i huvudet och trycker och vill ut och jag vill skriva dom bloggar som väntar på att bli skrivna (141 stycken som ligger halvfärdiga här och resterande 376 stycken som ligger i huvudet och skvalpar…).

Jag vill vara i ett hus där det inte finns en massa TV-kanaler, och kanske ingen TV alls till och med, eftersom jag är liiiite av en ”TV-bög/nörd” och verkligen gillar att titta på TV. Såååå SKÖN avkoppling.

Jag tycker absolut inte det är något fel med att titta på TV och jag skäms inte för det eller något. Jag har haft jättemycket Annan Tid i mitt liv där jag varit både högt och lågt och IGÅNG med allt och inget och jag hunnit dejta så in i helvete, gå på disco och barer och dansa jazzdans och sjunga i körer och träffa kompisar och plugga så jag är såååå nöjd med det och VÄLJER att sitta framför TV:n och glo. Gärna Dokumentärer om MÄNNISKOR, elände, katastrofer, ABSOLUT inte thrillers och polisserier och absolut inte på svenska, eftersom det låter som om alla ”läser innantill” och dialogen är ofta KA TA ST RO FAL och människors BETEENDE i svenska serier stör mej så in i helvete, eftersom jag är människo-forskare/familjeterapeut och folk GÖR INTE SÅ i verkligheten – agerar inte så – och det stör mej så att jag kryper ur skinnet. Sen tycker jag inte om att se när människor är ELAKA mot varandra, dödar varandra, lurar varandra och sånt. Bara i dokumentärer och draman, men inte nån jävla macho-kille som springer runt på tak, med barn överkropp i regn och mörker och dödar människor hit och dit utan urskillning, eller våldtar helt random och man får SE våldet. Nä, fy faan!

Jag är inte som ALLA ANDRA med andra ord. ALLA ANDRA tycker om thrillers, deckare och polisserier. Inte jag.

Nåja. Det var inte om TV jag skulle skriva, utan mer om mitt skrivande, som behöver få utlopp. Jag BEHÖVER få skriva!

OM jag var en man och hade en liten fru, så hade hon tagit hand om ALLT och jag hade fått åka till en stuga någonstans och skriva i fred FÖR LÄNGE SEDAN! Dessutom hade jag varit rik. Ifrågasätt inte det, för det ÄR bara så. Jag VET det. Och alla andra ensamstående mammor med flera barn som nästan själv försörjt sina barn och som alltid satt sina barn i första rummet för att dom varken kan eller vill något annat (så det är inte martyrmorsan som dyker upp här….kanske bara lite, men jag har faktiskt stickat en egen offerkofta – mer om det i nästan blogg. Kanske, för ibland – ganska ofta – blir det inte som jag tror eller tänker eller planerar, för mina planeringar är för det mesta rätt obefintliga, alternativt glöms bort).

Det jag ville fråga DEJ var:

  1. Har du en stuga nära naturen (eller känner du någon med en sådan), med staket runtom, där jag och mina två hundar kan få bo en vecka? Billigt. Jättebilligt! Och det måste gå att ta sig dit med tåg/buss och kanske gå 1 km, max, för jag har ingen bil.
  2. Känner du någon som kan gå igenom mina manuskript, eller kan du det? Du får betalt när boken/böckerna blir utgivna.

Det var allt.

Klart slut.

…………………………………………………………………………………………………………

PS.

3. Det skulle också behöva rensas i min blogg och lägga mina inlägg i olika fack/under rubriker, liksom. Jag behöver någon som gör det ÅT mej. Är det du?

En liten hämnd-djävul på axeln/erviluca

Postat den

Samtidigt som jag vill skriva precis som jag tycker att det är (eller rättare sagt: SOM DET ÄR) känner jag att jag är belagd med munkavle. Man får inte säga, tycka och tänka vad man vill och hur man vill och när man vill, har jag lärt mej – the hard way. Inte ens i Sverige.

Jag, min naiva idiot, trodde att man kunde/fick det. Men icke sa nicke, och mina arbetsgivare (både tidigare och nuvarande); man får INTE skriva och säga vad man vill och hur man känner, tycker och tänker. Jag trodde i min enfald att ordet var fritt och att man får tycka som man vill. Nope. Njet. No. Nej. Man ska vara LOJAL MED SIN ARBETSGIVARE, även när arbetsgivaren fattar korkade/idiotiska beslut. Le, och håll med, och håll käften eller sluta.

Det är lite irriterande att man inte ”får” det. Eller så ”får” man det men får ta konsekvenserna också. Och det vill jag inte. Orkar inte. Mäktar inte med.

Jag är lite too much ibland. Är för ärlig och är för rak. Jag tror (fortfarande) att man kommer längst med att vara rak och tydlig…och det är som om jag inte kan något annat. ”Alla andra” går omkring och SÄGER och tror att dom är ärliga och ”aldrig ljuger”, men det är inte sant någonstans. Att vara tyst är väl inte att vara ärlig och rak? Att tänka att det är ”åt helvete” och leeee och nicka inställsamt – är det att ”vara ärlig”? ”Ni” gör det ju jämt. Ni = Alla Andra.

Jag sticker ut hakan när jag säger ”Så tycker inte jag. Jag tycker så här.” eller när jag säger ”Hur kan ni göra så här? Det gör ju att vi mår dåligt/far illa/tappar tilliten” och så tror jag i min enfald att ”dom” ska inse att jag säger det som ”alla känner, men ingen vågar uttrycka” (jag pratar för gruppen, liksom) och att dom då ska tänka ”Jahaaaa…då kanske vi behöver fundera ett varv till…” men icke sa nicke och mina arbetsgivare (både tidigare och nuvarande) och istället står jag där helt ensam med skägget i brevlådan och är den-jobbiga/den som-säger-emot/den-som-inte-kan-samarbeta eller vad det är man kallas när man är rak och tydlig och säger det man tänker (alltid utan att såra och aldrig slag under bältet – faktiskt!).

Jag kan samarbeta alldeles ypperligt, men jag behöver bli behandlad/bemött med respekt och tydlighet.

Om det var det (att jag är ”jobbig”) eller vad det var som gjorde att jag måste ”flytta på mej” vet jag inte, och därför tappade jag självförtroendet, och är det någonstans i livet jag har haft självförtroende så är det i mitt jobb. Jag har känt mej mycket trygg och glad/nöjd över det jag gjort i mitt jobb och jag kan ärligt säga att jag alltid försökt göra mitt yttersta för att hjälpa dom jag ska hjälpa. Givetvis har jag misslyckats också. Givetvis har jag varit fel ute, men ingen kan säga att jag inte försökt och att jag inte alltid brunnit för att göra det bästa jag kan i alla situationer.

Jag har i mitt arbetsliv (nästan) alltid trott på det jag gjort. Och jag har (nästan) alltid kunnat hålla huvudet kallt, och högt, och suttit lugnt i båten när det stormat.

Men nu…. ”Gå!” sa dom. ”Jag vill inte! Varför?” sa jag. ”För att reglerna och blättanbluttanbläh säger det. Vi kan inget göra. Vi följer bara lagar och regler.” Och när man vet att visserligen gör dom precis det, följer lagar och regler, men man vet också att dom hade kunnat bestämma på annat sätt och när man vet att det ligger något annat bakom och när man vet att det ligger en hund begraven, men inte vet och förstår vem som begravt den eller var….

….då känner man sej som ett litet knytt som gått ut i världen och den enda man ser är Hemulen som sitter där, stor och läskig i mörkret….och man hittar liksom inte hem…

…och man orkar liksom inte inte hitta hem igen.

Man vill liksom lägga sej ner och dö lite grann…eller så vill man att någon ska sätta en i sitt knä och säga ”såååja, såååja, jag fixar!”.

Men man är liksom vuxen och ensam och måste fixa själv. Man måste bita ihop, gilla läget, leeee och säga ”allt är okey” och gå vidare. Fast det gör ont och trots att man aldrig kommer att få några svar.

Jag får hellre såna svar som jag tycker är ”fel” eller ”knäppa”, men dom är sanna och ärliga, än ”fina-ord/floskler-svar”, för dom senare är bara kränkande. Det är som om dom inte fattar att jag fattar, som om dom tror att jag är lite småkorkad, som om dom tror att jag inte hör att dom pratar papegoja och kaksmet när jag säger ”Säg ja eller nej” och dom varken säger bu eller bä.

Men nu är allt över och vi har Vänt Blad. Jag har bitit i det sura äpplet och spottat ut det igen. Och går vidare med högburet huvud – allafall vissa dagar.

Men inuti mej skulle jag vilja Vinna. HUR jag ska vinna vet jag inte, men det sitter en liten ”Hämnd-djävul” på min axel och fräser ”Slå tillbaka! Hämnas! Visa dom!” och den lilla djävulen tar bara kraft så jag försöker putta bort honom, låtsas att hen inte finns. Det går sådär…

…men jag tror faktiskt dom flesta människor har en sån där tanke i sej som säger ”…jag ska minsann visa dom!”.

”När jag blir vuxen/författare/rik/miljonär/bäst ska dom minsann få se/höra/veta….och då kommer dom att ångra sej/ändra sej/förstå/skämmas.” Och den tanken känns rätt skön, ”Vänta-ni….!”.

And the WINNER IS………

I jakt på andra sprutan/erviluca

Postat den

Jag fick min första spruta för 3 veckor sedan, vid Odenplan mitt i Stockholm. Man fick först ett munskydd att sätta på sej, sen ställa sig i en lång, slingrig kö med långt avstånd mellan alla personer (förstås!), ta av sig jackan och sedan hänvisades man till ett bord där det satt en kvinna och stack nålar i folk. Det var ca 20 bord i rummet och dom var numrerade. Jag var beredd med avtagen jacka och uppdragen ärm – för jag är så himla omtänksam och snäll och tänker i förväg att det ska flyta på. Sen är jag ödmjuk också. Just saying.

Nåja. Jag gick fram till bord 12 (eller om det var 21…?) och där satt en kvinna och hon ställde några frågor som jag svarade på. Sen stack hon nålen i mej och upplyste mej om att nästa spruta skulle bokas om tidigast 3 veckor och det skulle jag göra själv. Därefter skulle den sprutan tas ytterligare 2-3 veckor senare (har jag för mej att hon sa…). Sen fick jag gå ut genom en dörr och in i ett rum där jag skulle sitta på en stol i 15 minuter och se om det ”hände något”. Där satt 20 personer till och väntade på att det skulle hända något…

Inget hände så efter 15 minuter gick jag.

Man kunde ju förväntat sej åtminstone en trubadur eller nåt…men icke.

Nu har det gått tre veckor och jag har letat i olika appar vad jag ska göra nu. Spruta 2 går inte att boka, kan jag konstatera. Någonstans i någon information står det att man kommer att få ett SMS när det är dags att ta spruta 2, men så saaa hon inte. Hon sa att jag skulle boka själv.

Jag letar i app efter app. Där finns långa utläggningar som ”OM du bokade i XX-appen ska du gå göra kullerbytta tre gånger och snurra fem varv åt höger när månen är full och om du tog sprutan på en vårdcentral ska du ringa XX och säga att du tog spruta 1 i vänster arm innan den 13 maj när solen gick ner i öster…”.

Nej, det går inte att boka spruta 2, men till slut hittar jag ett ställe och bokar snabbt som fan. Jag får en tid den 12 juli på Vasagatan. Sen tittar jag lite noggrannare….eh, i GÖTEBORG! Shit bah! Jag måste avboka. Hur gör man det? Självklart inte i appen. Sååå lätt kommer jag inte undan.

Jag suckar och börjar göra något annat. Tänker att det löser sej nog….på nåt sätt. Jag får väl åka till Göteborg. Semester! Wohooo!

Sen när jag ska läsa mina mail ser jag att bokningen finns där och det är bara att klicka på en blå rand så har jag avbokat. Puh! Ingen semester i Göteborg, alltså.

Fan, att det inte kan vara enkelt! Så enkelt att en Idiot som jag, som är så smart (…..ibland) kan boka och begripa all information också.

Igår dog min faster/erviluca

Postat den

Det är så konstigt när såna som ”alltid funnits” inte finns längre. Jag antar att man ”vänjer sej” mer och mer med sånt, ju äldre man blir. När man är liten har ju alla omkring en ”alltid funnits”….sen blir det mindre så ju äldre man blir.

Min faster blev gammal – över 90 år – och hon hade det tufft på slutet när kroppsdel efter kroppsdel gav upp och strulade. För ett och ett halvår sedan sa hon ”hejdå” till nära och kära och trodde att det var slutet, men tji fick hon, och alla andra, kroppen orkade ett tag till, hämtade sej och lät henne leva ett tag till.

Min faster var äldst av fyra syskon. Hon hade tre yngre bröder varav min pappa var en av dom. Dom två mittenbröderna dog tidigt, om man nu tycker att i 50-årsåldern är tidigt. Det tycker man när man är där själv. Om man är ungefär 20 år kan man tycka att 50 är gammalt. Den ena brodern dog av att hjärtat gav upp, den andra (min pappa) dog av cancer. Därefter fick även den yngsta brodern cancer och hjärtproblem och allt annat man kan få. Han fick verkligen kämpa i många år med många sjukdomar. Den enda som var frisk och kry var storasystern Gunilla.

Gunilla föddes någon gång i slutet av 1920-talet. Det är svårt att ens tänka sej när jag tänker efter, men så var det. Jag vet lite grann om hennes bakgrund, men verkligen pyttelite – det jag hört berättas av ”dom vuxna” under min uppväxt. Det jag vet är att hon träffade en kille i senare tonåren som hon förlovade sej med, och att han dog i en motorcykelolycka. Senare träffade hon min kusins pappa och gifte sej och fick vår kusin – en tjej. Hon föddes ett år före mej. När hon var ca 1 år (och jag alltså rätt nyfödd, av vad jag förstår), dog hennes pappa i en tågolycka.

Sedan levde Gunilla ensam med sin dotter (min kusin) ända tills hon var i 70-årsåldern, då hon träffade Bertil, som då var 80 år. Dom blev kära och hängde sedan ihop i 10 år tills Bertil dog. Dom var ett så fint och härligt par och verkade trivas såååå bra tillsammans. Gunilla sa alltid att hon inte ville ha nån karl, för hon ville inte ”ta hand om någon” och att hitta en självständig och jämlik man i hennes ålder, trodde hon var omöjligt. Men Bertil var både självständig och jämlik.

Gunilla var rak och tydlig, rättfram och utan krusiduller. När min farmor och farfar dog, tog hon över rollen som släktens ”spindel” och bjöd hem oss i tid och otid på middagar så att vi fick träffas allihop. Det var trevligt och snabbt kändes det ”självklart” att det skulle vara så. Gunilla satt också barnvakt några gånger till Äldste sonen när jag var ensamstående mamma till honom. Bland annat satt hon barnvakt den kvällen jag träffade Storing, Mellan och Minstings pappa. Det sa hon till mej varje gång vi träffades efter det: ”Man kan säga att det var tack vare mej du träffade dina söners pappa.”

Från farmor och Gunilla har jag ärvt det här ”det är inte så noga” och ”det ordnar sej”. Både farmor och Gunilla var lite ”hej och hå” när dom lagade mat; ”Vi slänger i lite sånt och lite ditt och lite tjosan hejsan och sen sätter vi väl värmen på sisådär 220 grader och har den inne på ett ungefär 20-40 minuter…så blir det nog bra. Kanske det behövs en kladd med smör i – hej och hå!” Köket såg ut som ett bombnedslag när farmor eller Gunilla lagat mat – precis som det gör när jag lagar mat också. Sen var det också lite hejsan hoppsan med att rengöra efter sej. Det var ”inte så noga” och ”det räcker nog så här”.

Min mamma, som var, och är, noggrann med ordning och reda och renlighet, höll på att gå upp i limningen många gånger när vi samsades med pappas släkt på landet, av att det var lite smutsigt, ”inte så noga” och hon kämpade nog med att inte säga ifrån, vilket hon absolut inte kunde (eller vågade eller ville). Däremot minns jag hennes uppgivna åsikter på vägen dit, i bilen, till pappa och till oss döttrar: ”Det äääär ju så smutsigt och tänk att hon slickar på skeden och sen stoppar den i maten….” etc.

Gunilla var en modern kvinna född alldeles för tidigt för sitt moderna sätt att vara och agera. Hon var ”grupp 8” innan grupp 8 fanns, men verkade inte ha behov av att prata om det så mycket – hon bara VAR jämlik i sitt sätt. Hon levde som ensamstående kvinna i 40 år och hade många nära och kära väninnor och vänner. Hon umgicks med homosexuella par innan det var ”inne” att göra det och hon tog dessa par ”för givna” på ett sätt som måste ha varit unikt förr.

Gunilla hade en dotter, min kusin, som kämpade med många problem i livet. När sedan dottern fick först en dotter och sedan en son, gick Gunilla in med hull och hår för att stötta och hjälpa sin dotter med barnbarnen. Dom kom att stå henne mycket nära och blev som en extramamma för dom. Gunilla bjöd bland annat sin dotter och sina barnbarn på resor varje sommar. Hon jobbade som psykkurator på Danderyds sjukhus hela sin yrkeskarriär.

Nu finns hon inte ibland oss längre och det känns konstigt, även om jag inte träffat henne på några år. Det känns som om det ändå är viktigt att människor lever kvar i våra minnen, och därför skriver jag det här nu.

Gunilla, du fattas oss alla, och jag hoppas du nu fått träffa din älskade Bertil igen plus dina föräldrar och bröder.

Kram.

Bajs och kiss i tunnelbanan/erviluca

Postat den

Jag ser två hundar komma rusande och ser hur kopplen flyger bakom dom. Dom ser lyckliga och busiga ut och rusar mot trappan som går upp mot T-centralen – Vasagatan. Efter springer en tjej, helt tyst men ser desperat ut i ansiktet. Hon ropar inte, men springer allt vad hon kan. Inget ”STANNA!” eller ”STOPP!” eller ”Pelle!!” eller ”Lotta!”. Helt tyst. Jag gissar att hon tycker det är otroooligt pinsamt, och att hon (precis som jag) är så van att bli utskälld för allt och inget (som man blir som hundägare) så att hon helst varken vill att någon ska se eller höra vad som sker.

Eftersom jag sitter och väntar på tunnelbanetåget så ser jag också att tjejen efter en stund kommer tillbaka med båda hundarna i koppel. Hon ser lättad ut och pustar ut på perrongen. Då bestämmer sej den ena hunden för att bajsa! Ha haaa! Var det inte pinsamt nog att dom kom lösa så är det här verkligen ”pricken över i”. Hon ser sej desperat omkring samtidigt som hon känner i alla sina fickor. Antingen har hon glömt bajspåsar eller så har dom bajsat så många gånger att dom tagit slut. Jag vet hur det känns att stå där och känna ”NEEEEJ!”.

Mitt tåg kommer och jag väljer mellan att kliva på och åka till jobbet eller stanna och ge tjejen en bajspåse. Vad gör jag?

Eftersom jag är en otroligt omtänksam och vänlig själ, nästintill en ängel (!), så kliver jag INTE på tåget, utan går fram till tjejen och sträcker fram en bajspåse. ”ÅH! TACK!” säger hon och jag ser att hon vill förklara varför hon själv inte har bajspåsar, men jag viftar bort det och säger ”Jag vet hur det är….”.

Jag sätter mej och väntar på nästa tåg och ser henne plocka upp jättebajshögen och sedan går hon mot trapporna. Precis vid trapphörnet lyfter den ena hunden på benet och…..just det!…..kissar.

Jag tror hon då vill sjunka genom jorden, alternativt bara gå upp i rök.

Lektörer!! Ho hooo! /erviluca

Postat den

Jag behöver en lektör. Jag tror det heter så iallafall. En som går igenom mina manus och säger ditten och datten om dom, så att jag kan fixa och trixa i dom och göra dom färdiga.

Det kan vara en blivande lektör som tränar på mina manus, eller en som är utbildad och kanske inte fått jobb än…eller en som bara vill vara snälla mot mej och hjälpa mej…om det finns såna?

Jag behöver att någon går igenom mina manus och rättar i dom, tycker till och säger vad jag kan göra om och göra bättre och lägga till, eller vad nu som behövs.

MEN lektören kan inte få betalt förrän jag ger ut boken.

Jag har minst 4 vuxenromaner (vilket låter lite snuskigt, men det är helt vanliga romaner för vuxna) och flera småbarns-manus liggande. Några har legat i flera år, andra är rätt nya. Alla är dock färdigskrivna. Jag har också flera påbörjade manus samt några som bara finns i mitt huvud, men som jag ska skriva när tiden räcker till eller när jag börjar få ge ut mina böcker så att jag liksom får en ”kick” att skriva mer.

Mina vuxenmanus är nästan genomgående av ”elände-genren”. Det handlar om barn som dör, far illa och eländes elände. Dom flesta är ”baserade på en sann historia” eller baserade på ”flera sanna historier” som blivit en.

Snälla lektör:

HJÄLP!