Iförrgår, men repris igår, fick man se en dokumentär om en stackars rik familj i USA i programmet ”Drottningen av Versailles”. David Siegel hade byggt en massa andelslägenheter i 12 olika länder och var en av världens största ”blablabla”. Han hade också byggt ett stort och högt hus med blå glasfasad, som står i Las Vegas, och det är Världens Största ”bla bla bla”…. Minns inte. Men det var iallafall VÄRST.
Familjen bodde dessutom i Världens Största Privatbostad, på X antal kvm (minns inte…kan det ha varit 870?), och det huset liknade något hus i Versailles (slottet?). Nåja. Dom små detaljerna spelar ingen roll i sammanhanget (och jag har ju inget sifferminne alls, typ).
Han var inne på sin tredje fru, som hade opererat tuttarna så att jag trodde flera gånger att dom skulle explodera…fast det är heller inte viktigt i sammahanget, utan det var bara en parentes, kan man säga.
Han hade ett par barn från första äktenskapet, och ett par från det andra. Dom barnen hade han struntat i, av vad jag förstod. ”Barn – bah! Pengar – JA!”. Ungefär. Han sa inte det, men jag tolkade det så.
I det nuvarande äktenskapet hade ”han” 7 barn. Den kärleksfulla modren födde barn efter barn, eftersom dom hade X antal (där har vi siffror igen!) som barnsköterskor som tog hand om barnen. Att barnen blev anknutna till sina barnsköterskor istället för till sina föräldrar var inget som bekymrade någon.
David var god för en massa miljarder, och ägde som sagt en massa fastigheter överallt och ingenstans. Miljonerna rullade in och ut. Mest in, tror jag.
Sen blev det KRIS. Ekonomisk KRIS i hela världen. Typ. Och bankerna drog öronen åt sej (eller vad det var dom drog åt sej…antagligen pengarna… 😛 ). DÅ blev lilla gamla David jätteorolig.
Man fick se honom sitta och bekymra sej så oj oj oj! Det var nästan så att jag tyckte synd om honom. Den stackars, stackars familjen fick flytta ifrån Världens Största Privatvilla/slott och till en rätt så normal lyxvilla. Uj uj uj! Stackars dom! Och så fick dom avskeda hälften av sina anställda (i huset). STACKARS dom! 😦 Bara hälften fick vara kvar. Det var NÄSTAN så jag tror att mamman i huset skulle laga till någon måltid själv. Fast bara nästan.
Sen kunde dom stackarna inte åka i sitt privat-jet längre heller, utan dom fick åka REGULJÄRT, ihopblandade med Vanliga Människor! *ryser*
En barnsköterska blev intervjuvad (bl a). Hon berättade att hon arbetat för familjen i 11 år, och att hon ALDRIG haft råd att åka hem och besöka familjen på Philippinerna under dessa 11 år. Hon hade barn där, som hon längtade efter. Och som vuxit upp utan henne. Hon försörjde hela sin familj.
Men varför i helvete fick hon inte en lön som gjorde att hon kunde åka hem och hälsa på – åtminstone två gånger om året!!!???
Hon bodde i ett liiiitet, liiiiitet rum i huset. Dit gick en av barnen varje natt och sov med sin barnsköterska, för han var mörkrädd…
Sen: Dags för reklam:
Fattiga, döende barn stapplar fram vid sophögar i något varmt land och letar efter ett riskorn eller två. Ett liiiitet liiiitet barn är medvetslöst av hunger, och flugorna kryper runt på det. Människor med döda ögon sitter och väntar. På att dö, troligen. ”Skänk 100 kr om dagen till UNCR” (eller vilken förkortning det nu var)….
Så fortsätter dokumentären:
Stackars miljardären sitter i sitt rum och orkar inte ens prata med sina barn, som då och då försöker få kontakt genom att komma in och säga ”hej”. Han haaar det så jobbigt för han måste KANSKE sälja sitt jättehus med blåa glasfönsterrutor i Las Vegas. Jag får känslan av att han hellre säljer sina barn!
I efterrubrikerna får man veta att han till slut sålde huset, för att ”klara sej”. Så han, och hans familj, överlevde troligen pärsen att förlora 3 miljarder av sina 8, eller hur det nu var.
Och i min hjärna går det runt.
HUUUUR kan det vara så orättvist?? Och HUUUUUR kan man äga 8 miljarder utan att blinka åt dom som inte har något??
Och HUUUUUR kan man tycka så synd om sej själv när man äger ”halva världen”??? Och HUUUUUR kan man tycka pengar och saker och Stora Hus är viktigare än ens egna barn???
Och huuuuuur……????
Oj, vad det snurrar i hjärnkontoret nu.
Stackars lilla mej…
😉