RSS Flöde

Etikettarkiv: prata

Vilken svettig dag! /erviluca

Postat den

Först svettades jag i det första samtalet, för rummet var så VARMT! Vi behöver lite fläktar på kontoret, tror jag….

SEN gick jag till hundparken en stund och satte mej på bänken där. Fiona fick ”tokspel” och sprang runt som om hon hade eld i baken. Det kanske var solen… Sen dök det upp två tjejer med två hundar. Jag förstod att den ena var matte till båda. Hon stod och såg Väldigt osäker ut, och berättade att hundarna var ”lite osäkra”. Hela hennes kropp skreeeek: Jag är OSÄKER!!! Jag hade lust att förvandla mej till Cecar Millan en stund och säga: ”Sträck på ryggen! Se stolt ut! Ta kommandot! Bli en ledare!”, men jag bara låtsades att det regnade (och fällde upp ett paraply. Not).

SEN kom en JÄTTETREVLIG nybliven mamma med en liten corgi. Hon slog sej ner på bänken bredvid mej och vi började prata. Först ”niade” hon mej, vilket gjorde att jag kände mej som otrooooligt gammal (typ 80 år!), men sen slutade hon med det. Vi ”fann varandra” och pratade som bara den! Obs! Inte om hundar, utan om våra respektive intressen/jobb! Det var kul!

SEN åkte jag iväg för att träffa en liten ”nästan-rymmar-tjej”. Jag hämtade upp henne och vi åkte och fikade. Hon var ARG som ett bi! Hon satt och ”hatade” sina föräldrar, och höll på att krypa ur skinnet när jag sa att dom var oroliga för henne: ”Meh! Åååååh!” Sen skjutsade jag tillbaka henne och åkte vidare till nästa lilla skrutta:

Jag hade lovat henne att vi skulle gå ut med hundarna, så det gjorde vi.Hon tycker om att låtsas att Milton är hennes. 🙂  Vi gick till en annan hundpark (än den ovan) och satte oss på en bänk. Där berättade hon en massa spökhistorier för mej, så att trots att solen stråååålade och gjorde mej svettig, reste sej håren på armarna. Huvva! Jag är väldigt lättskrämd. Hon tycktes njuuuta av att jag blev så rädd! Vi pratade om andra Viktiga Saker också, men det är Hemligt! 😛

Nu har jag suttit en lååång stund och räknat arbetstimmar, så hjärnan är helt mosig. Jag har ju givit mej själv diagnosen dyskalkyli, så ni fattar hur jobbigt det är med alla siffror!?

Det är annars en Fantastiskt Underbar Kväll och jag önskar att jag hade en altan och ett glas viiiin. Men det har jag inte. Däremot har jag har en balkong och ett glas vatten, och  jag är bra på att fantisera….

Glad midsommar allihop!

 

Annonser

Livet suger! /erviluca

Postat den

Just nu SUGER livet!

Det suger musten ur mej!

Jag vet inte hur jag ska orka.

Det gör ont när jag ligger, när jag står, när jag går, när jag tänker, när jag sitter, när jag duschar, när jag går i skogen, när jag tittar, när jag blundar, när jag rör mej, när jag är stilla, när jag lyssnar………bla bla bla

Det gör ont NU, och det gör ont NYSS, det gjorde ont IGÅR och det gjorde ont i FÖRRGÅR!

Jag kommer inte undan!

Jag kryper under sängen och gömmer mej, bakom hyllan, under filten….värken följer mej överallt! Jag. Kommer. Inte. Undan.

Och jag har ingen medicin.

IBLAND har jag medicin, och IBLAND funkar den. Men då får jag inte ta den mer än i ”ett till två dygn”. Därefter bör jag uppsöka läkare. Meh! Då skulle jag ju boooo hos en läkare!

”Hallåååå! Är det någon läkare som vill bo med mej? För då kan jag ta medicinen längre än ett till två dygn.”

Min migränhuvudvärk sitter nästan ALLTID i längre än ”ett till två dygn”. Den kan sitta i i 14 dagar när det är som värst. Efter den 10:e dagen vill jag bara döööööö….för det tar såååå mycket på krafterna att det värker och värker och värker.

En del säger ”Jag har ALDRIG haft huvudvärk!”. Men lyllo dom då! Och om ni inte njuuuuuter av det, så kan ni kasta er i väggen!!

För ni veeeet inte vad lyckliga ni är som SLIPPER den här skiten!

”Det kommer troligen att gå över under graviditeten”, fick jag höra. Gjorde den det? NEJ.

”Det kommer troligen att gå över EFTER graviditeten”, fick jag höra. Gjorde den det? NEJ.

”Det kommer troligen att gå över vid klimakteriet”, fick jag höra. Gjorde den det? NEJ.

Det troliga är nog att den aldrig kommer att gå över. Att jag måste lära mej leva med skiten. Jag har redan gjort det och oftast vill jag inte ens prata om den, men när 1-2-3-4-5-6-7-8-9-10 dagar gått med värk, så bara MÅSTE jag få skrika ut att ”JAG VILL INTE HA DET SÅ HÄR!!!”.

JAG ORKAR INTE!

DET ÄR SYND OM MEJ!

Men sen, när värken är över, vill jag inte prata om den alls. Och då vill jag låtsas att den inte finns och aldrig kommer tillbaka. För jag vill inte ge den jävla värken mer uppmärksamhet än den får när den är här. När den inte känns finns den inte. Så det så.

Så dom som säger: ”Hur måååååår du? Hur har du det med din migrän?” så svarar jag: ”Bra. Nu pratar vi om något annat.”  Typ. För mellan attackerna finns den inte!

Ibland är ”mellan attackerna” väldigt läääänge (fast max 1 månad), ibland är det väldigt kort emellan.

 

Självklart spelar Livet roll:  Hur orolig jag är för ekonomin spelar säkert roll, och just nu är jag superorolig! Och har varit sen jag flyttade till den här jävla skitdyra lägenheten. Jag måste härifrån! OM du har ett billigare boende att hyra ut till mej, så skriv! ALLT är billigare än det jag har just nu. Tror jag.

Att vi hade en ”skitsituation” på jobbet förut spelade givetvis roll – att bita ihop om sin frustration skadar väl vemsomhelst. Men nu har jag ju bytt jobb!

Att vara kär spelar roll. Det gör att jag mår bättre. Men kär är jag inte! 😦

Men att jag tränar verkar inte spela någon roll, för just nu tränar jag ju rätt ”mycket”, för att jag simmar ju varannan dag (1000 m) – förutom när jag har migränhuvudvärk – och så går jag minst 1 timme i skogen varje dag. Det borde väl räcka?

Äter gör jag. Iallafall ibland. Nyttigt ibland. Onyttigt ibland. Att avstå från kolhydrater helt har jag upptäckt går inte. Det är för dyrt. Och när en Äkta Migränattack startar börjar den nästan alltid med att jag känner ett ENORMT godis-sug, samt att jag blir väldigt törstig.

Seg-migrän-attackerna startar i nacken…så det är väl spänningar då antar jag….Så då behöver jag en läkare-massör här hemma.

En läkare-massör sökes! Manlig. Snäll. Klok. Vänlig. Omtänksam. Hundälskare. Petiga Pedanter undanbedes.

Jag undrar om det hjälper om jag går ut i skogen och SKRIIIKER, eller blir det värre då? Det har jag inte prövat.

Undrar vad Gösta säger då?

Honom träffade jag i skogen både igår och i förrgår. Han hälsar mej alltid ”VÄLKOMMEN!” och ”HOPPAS ATT DU KOMMER TILLBAKA!” Lilla Gösta….Det visade sej, häromdagen, när jag sa att jag fyllt år, att han och jag fyller år samma dag! Han fyllde 81 och jag fyllde 50+.

Näe, nu orkar jag inte mer….

Skriva alltså….

Ligga ner gör också ont. Och stå och gå. Och sitta……

Blä!

😦

 

Att prata /erviluca

Postat den

 

Det gör jag ju i mitt jobb, men jag pratar alltid om andra, eller, rättare sagt: Jag pratar FÖR ATT andra ska må bättre/må bra/komma vidare – aldrig för att jag själv ska må bättre/komma vidare.

Hjärnan jobbar som en idiot för att ”hitta rätt” och ”hitta utvägar” eller bara ”rätta vägar”.

Ibland vet man liksom inte om det Hjälper….för människor är så….”lojala”….på nåt vis.

Ibland säger dom att det är jättebra och att dom kommer vidare och att det vi gör hjälper, men ofta kör vi bara på…liksom.

Och så kan jag tänka: ”GJORDE jag något?! HJÄLPTE jag?! Var jag till HJÄLP?? Sa jag något som var NYTT och UTVECKLANDE??” Ibland tänker jag: ”VAD KAN JAG SOM INTE ANDRA KAN??”.

När man jobbar med sin hjärna och med sina tankar och psykologiska skeenden, och har gjort det i ”hundraelva år”, så vet man till slut inte vad som är ”normalt” att VETA och som är ”Onormalt” att veta (ha ha ha!), näe, jag menar: Vad som är Speciellt/Proffsigt. För  Det Proffsiga blir liksom ”normalt” och jag kan ibland tänka (”Vet inte ALLA det här??” Men det gör dom inte. Grejen är att komma ihåg vad andra INTE vet, och lägga till det….Pust, liksom).

När jag tex för ett par dagar sedan sa till en kille att ”de första åren i ett barns liv är de absolut viktigaste i en människas utveckling och därför är det så viktigt att de blir bra och att man är en närvarande och kärleksfull förälder….bla bla bla” och killen reagerade med att säga: ”JAHAAAA!?! Jag trodde tonåren var viktigast?!”. Och där satt jag  och tog för givet att ALLA vet att de första åren i ett barns liv är De Viktigaste….. Typ så.

Men det var inte DET jag ville ha fram jag tänkte skriva om: Jag tänkte skriva om hur SKÖNT jag tycker det är att prata av mej, och att jag GLÖMMER det ibland. Eller väldigt ofta.

Jag glömmer OFTA – nästan alltid – bort mej själv!

Stackars lilla mej själv!

Jag har så FULLT UPP med att hjälpa andra att hitta dom rätta vägarna i livet, att jag själv hamnar på någon slags vändplan, där jag bara står och stampar, som en vilsen kattunge….Nä, inte kattunge! Eeeeeh…. Helt vilsen. Jag står och stampar där helt vilsen, helt enkelt.

Igår ringde jag en kompis. Vi pratade ditt och datt och ingenting och allt, sådär skönt oreflekterat och ogenomtänkt. Bara att få säga att någon är en ”skitkorv” eller en ”jävla störd idiot”, utan att förståååååå den, var så JÄVLA skönt! Att prata om saker på ett ”normalt” sätt, UTAN att vara klok.

Puh! Liksom.

Jag borde göra det oftare.

Fast jag orkar inte.

Och det är DET som blir problemet; Att på kvällen när jag kommer hem från jobbet, så orkar jag inte. Dessutom hatar jag att prata i telefonen – jag blir mest bara stressad av det. Därför borde jag TRÄFFA ”normala personer” utanför jobbet, men det gör jag inte. För ”folk” gör inte så. ”Folk” = jag, går hem efter jobbet och är sen med FAMILJEN = man/fru och barn. Men om man inte har någon man/fru så är man ENSAM, och pratar inte med någon….

…jo, KANSKE med sina barn, men det är ju inte SAMMA SAK! Dom är man ju förälder åt!

Så…..

Vad ville jag säga med det här egentligen?

Jo, hur viktigt det är att PRATA:

Prata skit, prata bajs, prata kul, prata klokt, prata psykologiskt, prata glatt, prata fult, prata dumt, prata prata prata prata….

Och en sak till:

Att lyssna är rätt viktigt också. Men det KAN jag, och GÖR jag.

Fast i problemrelationer är det ofta DET som felar. Ingen LYSSNAR. På riktigt.

Men det får bli ett annat blogginlägg.

 

Nu ska jag åka och jobba!

Bays!

🙂

Aj aj aj aj…./erviluca

Postat den

Jag vet inte hur jag står ut!

Det är NÄSTAN så att jag beundrar mej själv, för att jag orkar! Men å andra sidan: Vad har jag för val?

Jag kan vara huvudvärksfri i ett par, tre veckor…max! Och då fullkomligt GLÖMMER jag min huvudvärk. Jag vill inte prata om den, inte gå på undersökningar, inte besöka läkare, inte få tips av andra hur ”den och den” blev av med SIN huvudvärk (jag har faktiskt prövat ALLT!!!), inte få frågan OM jag har huvudvärk, eller när jag hade den sist – JAG VILL HELT ENKELT INTE LÅTA MIN HUVUDVÄRK TA NÅGON TID NÄR DEN INTE ÄR AKTUELL s a s.

Den tar ju så mycket av min tid ändå!

Det bara ÄR så!

Det är t o m svårt att prata om huvudvärken med en läkare när den inte är där. För då har jag GLÖMT den, och jag vill inte prata om den! För varje gång TROR jag (och det är väl det som kallas att vara Optimist!?! – vilket jag är!) att Denna Attack är den Absolut Sista Gången!!!

Hittills har det inte stämt, men en vacker dag så….

…eller den dagen jorden slutar snurra. Typ.

Den här gången har huvudvärken – eller MIGRÄNen – hållit i sej i en vecka…men den brukar vara i max 14 dagar i sträck, vad jag minns…och snittet ligger nog på 10 dagar på ett ungefär.

Varje morgon vaknar jag och tror att det är över. Som den optimist jag är, och sen faller jag 7 våningar ner när jag känner att ”näe, fanimej den är kvar!”….

Jag blir trött, orkeslös, vill helst bara sova/vila (för sova är svårt när man har riktigt ont!). Varje ”movement” gör superont! Att röra sej snabbt går inte, för det är som om hjärnan blir kvar på det förra stället och att den rivs ut och sedan tjongar tillbaka med världens smäll när man stoppat rörelsen.

Illamåendet kommer och går. Det har hänt att jag har kräkts, men det hör inte till vanligheten. Ibland vet jag inte om det är magsjuka eller migrän…och ofta HOPPAS jag att det är magsjuka, för då går det ju över!!

Jag har prövat allehanda mediciner, men den enda som fortfarande hjälper något är nässprayen Zomig nasal. Men min läkare blir orolig när jag tar för mycket (vilket jag måste när jag har migrän i 10 dagar! Man får bara ta denna medicin vid två tillfällen/anfall!)…och jag blir orolig av att hon blir orolig….

Dessutom är det en del biverkningar, men dom kan jag ta – bara jag slipper värken!

Akupunktur – – check! Hjälpte ett tag.

Massage — check! Hjälper för stunden. Och är väldigt skönt!

Epilepsimedicin — check! Fick superbiverkningar som var värre än migränen!

Hjärtmedicin — check! Ingen skillnad.

Sjukgymnastik — check! Ingen skillnad.

Dansa! – check! Ingen skillnad.

Springa — check! Ingen skillnad.

Prova olika sätt att äta, eller inte äta — check! Ingen skillnad. Jo, ibland har jag fått migrän av att kroppen saknar vissa födoämnen…

Äta kalk (D-vitaminer, B12-vitaminer, och alla andra bokstäver osv) — check! Ingen skillnad.

Jag blir nästan arg när folk säger att dom har huvudvärk och undrar om jag tror att dom kan ta ”en halv Alvedon” eller ”en halv TREO”…Meh! Fråga inte mej! Jag tar FYRA Alvedon om jag inte har något annat, och är desperat! Treo tål jag inte längre (får kramp i magen och huvudvärken blir bara värre!).

Jag LEVER MED MIN MIGRÄNHUVUDVÄRK. Vi går hand-i-hand genom livet – min migrän och jag…. 😦

That´s it!

yoga for migraine

Men när det värker och värker och värker och varje rörelse gör ONT, så kan jag inte göra något utöver mitt jobb. Jo, gå ut med hundarna. Med åren har jag lärt mej att sitta i samtal TROTS huvudvärken. Inte när det är supermigrän, för då är det omöjligt (!) men annars….För OM jag inte jobbar, fast det gör ont, skulle jag behöva vara sjukskriven på halvtid. Kroniskt.

Ofta kan jag ”stänga av” värken på så sätt att jag inte tänker på den – fokusera om – precis i samtalen, men sen kommer den (värken) och ÖVERFALLER mej efteråt…och det blir liksom : ”Javisstja! DEN!”.

Hemma behöver jag då VILA.

Ensamstående mamma med två hundar och fyra söner (två kvar hemma) går inte riktigt ihop med VILA. INGEN ANNAN sköter ju hemmet när jag inte gör det!

Vad händer då?

Hemmet rasar.

Orkar jag bry mej?

Nja, av och till känner jag mej som Världens Uruslaste Mamma, som inte kan ta hand om mitt hem.

Men det är väl smällar jag får ta. Och sönerna.

….fast det var inte det här jag skulle skriva om….

Det bara bidde så.

Och nu får det vara kvar.

För jag hade nog just nu behov av att säga att det är Superjättesynd om mej!

Ibland.

Just nu.

Men ”a girl got to do what a girl got to do”.

Så enkelt är det.

 

 

Att ringa Försäkringskassan…. /erviluca

Postat den

 

……är som ett Stort Skämt!

 

Jag börjar till slut gapskratta: Kan detta vara Sant?! Är detta Människors Verklighet?

Kanske det är så, att är man sjukskriven, och behöver hjälp från Försäkringskassan, blir bara att RINGA dom en heltidssysselsättning….

Jag lovar en klient att ringa åt henne. Hon kan inte så bra svenska, så visst kan jag göra det, säger jag så självklart, och tänker mej ett 5 minuters samtal där jag snabbt framför min klients ärende, får ett svar, och så är det Färdigt.

Ha ha ha ha!

Jag glömde att det handlar om Försäkringskassan.

Den som var Vår Trygghet när jag var barn, men som på dom senaste åren blivit till Något Slags Självgående Emotvalsande Ifrågasättande och Krumilurande Labyrintaktig Sparkassa. Försäkringskassans främsta mål är att Spara. Och om ingen kommer fram på telefonen är det ju ETT sätt, av många, att Spara på Skattebetalarnas dyrbara pengar. Att pengarna går TILL skattebetalarna har man glömt.

Jag ringer 0771-524524 och TROR att jag ska få prata med ”Karin Olsson”. Ha ha ha ha! Gud, vad jag är naiv! Väx upp, liksom.

”Detta är försäkringskassan automatiska telefonsvarare. Tryck 1 för att….2 för att…..3 för att……4 för att…..” etc. Jag trycker 2 och hamnar i nästa frågelåda: ”Tryck 1 för…..2 för…..3 för…..4 för…….”. Jag chansar på 3. Är inte riktigt säker, men ”WTF”….man BORDE ju hamna hos en MÄNNISKA till slut, tänker jag.

Ha ha ha! Guuuud, vad jag är tokig! ”Hamna hos en MÄNNISKA!?” . Ha ha ha!

Näedå! ”Tryck 1 för……2 för…..3 för…..4 för……5 för……”. MEN! Jag vill ju bara tala om att min klient inte har något kontonummer och att hon önskar en utbetalningsavi!!!”

Jag fortsätter i labyrinten: ”Tryck 1 för…..2 för…..3 för……4 för……5 för……..”. Jag trycker vidare.

Så PLÖTSLIGT verkar det som om jag KANSKE KANSKE kan få prata med en människa – när jag trasslat mej igenom labyrinterna och lyckats trycka ”rätt” för att komma till ”någon-att-prata-med”…..

”TJOHOOOO! Jag är så lyyyycklig! Jag är så lyyyyckl……”

”Du är placerad i kö. Du är nummer 185 i kön!”

185?!?!?

Försäkringskassan säger egentligen: ”Skaffa ett liv!” eller nåt.

Eller vad säger dom??? 184 människor ska det pratas med innan jag får prata med någon!!! Etthundraåttiofyra stycken!!!

Meh!

”Det är nu 80 telefonister som handlägger ärenden”, säger den automatiska telefonrösten vänligt.

”Jahaaaaa, då kanske det går lite fortare än jag tänkt…”, tänker jag.

”Det är nu 83 telefonister som handlägger ärenden”, säger telefonrösten.

”Aaaah, några kom tillbaka efter lunch”, tänker jag…..

”Det är nu 81 telefonister som handlägger ärenden”, säger rösten.

”Oj, några gick hem!” tänker jag.

”Det är nu 79 telefonister som handlägger ärenden”, säger rösten.

”Oj, tänk om någon blev osams med en klient/kund och slängde på luren och så sa hon upp sej och gick på direkten!?” fantiserar jag vidare

”Det är nu 75 telefonister som handlägger ärenden”, säger rösten.

”Fyra till gick hem! Massuppsägning, kanske….Hoppas jag hinner prata med någon innan alla går hem!” tänker jag.

”Det är nu 81 telefonister som handlägger ärenden”, säger rösten.

”Oj, nu kom några tillbaka. Dom ångrade sej nog…Chefen var kanske inte så dum som dom trodde….”, tänker jag.

Jag vet inte hur länge jag sitter och lyssnar på hur många telefonister som kommer och går på FK, men det är svårt att hålla luren mot örat och skriva på datorn samtidigt. Näe, jag har ingen sladd, öronsnäcka el dyl! Kanske borde skaffa om jag ska ringa FK fler gånger….

Till slut svarar Någon. Jag framför mitt ärende. Hon säger: ”Okey! Fixat!”

Sen är det klart.

Huuuuur orkar man jobba på Försäkringskassan undrar jag?!? För den är så tillfixad och så opersonlig och så fyrkantig så att halva befolkningen som ringer dit borde vara rosenrasande när dom äntligen kommer fram!!!

Eller??

Och huuuuur orkar man vara sjuk och beroende av Försäkringskassan???

Blir man riktigt beroende kanske man måste avvänjas när man blivit frisk: Folk som varit beroende av FK kanske får en CHOCK när dom ringer ett telefonnummer och en människa SVARAR direkt! Hjärtsnörp på studs, liksom. Och då blir dom sjuka igen och måste ringa Försäkringskassan….

….och då blir det ju liksom som en Ond Cirkel.

Typ.

SÅ är det att ringa Försäkringskassan.

Ifall du undrade.

Jag undrade. Inte. Innan jag ringde.

Men nu vet jag.

Och du.

 

 

Från Pirr till Oro till Hopp…/erviluca

Postat den

Vi åker i en känslomässig lååååååååååångsam berg- och dalbana, jag och Mellan; Uuuuuuuuuuuupp-och-så-neeeeeeeeeer. I ultra rapid.

Mellan borde gilla det, för han har ju alltid varit en ”Slow-motion-kille”. Allt han gör går låååååååååångsamt. Han rör sej faktiskt i Ultra Rapid: Sääääääätteeeeeer påååååå skooooooornaaaaaaa. Han har alltid varit sån. Tagit TID på sej, liksom,  t o m när resten av familjen står och HOPPAR av stress: ”SKYNDA DEJ!!!” så gör  han allt låååååååååååångsaaaaaamt.

Jag skrev ett mail till skolan Mellan VILL gå på EGENTLIGEN, och förklarade vår oro och sorg över hur allt blivit. Det dröjde bara någon dag så fick jag ett så FINT mail tillbaka utav rektorn, så att jag blev alldeles RÖRD. Han skrev bl a att jag skulle hälsa Mellan att ”känna hopp”. Det gjorde jag, och Mellan blev jätteglad!

Så nu går vi omkring och känner Hopp. Vi skulle ha Tålamod också, skrev han. Det har vi.

Vi ställer in vårt ”mode” på:  Hopp och Tålamod.

Målarbild prata i telefon

Minsting har börjat 7:an. Det känns bra. Igår, när han ringde från en kompis, blev jag helt förundrad: ”VEM ÄR DET I LUREN???” liksom, fast det stod ”Minsting” i displayen. Varför? För att han dagen innan hade en vanlig röst, och ”idag” hade den mörknat 42 (!) steg. ”HEJ!” brummade en mörk röst i luren, och jag tänkte verkligen: ”VEM är det???”.

Minsting brummar nuförtiden. Inte konstigt att jag inte hör vad han säger!

Storing är så stor, och det blev han för några år sedan. Han var bråkig, trotsig och stökig (hemma!) av och till hela sin småbarnstid – ifrågasatte allt och drog allt till sin spets i häftiga diskussioner. Inget ”Nej, det får du inte!” fanns i hans värld. ALLT skulle ifrågasättas och diskuteras. Vissa gånger var jag HELT SLUT!

Så blev han tonåring. ”Den hemska tonåren”….och allt la sej. Han fick typ 3 tonårsutbrott, och sen blev han ”vuxen” och ko-lugn, lätt att prata med, pålitlig och superduktig!

Klart.

Igår sökte han sitt första jobb och fick det. Grattis Storing! Äntligen ska han tjäna sina egna pengar! Gud, vad skönt! Snart kan han flytta hemifrån. Okey, han FÅR gå ut gymnasiet först, men sen ska han knuffas ur boet! Inga vuxna barn ska BO hemma hos mej iallafall! Så är det.

”Minsting kommer säkert att bo hemma hos sin älskade mamma tills han är 35 år!” retades Storing häromdagen.

”Du är inte klok! Jag kastar ut er alla dagen efter att ni gått ut gymnasiet!” sa jag rått. ”Inga vuxna människor ska få bo hemma hos mej!”

Alla tre tittade förvånat, misstänksamt och lite oroligt på mej. Jag log.

Men jag menade det.

Då.