RSS Flöde

Etikettarkiv: kommer

En Underbar Kvinna! /erviluca

Postat den

 

ALLA borde ha en Svetlana i sin närhet! Tänk vad livet skulle bli så mycket härligare då!

Svetlana kommer från Ryssland, men bor nu (?) med Kurt i Skellefteå (fast han säger ”Skellefte”). Det var en dokumentär på TV2 igår om ”Svetlana och Kurt” och ååååååååh, vad jag är glad att jag råkade hamna på den kanalen!

För hädanefter, när jag känner mej lite seg eller trött eller ledsen….så ska jag bara tänka på Svetlana, så blir jag GLAD!

Direkt!

Vilken otrooooligt härligt underbar människa! Så rak, så tydlig, så OPTIMISTISK, så levnadsglad, så….alldeles alldeles underbar!

I den sista ”scenen” i filmen sitter hon och hennes Kurt på en bänk i skogen mitt i vintern, vid en fors. Svetlana utbrister att det är ”helt ONDERBART!” där i snön vid forsen. Sen tar hon fram en liten ask, tittar på sin älskade Kurt och säger: ”Voill do gifta dej?”. Det vill han! Klart han vill!

Det vill jag med!

 

 

Annonser

Att ställa tillbaka en låda /erviluca

Postat den

Det här är en googlad bild. Min julkartong är mycket
fullare!

Att bära tillbaka kartongen med julsaker till förrådet:

– Lyfta upp lådan. Tung. Stor. ”AJ!” i armar och händer, men jag står nog ut.

– Gå mot dörren. Hundarna skuttar runtom mej och jag tjoar: ”AKTA EEEER!!!”

– Ställa ner lådan och öppna ytterdörren.

– Båda hundarna skuttar glada ut i trapphuset. Jag tjoar: ”Kom in igen! Ni får inte följa med!”

– Båda hundarna lommar in och sätter sej vid dörren och ser olyckliga ut.

– Jag lyfter upp lådan. ”AJ!” i armar och händer. Ställer den framför hissen.

– Trycker på hissknappen. Väntar.

– Lyfter upp lådan och ställer den på golvet i hissen. (Glöm inte: ”AJ!” i armar och händer!)

– Åker hissen ner till källaren.

– Lyfter upp lådan (”AJ!” i armar och händer) och buffar upp hissdörren med rumpan och baxar ut lådan och håller fast dörren med foten/rumpan.

– Går fram till källardörren.

– Ställer ner lådan på golvet.

– Öppnar källardörren med nyckel.

– Öppnar dörren och håller fast den med ena foten.

– Sträcker mej efter lådan, som står liiiite för långt bort. Måste ta ett steg för att nå lådan…..

– Dörren åker igen: ”BANG!”

– Drar lådan närmare, låser upp dörren igen, öppnar och håller fast den med foten.

– Lyfter upp lådan (”AJ!”…..)

– Håller emot dörren med rumpan, alternativt foten, och baxar mej igenom dörren.

– Går ca 10 meter med lådan.

– Ställer ner den framför tjock skyddsrumsdörr.

– Öppnar skyddsrumsdörren.

– Öppnar dörren bakom skyddsrumsdörren med nyckel.

– Håller upp dörren med foten.

– Lyfter upp lådan (”AJ!”…) och baxar den genom dörren.

– Ställer ner lådan.

– Låser upp nästa källardörr som kommer direkt därpå.

– Håller upp dörren med foten och försöker nå lådan. Går inte.

– Tar ett steg varvid källardörren åker igen: ”BANG!”

– Drar till mej lådan.

– Låser upp källardörren och håller fast den med foten.

– Lyfter upp lådan: ”AJ!”

– Går ca 5 meter.

– Ställer ner lådan.

– Öppnar källarförrådet med nyckel.

– Eller: FÖRSÖKER öppna källarförrådet med nyckel! Fel nyckel! Tog tvättstugenyckeln (igen!!!).

Förklaring: Källarförrådsnyckeln och tvättstugenyckeln är såååå lika, och jag orkade inte leta reda på glasögonen för att se vad det stod på lappen som sitter fast i nycklarna…utan jag CHANSADE! Jag hade ju 50% chans att gissa rätt… Blä!

 

– Svär och hatar alla!

– Går tillbaka genom alla dörrar och åker hissen upp!

– Går in genom dörren.

– Möter LYCKLIGA hundar som varit ifrån mej i ”100 åååååår!”, kan man tro…. och ”säger” dom….

– Byter nyckel.

– Gör alla moment ner igen (se momenten i början av listan) och går igenom alla dörrar.

– Öppnar källarförrådet med RÄTT nyckel.

– Ställer in lådan.

– Stänger dörren och låser.

– Går tillbaka genom alla dörrar.

– Åker hissen upp.

– Går in och träffar två SUPERLYCKLIGA hundar: ”Varför ÖVERGAV du oss?!?” tjoar dom.

– Slänger mej i soffan.

– Upptäcker att julgransfoten ligger kvar – sådär lite retstickigt – i ett  hörn….

😦

– Kastar den i soporna….

…som straff!

 

 

 

”Du som är så stark!” /erviluca

Postat den

Ja, fifaan (!) vad stark jag är!

Jag klarar allt. Typ.

Men VARFÖR då då?

Därför att jag inte har något val!

”Du är så DUKTIG och STARK som klarar av din cancer/din brors död/ditt barns död/din mammas sjukdom/arbetslösheten…”, säger ”folk”.

”Vaddå DUKTIG och STARK?!?”

Vad är alternativet, liksom?? Lägga sej ner och dö?

”Jag skulle AAAAALDRIG klara av det!” lägger dom sen till.

Nähä! Så då är jag någon slags Supermänniska då, med några slags Superkrafter??

Jag ska bara tala om att dom flesta människor ”klarar av” det dom ställs inför. Alternativet är ju att ”hoppa framför tåget”. Typ.

Eller bara lägga sej ner och sluta Vara. Då blir man inlagd. På psyket.

Så vad är Alternativet?

”Du klarar ju ALLT!”

Ja, men helst skulle jag vilja krypa upp i någons famn, ”bli liten”, stoppa tummen i munnen och gnälla: ”Hjälp mej! Jag vill inte själv! Kan inte!”

Jag vill OCKSÅ vara liten och bli omhändertagen ibland! Jag vill OCKSÅ vara SVAG!

Inte bara svag ensam  hemma i ensamhet, gråtandes liggandes i sängen och tyckandes synd om mej själv….jag vill vara svag MED någon, som tröstar och hjälper  och som säger att det kommer att ordna sej.

Men har det Någonsin hänt i mitt liv?

N Å G O N S I N ? !

Min ex-man ”erkände” vid något tillfälle att han blev svag och hjälplös i närheten av mej, för han VISSTE att jag skulle ”fixa allt”, så hur mycket jag än ”kröp ihop” och blev ”svagare och svagare”, så lyckades han alltid ”lägga sej under” mej….

…..så att han ALLTID ”vann” svaghetsmatchen!

Shit! säger jag bara.

Man orkar ju inte vara duktig och stark  och klara allt själv jämt.

Eller gör man det?

Om man måste så gör man ju det. Men sen går man sönder.

En vacker dag – eller möjligen en regnig – faller man ihop. I en liten hög. Och blir som en liten trasa. Illaluktande och urvriden.

Det är kanske därför det värker i hela kroppen hela tiden numera. Det är kanske kroppen som inte orkar mer….

Ensam är stark…..?

Ensam är inte stark?

Eller hur var det nu?

 

 

 

Alla går i IDE /erviluca

Postat den

På våren kommer alla fram, barn leker i parkerna och på lekplatserna, människor sitter utomhus och vänder ansiktena mot himlen och suuuuger i sej av den efterlängtade sooolen.

På hösten kryper alla in i sina ”grottor” – iallafall dom som har någon. Gungorna hänger och dinglar ensamma och övergivna, och lekplatserna är tomma. Det är mörkt och tyst ute.

Alla är inomhus.

Jag undrar hur det är för människor som kommer från varma länder där det är folk utomhus jämt, när det blir så tomt och tyst på gatorna här i Sverige? ”Vart tog alla vägen?!” liksom.

Dom som är Ensamma blir Mer Ensamma. Dom sitter i sina lägenheter och kikar ut på….tomheten.

Människor vistas bara ute om dom MÅSTE –  mellan bilen och huset, eller mellan huset och affären/dagis/jobbet.

På bussen eller i tunnelbanan kan man få trängas – stå NÄRA någon man inte vill stå nära….

….. och akta´rej för att leee emot någon; då tror dom att du är tokig!

Ibland tänker jag att jag skulle vilja leva i ett land utan detta ”ide-gåendet”, men samtidigt kan jag tycka det är så skööönt att krypa in i Sitt Eget, och krypa upp i soffan och vara ifred. Kanske för att jag Vant Mej, och är Svensk.

Och det är så hääärligt att få uppleva Våren och Värmen – när alla kommer ut igen! Det är en sådan lycko-känsla så att jag tror jag skulle sakna den i ett land där man Alltid kan vara ute.

Eller inte.

Jag vet inte.

Men nu är det iallafall VERKLIGEN tomt på gatorna och det är den Värsta Månaden på året: Den mörkaste och jobbigaste.

N O V E M B E R .

Ingen snö. Mörkt. Halvkallt. Ruggigt.

Jag längtar efter Den Vita Snön som lyser upp, och som tar fram Lekfullheten i många: Åka pulka och skidor, bygga snökojor, kasta snöboll och göra snöänglar!

Gör inte du?

….längtar efter snön alltså….

 

 

Samtal med hundarna /erviluca

Postat den

Vi kommer till sjön. Samma som igår.

Jag frågar Flisa:

”Ska du fånga flugor??”

”Fånga flugor = Stå-i-vattnet-upp-till-knäna-och-hugga-efter-inbillade-flugor-i-vattnet”

Flisa säger:

”VOV! VOV! VOV! VOV! VOV! VOV!” och stirrar intensivt på mej och viftar på svansen.

…men eftersom min kära läsare inte förstår hundspråket, ska jag översätta vårt samtal:

”Nej! Jag vill att du kastar en pinne ut i vattnet så ska jag simma efter den!!” svarar Flisa.

”Meh! Vattnet är ju kallt!” säger jag.

”Jamen, jag VILL!!” Flias är envis.

”Okey´rå!”  Jag är svag för Flisa, och därmed lättövertalad.

*kastar en pinne*

Flisa hoppar i och simmar iväg och hämtar pinnen och lägger den sedan vid mina fötter.

”IGEN!!!” skäller hon uppmanande.

”Men, var det inte KALLT?!” undrar jag.

”Nej, nej, nej! Kasta igen!!!” Jag SER hur kul hon tycker att det är!

”Okey´rå! Bara EN gång till då!”  Övertalad igen.

*kastar iväg pinnen ut i vattnet*

Flisa hämtar pinnen. Lägger den vid mina fötter och ropar:

”IGEN!!!!” Svansen går i 180!

”Näe, jag ser ju att du fryser. Det är ju kallt i vattnet!” Jag är osäker: Är det här verkligen bra för henne?

”Nej! Kasta igen! Det är så kul! Kasta´rå!” Hon lyckas övertala mej igen.

”Jamen, NU är det verkligen sista gången. Jag vill ju inte att du ska bli sjuk!”

*kastar pinnen lite längre*

Flisa hoppar i och simmar efter pinnen, kommer upp, skakar på sej och lägger pinnen vid mina fötter.

”IGEN! IGEN! IGEN!” Hon studsar på stället, av upphetsning och lycka.

”Du skakar ju Flisa. Nu räcker det!”

”BARA EN GÅNG TILL!!! SNÄLLA! EN GÅNG TILL!!” Tänderna skallrar, men det skiter hon i.

”Ooookey…..EN gång till!” Övertalad igen.

*kastar pinnen i vattnet*

Flisa hämtar pinnen.

Allt upprepar sej.

”IGEN! IGEN! IGEN!!” Hon studsar på stället, stirrar på pinnen och försöker få mej att ta den.

”Näe, Flisa, NU räcker det! Det är kallt och du blir sjuk om du simmar mer i det här kalla vattnet!”

”JO! JO! JO!”

”Nej, nu går vi vidare!”

Nu har jag bestämt mej…..

….och så går vi vidare en bit in i skogen, i geggan och leran, GENOM träsk och över små kullar.

Plötsligt är Fiona borta. Hon var med Flisa, och plötsligt är Flisa ensam.

”Var är Fiona?” frågar jag Flisa.

”Inte vet jag”, säger Flisa. ”Hon får väl hålla reda på sej själv!”

”Näe, Flisa. Hon är bara en valp. VAR är Fiona? SÖK Fiona!”

”Näe, jag har ingen lust. Kasta en pinne istället!”

”Näe! Sök Fiona!”

”Nej, jag orkar inte, men jag kan ropa på henne: FIONA! FIONA! FIONA! FIONA!”

Jag hjälper till: ”FIOOOONA!!!”

Plötsligt dyker Fiona upp.

”Matte! Jag kom bort!!!” Fiona kastar sej i mina armar och hjärtat slår hårt och fort på henne. ”Matte! Jag kom bort!”

”Ja, gumman, jag märkte det. Men nu är du här igen! Det är bättre om du går med Milton, för han springer inte så långt bort som Flisa…okey?”

”Okey….Matte! Jag kom bort! Det var så läskigt!”

”Ja, lilla gumman. Men nu är du här igen.”

*kramar om*

Nu ligger alla och sover runtomkring mej under bordet, efter Äventyret i skogen.

🙂

Mina fina hundar.

Något att se fram emot…/erviluca

Postat den

 

Vi är ett gäng medelålders människor som firar att en utav oss fyllt 60. Vi firar med bakelse och kaffe. Frågan kommer, som den alltid gör när någon fyller något över….30: ”Har du haft någon 60-årskris då?!”

”Jag har en pågående 40-årskris som inte gått över än….”, skrattar Den Nyblivna 60-åringen.

Jag skrattar: ”Skönt att man inte är ensam! Min ålderskris startade också vid 40 och har inte gått över än…”.

”Den enda kris jag har är att det är som om allt är Färdigt, och det finns inget mer att Uppleva: Jag är gift, har fått barn, som blivit vuxna, har det jobb jag troligen kommer att ha resten av livet….Det är liksom Färdigt…”, säger en av dom medelålders kvinnorna.

”Jamen, då är det ju skitbra för mej, för jag har ju inte träffat Den Rätte än, så då har jag det KVAR! Vilken TUR jag har som är singel!” säger jag lättat, och liksom känner hur min 40-årskris lättar lite.

Dom andra tittar på mej, och ser ut som om dom funderar på att gå hem och skiljas direkt, hela bunten.

Not!

Men ”Inget ont som inte har något gott med sig!”

Vilken himla tur att jag är singel!

Jag har Något kvar!!

🙂

 

 

Tänk att dom inte vet…/erviluca

Postat den

…var Gränsen går.

Än.

Eller också vet dom, men VILL gå över Gränsen.

Jag säger, eller skriker, eller tjoar:

STOPP! SLUTA! DET RÄCKER NU! LÄGG NER!”

Men dom slutar inte.

 

Och då VET jag att det kommer att bli KRIG!

Fullt krig.

Ibland stoppar jag kriget INNAN dom har ihjäl varandra. Ibland går jag därifrån, suckande: ”Slå ihjäl varandra då!”

Hittills har dom inte gjort det.

För dom vet nog var Gränsen går iallafall. DERAS gränser.

Deras gränser och mina gränser är inte på samma ställe kan man då lugnt konstatera.

Och vad man kan konstatera också är att JAG gillar inte läget för deras gränser.