
Kanske har jag blivit ”bortskämd” i mitt singellevande. Jag vill kunna fisa och rapa högt (hemma) och om jag spiller något vill jag inte att någon ska bry sig eller sucka. Jag vill kunna slänga en handduk över vattnet som jag spillde på golvet och låta den ligga där tills jag orkar ta upp den.

Jag vill ha en trasig, ful pyjamas som är skön och urtvättad och ha strumpor på mej när jag sover utan att någon tycker något om det. Jag vill ha två hundar och två katter i sängen även om det blir grusigt och hårigt och jag vill kunna glömma att ta bort temuggen från soffbordet och låta den stå där ett tag och jag vill strunta i att plocka ur diskmaskinen utan att någon får spel.
Allt fixas ändå till slut – av mej. När jag känner för det (vilket oftast är kl. 6.30 på morgonen en vanlig vardag, för det är ofta då jag är som mest Aktiv (=otrött). Feelingen kommer sällan kvällstid eftersom jag är morgonmänniska.

Å andra sida vill jag kunna sova till 11.00 när jag är ledig OM jag råkar göra det, utan att någon tjatar om att jag ”sovit bort halva dagen” och bla bla bla och OM jag sover till 11.00 så behövde jag sova till 11.00 (och troligen har då någon annan varit snäll och gått ut med hundarna och givit mat till dom och katterna (för alla andra dagar gör jag det, tidigt), vilket i princip aldrig händer.
Jag vill inte ”prata mat” och jag vill inte planera saker för långt i förväg. Fast ibland måste man planera i förväg. VET. Speciellt om man är flera inblandade och olika färdmedel ska bokas etc.

Jag orkar inte med negativa misstänksamma, pessimistiska människor vars glas är halvfulla och som ältar och ifrågasätter allt och alla och jag vill kunna njuta i nuet av det lilla utan att någon förtar lyckan och/eller letar fel och problem.
Och säger dom ”Jag är inte negativ – jag är bara realistisk” så vill kräkas lite på dom. Och säger dom att det är jag som är blåögd och naiv så har dom satt sin sista potatis.

Jag vill kunna/få tro på ”allt” : Livet efter detta, Gud/Det Stora som vi inte vet om det finns (men jag vill få tro det utan att bli hånad och ifrågasatt), mina medmänniskor, godhet, att det blir bra i slutänden, att allt kommer att ordna sej, att ”det-löser-sej” etc utan att någon drar ner mej i ”skiten” och det negativa med pessimistiska eller ”realistiska” (= #kräks) åsikter. Jag vill kunna få vara den (eventuellt) naiva människa jag är utan att någon hånskrattar åt mig.

Och jag vill lyssna på musik som andra tycker är töntig/enkel/simpel/för ungdomar och jag vill titta på serier som andra tycker är banala eller löjliga eller kommersiella utan att bli hånad eller ifrågasatt.
Jag vill helt enkelt vara jag och jag vill inte behöva försvara det jag mår bra av och njuter av.
Jag är inte som andra. Jag är annorlunda.
Fast egentligen är vi väl alla unika – var och en på sitt sätt.
Ibland på ett bra sätt, ibland inte.







































