RSS Flöde

Alla hästar i stallet/erviluca

Min mobil sjunger på sista versen, så jag fick låna en mobil och flyttade över mitt sim-kort till den mobilen. Nu har jag två halvtaskiga mobiler….

….så laddades den lånade mobilen ut och när jag lyckades starta om den ville den att jag skulle skriva in pin-koden till Sim-kortet…..

”Faan!” tänkte jag. ”Det är ju inte MIN mobil så jag har ju ingen pin-kod”. SÅ tänkte jag.

Så jag messade och frågade vilken pin-koden var.

Och alla som vet lite om mobiler och koder och sim-kort förstår hur fel jag tänkte….

Men jag fattade inte. Först.

Så nu ska jag se om jag har alla bestick i lådan, kolla om hästarna står i stallet och se om alla indianer sitter i kanoten. Sen ska jag gå ut i trapphuset och se om hissen går ända upp.

Jag blir stum hos läkaren/erviluca

Postat den

Jag märker att jag nästan blir stum när jag sitter hos läkaren. Jag vill inte säga för mycket, för jag märker att han inte hänger med och så tänker jag att han måste skriva ner det i datorn….

…och med pekfingervalsen på datorn går det väääldigt långsamt. Han läser högt vad han skriver när han skriver det….och det går väääääldigt långsamt…

…och det är som om han, när jag säger något, inte vet hur han ska skriva det i sin dator, vilket gör det komplicerat, för honom. Det är som om han hela tiden tänker: ”Hur ska jag skriva det på datorn?”

Han vill att jag ska känna FÅ saker och bara på NÅGRA FÅ ställen så att han tydligt kan skriva det, via pekfingervalsen (och dålig svenska) på datorn.

Jag har lust att säga: ”Vänta. JAG sätter mej vid datorn så sätter du dej här så kan jag skriva och uttrycka allt snabbt som faan och alla detaljer jag känner, i datorn, så det blir rätt. Jag kan dessutom skriva rätt tempus och stavar rätt. Så slappna av en stund så fixar jag.”

Näe, jag tänker inte berätta om allt jag känner, som jag tänkte från början, för det GÅR INTE. Han har inte tid att lyssna och det blir för mycket för honom att skriva. Dessutom skriver han ju när jag sitter där, så jag får sitta och väääänta medan han skriver ”Kvinna i XX-ålder….ont…i….” Tittar på mej och frågar: ”Knän?” ”Ja”, säger jag och vill tillägga ”men inte bara knäna”….”knä pga övervikt”, skriver han och säger det samtidigt. Sen är han rätt nöjd. Och jag är kränkt. ”Överviktig?” I och för sej, men inte sååå överviktig. Men jag håller tyst. Han verkar så nöjd.

”Fast jag har inte bara värk i knäna”, säger jag. Han suckar. Det stämmer inte med proverna han tagit. Han har bestämt att jag har ont i knäna pga att jag är överviktig. ”Jag har ont i alla leder”, lägger jag till.

Han vill inte att jag ska ha ont i alla leder. För proverna säger att jag inte har reumatism och därför har jag inte ont i alla leder. Punkt.

Jag hatar ”provsvaren”, för när dom är normala, så är det som om alla smärtor och problem inte finns.

”Proverna är bra så du är frisk. Hejdå!”

Medan han skriver, och läser högt (och skriver fel tempus), hoppar hans ena fot hela tiden under bordet. Dessutom knackar det på dörren och han måste gå iväg och fatta ett beslut om någon medicin-höjning som en sköterska frågar om gällande en patient. Stress, stress (känns det som). Man är ju INKÄNNANDE.

Läkaren kommer tillbaka, skriver lite till och jag har verkligen ingen lust att prata om något mer. Jag vill bara gå därifrån och leva vidare med värken.

Så har det ju varit med min migrän i alla år. Ingen har kunnat göra något, alla prover har varit bra, och jag har inte orkat bråka vidare kring någon lösning, så jag har haft kronisk migrän i 45 år (fast den är över nu, men ändå!).

Jag tror det var bättre förr. När någon annan gjorde det administrativa och läkare slapp tänka på vad dom ska skriva och hur och vara sina egna sekreterare, plus att halva läkartiden ägnas åt att stirra in i datorn

Och OM nu läkare ska skriva så mycket som dom uppenbarligen måste, så bör det ingå en skrivmaskinsutbildning på läkarutbildningen.

#läkarbesök #läkare #administrativauppgifter #administration #felstavningar #feltempus #hjälpatill #vårdcentralen

#capio

Sekretess hos läkaren? /erviluca

Postat den

När man kommer till Vårdcentralen (eller vad det nu heter nuförtiden) så är det ofta en reception och ett väntrum som möter en. Den som sitter i receptionen sitter bakom glas men jag, som är ”sjuk”, står helt öppet och får säga namn, telefonnummer och vad jag söker för (ibland) helt öppet så att alla hör. Sekretess? Nope. Inte ett dugg.

Hur ska man våga säga ”det kliar i underlivet” eller ”jag tror jag har fotsvamp” eller ”jag har ont i stjärten” när man står där i receptionen? Och varför ska man behöva säga sitt telefonnummer helt öppet, eller sitt personnummer?

För att inte tala om när jag skulle röntgas häromsistens. Jag lämnade fram mitt leg för att SLIPPA säga namn och personnummer och hon bakom glaset sa: ”Hur lång är du?” Jag sa det och så frågade hon: ”Vad väger du?”.

Eeeeh, what?!? Ska jag säga det här och nu, inför alla som sitter i väntrummet? Jag som inte ens säger min vikt till mina systrar. Det är otroligt hemligt. Skämsigt (tyvärr).

”Eeeeh, jag vet inte riktigt….det var så länge sedan jag vägde mej”, säger jag. ”Ja, men på ett ungefär?” säger hon bakom receptionen. ”Dom behöver veta det för inställning av röntgen”, förklarar hon sedan. ”Eeeeeeh…..xx kg ungefär”, säger jag tyst och med pyttesmå bokstäver. ”VA? XX kg?” säger hon högt, så att alla i väntrummet kan höra det.

”Ja”, säger jag och har lust att vända mej om och säga:

”Fast-när-jag-var-ung-tyckte-jag-att-min-maxvikt-fick-vara-59kg-men-sen-fick-jag-först-ett-barn-och-sen-ett-barn-till-och-så-fick-jag-struma-och-orkade-ingenting-och-sen-fick-jag-två-barn-till-och-stressade-jättemycket- och- orkade-inte-ha-koll-riktigt-och-slutade-dansa-och-sen-blev-det-bara-så-här-vilket-jag-inte-trodde….förlåt”, liksom.

…..SOM OM NÅGON BRYR SEJ!

Fåntratt! (jag alltså)

Men ändå!!

….och dom som satt i väntrummet bah: ”Men. HerreGud – du borde verkligen gå ner i vikt! Skärp dej! Det är väl bara att….bla bla bla bla…”.

Eller inte.

Vad jag vet om sekretess är att den är SUPERDUPERVIKTIG för en präst/inom kyrkan. Sen som nummer 2 kommer sjukvården där det är jätteviktigt med sekretess. Eeeeh, närdå, liksom? Journaler och sånt, ja, men….

Skärpning sjukvården! Låt dom som kommer till läkaren få prata med den som sitter i receptionen i fred. Gör en liten glasbur som man går in i eller nåt. Det fanns det förr, på vissa ställen i alla fall. Och ropa helst inte upp både för- och efternamn när man ska gå in till läkaren, utan det räcker väl antingen med förnamn, eller som vi gjorde när jag jobbade på Socialtjänsten: ”Besök till XX – välkommen!”

Just saying.

#sjukvården #vårdcentralen #sekretess #läkare #reception #sjuk #sökahjälp #personnummer #namn #vikt #viktigt

En vilse-promenad/erviluca

Postat den

Det var ovanligt länge sedan jag gick vilse. Men det är ju för att jag gått kända vägar ett tag. Så fort jag går ”okänd väg” så går jag vilse. Och när jag tänker efter kanske det inte är så länge sedan….

Nåja. Det var länge sedan jag gick en vilse-promenad med hundarna, men idag gjorde jag det. Fast bara lite.

När det varit, eller är, dåligt väder (=blött och geggigt) brukar jag gå den färdiga gångvägen utefter sjön här i Skogås. När det är fint väder, och relativt torrt, går jag i skogen. Varför? Hm….Min gummistövlar gick sönder, så jag kan inte klafsa omkring på blött och geggigt underlag (men igår beställde jag nya gummistövlar, så när dom kommer kan jag gå i skogen även när det är regnigt och blött igen).

Första gången jag gick den färdiga gångvägen anser jag att jag gick den så långt jag kunde och så slutade den plötsligt, varför jag vände och gick tillbaka samma väg. Så har jag gjort varje gång därefter och jag har tänkt att det är konstigt att vägen bara slutar sådär, men men…

Så gick jag en långpromenad med Corinne och hennes matte (som bott i Skogås 33 år) för någon vecka sedan och så frågade hon om vi ville gå långt. ”Ja”, sa jag. Då sa hon att vi skulle gå runt sjön. Hon ledde, vi följde. Ett helt nytt område uppenbarade sej för mej, vilket inte är konstigt eftersom jag bara bott här i 2 år. Vi gick en fin gångväg utefter sjön och så PLÖTSLIGT sammanfaller den med den gångväg jag gått i 2 år (fast åt andra hållet) och ansett att det plötsligt tar slut. Den tar inte slut. Den fortsätter hela vägen runt! Men för i helvete! Jag fattar inte! HUR kunde den sluta första gången jag gick den och nu gör den inte det?

Såna här saker upplever jag jämt i mitt liv. Kartor förändras, hus flyttar på sej, bensinmackar ligger plötsligt på andra sidan gatan och gator går åt andra håll än tidigare. That´s my life.

Idag tänkte jag gå den där nya vägen som Corinnes matte visade mej fast åt det håll jag brukar gå. Förundrat gick jag vidare där jag i 2 år trott att gångvägen slutade och funderade på hur jag kunde ha kommit fram till att vägen slutade tvärt? Därom tvistar di lärde.

Vi gick och gick och gick. Och så plötsligt delade sej den jävla gångvägen. För i helvete! När gångvägar delar sej blir det förvirring i mitt huvud om jag går från ”fel” håll eller om jag går en väg första (eller andra, eller femte… gången). Jag vände mej om för att som om hjärnan kände igen vägen från andra hållet. Nope. Jag chansade på att gå åt vänster. Gick och gick och var plötsligt tillbaka där gången delade sej, från början, utan att vägen svängt! Såna saker händer mej ständigt också; Jag går en rak väg och kommer tillbaka där jag började. Skickligt va?

Så jag gick om och när vägen delade sej gick jag istället åt höger. Och hamnade ganska rätt. Kände igen mej lite grann, pyttelite. En stund. Sen var jag lost igen. Jag kände igen området eftersom jag och Minsting gick omkring där för ett år sedan och letade efter Blinka (vår försvunna katt), men vi gick ju hit och dit och överallt och inte vet jag hur vi sen kom hem.

Så det blev en SÅN promenad till slut: Lite hit och dit och snurrade runt kring olika kvarter som hette Tenorvägen (och jag tänkte för mej själv ”heter nästa väg Läkerolvägen då?” och så skrattade jag inuti åt mitt fantastiska ”pappa-skämt”), Altvägen och Sopranvägen och sånt.

(Nja, vette-faan om jag hittar mej själv när jag går vilse….)

OM jag får en känsla att jag borde gå åt nåt håll, så ska jag gå åt det motsatta hållet. Mina känslor för hur jag ska gå och sånt är alltid helt fel. INGET lokalsinne över huvud taget. Nope. Bortmonterat. Eller nåt.

Jag såg en mamma gå med sin barnvagn och hon gick med bestämda steg. Jag tänkte ”det ser ut som om hon är på väg mot centrum med raska steg”, men så släppte jag den tanken när jag såg en förskola som jag kände igen; ”Här gick jag med Minsting och letade efter Blinka”, och svängde av åt andra hållet. Och kom fel.

Jag borde ha följt efter mamman med barnvagnen och lyssnat på min terapeut-instinkt som tolkade hennes gångstil som att hon skulle till Centrum. DET var rätt, för sen såg jag henne i Centrum, när jag äntligen hamnade rätt.

För från Centrum hittar jag hem. Wopp! Wopp!

Det blev en lång promenad i det här lustiga strilregnet som liksom hänger i luften på nåt sätt.

Nu är hundarna helt slut, men det var skönt att gå en REJÄL promenad.

En vilse-promenad.

#vilse #regn #promenad #hundar #blandras #blandrashund #blandrashundar #skogen #promenera #skogspromenad #gåvilse #hittahem #skogås #allavilllevahund #allavillleva #erviluca #mammatillfyrakillar #ervilucah #huddinge #strilanderegn #långpromenad

Stackars läkare/erviluca

Postat den

Dom verkar vara såååå stressade….

….för att inte tala om övrig vårdpersonal. Men nu tänkte jag skriva om läkare.

Jag träffade en nyss.

Läkaren ska inte bara prata med och undersöka patienten – hen ska också skriva journal, skicka remisser, skriva recept, klicka här och där på rätt rader i datorn och göra ALLT administrativt samtidigt som hen pratar med patienten.

Jag minns en gång i tiden när man som patient blev LYSSNAD på ordentligt, när läkaren verkligen fokuserade på PATIENTEN rakt igenom hela besöket. Sen sa man tack och hej och gick och då pratade läkaren in allt hen ville ha skrivet och utfört i en slags bandspelare och sen var det den administrativa personalen som gjorde resten. Läkaren kunde fokusera på PATIENTEN och dom eventuella åkommor hen kanske hade.

Jag har jobbat som läkarsekreterare. Jag tog den lilla bandspelaren, satte lurar i öronen och skrev det som läkaren sa. Sen la jag det färdiga resultatet i läkarens låda och så fick hen jobba vidare med det som den utbildat sej till i (minst) 7 år.

Det är rätt frustrerande att sitta vid en läkares skrivbord och uppleva hur han halva tiden man är där, måste fokusera på att skriva rätt, skriva ut rätt papper, skicka rätt papper till FK, stava rätt och uttrycka sig klokt. Jag blir så stressad av att läkaren är så stressad.

Jag måste berätta fort fort hur jag mår, för jag vet att läkaren inte har TID och berättar jag för mycket, måste hen skriva väldigt mycket – ”förlåt”, liksom.

Läkare tycks vara sååååå stressade nuförtiden! Jag fattar inte att dom orkar! Jag förstår inte hur dom klarar att träffa en patient i bara 15 minuter och sen stressa vidare till nästa och dagarna i ända lyssna på OLIKA krämpor på OLIKA patienter. Hur håller dom reda på allt? Blandar dom inte ihop alla och tycker dom inte att det är jobbigt att aldrig hinna sitta ner och verkligen PRATA med sina patienter, på riktigt?

”Får jag fråga en personlig fråga?” frågade läkaren. ”Ja”, sa jag. ”Lever du ensam?”.

Är det ens en personlig fråga? Är det inte bara en vanlig fråga? Är det inte frågan man ställer inledningsvis som är självklar? Den som jag, som ung läkarsekreterare skrev under rubriken ”hereditet” (eller var det ”familj”)? Nåja. Det var olika rubriker som man fyllde i första gången en patient kom till Vårdcentralen. Grunden liksom.

I vilket fall som helst så tycks läkare behöva stressa ihjäl sej nuförtiden. Vem tar hand om läkarna när dom faller ihop? Går dom då in i rummet intill och ber kollegan sjukskriva dom?

Bara undrar.

______________________________________________________________________________________________________________

#läkare #stressad #stressadeläkare #vårdpersonal #vårdcentralen #sjuk #lyssna #datorer #administrativtarbete

#läkarsekreterare #remiss #journal

Björnen sover…längre /erviluca

Postat den

Björnen sover, björnen sover….inuti mej. Sover gott lääänge, typ hela vintern och kanske lite längre, eller kortare. Men fanimej när den vaknar – då mullrar det och stökar och bökar. Det är en utvilad och väldigt ARG björn som vaknar inuti.

Fast inte okontrollerat arg, mer….bara ARG. Eller kontrollerat arg. En björn som vill berätta och beskriva hur jävla dumma i huvet folk är. Ja, folk. Jag tycker inte om ordet ”folk”, som människor jämt skriver och säger, som om dom själva inte tillhör folk, eller som om det är en annan ras. Man kan ju faktiskt inte dra alla över en kam vad det gäller någonting egentligen, men när man är sur eller arg, så vill jag dra alla över en kam.

Jag gillar inte när man säger ”man” heller. Inte av betydelsen man (vuxen pojke) utan som ett sätt att säga jag utan att ta ansvar för vad man tycker och tänker. Jag använder väldigt sällan ”man”, men jag känner att just nu när jag är ARG så vill jag använda orden man.

Jag vill använda både folk och man. NU är jag arg.

Just nu tycker jag att folk är dumma i huvet! Om just DU tillhör folk eller inte, vet jag inte, men faan vad många det är som är helt dumma i huvet, kocko i kolan och helt jävla självupptagna i sin navelskådande egoistiska lilla rädda värld. För fyfaan vad folk är rädda (här i Sverige = svenskar)!

Folk (=ni) är rädda för:

främlingar

sjukdomar/baciller/bakterier

solen

värme

allt-som-känns

tydlighet

säga ifrån

inte säga ifrån

ilska

känslor

insekter

djur

allt som dom inte känner igen

folk ser fanimej faror i allt allt!

För att inte tala om alla regler för och emot allt och när/om man bryter mot en regel (men det gäller VISSA regler – ANDRA regler SKA man tydligen bryta emot, tex hastighetsbegränsningar). Sen finns det saker som verkligen ÄR farliga som folk inte fattar att det ÄR farligt, på riktigt.

Det är som om vissa hjärnor inte har fått stimulans nog, eller så är dom så inskränkta så dom inte kan se längre än näsan räcker.

Varför är ni så jävla rädda? Och allt det här som ni är STOR-rädda för; Att flytta, att byta jobb, att åka någonstans där ni aldrig varit, att välkomna en främling till ert hem/er by/er stad.

Usch, vad jag känner mej arg. Och jag vill egentligen inte berätta vad jag blev så arg över, för då kommer jag att överösas av folks åsikter (och dom tycker att jag är en idiot). Åsikter från inskränkta idioter. Och dom har jag fått nog av.

Och jag är inte en idiot. Jag är klok, snäll, omtänksam, tydlig, empatisk, duktig med barn och hundar och en massa andra bra saker. Så det så! Är dom det? Nej, det är dom inte. Men troligen tror dom det. Alla tror att en själv är nästintill bäst och bara gör rätt saker. Men jag är den enda som faktiskt ÄR det.

Som pappa brukade säga: ”Alla tänker på sej – det är bara jag som tänker på mej.” Lite så.

Till saken. Ändå.

Jag tycker väldigt illa om rasister och där inkluderar jag HUND-rasister. Att en hund skulle vara av sämre ”kvalite´t” för att den är blandad är så korkat så jag vet inte om jag ens orkar argumentera för det, men dagens lilla ilskelåga tändes när jag var inne på FB och läste i en grupp, där en tjej bad om förslag på en hundras som hon skulle köpa som skulle ha vissa egenskaper. Hon fick förslaget ”cockerpoo” och avvisade det direkt eftersom ”bla bla bla….man vet aldrig med icke renrasiga hundar….bla bla bla”. Jag blev så arg så att ville sluta vara med i gruppen, men var med några timmar till.

Sen dök det upp en ny tråd om hundrastgårdar och om man måste be/fråga om att få kliva in i den när man kommer med sina hundar. Jag anser att om man går till en hundrastgård med sin hund så funkar ens hund bra med andra hundar (varför går man annars dit?) och man vill att den ska träffa andra hundar och leka. Så jag har bara brukat kliva in och tagit för givet att andra blir glada av att jag kommer med mina glada och leksugna hundar.

Oj oj oj! Vilket krig det blev! Nu tycker ”folk” synd om mina hundar som har en matte som inte bryr sej! Va?! Jag undrar å min sida varför man går till en hundrastgård/park om man har en aggressiv eller rädd hund? Då kan man väl ta en promenad istället eller åka ut i skogen med den.

Jag tycker det är lika korkat att behöva fråga om man får kliva in i en hundrastgård som att komma till en lekpark med sitt barn och fråga om ens barn får leka där. ”Nej, det får du inte för mitt barn slåss och är elakt, så ni får vänta tills hen har lekt färdigt.”

Ska man alltså kunna paxa en hundrastgård?

”Jag har en aggressiv hund som inte kan leka med andra hundar, men jag kom först så jag får stå här med min hund ensam och du får inte komma in!”

Eeeeh, va?!? Jag har faktiskt varit med om det en gång, när det var en kvinna i Sollentuna som blev arg när jag klev in i en hundrastgård med mina två hundar och jag förstod ingenting.

”Jag var faktiskt här först!” skrek hon och lyfte upp sin hund.

”Eeeeh, va?! Parken är väl för alla?”

Hon skrek att hennes hund var rädd (eller om den var aggressiv – jag minns inte) och att jag måste gå. Jag frågade om hon tänkte likadant om lekparker, att den som kommer först bestämmer vilka som får komma därefter. Hon var bara ARG och envisades med att hon kom först. En STOR hundrastgård för en ägare och dennes aggressive hund alltså…. ooookey.

I USA finns JÄTTESTORA hundrastparker. Hur gör dom där, om man måste fråga innan man går in? Finns det en megafon vid porten och man ropar ut: ”May I enter the park with my two dogs?” Och hur ska alla hundägare svara?

Dom senaste åren har hundägare blivit mer och mer rabiata, tycker jag. När jag hade hund förr, så ville dom flesta hundägare man träffade hälsa och prata en stund och låta hundarna leka. Det var mer avslappnat och positivt.

För ett par år sedan träffade jag en tysk kvinna på min hundpromenad. Hundarna hälsade och fick leka en stund medan vi pratade en stund. Jättetrevligt! Hon sa att jag var den enda som hon träffat sedan hon kom till Sverige som hade låtit hundarna träffas och leka så här avslappnat och tyckte att det var så tråkigt med alla REGLER kring hundar vi har i Sverige och att alla hundägare verkade så aggressiva…. Jag kunde bara hålla med, och frågade hur det var i Tyskland. Hon berättade hur trevligt det var för hundar där och jag sa att jag skulle flytta dit.

Jag vet ju inte hur det är i HELA Sverige och hon hade bara varit i Åkersberga med sin hund, och hon visste troligen inte hur det var i HELA Tyskland, men ändå.

Sen tycker jag folk är så otrooooligt oroliga för sina hundar och hur dom går står och beter sej. Och vad dom ska äta! HerreGud! Det är inga utomjordingar, det är djur – hundar! Och självklart om man ger en hund EN sorts mat av ETT speciellt märke hela dens liv, så reagerar magen om den får i sej något annat. SJÄLVKLART! Om jag äter ENDAST cornflakes i 6 månader, kommer jag att få diarre när jag väl äter något annat igen. Så funkar ju kroppar. Sen säger hundägare vars hund ätit Pedigree (eller vad det nu är) i 5 år, och så råkar den äta en köttbulle eller en kanelbulle…och den får diarre….”Åh, han är allergisk mot gluten!!” eller vad dom tror.

Suck!

Och OM du vill att din hund ska bli en vänlig hund som leker med andra hundar och är snäll mot alla, låt den då få göra det! OM och om igen! ALLA mina hundar har från första början fått träffa så många hundar som möjligt, nosa på och leka med. Jag har aldrig haft en hund-aggressiv hund. Och om man som hundägare vill att hunden ska vara lugn och avslappnad, VAR DET SJÄLV! Bli inte så aggressiv själv vid hundmöten eller i andra sammanhang. Dina känslor smittar.

Häromdagen träffade jag en kvinna som ryckte i sin lilla hund och tjöt att hunden var jätterädd och ville inte hälsa på mina hundar. Först tänkte jag bara gå förbi, men sen såg jag att hennes hund var jättenyfiken och glad. Så jag frågade vänligt om vi inte kunde testa. Hon gick med på det och ryckte i sin jättesnälla och gulliga hund för att ”den är rädd”. Jag sa att den inte såg rädd ut alls. ”Titta på svansen som viftar vänligt och öronen som den håller nyfiket framåt och i ögonen ser den glad ut…”. Hundarna hälsade och det gick hur bra som helst och kvinnan tyckte det var såååå konstigt.

”Nu måste i gå hem för han är rädd för regnet”, sa hon sen när det började regna. Hunden ville inte gå, och la sej ner och hon sa ”Det är för att han är rädd för regnet”….

Eeeeeh?

#hundrastgård #regler #hundar #blandras #blandrashund #hundrasist #rädsla #idioter #hund #allavilllevahund #ryskgatuhund #hundgård #matte #husse #huddinge #skogås #hundmat #regn #följaregler #räddförallt #orolig

Renovering/erviluca

Postat den

Nu upplever jag min ANDRA renovering av hus på utsidan i mitt liv.

Den första var för några år sedan i Åkersberga men det enda jag minns är att vi var instängda bakom plast, kunde inte se ut eller vädra. Ljuden minns jag inte… Konstigt. Eller så var jag inte hemma på dagarna och UPPLEVDE inte ljuden? Kan det har varit så? Men jag har för mej att Minsting pluggade hemifrån och upplevde ljuden… Hm?

Vad mycket det är man inte minns. Och vad mycket det är man MINNS, som man undrar VARFÖR man minns. Små ögonblick i livet som sitter som berg i minnesbanken och som dyker upp när man minst anar.

Nu renoveras vårt hus på utsidan. Alla fönster och balkonger ska bytas ut. Eftersom jag inte har någon balkong kommer jag att få ny fin uteplats.

Just nu råkar jag vara hemma på dagarna. Utmattad. Eller nåt. Så jag får den stora äran att uppleva alla ljud och saker som händer när det renoveras. Just nu sätts bara ställningarna upp utanpå, men jag kan TÄNKA mej hur det kommer att låta när balkong-golvet av BETONG ska bilas bort! Fi faan! Dessutom bor jag längst ner så all betong som faller från dom andra balkongerna kommer att falla ner på MIN uteplats! BANG!!!

Hur överlever dom som bilar? Hur överlever dom som inte kan ta sej ifrån sin lägenhet och måste lyssna på ljuden? Jag har gått förbi dom hus som redan är färdiga och hört hur det låter när man BORRAR bort betong-golven. FIFAAN!

En granne i ett färdigt hus sa att hon köpt en husbil och bott i den när det var som värst. Det låter som en bra idé, men tyvärr står inte Akelius för inköp av husbil.

Jag tänkte inte på att man måste flytta på allt INOMHUS också. Jag tänkte bara ”tur att det är på UTSIDAN”…. För när det ska bytas fönster, måste några först komma och ”säkra fönstren” för dom har Asbest i fogarna, så dessa ska ”säkras”. Då måste man flytta allt 1,5 meter från fönsterna och så kommer dom ”den 24 augusti mellan kl. 7-16”.

Wohooo! Bra att veta TIDEN liksom.

Nu står alla möbler i en pyramid mitt i varje rum för att jag har många fönster. Så ska dom stå ett tag nu….eftersom idag kommer gubbar (antar jag) mellan 7 och 16 (så varje gång jag går ut med hundarna, måste jag stänga in katterna i badrummet utifall att….)….och sen ska fönsterna bytas ut helt och då kommer dom också sån där lös tid så man aldrig vet när dom kommer.

Jag förståååår att dom inte kan bestämma EXAKT när dom ska komma till varje lägenhet. Det är fullt begripligt, men man kan väl få klaga ändå? Det är liiiite besvärligt.

Jag vet att det är övergående och det blir jättefint med fina treglasfönster som man kan öppna åt alla håll och kanter plus att husen blir fina. Och förmodligen kommer jag att glömma stöket och böket. Dessutom får vi lite sänkt hyra när det här är över. I alla fall en hyra, kanske två? Vet inte. Å andra sidan KANSKE jag har flyttat då. Man vet aldrig med mej.

Jag flyttar och flyttar och flyttar så jag blir alldeles yr och knappt vet var jag bor.

Varför?

Ba´fatt.

PS. Jag glömmer hela tiden att # för om man inte gör det hittar folk inte till ens blogg och det vill man juh! Så här ska härstaggas:

#flytta #renovera #skogås #akelius #katter #hundar #renovering #balkonger #huddinge #erviluca #allavilllevahund #blandras #ryskgatuhund #hus #bila #borra

PUH!

En modig tjej /erviluca

Postat den

Hon föddes i Ett Annat Land där Patriarkatet styr alla av kvinnligt kön. Men hon beskriver sin uppväxt som bra och fin eftersom hennes föräldrar var ”snälla” och mamman var ”kärleksfull”. Hon hade flera äldre bröder och en storasyster. När hon var ca 13 år dog hennes föräldrar när en bomb detonerade i närheten och plötsligt var hon föräldralös. Hennes bröder, och hennes syster, som var alltifrån 20 år och uppåt, var redan gifta och levde sina familjeliv, så dom bestämde att även hon skulle giftas bort.

”Till och med i vårt land är det förbjudet att gifta bort så unga tjejer, men dom fixade bara ett födelseintyg där det stod att jag var 10 år äldre och så giftes jag bort med en man som var 20 år äldre. Det hade aldrig hänt om mina föräldrar levt!”

Hon berättar att hon inte ens fått sin mens när hon giftes bort och att hon både blev våldtagen och slagen från dag ett. ”Jag kunde ingenting! Jag kunde inte ens koka ett ägg! Och han krävde givetvis att jag skulle laga mat, och slog mej när jag inte kunde. Det var ett helvete!”

Hon rymde till en av sina bröder, som bara skickade henne tillbaka hem. Att hennes man slog henne spelade ingen roll. ”Förbättra dej, så han slipper slå dej”, fick hon till svar. Hon rymde igen, till sin syster, men skickades omedelbart hem igen trots att hon var sönderslagen. ”Bättra dej”, sa hon bara.

Hon fick sin första mens när hon var 14 år (vilket hon inte ens visste vad det var…hon trodde hon var döende och att misshandeln gjort att hon gått sönder inuti…) blev gravid, och vid 15 års ålder födde hon sitt första barn, en liten pojke som fick namnet Mohammed (men hon berättar att hon ville inte att han skulle heta det, men hade ingen talan). Hon älskade sin lille son, men for väldigt illa i äktenskapet. Till slut stod hon inte ut längre och eftersom hon försökt rymma till sina syskon tidigare insåg hon att ingen skulle hjälpa henne, så hon lyckades manipulera sin man att tillåta henne att åka med sonen och hälsa på sin moster som bodde med sin rike man i Dubai.

När hon kom till Dubai hade sonen hunnit bli 2 år. Mostern var en god och klok kvinna och lät henne leva fritt inom hemmets väggar i Dubai, dom shoppade och hade det fint tillsammans och hon berättade om sitt liv i hemlandet. Mostern blev arg och gav henne en summa pengar så att hon kunde ”känna sej lite fri”. När mannen hörde av sej efter några veckor och krävde att hon skulle komma hem igen, köpte hon en enkel biljett till Thailand tillsammans med sonen. Hon tänkte INTE åka tillbaka!

Väl i Thailand kunde hon leva fritt med sin lille son och hyrde en Bungalow och levde ett härligt liv, långt ifrån eländet i hemlandet. Så träffade hon en man, som kom från samma land som henne och dom blev kära. ”Det här är den mest fantastiska tiden i mitt liv”, berättar hon och ögonen strålar. Han var en fri själ och dom levde tillsammans som ett par och hade en väldigt fin tid. ”För första gången i mitt liv upplevde jag äkta kärlek och kunde också njuta av sex, vilket jag inte ens visste att man kunde och fick!”.

Så blev hon gravid och livrädd för hur framtiden skulle bli. Hon var gift i sitt hemland, mannen hon levde med i Thailand hade ingen fast inkomst och behövde återvända till hemlandet av olika skäl, så hon kontaktade sin syster och bad om råd hur hon skulle göra. Systern kontaktade bröderna och dom hade möte med mannen som ”förlät” henne för att hon rymt (men givetvis visste han inte att hon hade varit med en annan man) och dom bestämde att hon skulle åka tillbaka till hemlandet.

Väl tillbaka blev hon återigen misshandlad och våldtagen av sin man och detta fortsatte som vanligt tills det blev vardag av det och hon fann sej i detta och försökte ”bättra sej”. Efter en tid föddes en dotter, vilket gjorde mannen besviken eftersom han ville ha söner. Som tur var var dottern väldigt lik henne, vilket gjorde att ingen misstänkte något.

Hon fick två barn till efter detta och levde i kaos och elände med krig och hot utanför hemmet och misshandel och kränkningar i hemmet. Så bestämdes det att dom måste fly. Allihop. Bröder, syster och hela familjen flydde. Dom hamnade efter flera månader i Sverige.

Hon insåg ganska snabbt att i Sverige fick kvinnor vara fria och bestämde sej för att utbilda sej till undersköterska, så hon sökte utbildning i smyg och tänkte gå den, men stoppades och fick inte för sin make. Istället tog han (!) den utbildningen som hon sökt och kommit in på och utbildade sej till undersköterska. Då var måttet rågat och hon ansökte om skilsmässa. Därpå följde en ny lång och svår tid, då hon måste stå upp för sej själv i tid och otid inför mannen, syskonen och faan och hans moster (eller om det var Mohammed och Allah – vet inte…). Bråk och tjafs och eländes elände.

På något jävla sätt lyckades hon få till det och när jag träffade henne för första gången hade hon levt som ensamstående kvinna i Sverige, med sina fyra barn, i ungefär 4 år. Hon strålar! Man skulle ALDRIG kunna gissa att hon gått igenom Helvetet x 4 eller 10. Det lyser i hennes ögon och hon har ett så vackert leende!

”Hur mår du?” säger hon alltid när hon kommer. Och så lyser det ur ögonen och hon leeer.

Hon kastade sjalen ”långt åt helvete” så fort hon kunde, hela släkten hatar henne, men hon strålar. ”Det är inte lätt alla gånger”, säger hon, ”…men vad kan jag göra? Jag har blivit fri för mina barns skull. Förhoppningsvis kommer dom att leva som fria själar”, säger hon.

Så berättar hon att hennes skilsmässa inte är godkänd av Imamen, eller vad det heter, och att mannen då och då dyker upp och säger att han vill ha mat, varvid hon lagar mat och medan han äter sitter han och fräser åt henne att hon är värdelös och förkastad och all skit han kan. Jag säger att hon kan polisanmäla honom och att hon absolut inte behöver släppa in honom. ”Men barnen då? Då får inte dom träffa sin pappa!” säger hon. ”HAN får se till att träffa barnen. HAN får bjuda hem dom till sej. Du ska inte behöva bli kränkt och det är INTE bra för barnen att höra hur han behandlar dej och att du bara tar det”, säger jag.

Hon är fortfarande inte helt fri. Det tycks som om det tar minst en generation innan man hittar nya vägar här i livet…

Men faan vad hon är bra! Och oj vad lätt hon är att tycka om.

”Fast jag har det jobbigt inuti”, säger hon när jag säger hur modig och bra jag tycker att hon är. Hon är dessutom numera utbildad undersköterska.

Jag är sååå imponerad av denna kvinna och tycker att hon varit såååå MODIG och STARK.

Heja henne och alla andra kvinnor som får och fått kämpa i motvind igenom helvetet!

Heja!!

Sista sonen flyttade idag/erviluca

Postat den

Jag fick mitt första barn, en son, 1983. Jag hade längtat efter barn sedan jag själv var barn. Det var som ett biologiskt inre skrik – en enormt stark längtan – inom mej i mååånga år: ”Barn! Gör barn! Skaffa barn!”. Det suget och det inre skriket försvann efter att min fjärde son föddes och det blev liksom FRID inuti. Det var skönt.

När första sonen föddes BÖRJADE mitt liv. Så känns det. Visst levde jag innan, visst fanns jag innan osv men TIDSRÄKNINGEN började när första sonen föddes. Mitt liv fick en MENING och jag lärde mej hur KÄRLEK kändes. Sådan djup kärlek som aldrig kan dö.

Jag satte alltid mina barn i första rummet. ALLTID i alla sammanhang. Dom var, och är, viktigast. Jag har velat vara Den Bästa Mamman Ever, men insett med åren att man är den bästa mamman bara genom att vara ens egna barns mamma och genom att SE dom, älska dom och respektera dom. Inte så himla svårt faktiskt. Och jättesvårt!

Att vara mamma är jättesvårt och jättelätt! Samtidigt. Det är så mycket känslor och så många beslut som ska fattas. Det är ett enormt och egentligen omänskligt ansvar, som man i bästa fall delar med någon, men gör man inte det så går det ändå. Mammor är fantastiska!

Pappor är också bra, men det finns fler svikare-pappor än svikare-mammor över jorden. Det finns såååå många otroligt duktiga mammor som kämpar för sina barn världen över. Oj oj oj!

Kvinnor borde hyllas som hjältinnor.

Istället våldtas vi, ifrågasätts, kränks, blir slagna och dödade, bråkade med etc. Inte alla. Men alldeles för många.

Oj oj oj, snacka om att spåra ur i tankarna!

Jag skulle ju skriva om att yngste sonen flyttade idag.

Gör om gör rätt.

Yngste sonen flyttade idag. Han är nu på väg till Helsjön, som ligger en bit sydväst om Göteborg. Han ska gå på folkhögskola där. Han ska bland annat lära sig Japanska och så småningom åka dit och kanske till och med bo där, men det är länge dit. Steg nr 1 har startat idag.

Det är stort för honom och jättestort för mej.

Dom andra flyttade; Plupp, plupp, plupp….”Hejdåååå! Lycka till!” Liksom.

Men nu….

Jag stänger boken om att vara aktiv mamma och blir en passiv mamma, eller vad det kan heta. Jag är ENSAM hemma (med två hundar och två katter) för första gången i mitt liv och går omkring och hoar: ”Ho ho!” för att se om någon svarar. Ingen gör det.

Usch, det är över.

Ja, det är över.

Nu kan jag inte göra mer. Jag har gjort allt jag kan för att dom ska kunna flyga ut själva i världen. Nu får fanimej världen vara snäll mot dom. Annars får dom med mej att göra! Fortfarande. Faktiskt.

Fast jag har märkt med dom andra sönerna att dom inte alltid uppskattar att mamma lägger sej i. ”DU kan väl inte säga till dom, det måste jag göra själv juh!”

Men jag VILL ju! Jag vill ringa deras arbetsgivare och säga hur BRA mina söner är! Jag VILL ringa deras flickvänner och säga ”Han ÄR bäst!”. När dom varit på arbetsintervju vill jag vara referent, men tyvärr får inte mammor vara referenter. Det borde ändras!

Jag vill att dom ska vara starka nog att klara allt själva. Typ. Och be om hjälp när dom inte gör det.

Men jag vill också att dom ska veta att jag finns här och jag kämpar för dom tills jag inte orkar längre.

Så är det.

För jag älskar dom till Månen och tillbaka.

Och jag älskar dom liiiite mer än alla andra älskar sina barn.

Just saying.

Ett minne om Äldste Sonen/erviluca

Postat den

Äldste Sonen (som heter Victor och fr o m nu kallar jag honom för det även här) är 4 år och ska börja på ett nytt ”dagis” som man ”fick” säga förr (och det är kortare att skriva). Vi har flyttat från Östersund till Stockholm och han ska få börja på en helt ny Montessoriförskola. Den har inte ens öppnat när vi får kontakt med dem. Min dåvarande bästa kompis är med och startar den, så hon introducerar oss.

Montessoriförskolan ligger mitt vid Odenplan och grejer beställs och fixas i lokalerna och allt är Montessorimaterial etc. Jag har läst en hel del om Maria Montessori och gillar hennes tankar och sätt att vara med barn, så jag tycker det ska bli spännande.

Fröknarna är Montessoriutbildade och peppade på att få starta en ny förskola.

Föräldrarna består av ett gäng ”äldre föräldrar” som väntade tills det verkligen var dags att skaffa barn, och de hade köpt lägenhet (vid Odenplan) och hade fasta arbeten och tjänade mycket. Såna föräldrar. Såna föräldrar där deras barn är Mitten av Universum och dom förstår inte att inte alla tycker det. Lite så.

Så jag sitter på lite föräldramöten och fascineras över dessa föräldrar som inte skäms för att ta TID för att prata om DERAS son som ”inte tycker om brunsås” eller ”som helst aldrig vill ha gummistövlar” eller vad det nu är och så ska alla engagera sej i detta och anpassa sej efter ”Vååååran soooon” som om han var Kungen av Allt. Pust!

Såna är inte vi – jag och min kompis och våra barn. Vi är dom yngsta föräldrarna och dom enda som är ensamstående. Outcast.

När dagiset varit igång ett tag kallar fröknarna till möte för mej och berättar att min son gör en massa tokiga saker: Han river ner papper på golvet när ingen ser, häller vatten på golvet och annat ”bus” och dom ifrågasätter varför och säger att jag måste göra något åt det. Han har också upprepade gånger varit dum mot en annan kille, Simon.

Jag är otroligt förvånad. Det låter inte alla som Victor och jag förstår ingenting. Victor började säga sina första ord vid 8 månaders ålder och pratade i princip rent när han var 1,5 år och har sedan dess kunnat uttrycka sej och pratar som en 8-åring vid 4 års ålder. Han är generös och snäll och har aldrig bråkat med andra barnaldrig. Å andra sidan tänker jag att jag kanske är helt blind för hur han är utan mej och att jag inte ska bara neka till allt, utan lyssna och försöka förstå vad som händer.

Jag pratar med Victor när jag kommer hem och frågar om han kastar papper och vatten på golvet på dagis och om han slår Simon. ”Nej”, säger Victor lugnt. ”Men Simon slår mej ibland. Jag tycker inte om när Simon gör det.” ”Berättar du det för fröknarna?” frågar jag. ”Näe, men jag säger till Simon att inte slå mej, men han lyssnar inte. Han gör det ändå.”

Jag pratar med fröknarna igen och säger vad Victor sagt. Dom förmedlar detta till Simon och hans mamma, som blir upprörd och säger att Simon säger att han inte gjort det och då har han inte gjort det. Punkt. Ord står mot ord.

Jag har hela tiden tyckt att Simon är en liten jävel som gör saker bakom sina föräldrars rygg. Han knuffar dom mindre barnen och river ner saker men blånekar till allt när barnen gråter eller säger ”Det var Simon” och hans föräldrar pussar hans lockiga ljusa hår och säger ”Nej, inte Siiimon. Han gör AAALDRIG så….”. Simons föräldrar är företagsledare och svinrika. Dom är vana att bli lyssnade på och åtlydda, märker man.

Jag bestämmer mej för att vara med på förskolan ett par dagar. Givetvis förstår jag att Victor blir annorlunda när jag är med, det blir barn, men jag kan se vad som händer runtom, tänker jag.

Close-up Photo Of Flooded Floor In Kitchen From Water Leak

Det är vinter och när barnen kommer in efter att ha varit ute i snön smälter den i hallen och bildar pölar. En fröken står i hallen med mej när Simon kommer dit, tittar på golvet och säger ”Det var Victor! Han hällde vatten där. Jag såg det!”. Nöjd går han därifrån. Man hör ett tjut och fröken springer in i rummet varifrån tjutet kom. Ett litet barn gråter och Simon är i närheten: ”Det var Victor som slog henne!” ropar han.

Victor är med mej i hallen och vi håller på att hänga upp våra kläder…

Efter den här händelsen började fröknarna ha bättre koll på Simon och hans anklagelser samt var Victor var när det hände….

Victor var HELT OSKYLDIG.

Vi vann!

Ha!