Vi kommer till sjön. Samma som igår.
Jag frågar Flisa:
”Ska du fånga flugor??”
”Fånga flugor = Stå-i-vattnet-upp-till-knäna-och-hugga-efter-inbillade-flugor-i-vattnet”
Flisa säger:
”VOV! VOV! VOV! VOV! VOV! VOV!” och stirrar intensivt på mej och viftar på svansen.
…men eftersom min kära läsare inte förstår hundspråket, ska jag översätta vårt samtal:
”Nej! Jag vill att du kastar en pinne ut i vattnet så ska jag simma efter den!!” svarar Flisa.
”Meh! Vattnet är ju kallt!” säger jag.
”Jamen, jag VILL!!” Flias är envis.
”Okey´rå!” Jag är svag för Flisa, och därmed lättövertalad.
*kastar en pinne*
Flisa hoppar i och simmar iväg och hämtar pinnen och lägger den sedan vid mina fötter.
”IGEN!!!” skäller hon uppmanande.
”Men, var det inte KALLT?!” undrar jag.
”Nej, nej, nej! Kasta igen!!!” Jag SER hur kul hon tycker att det är!
”Okey´rå! Bara EN gång till då!” Övertalad igen.
*kastar iväg pinnen ut i vattnet*
Flisa hämtar pinnen. Lägger den vid mina fötter och ropar:
”IGEN!!!!” Svansen går i 180!
”Näe, jag ser ju att du fryser. Det är ju kallt i vattnet!” Jag är osäker: Är det här verkligen bra för henne?
”Nej! Kasta igen! Det är så kul! Kasta´rå!” Hon lyckas övertala mej igen.
”Jamen, NU är det verkligen sista gången. Jag vill ju inte att du ska bli sjuk!”
*kastar pinnen lite längre*
Flisa hoppar i och simmar efter pinnen, kommer upp, skakar på sej och lägger pinnen vid mina fötter.
”IGEN! IGEN! IGEN!” Hon studsar på stället, av upphetsning och lycka.
”Du skakar ju Flisa. Nu räcker det!”
”BARA EN GÅNG TILL!!! SNÄLLA! EN GÅNG TILL!!” Tänderna skallrar, men det skiter hon i.
”Ooookey…..EN gång till!” Övertalad igen.
*kastar pinnen i vattnet*
Flisa hämtar pinnen.
Allt upprepar sej.
”IGEN! IGEN! IGEN!!” Hon studsar på stället, stirrar på pinnen och försöker få mej att ta den.
”Näe, Flisa, NU räcker det! Det är kallt och du blir sjuk om du simmar mer i det här kalla vattnet!”
”JO! JO! JO!”
”Nej, nu går vi vidare!”
Nu har jag bestämt mej…..
….och så går vi vidare en bit in i skogen, i geggan och leran, GENOM träsk och över små kullar.
Plötsligt är Fiona borta. Hon var med Flisa, och plötsligt är Flisa ensam.
”Var är Fiona?” frågar jag Flisa.
”Inte vet jag”, säger Flisa. ”Hon får väl hålla reda på sej själv!”
”Näe, Flisa. Hon är bara en valp. VAR är Fiona? SÖK Fiona!”
”Näe, jag har ingen lust. Kasta en pinne istället!”
”Näe! Sök Fiona!”
”Nej, jag orkar inte, men jag kan ropa på henne: FIONA! FIONA! FIONA! FIONA!”
Jag hjälper till: ”FIOOOONA!!!”
Plötsligt dyker Fiona upp.
”Matte! Jag kom bort!!!” Fiona kastar sej i mina armar och hjärtat slår hårt och fort på henne. ”Matte! Jag kom bort!”
”Ja, gumman, jag märkte det. Men nu är du här igen! Det är bättre om du går med Milton, för han springer inte så långt bort som Flisa…okey?”
”Okey….Matte! Jag kom bort! Det var så läskigt!”
”Ja, lilla gumman. Men nu är du här igen.”
*kramar om*
Nu ligger alla och sover runtomkring mej under bordet, efter Äventyret i skogen.
🙂
Mina fina hundar.
erviluca #mammatillfyrakillar 