RSS Flöde

Etikettarkiv: kille

Nytt på G /erviluca

Det är lite Nytt på G i mitt liv. Me like.

Me like NYTT.

Jag behöver NYTT då och då. Om jag inte flyttar, behöver jag byta jobb eller soffa, kanske möblera om. Möjligen få in en kille, men det är så svårt att det är enklare att få in annat nytt…

Häromdagen fick jag TVÅ ”nyhets-samtal” samma dag!

Det kändes upplyftande och friskt.

Det ena nya förändrar min livssituation mycket. Det andra vet jag inte om det förändrar något alls än, men chansen finns! Vi får se.

Ja, jag tänker vara ”kryptisk” tills allt är på plats.

När EN ny sak händer, brukar den följas av andra.

DET är också kul.

Det blir Frisk Luft ett tag. Förhoppningsvis. Spännande!

Sen är det ju tröttsamt också att ”börja om” med vissa saker, och ”köra hela racet igen” liksom, men ändå kul. Tröttsamt, spännande och kul!

En vacker dag tycker jag inte så längre.

En vacker dag vill jag nog ha allt Samma Samma hela tiden.

Men den dagen har inte kommit än.

Allt förändras ju; Tankar, känslor, upplevelser, tyckande.

Det jag tyckte om ”igår”, behöver jag inte tycka om idag.

Hur jag tyckte om någon eller något ”igår” behöver inte alls vara detsamma ”idag” .

Det har jag alltid sagt till mina barn om mat:

Hugo 2001 äter

Minsting smakar 2000

”Smaka! Smaken i munnen ändras med åren, så det du inte tyckte om igår, kanske du tycker om idag.”

Och så är det med allt annat också.

Man förändras.

Förhoppningsvis till det bättre.

Fast i vissa fall bara förändras man. För i vissa fall är det inte ”bättre” eller ”sämre” – bara förändrat.

Som tex gamla möbler….antika.

Förut tyckte jag sånt var tråkigt och fult. Jag kunde INTE förstå hur man kunde tycka om gamla och antika möbler. Jag tyckte dom var fula och opraktiska. Och jag har svårt för saker  som man måste vara rädd om hela tiden. Jag tycker man ska LEVA i sitt hem, utan att behöva tänka på det ”fina golvet/bordet/taket/vasen” osv.

Nu börjar jag tycka gamla möbler är fina. Plötsligt, liksom. ”Jaha, då bytte jag smak igen”, tänkte jag när jag upptäckte att jag ville ha ett ”gammaldags” soffbord.

Mina söner är som jag var ”förr”: ”Fy, vad FULT! Det ser ju skitgammalt ut!” Och jag tänker: Dom fattar ju ingenting! Det är ju SNYGGT – har själ, liksom.

Fast jag måste ju låta dom gå igenom alla stadier, och faser, precis som jag gjort.

Fast alla är inte som jag, och förändras. Eller tycker om Nytt och Förändring.

Många fastnar.

Men det får dom väl göra då.

Vi är ju olika, vi människor.

Och det är ju tur det!

Ingen är bättre eller sämre än den andre.

Glöm inte det!

Den rike är inte bättre, eller mer värd, än den fattige.

Och den som utvecklas är inte bättre än den som fastnar.

Den onde är inte mindre värd än den gode.

Så är det.

Och DET är statiskt.

Punkt.

Annonser

Att prata /erviluca

Postat den

 

Det gör jag ju i mitt jobb, men jag pratar alltid om andra, eller, rättare sagt: Jag pratar FÖR ATT andra ska må bättre/må bra/komma vidare – aldrig för att jag själv ska må bättre/komma vidare.

Hjärnan jobbar som en idiot för att ”hitta rätt” och ”hitta utvägar” eller bara ”rätta vägar”.

Ibland vet man liksom inte om det Hjälper….för människor är så….”lojala”….på nåt vis.

Ibland säger dom att det är jättebra och att dom kommer vidare och att det vi gör hjälper, men ofta kör vi bara på…liksom.

Och så kan jag tänka: ”GJORDE jag något?! HJÄLPTE jag?! Var jag till HJÄLP?? Sa jag något som var NYTT och UTVECKLANDE??” Ibland tänker jag: ”VAD KAN JAG SOM INTE ANDRA KAN??”.

När man jobbar med sin hjärna och med sina tankar och psykologiska skeenden, och har gjort det i ”hundraelva år”, så vet man till slut inte vad som är ”normalt” att VETA och som är ”Onormalt” att veta (ha ha ha!), näe, jag menar: Vad som är Speciellt/Proffsigt. För  Det Proffsiga blir liksom ”normalt” och jag kan ibland tänka (”Vet inte ALLA det här??” Men det gör dom inte. Grejen är att komma ihåg vad andra INTE vet, och lägga till det….Pust, liksom).

När jag tex för ett par dagar sedan sa till en kille att ”de första åren i ett barns liv är de absolut viktigaste i en människas utveckling och därför är det så viktigt att de blir bra och att man är en närvarande och kärleksfull förälder….bla bla bla” och killen reagerade med att säga: ”JAHAAAA!?! Jag trodde tonåren var viktigast?!”. Och där satt jag  och tog för givet att ALLA vet att de första åren i ett barns liv är De Viktigaste….. Typ så.

Men det var inte DET jag ville ha fram jag tänkte skriva om: Jag tänkte skriva om hur SKÖNT jag tycker det är att prata av mej, och att jag GLÖMMER det ibland. Eller väldigt ofta.

Jag glömmer OFTA – nästan alltid – bort mej själv!

Stackars lilla mej själv!

Jag har så FULLT UPP med att hjälpa andra att hitta dom rätta vägarna i livet, att jag själv hamnar på någon slags vändplan, där jag bara står och stampar, som en vilsen kattunge….Nä, inte kattunge! Eeeeeh…. Helt vilsen. Jag står och stampar där helt vilsen, helt enkelt.

Igår ringde jag en kompis. Vi pratade ditt och datt och ingenting och allt, sådär skönt oreflekterat och ogenomtänkt. Bara att få säga att någon är en ”skitkorv” eller en ”jävla störd idiot”, utan att förståååååå den, var så JÄVLA skönt! Att prata om saker på ett ”normalt” sätt, UTAN att vara klok.

Puh! Liksom.

Jag borde göra det oftare.

Fast jag orkar inte.

Och det är DET som blir problemet; Att på kvällen när jag kommer hem från jobbet, så orkar jag inte. Dessutom hatar jag att prata i telefonen – jag blir mest bara stressad av det. Därför borde jag TRÄFFA ”normala personer” utanför jobbet, men det gör jag inte. För ”folk” gör inte så. ”Folk” = jag, går hem efter jobbet och är sen med FAMILJEN = man/fru och barn. Men om man inte har någon man/fru så är man ENSAM, och pratar inte med någon….

…jo, KANSKE med sina barn, men det är ju inte SAMMA SAK! Dom är man ju förälder åt!

Så…..

Vad ville jag säga med det här egentligen?

Jo, hur viktigt det är att PRATA:

Prata skit, prata bajs, prata kul, prata klokt, prata psykologiskt, prata glatt, prata fult, prata dumt, prata prata prata prata….

Och en sak till:

Att lyssna är rätt viktigt också. Men det KAN jag, och GÖR jag.

Fast i problemrelationer är det ofta DET som felar. Ingen LYSSNAR. På riktigt.

Men det får bli ett annat blogginlägg.

 

Nu ska jag åka och jobba!

Bays!

🙂

Massor av funderingar och tankar! /erviluca

Postat den

Oj oj oj!

Jag tänker så det knakar (i skogen) när jag är ute och går med mina hundar! Jag tänker så att jag inte ”ser skogen för alla träd” och så att jag glömmer bort vad det är jag gör (=går i skogen) och går rätt in i….

…en människa och en hund!

”Hej! Oj! Jag såg inte er! Jag gick i mina egna TANKAR!” säger jag och leeeer (för om man leeer är sannolikheten att man/jag blir utskälld, av människan, lite mindre).

”Ja, hm….”

Jag seeer att hon TÄNKTE vara sur, och att hon TÄNKTE säga åt mej att ”hålla reda på dina hundar”, men hon kommer av sej när jag säger:

”Åh, vilken söt hund! Vad är det för ras?”

Hon rabblar ”förton” raser och jag säger:

”Men ååååh, vad FIIIN hon är!”

Då släpper hennes ”kyla” lite grann.

Under tiden SKUTTAR mina hundar lyckligt runt och pussar på hennes fina hund!

Puh!

Sen går vi vidare, i skogen, och jag fortsätter TÄNKA:

Jag tänker på hur Fantastiskt Fin ”mamma-till-två” (som jag jobbar med) är och huuur jag ska kunna hjälpa henne på Bästa Sätt och jag kommer med en massa underfundiga och BRA lösningar (där jag VET att inte alla är genomförbara…men ”om OM inte fanns”….)….

…och jag tänker på ”en-annan-mamma-till-två” och kommer på huuuur jag kan stötta och hjälpa henne ÄNNU MER och att hon OCKSÅ är en så Härlig Människa, som bara egentligen haft en rejäl otur med i vilken familj hon föddes in i….och hur hennes liv därför blev en jävla ”berg-och-dal-bana” med flest DALAR, där hon måste draaaaa hela lasset uppför bergen SJÄLV om och om igen….

…och sen tänker jag på ”killen-som-fastnat-framför-datorn” och hur jag ska hjälpa hans mamma, och kanske framförallt pappa (eftersom han måste KLIVA IN i sonens liv igen), och om det finns ANDRA som kan hjälpa till att få ut denna fina kille i Livet igen…

…och sen tänker jag på hur JAG ska göra av Resten Av MITT LIV….

…och om jag skulle passa som busschaufför!

😉

 

 

”Jag kunde se ett flygplan….” /erviluca

Postat den

Minsting har sett dåligt länge. HUR länge vet jag inte, men han började klaga på att han inte såg vad fröken skrev på Whiteboarden, för några år sedan. Vi såg då till att han fick sitta längst fram i klassrummet, för då såg han. Tavlan.

 

Jag tog med Minsting och testade synen på honom hos en Optiker för drygt ett år sedan. Man kunde då konstatera att han ser dåligt (närsynt). Punkt, liksom.

-”Men jag tänker INTE använda glasögon!” sa den lille store Minsting.

 

Så jag köpte inga glasögon. Jag tyckte det var onödigt att köpa jättedyra glasögon, som han ändå inte tänkte använda. Och så tänkte jag att han till slut kommer att VILJA ha glasögon, eftersom det i längden blir jobbigt att inte se ordentligt.

Den dagen kom.

Härommånaden. Härom månaden? Häromånaden? Nåja, you get it!? Nicht war?!

Syntest igen ledde till utprovning av glasögon, ledde till glasögon, kostade dyrt, ledde till en snygg kille (han var snygg innan också, men han passar verkligen i glasögon – ser Intelligent ut! Tänk vad glasögon kan luras… 😛  ).

Numera har han glasögon HEMMA. Modet att ha dom i skolan har inte kommit än.

MEN igår fick jag världens finaste SMS från Minsting (som gjorde att det kändes som små lyckokullerbyttor i magen):

”Jag kunde se ett flygplan med mina glasögon!”

Och jag visste inte ens att han inte såg flygplan! Han har alltså gått ett helt halvt liv (hela sitt iallafall!!) och inte sett flygplanen som åker förbi i luften. Inte för att det är så jätteviktigt att se dom…men ändå!? Vad har han mer missat, liksom?? Man kan ju inte veta vad man missar förrän man upptäcker det! Typ.

Gud, vilket klok sista mening! Den skriver jag om, med större bokstäver:

MAN KAN JU INTE VETA VAD MAN MISSAR FÖRRÄN MAN UPPTÄCKER DET!

Dagens sanning.

Liksom.

 

 

Varningar! /erviluca

Postat den

 

Eftersom jag inte är säker på om jag kan drömma Sanndrömmar eller inte, är det bäst att jag varnar dom som eventuellt kommer att utsättas för Framtida Faror.

Storing: När jordbävningen kommer; Ställ dej intill mej, för där du står kommer det att bildas ett stort hål. Jag minns inte om man skulle stå nära hus, eller INTE nära hus när jorbävningar kommer, men jag står intill det vita trähuset och klarar mej.

Mellan: Akta dej för dom fattiga männen i konstiga kläder! Dom är inte snälla! Fast dom lurar dej att tro det! Och när du sitter i den där aulan och lyssna på en föreläsning, ska du INTE ta emot ”medicinen” som du får av en ”snäll kille”! Han är INTE snäll. Han är ond! Han lurar in dej i värsta knarkhärvan!

OCH åk inte med på den där ihopbyggda flotten efter jordbävningen. Den som är byggd av dom fattiga männen. Dom kommer att lura dej!! Oj oj oj!

Minsting: Åk inte iväg i den vita bussen! Det är inga goda människor som kör den! Dom försöker lura i dej att jag är död. Det är jag inte! Dom kör åt fanders och kanske vi aldrig mer träffas om du hoppar på den bussen! Gå istället till det vita huset och invänta jordbävningen med mej. Vi kommer att klara oss om vi står där i hörnet under altantaket!

Puh!

Jag är helt slut, så nu måste jag vila, efter att ha kämpat som en idiot för att rädda mina barn hela natten!

 

 

Efter mycket möda och stort besvär…/erviluca

Postat den

…..är plånboken hemma igen!

Den försvann i november….typ.

Den ramlade ur Mellans ficka när han satt på Roslagståget. En kille SMS:ade mej att han hittat den och lämnat den till konduktören.

Både jag och Mellan blev lättade: Puh, liksom.

Han hade inga pengar i den, men bankkort, ID-kort, gym-kort och SL-kort!

Både Mellan och jag trodde att han skulle få tillbaka plånboken ”inom en vecka” (max!), och en lååång Väntan började.

Jag ringde SL:s Hittegods-avd ungefär 372 ggr. Till slut la dom en lapp vid telefonen:
”Om Kärringen som vill ha tillbaka sin sons plånbok ringer – lägg på!”

Nä, jag bara skoja!

Men jag ringde måååånga gånger och fick måååånga OLIKA svar om hur lång tid det skulle kunna ta innan plånboken hittade till Hittegodsavdelningen (från konduktören på Roslagsbanan). Jag alla möjliga besked – från ”På tisdag (i november!) borde den vara här. Ring då, igen!”….till: ”Hittegodspersonalen är ute och skottar spåren, så det kommer att ta längre tid än vanligt….”.

Men INGEN sa i första rundan att DOM skulle höra av sej när plånboken kom in…..

….så jag fortsatte ringa. Och Mellan fortsatte tjata på MEJ om plånboken (fast det var HAN som tappat den!!)!

Efter 371 telefonsamtal meddelade en dam att dom skickar ut ett vykort när det kommer in en plånbok med ID-kort i! ”Men HerreGud! Och det säger ni NU, när jag ringt 371 ggr!!” sa jag, men var ju ändå glad över att slippa fortsätta ringa.

Damen trodde det skulle ta ”max 1,5 vecka”, men då jag berättade att det tagit 3 veckor redan, blev hon fundersam.

För två veckor sedan damp det ner ett vykort ifrån ”SL:s Hittegodsavdelning”! Tjohooooo! Det stod på kortet att det bl a skulle vara öppet på lördagar. Jag tvingade med Mellan dit förra lördagen: STÄNGT! När vi kom fram var det STÄNGT!

”VA?!? Det står ju på kortet att det ska vara öppet idag!!” sa jag och visade en gubbe som stod där. Han höll med om att det var för jävligt att dom hade stängt. 🙂

”Jaha, då får jag väl åka hit någon eftermiddag då”, sa jag till en besviken, men tapper, Mellan.

Så åkte jag dit idag – genom hela halva jävla stan, där det byggs grejer och repareras gator och byggs hus Överallt! Det är ett Under att man kommer fram, när man inte är Stockholmare och inte VET exakt vart alla vägar tar vägen när dom omdirigeras. Det är så mycket som Stockholmsplanerarna tar för givet att bilisterna förstår, och kan! Typ.

Nåja. Jag kom fram. Gick igenom hela T-Centralen, och gick i labyrint till Hittegodsavdelningen. Jag ställde mej i kön och väntade på min tur. När jag kom fram till gubben bakom disken sa han: ”Det här är inte rätt Hittegodsavdelning!” !!!

Då skrek jag rätt ut: ”FÖR I HELVETE – GE MEJ DEN JÄVLA PLÅNBOKEN INNAN JAG HOPPAR FRAMFÖR TÅGET!!!”, vilket ju var väldigt smart med tanke på att det rullade tåg överallt där….

Skoja bara! Jag var alldeles lugn, men KÄNDE att jag ville skrika rätt ut!

Det här är SJ:s Hittegodsavdelning!” förklarade mannen lugnt. ”Du ska till SL:s Hittegodsavdelning!”

Åh, neeeeej!” sa jag, och tänkte sen : Tyyyyyyyyyyyyyypiskt mej! Guuuuud, vad trött jag blir på mej själv!!!

Och sen tänkte jag nästan fråga mannen om dom inte kunde slå ihop Hittegodsavdelningarna, så att dom hade hittegods tillsammans – bara för MIN skull! Mannen såg nog att jag var i ”ihopbrytnings-förstadie”, för han la till att det bara skulle ta ”ca 6 minuter” att gå till SL:s Hittegodsavdelning, och så beskrev han vägen.

Jag gick dit, och bl a gick jag över Klara kyrkas kyrkogård, där det stod en kö av hemlösa som väntade på att få en gratis måltid som serverades i ett hus där. ”Jahaaaa! Är det HÄR dom är!” tänkte jag. Jag har nämligen sett dom på TV.

Hundarna var med mej, och Fiona tyckte Livet i Stan var Superläskigt! Läskiga underlag att gå på och läskiga människor överallt! Hon är nämligen i Värsta Tonårs- och skräckåldern nu….Ha ha ha! Det var  rätt kul, faktiskt. Jag tyckte hon skulle få träna på Liv och Rörelse och Konstiga Saker. Det gjorde hon. 🙂

Väl på SL:s Hittegodsavdelning gick allt smidigt och enkelt. Jag tog en nummerlapp och väntade på min tur, helt enkelt. Där var många ”glömska” människor som letade i allehanda hyllor efter allt möjligt, och bakom disken hängde 498 paraplyer, 10 kryckor (!) och överallt skåp och lådor med borttappade vantar, mössor, nycklar etc etc. Rätt spännande, faktiskt!

Jag funderade på hur det skulle vara att jobba där, och kom fram till att det nog var rätt kul, faktiskt. Fråga mej inte varför. Det var bara en känsla jag fick.

Plånboken med dess innehåll lämnades över, och sen åkte vi hem igen. Jag och hundarna.

Så var den ”resan” slut.

Typ.

Chokladbollar med snorkråkor /erviluca

Jag lyssnade på Titti, Ola Lustig och Roger på radion i morse. Dom är verkligen underhållande! Bl a skulle Titta ”hissa” och ”dissa” något. Hon dissade hembakta bullar när barnen varit inblandade, och jag förstår precis vad hon menar….

….och minnen dök upp ifrån den tid jag jobbade på dagis:

Jag och ”4-åringarna” skulle baka. Jimmy var en liten kille som dreglade så det stod härliga till!

”Sug in dreglet!” uppmanade jag honom  hela tiden, för att dreglet inte skulle hamna i smeten, som han fick den stora äran att vispa.

*Slurp* hörde jag hela tiden,  *slurp*. Han ansträngde sej verkligen att inte dregla i smeten!

I mitt stilla sinne tänkte jag att JAG iallafall inte skulle äta av den kakan.

Dom andra 4-åringarna skulle göra chokladbollar. Kära nån vilket geggande! Det hamnade nog både snorkråkor, dregel, och kanske lite annat också efter toalettbesök, eller kli i stjärten, i smeten, för att inte tala om alla små fingrar som det slickades på och sen ner i bunken igen!

Det gick faktiskt inte att hålla reda på vad alla gjorde, även om jag försökte: ”Tvätta händerna! INTE slicka på fingrarna!”

Korkade jag! Att tro att en liten behovs-styrd fyra-åring kan LÅTA BLI att slicka på sina jättegoda choklad-doppade fingrar är ju faktiskt helt…korkat!

Nåja.

JAG åt varken av sockerkakan eller chokladbollarna, men många föräldrar gjorde det på föräldramötet. Modiga föräldrar! Eller korkade? Kanske bara helt enkelt Ovetande…..

Jag har därefter nästan aldrig ätit av ”barnbakade” bullar eller kakor (om det inte varit mina egna barn som bakat, förstås, för deras snor och skit fick jag väl i mej ändå! 🙂  ) på dagis eller i skolan.

Jag BRUKAR tänka att degen faktiskt varit i ugnen och att alla baciller borde ha dött där….

…men jag kan inte njuta när jag minns hur det gick till när dagisbarnen bakade!

Och chokladbollar har man ju INTE i ugnen. Så där stannar alla snorkråkor och bajsbitar kvar!

Uäck!