RSS Flöde

Kategoriarkiv: 50+

Drottningens man…/erviluca

Postat den

Iförrgår, men repris igår, fick man se en dokumentär om en stackars rik familj i USA i programmet ”Drottningen av Versailles”. David  Siegel hade byggt en massa andelslägenheter i 12 olika länder och var en av världens största ”blablabla”. Han hade också byggt ett stort och högt hus med blå glasfasad, som står i Las Vegas, och det är Världens Största ”bla bla bla”…. Minns inte. Men det var iallafall VÄRST.

Familjen bodde dessutom i Världens Största Privatbostad, på X antal kvm (minns inte…kan det ha varit 870?), och det huset liknade något hus i Versailles (slottet?). Nåja. Dom små detaljerna spelar ingen roll i sammanhanget (och jag har ju inget sifferminne alls, typ).

Han var inne på sin tredje fru, som hade opererat tuttarna så att jag trodde flera gånger att dom skulle explodera…fast det är heller inte viktigt i sammahanget, utan det var bara en parentes, kan man säga.

Han hade ett par barn från första äktenskapet, och ett par från det andra. Dom barnen hade han struntat i, av vad jag förstod. ”Barn – bah! Pengar – JA!”. Ungefär. Han sa inte det, men jag tolkade det så.

I det nuvarande äktenskapet hade ”han” 7 barn. Den kärleksfulla modren födde barn efter barn, eftersom dom hade X antal (där har vi siffror igen!) som barnsköterskor som tog hand om barnen. Att barnen blev anknutna till sina barnsköterskor istället för till sina föräldrar var inget som bekymrade någon.

David var god för en massa miljarder, och ägde som sagt en massa fastigheter överallt och ingenstans. Miljonerna rullade in och ut. Mest in, tror jag.

Sen blev det KRIS. Ekonomisk KRIS i hela världen. Typ. Och bankerna drog öronen åt sej (eller vad det var dom drog åt sej…antagligen pengarna… 😛  ). DÅ blev lilla gamla David jätteorolig.

Man fick se honom sitta och bekymra sej så oj oj oj! Det var nästan så att jag tyckte synd om honom. Den stackars, stackars familjen fick flytta ifrån Världens Största Privatvilla/slott och till en rätt så normal lyxvilla. Uj uj uj! Stackars dom! Och så fick dom avskeda hälften av sina anställda (i huset). STACKARS dom! 😦  Bara hälften fick vara kvar. Det var NÄSTAN så jag tror att mamman i huset skulle laga till någon måltid själv. Fast bara nästan.

Sen kunde dom stackarna inte åka i sitt privat-jet längre heller, utan dom fick åka REGULJÄRT, ihopblandade med Vanliga Människor! *ryser*

En barnsköterska blev intervjuvad (bl a). Hon berättade att hon arbetat för familjen i 11 år, och att hon ALDRIG haft råd att åka hem och besöka familjen på Philippinerna under dessa 11 år. Hon hade barn där, som hon längtade efter. Och som vuxit upp utan henne. Hon försörjde hela sin familj.

Men varför i helvete fick hon inte en lön som gjorde att hon kunde åka hem och hälsa på – åtminstone två gånger om året!!!???

Hon bodde i ett liiiitet, liiiiitet rum i huset. Dit gick en av barnen varje natt och sov med sin barnsköterska, för han var mörkrädd…

Sen: Dags för reklam:

Fattiga, döende barn stapplar fram vid sophögar i något varmt land och letar efter ett riskorn eller två. Ett liiiitet liiiitet barn är medvetslöst av hunger, och flugorna kryper runt på det. Människor med döda ögon sitter och väntar. På att dö, troligen. ”Skänk 100 kr om dagen till UNCR” (eller vilken förkortning det nu var)….

Så fortsätter dokumentären:

Stackars miljardären sitter i sitt rum och orkar inte ens prata med sina barn, som då och då försöker få kontakt genom att komma in och säga ”hej”. Han haaar det så jobbigt för han måste KANSKE sälja sitt jättehus med blåa glasfönsterrutor i Las Vegas. Jag får känslan av att han hellre säljer sina barn!

I efterrubrikerna får man veta att han till slut sålde huset, för att ”klara sej”. Så han, och hans familj, överlevde troligen pärsen att förlora 3 miljarder av sina 8, eller hur det nu var.

Och i min hjärna går det runt.

HUUUUR kan det vara så orättvist?? Och HUUUUUR kan man äga 8 miljarder utan att blinka åt dom som inte har något??

Och HUUUUUR kan man tycka så synd om sej själv när man äger ”halva världen”??? Och HUUUUUR kan man tycka pengar och saker och Stora Hus är viktigare än ens egna barn???

Och huuuuuur……????

Oj, vad det snurrar i hjärnkontoret nu.

Stackars lilla mej…

😉

Att ha ett trött´t ansikte… /erviluca

Postat den

Vissa dagar är jag så superdupertrött så att det värker i hela ansiktet.

Det känns då som om huden i ansiktet liksom hänger ner till knävecken. Att dra upp hänget i normalhöjd kräver sin kvinna. Om jag är hemma behövs det inte. Då kan jag gå med ansiktet hängande vid knävecken, dinglande bredvid magen och tuttarna….

…men om jag är ute och ska ”träffa folk”, som jag gör när jag jobbar tex, så kan ju inte ansiktet hänga där nere och dingla. Folk ska ju inte behöva böja sej UNDER bordet vi sitter runt för att få ögonkontakt, förstås, så då får jag med alla mina krafter använda dom helt supertrötta ansiktsmusklerna till att draaaaaaa upp ansiktet i rätt höjd. Ibland måste ögonbrynen hjälpa till att lyfta ansiktet: ”Åheeeej-åhååååå!”

När ansiktet kommit på plats igen, måste jag anstränga mej allt vad jag orkar för att hålla kvar det där. Ibland går det, ibland inte.

Ibland blir vissa delar av ansiktet hängande kvar där nere…..

….eller så gliiiiiiiider vissa delar av ansiktet nedåt igen – speciellt om jag fokuserar på Andra Saker, såsom att prata. Mitt i en mening kanske jag upptäcker att kinderna hänger likt två långa deeegklumpar utefter sidorna av ansiktet….

*suckar*

Det är INTE lätt att ha ett ansikte som blir såååå trött!

Idag, när jag stod i hissen, efter jobbet, på väg hem, tittade jag mej i spegeln där. I hiss-spegeln BRUKAR jag alltid vara snygg! Jag älskar hiss-spegeln i ”mitt” hus, och hiss-spegeln på jobbet, för i dessa är jag ALLTID snygg!

”Hej, snygging!” brukar jag säga till mej och ge mej själv en slängkyss i hiss-spegeln.

Spegeln hemma gör mej bara FUL. Gammal och ful och tjock! I den ger jag mej själv Fingret! Fuck-you-fingret!  Jag borde slänga den! Den är DUM!

Men, iallafall: Jag tittade mej i hiss-spegeln och upptäckte att skinnet häääängde under ögonen, som stora gråa bajspåsar, och det såg ut som om jag var…..72 år!

Jag lovar!

Då förstod jag HUR trött jag var! För om t o m hiss-spegeln gjorde mej ful, gammal och trött; DÅ måste jag vara riktigt trött!

När jag kom innanför dörren föll jag ihop på hallmattan och somnade på studs!

Tänk dej att somna på en studs! Mitt i studset liksom. Jag vet inte varför jag studsade innanför dörren, men jag kanske blev lite smittad av Fiona, som studsade av lycka  när hon fick syn på mej.

Tänk vad besviken hon måste ha blivit när jag somnade mitt i studset!

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz osv…..

 

Jag – en TV-böginna /erviluca

Postat den

Jag har liksom redan ”varit där” och ”gjort det”. Har ingen längtan ”ut” alls! Tycker om att krypa upp i mitt soffhörn och vara ifred, med mina små vänner hundarna – och eventuellt någon son som vill vara social en stund – och glo på något underhållande, intelligensbefriat program på TV. ELLER en dokumentär, om MÄNNISKOR!

Jag har haft mina år av att ”vara ute och festa/träffa folk/vara ute och dansa” etc och jag orkar eller vill inte längre. Jag vill vara hemma. Med mej själv. Trivs rätt så bra med mej själv. Fast oj vad det skulle vara tomt utan hundarna. Tur att jag har dom. Annars skulle jag nog klättra på väggarna, tror jag. UTAN Kontrads kalasklister.

Men EN fattas mej nu:

Jag saknar ljudet av en svans som slår emot golvet, eller soffan, när man går förbi; ”dunk-dunk-dunk-dunk-dunk!”. Även om hon såg ut att sova djuuuuuupt, så fick varje ljud av OSS henne att vifta på svansen: ”dunk-dunk-dunk-dunk-dunk!”. Jag saknar också av att ha henne tättintill när jag ligger där i soffhörnet, och att pilla på hennes öron, som var så mjuka och luktade så gott!

Jag saknar hennes STORA bruna ögon som tittade på mej INTENSIVT för att jag skulle kunna läsa hennes tankar, vilket jag ofta lyckades med. Ofta, men inte alltid. Men då tog hon till andra medel, genom att säga ”buff” eller kraffsa på något eller någon eller försöka visa med andra medel vad hon ville. Jag förstod till slut. Jag tror hon hade velat kunna prata. Eller så tyckte hon det var kul att ta upp tiden med att försöka förklara på Sitt Sätt.

Men nu skulle jag ju inte skriva om henne.

Jag skulle skriva om att jag är en TV-böginna. En sån som kan se fram emot TV-programmen på kvällen, som ser fram emot att krypa upp i soffan med en skål popcorn och bara sitta och glooooo i lugn och ro. En sån är jag.

En sån som kan känna små glädjeskutt i hjärtat när jag tänker på att det är ”Lets Dance” på TV på kvällen, tex. Nördigt och töntigt? Okey´rå ! Men då är jag väl det då.

Jag är inte den där Intellektuella och Duktiga typen som BARA tittar på nyhetsprogrammen och övrig tid gör jag andra Viktiga Saker.

Jag gör ju för i helvete viktiga saker resten av dagen!!!

Oj, jag hamnade i Försvar….Sorry!

Så på kvällen vill jag bara DEGA i soffan, och VARA, och kanske slippa tänka också (om det går….och om det inte är någon bra dokumentär om MÄNNISKOR på TV, som får mej att förstå MER om oss och vårt sätt att vara…DÅ vaknar hjärnan till och arbetar för fullt! Och det gillar jag OCKSÅ!).

Jag är alltså en jävla TV-böginna!

Bara så ni vet.

 

Idag är det deppigt /erviluca

Postat den

Ensamheten gör så ont ibland.

Speciellt dom där dagarna när jag kommer  hem från jobbet och känner mej liten och ledsen….

…dom där dagarna när jag hade behövt en kram och ett par lyssnande öron.

Ensamheten blir så ensam då.

….fast Dom finns ju där, dom små lurvmojjarna…..

Det känns som om jag står i livet utan ryggrad. Ingen som ”stagar upp”, ingen som ”finns där”……

Om jag faller ligger jag kvar.

Eller måste resa mej själv, när jag orkar igen. OM jag orkar.

Men när jag ligger där, känns det inte så.

Kanske jag får jag då en slick på kinden, och det är bättre än ingenting. Men sen vill dom ”kasta boll” eller ”ha mat!”.

Och tänk om jag inte orkar.

Inte vill.

Verkligen. Inte. Orkar.

Eftersom Ensamheten är så ensam, tar så mycket kraft.

Och gör så ont.

Ibland.

Idag.

 

😦

 

 

Nada. Njet. No-no. None! Niente. Nope! /erviluca

Postat den

Det hände inget. Nada. Njet. No-no. None! Niente. Nope!

Det bidde inget. Nada. Njet. No-no. None! Niente! Nope!

Vad var det då kvar? Nada. Njet. No-no. None! Niente! Nope!

Det blev och kändes tomt.

Ihåligt liksom.

Som i en stor grotta, där det droppar lite kyligt från väggarna, men det är högt i tak och det EKAR:

”Ho ho!………….          

 

…………………………………………………..ho ho!”     
 
                                             

Jag vet inte om Besluten jag tar, då och då, är bra eller dåliga. Om dom leder till bra eller dåliga saker. Eller inget. Fast jag tycker att jag tänkt igenom dom rätt ordentligt, och verkligen tänkt KLOKT, så känns det – sen efteråt – inte ett dugg klokt. Bara dumt. Och ogenomtänkt. FAST det är så jävla genomtänkt.

Jag vet inte om jag öppnar ”dom rätta dörrarna” i livet, eller dom felaktiga, eller om jag borde ha nyckeln till Något Annat. Jag vet inte om jag borde vara mer misstänksam, mindre naiv, dummare dvs inte så snäll.

Jag kanske är för mesig, för korkad, för ogenomtänkt, för snabb, för långsam.

Kanske jag har för dålig självkänsla, för dåligt självförtroende, för tjock mage och är för prickig!

Kanske jag är för gammal, för trött, för utsliten, för tråkig, för knasig, för otålig, för tålig.

Dessutom tänker jag för mycket.

OCH för lite.

Kanske är jag helt enkelt FEL.

Ett måndagsexemplar.

För det blir ju inget av nåt.

Någonsin.

Ever.

Ever never ever ever!

Nada. Njet. No-no. Niente. Nope.

Och ibland är det bara så jävla trååååååååååååkigt…….

…….att det bara bidde en tummetott!

Om ens det……

😦

Hur orkar vi/ni? /erviluca

Postat den

”Ät inte chips!” för av dom får man cancer och blir tjock.

”Drick inte mjölk!” för då blir du förkalkad inuti

”Ät inte smör!” för då blir du tjock, förkalkad, får proppar och allehanda dumt och blandat.

”Ät inte lightprodukter!” för dom innehåller Farliga Saker och man får cancer och blir tjock och och och….jättefarligt!

”Ät inte vitt mjöl!” Farligt Farligt.

”Ät inte kolhydrater!” Man blir tjock

”Ät BARA kolhydrater!” Man blir smal

”Bli vegetarian!” Kött är farligt

”Ät inte ägg!” Hönsen är farliga

”Ät inte grisar!” om du är Muslim

”Drick inte alkohol!” för då blir du alkoholist

”Ät inte socker!” Dödsfarligt!

”Ät inte godis alls!” Livsfarligt!

”Motionera mycket!” Helst hela tiden.

”Sitt inte still!” farligt för rumpan, benen, fötterna, huvudet och alla andra kroppsdelar

”Motionera lagom, fast mycket, fast ofta, fast inte för mycket!” Oj oj oj!

”Älska dej själv!” Helst nu. Inte imorgon. För då kan det vara försent!

”Älska dej själv som du är!” …..fast gå ner i vikt först.

”Yo-yo-banta inte!” banta lagom….

”Banta inte!” Var smal ändå!

”Spring/jogga/PW/gå dej smal!” Skitenkelt!

”Cykla/simma/dansa dej smal!” Lika Skitenkelt!

”Var nöjd med din kropp!” …men bara om den är smal?

”Bli smal! Förbli smal!” När är man smal?

”Älska!” Med vem?

”Älska ofta!” Med vemdå? Och hur ofta?

”Om du lever i ett parförhållande lever du längre!” Hitta en man åt mej – NU! ….vilken dag som helst är jag stendöd.

//: Kan man älska sej när man:

– äter vitt mjöl

– sitter still

– äter godis

–  äter kött, ägg, fisk, kolhydrater, chips

– dricker mjölk

– motionerar för lite (enligt vem?)

–  äter och dricker lightprodukter

– dricker läsk

–  älskar väldigt sällan, för att inte säga typ aldrig

– är inte smal

–  är kanske lagom-tjock/smal….eller inte….

….. men vem vet hur man SKA se ut?? Vem bestämmer hur många kilon man kan älska sej själv i? Och helst bli älskad av andra i också?

Var är vikttabellen för DUGA?

 Fast man SKA älska sej själv som man är ju!

Hoppsan!

Åsså börjar vi om:

”Kan man älska sej själv när man:

– äter vitt mjöl….

…etc…..

……………………………………. :// FINE

”ALLA” + all media skriker ju ut dom här budskapen DAGLIGEN!!

Hur orkar vi?

Hur orkar du?

Hur orkar alla småtjejer (och killar)???

                                                                    DA CAPO AL FINE

När ”ja” låter som ”nej” /erviluca

Postat den

Det är mina ”mamma-öron” som hör ”nej:et” när ”ja:et” uttalas. Om och om igen.

Ska jag lyssna och tro på ”ja:et” eller ska jag ifrågasätta varför ”ja:et” låter som ett nej? funderar jag.

”Är det HELT SÄKERT?” säger jag

”Mmmm….” svarar han

”HELT SÄKERT?! LOVAR DU??”

”Mmmmm….” suckar han.

Men min magkänsla säger att han inte säger ja, utan att han säger: ”Nej-det-har-jag-inte-men-jag-säger-ja-för-att-slippa-undan”.

”Varför låter det som om du säger nej, fast du säger ja!” säger jag

”Vetn´te…” säger han trött, utan att försvara sej alls.

Vi lägger på luren (=trycker av mobilerna).

Hm.

Magkänslan ligger kvar.

Och visst brukar väl ”mamma-känslor” nästan alltid stämma?!

Vi får väl se när jag kommer hem….