RSS Flöde

Etikettarkiv: hela tiden

Oro…./erviluca

Postat den

december -11  -- januari -12 039

Storasyster, Lillasyster och JAG.

Jag är EGENTLIGEN rätt lik min pappa, fast ”folk” i alla år, när jag växte upp, sa att jag var såååååååååååå lik min mamma, och min mamma sa att jag var sååååååååååååå lik henne, på ”ALLA SÄTT”. Jag var rätt nöjd med att vara lik mamma, eftersom hon liksom var ”bäst”.

Men OJ vad jag insett med åren att jag är lik min pappa. INTE till utseendet, men till sättet. Och ändå var jag, och här fortfarande, rätt arg och  irriterad och BESVIKEN på min pappas ”sätt”. Han ”kröp undan” jämt – gömde sej – fokuserade på SITT hela tiden, medan vi andra i familjen ”stod utanför” och fick inte komma in. Eller vågade inte. Eller trodde att vi inte kunde. Eller nåt.

Nåja. Jag tror inte jag är sån. Jag är mer utåtriktad och tydlig, och jag äääälskar mina barn i både uttryck och beteende. Det gjorde inte pappa. Han var bara…tyst. Fast ”pratade” med händerna, på pianot via pianospel…

Men OJ, vad jag är lik honom för övrigt. Han oroade sej tex nästan aldrig. ORON stod mamma för, i kubik.

Fast å andra sidan tror jag ORO föds i och med att man får barn, som mamma. Kanske den föds när man blir pappa också,  men oftast inte lika stor eller påtaglig.

Mammor OROAR sej. Punkt. För sina barn. För vad dom är, hur dom går och står, och NÄR dom står och går, och VART dom går och vad som säger och gör. I evighet. Amen.

Pappor är inte såna.

Jag oroar mej för mina söner, av och till. NÄR jag gör det, gör jag det i KUBIK (= MYCKET och koncentrerat!). Däremellan är jag hypercoool. Ja, så cool att jag stavar det med tre o!

Jag oroar mej sällan för mina hundar heller, eller för sjukdomar, eller för småsaker överhuvudtaget. Cyklar blir stulna. ”Jaha”. Jag blir inte ens upprörd! Det upprör många. ”Varför blir du inte upprörd?!?” ”Varför skulle jag? Gjort är gjort och om jag blir arg, sur, upprörd så gör det varken från eller till”.

Men NÄR jag oroar mej för något, gör jag det ORDENTLIGT. 110%, om inte mer. Kort och kärnfullt. Däremellan; Nada.

En vårdag 130420 096

"Jag är inte försvunnen!"

Milton ”försvann” i skogen när jag och mina systrar var ute och gick med alla hundar (4 stycken). Alla ropade och visslade. ”Är du inte OROLIG!?!?” frågade min lillasyster upprört. ”Näe, inte speciellt…han kommer ju ALLTID tillbaka!” sa jag, och det gjorde han också. Ibland har jag bara satt mej på en sten och väntat. Han dyker ALLTID upp, när han försvunnit en stund. Han har ingen jaktinstinkt och inget lokalsinne och trippar på som ett litet ånglok, så risken att han försvinner bort = NOLL.

Men jag har märkt att jag blir VÄLDIGT SÄLLAN upprörd och orolig när andra blir det:

”Vi ska omorganisera hela ARBETSPLATSEN!” säger ”dom”.

”Jaha. Vad spännande”. säger/tänker jag.

ALLA  ANDRA börjar oroa sej, måla ”faan” på väggen och överallt i hela lokalen, hitta på skrämselscenarion och läskiga framtidstankar osv. Då vill jag helst inte vara med. Jag VILL känna mej förväntansfull och nyfiken.

”NYTT!” är kul och spännande, i min värld.

När det händer mina barn något, blir jag en TIGER, ETT LEJON, ETT FASANSFULLT MONSTER och jag SKA ställa tillrätta! Och fanemej om något kommer emellan. Om jag inte lyckas, eller om det inte går (finns knappt!) så blir jag OROLIG! Mer orolig än ”ALLA ANDRA”! Då är jag VÄRST!

Det är som om jag oroar mej väldigt sällan, men när jag gör det gör jag det ORDENTLIGT!

För det är ju så, i vår värld, oftast: Antingen ordnar det sej på ett eller annat vis, eller så dör man.

Typ.

 

Hundrastgård(-ar) äger! /erviluca

Postat den

 

Kolla bara!

Slutet av april 2013 051 

Alla sorters hundar – både stora och små, tikar och hanar – leker och nosar runt i en salig blandning!

 

 Slutet av april 2013 093 Slutet av april 2013 102

Svarta, bruna, vita…..

 

Slutet av april 2013 105

Fiona hittar en Favorit till slut; Valpen Amira som är en blandning mellan amstaff och pitbull. Dom leker och leker och leker….

 

Slutet av april 2013 088

Alla sorters hussar och mattar står, eller sitter, och pratar eller bara tittar….

 

Slutet av april 2013 099   

”Hej! Vad luktar du?”

 

 

Slutet av april 2013 119 Slutet av april 2013 120

….medan hundarna leker och leker och leker…..

 

Slutet av april 2013 125 Slutet av april 2013 116

En klok matte eller husse har med en skål med vatten, som fylls på hela tiden och alla får dricka.

 

Slutet av april 2013 055

Milton kollar så att allt går rätt till.

 

Slutet av april 2013 130

Till slut är Fiona rätt så nöjd, och trött (!).

 

 

 

 

 

 

Ingen vill väl ha knullrumpor i sitt rum /erviluca

Postat den

Jag bara undrar:

Hur många gånger ska man behöva väcka sin tonåring innan man får slå den? Tonåringen alltså. Slå.

Det är en fråga som är väldigt aktuell just nu (och som varit aktuell förut också, eftersom detta problem uppstått tidigare med tidigarefödda söner). Hittills har jag lyckats låta bli att slå genom att gå in i garderoben, binda fast mina händer och sätta fast bindet  i en krok på väggen och stå där och räkna till 1853!

Typ.

Kanske skulle metoden ”Slå-Direkt” funka bättre…Who knows?! Militärdisciplin liksom: ”Gå där! Stå så! Raka led!! Knäpp knappen!”

Fast jag har ju inte kört den metoden tidigare….utan mer Kärleksmetoden, eller Motivationsmetoden, eller Pratatillrättametoden eller vad det nu är för metod….

Frågan är vad som händer om jag byter metod nu ”mitt i”, liksom:

Igår: *Pussar på kinden* ”Godmorgon älskling! Sovit gott? Dags att vakna!” och *sjunger en liten trudelutt*.

Faktum är att jag inte direkt får några ”hejjaramsor” tillbaka…utan snarare: ”GÅÅÅÅÅÅ!”

…fast jag tolkar det som: ”Jag är vaken, Kära Mor! Du kan gå och fixa med ditt nu!”.

Idag: Marschera in. Skrika genom megafon: ”Uppstigning NU!” *slå med piska i luften” (varning liksom).

Idag på morgonen suckar Minsting Supertungt och kikar igenom sina svullna, trötta ögon på två hundar som ”sätter på varandra” i hans rum från rumpa till huvud – fram och tillbaka, hursomhelst och hit och dit (se tidigare blogginlägg).

”Maaaammmaaaaa! Ta bort dom! Dom bara fuckar!!!” ropar Minsting till mej, som börjat fixa frukost i köket.

Jag går in i Minstings rum där det är Full Action på hundarna:

”Knullar dom hela tiden?” frågar jag

”Aaaaa! Ta bort dom!!!”

För det är ju också så att Ingen vill väl ha knullrumpor i sitt rum, när man precis har vaknat….

…eller kanske inte alls, faktiskt!

Morgonen går och jag funderar mer och mer på när man kan SLÅ sitt barn….

…eller kanske OM man kan.

Fast jag VET ju att man inte får/ska….

…men man KAN!

Det blir många siffror i garderoben kan jag säga.

Dessutom missar jag min morgonsimning!

Dumma Minsting!

Nu ska jag ta sista svängen in i hans rum för att se om han är vaken eller inte…..

…medan knullrumporna kör hårt i soffan i vardagsrummet.

 

What a life!

 

Jag HATAR…. /erviluca

Postat den

….att köra bil i mörkret när det regnar!

HATAR det!

Jag är skräckslagen HELA TIDEN när jag kör!

Jag SER JU INTE!!!

Jag tycker det är svårt nog när det BARA är mörker, juh!

Hela tiden sitter jag och undrar hur ”alla andra” ser vart vägen tar vägen!

Så om du ligger bakom en brun Volvo som kör i max 50 på en 70-väg så är det jag! Bli inte så arg och irriterad; jag försöker bara hålla mej kvar på vägen!

Kanske har jag extra dåligt mörkerseende, eller dåliga torkarblad eller så är det något annat allvarligt fel – i hjärnan kanske (!?). Oavsett vad så SER JAG INGET!!!

Jag ser pinnar som står ”lite här och där” och lyser lite ”duttigt” men det är svårt att lista ut hur vägen slingrar sej hit och dit, via dom duttiga reflexerna!

Och det stänker på framrutan när bilar kör förbi – för att inte tala om lastbilarnas stänk! Då ser jag NADA!  Och blir ÄNNU MER SKRÄCKSLAGEN!

Ibland vill jag bara stanna bilen och kliva ur, i ren protest, mot…Vädret! Eller kanske vägen! Eller ”alla andra”, som kör som om det regnar, eller tvärtom!

HerreGud; Hur ser ni andra vägen?? Jag fattar det inte!

För jag är LIVRÄDD: Jag SER INTE!

Så bli inte arg på den bruna bilen som kryyyyyper fram på vägen när det är mörkt och regnar och slaskar….Jag försöker bara hålla mej kvar på vägen.

That´s all, folks!

 

När man får ont i hjärtat…. /erviluca

Postat den

 

 

….av kärlek, så kan det väl inte vara farligt?!

 

  Hugo badar (mamma Erica är med) 1999   

Jag och Minsting när han var ca 8 månader.
   

Jag sitter och tittar på bilder från när barnen var små och det verkligen VÄRKER TILL i hjärtat av en ENORM KÄRLEK och jag får tårar i ögonen av…..

…..”ALLT”:

– att det är över

– att det gick så fort!

– att jag undrar om jag gav dom tillräckligt mycket, av ALLT!

CNV00012

Flisa som valp och Mellan (ca 9 år)

– att jag undrar om jag var en tillräckligt bra mamma

– av att jag lämnade deras pappa och lät barnen bli varannanveckasbarn/skilsmässobarn

– av att jag kanske skrek åt dom någon gång för mycket

– av att jag var så trött och sliten

mormor med hugo 2001

Mormor med Minsting 2001

– av att jag undrar om jag SÅG DÅ hur söta och underbara dom var!

– av att jag kanske inte lyssnade tillräckligt alla dagar på deras tankar

– av att jag kanske inte fanns där när jag behövdes hela tiden och jämt….

Hugo har somnat i cykelvagnen 2000

Minsting har somnat i cykelvagnen vintern 2001

– av att barndomen för mina fyra söner är slut

– av att det inte går att spola tillbaka tiden och göra om

Hugo badar i köket 1999

Minsting badar i diskhon 1999

HerreGuuuud vad dom var söta!!!

Gav jag dom det dom behövde??

Gör jag det nu??

hugo och lucas tittar på TV 2002

Minsting och Storing tittar på TV 2001

Samtidigt är jag lättad, när jag ser och hör andra föräldrar slita med sina små barn! Jag tänker: ”Åh, vad skönt att det är över!”

Slitet, stressen, Det Dåliga Samvetet, De Vakna Nätterna, alla sjukdomar och VAB:andet.

I did it och nu är det över.

Hugo och Lucas badar 2

Minsting och Storing badar 2001

Nu är det bara resten kvar!

Och ärligt talat tycker jag att små barn är tuuuuuuuuuuuusen gånger jobbigare och slitigare för en mamma (den här mamman!) än det någonsin varit med någon tonåring jag haft!

Hugo och mamma Erica utklädda till drakar 1999

Minsting coh jag har klätt ut oss till drakar 1999

Kanske för att jag ”endast” har söner. Kanske för att jag slet som en idiot när dom var små med att sätta gränser och vara konsekvent, och därför slipper för stora utbrott senare. Jag har en teori om att om man är tydlig, och konsekvent, med ramarna/gränserna när barnen är små, har man igen det när dom blir äldre, och hittills har det stämt – iallafall i vårt liv.

Näe, nu ska jag fortsätta med det andra, som jag höll på med: Fixa inför Storings 18-årsdag….

 

Tusen nålar /erviluca

Postat den

Först tänker jag gå en LÅÅÅÅNG promenad, eftersom jag åt en hel rulle schweizernöt igår. AJJABAJJA!

Jag är inte speciellt förtjust i choklad EGENTLIGEN, men det var det enda söta vi hade hemma och jag var så sötsugen….och så tänkte jag att det är säkert 20 år sen (!) jag tryckte i mej en rulle med choklad….om inte längre…så då blev det liksom ”Legalt” på något sätt.

….men efteråt ångrade jag mej – det var ju bara en njutning för stunden. Som blev väldigt kort. Och sen ville jag rewind:a liksom. Eftersom det inte gick bestämde jag mej för att gå en lååååååååååång promenad idag. Men det gick alltså inte.

Det var superblåsigt ute! S u p e r b l å s i g t !

Snön kom både från ovansidan och undersidan och….. överallt ifrån.

Men det var inte det värsta.

snöbollar på fionas ben 121215 001

Fionas bakben

Det var tö-snö så snön blev till stoooora snöbollar på Fiona, som STUDSAR runt i djupsnön, oavsett hur snön beter sej….

Så hon var till slut FYLLD av SNÖBOLLAR på magen och benen. Hon kunde knappt gå!

Men det var inte det värsta.

X 1000

Det värsta var när jag vände mej om, och skulle gå hem och fick blåsten EMOT mej – att ha den i ryggen gick an, och från sidan var rätt  okey – men framifrån! Uj uj uj!

Du vet hur det känns när någon gör TUSEN NÅLAR på armen på en, eller hur? SÅ kändes det på kinderna! Hela tiden. AJ AJ AJ! Liksom.

Jag böjde ner huvudet för att försökta förhindra nålsticken, men då såg jag inte vart jag gick! Så det var bara att bita ihop, lyfta huvudet och stå ut!

But a woman got to do what a woman got to do!

And I did it!

 

”Kolla! Titta! Kolla!” /erviluca

Postat den

Utanför porten blir Fiona till en staty.  Hon står blickstilla och bara stirrar: ”VAD. ÄR. DETTA?!?” Hon sniffar lite med nosen i luften, tar några steg, sniffar på marken och på allt Det Nya och Vita, och sen har hon bestämt sej:

”TJOHOOOO! Marken är alldeles UNDERBAR!!! ”

Hon tar flera glädjeskutt – både på höjden och tvären – och sen kastar hon sej över mej, som om hon ropar:

”TACK, matte! TACK för att du fixat det här ROLIGA!!”

Hela promenaden är ett enda SKUTTANDE därefter. Det är svårt att parera med kopplet och hon trasslar in sej i både mej och Milton X antal gånger, men jag säger inte så mycket – trasslar bara ur henne/oss igen (om och om igen) – för jag tycker hon ska få känna LYCKAN inuti precis så som hon gör.

Med JÄTTESKUTT hit och dit, och genom att borra ner nosen i det där iskalla vita mjuka ,och draaaaaa nosen igenom det och dyka upp plötsligt och frusta och fräsa, njuuuuuter hon av Det Nya Härliga!

Snacka om att vara LYCKLIG! Snacka om att leva i NUET! Snacka om att kunna NJUTA!

Jag får lyckopirr inuti av att se hennes glädje bubbla över alla bräddar.

Och så det här att hon vill dela med sej till mej, och till Milton:

”Kolla Milton! Kolla!” är det som om hon hela tiden säger till Milton, genom att putta på honom med nosen, tackla honom och skutta på honom.

Han travar på som det lilla ånglok han är och suckar: ”Ja, ja, ja…det är ju bara vanlig snö. Skärp dej!”

Av och till kastar hon sej mot mej och puttar till mej med framtassarna och ropar: ”Kolla! Kolla!” och ” Tack, matte, för att du gjorde det så här roligt!”

”Var så god!” säger jag lite sådär von Oben och känner mej nöjd över att hon tror att det är jag som styr ALLTET.

Iallafall idag.

🙂

På Äventyr med Grabbarna Grus /erviluca

Postat den

En historia från ”förr”:

Vi ska bada i badhuset. Barnen älskar att bada, även om det är med hjärtat i halsgropen jag ser dem kasta sig ut i vattnet, fullkomligt orädda, och jag knappt kan slappna av en sekund för att jag måste kolla och checka att dom lever hela tiden….Men vi har ju så kul! Eller nåt……

 När jag betalat i luckan, och vi ska gå in, är en pojke borta. Jag ser honom ingenstans. Jag går runt med två pojkar i hängandes i händerna, som inte alls vill leta efter mellanbror. De vill ju bada! Då hör jag: ”TITTA MAMMA! VAD HÖGT!”

Suck. Var är han? Det står en spalje där. En HÖG spalje. Superklättervänlig ser jag nu. Hur kan man placera en superklättervänlig spalje vid en kassa till ett badhus, tänker jag irriterat, och säger till Mellan att han ska klättra ner. Det är högt så det är med hjärtat i halsgropen (där det sitter ungefär varannan dag pga alla äventyr) jag ser honom sitta där uppe och svaja.

Han börjar gråta. ”Jag KAN INTE klättra ner!”

Åh, herregud! Vad göra? ”Kom ner nu!” säger jag irriterat. ”Kan du klättra upp så kan du klättra ner!”.

”Jag våååågar inte!”. Tanten i kassan öppnar luckan och ropar påpassligt: ”Barnen får inte klättra i spaljen!” och tittar på mig som om jag vore en idiot. Jag har lust att säga: ”Neheeeee???? Det TRODDE jag!” och dregla lite.

Jag börjar känna panik-känslorna komma: ”Kom ner nu!” fräser jag argt. 

”Uäääääääääää!!!” svarar Mellan.

Då börjar Storing klättra i spaljen. Jag fullkomligt RIVER ner honom. ”Vad GÖR du?”

”HAN får ju klättra!” gnäller Storing. 

Suck. ”Sätt er på bänken och sitt där! Annars får ni inte bada alls!” ryter jag till Storing och Minsting, som är helt oskyldig…… och riktigt känner hur jag drar folks blickar till mig. ”Hemska mamma”, tänker dom säkert.

Med tillgjort lugn på rösten säger jag till mellanbrodern HUR han ska göra för att klättra ner: ”Håll fast dig DÄR med händerna….Sååååja….Sen tar du den foten som är närmast luckan…nej inte den!…den ja, och sätter ett steg nedanför…sååååja…och sen tar du andra handen DÄR…håll hårt!…braaaaa…och så…..”

Till slut är han nere på golvet. ”Jag kunde!” säger han stolt, och ser ut som om han tänker klättra upp igen. För att han ”kunde”!  Jag RYCKER tag i hans arm, suger fast båda de andra killarna i den andra handen och släpar in dom i omklädningsrummet, medan var och en skriker: ”Jag vill gå FÄLV!!”

 I omklädningsrummet håller jag en kort ”föreläsning” för dom vad man får och inte får göra…

Dom lyssnar inte. Dom ska ju bada!

Och åka kana på golvet i duschen!

Suck.

Från det ena till det andra /erviluca

Postat den

I mitt arbete känner jag mej DUKTIG, KOMPETENT och LYCKAD. Jag VET vad jag gör och det är mycket sällan jag är bekymrad, nervös eller orolig för hur jag ska hjälpa en familj vidare/framåt, eller hur jag ska jobba med en familj.  Allt liksom ”kommer av sej självt” – inifrån – och jag kan LITA PÅ mej själv. Det känns tryggt.

Jag är verkligen TRYGG i mitt jobb, och jag tycker att jag gör det bra (för det mesta)! Det är härligt och känns bra. Jag trivs, och t o m älskar mitt jobb.

I det privata är det värre. Jag snubblar, vacklar och undrar och tänker. Känner mej svag och stark och duktig och dålig, om vartannat. Jag är så mycket MÄNNISKA så det är inte klokt!

Och ibland inte klok alls.

Ibland är jag ful och dum och eländig och liten och ”ingen-tycker-om-mej” och ensam och skitig och ”har-det-värst-i-hela-världen” och ”stackars-mej” och ”jag-kan-ingenting-och-är-helt-oduglig-och-inte-värd-att-älskas”…..

….medan jag ibland känner mej stor och stark och duktig och kompetent och klok och vettig och snygg och vacker och ”nästan-bäst” och härlig och Helt Underbar!

Är det det som kallas för att vara Bipolär? Eller Schizofren? 😉

Bah, skoja!

Närå. Ingen diagnos här inte. Bara en massa känslor. Och troligen har jag inte fått lära mej att lägga locket på. Jo, det har jag, förresten – utåt. Men inte i skrift! Ha!

Sen jobbar jag ju med Människors Känslor också – hela tiden – så tanken på dom och hur man använder sej av dom, är ju ständigt aktuellt. Därför är dom inte möjliga att ”begrava”. Typ.

IGÅR hade jag en skvätt av ”Skit på´rej” (=Hela Världen, typ) och det kändes ”Helt Hopplöst!”.

Sen kom en skvätt av Fullkomlig Lycka, då jag fick ett starkt endorfinpåslag, efter ett möte på jobbet med två ”underbara” ungdomar.

Så kom jag hem till hundar, som varit ensamma för länge, och därmed var understimulerade och ”krävde saker” (Flisa blir skitsur när jag är borta för länge, och då ger hon igen när jag kommer hem genom att KRÄVA LEK lääänge efteråt).

Nåja.

Upp-och-ner-och-ner-och-upp, eller….

That´s life!

 

 

Jag längtar hem…./erviluca

Postat den

När jag sitter på jobbet längtar jag hem, ibland, och alltid när lunchtid närmar sej.

För hemma väntar tre FANTASTISKA och LJUVLIGA varelser!

Visserligen kan en utav dom ha lagt stora illaluktande korvar på golvet, och spridit kiss i små öar här och där….

….och kanske har dom alla tre klivit i ”skiten” och spritt ut den lite mer finfördelat över vardagsrummet.

Men det GÖÖÖÖR INGET, för jag äääälskar dom! Och det är ju så lätt att torka upp!

När vi är ute och går vår lunch-promenad skuttar dom lyckligt med hela tiden. Svansarna visar oavbrutet att dom är glada!

Lilla Fiona kommer då och då rusande emot mej i full galopp och kastar sej över mej i Härlig Lycka, och ögonen stråååålar mot mej som om hon skriker: ”Jag ÄLSKAR DEJ, underbara matte!”

”Jag älskar dej tillbaka!” säger jag och kramar om henne och kliar henne lite på magen. Det tycker hon är skönt.

Sen skuttar hon lika lyckligt iväg igen, för att upptäcka Den Stora Världen.

När dom sitter i hissen, på väg upp till våning fyra, tittar Fiona ALLTID på mej med ögon så fyllda av kärlek, och tillit, att jag blir alldeles VARM om hjärtat, och det slår några extraslag.

Det är verkligen ÄKTA kärlek!

”Home is were your dogs are and your heart is”.

Inte konstigt att jag längtar hem….