RSS Flöde

Etikettarkiv: hundar

Försvarstal för Cesar Millan /erviluca

Postat den

När man nämner Cesar Millan (= Mannen som talar med hundar) blir (hund-)människor antingen Supersura och arga och börjar föreläsa om alla hans Tokigheter och Misstag som han gjort, ELLER så blir dom lyriska och beundrar honom.

Som vanligt tycker jag att Dom Negativa ”skriker” högst. Och så beter dom sej som om vi som gillar honom, och tror på hans ”metoder”, (som egentligen inte är metoder, eftersom det bara är ”hundsättet”) är dumma i huvet.

Det går RYKTEN om att han gjort en massa livsfarliga och hemska saker med hundar, men HUR VET NI DET (för det första)?!?

Det går ju ALLTID rykten om kändisar. Dom behöver ju bara NYSA åt fel håll så skapas rykten (”Han smittade sin granne MED FLIT, men HEMSKA BACILLER!!!” tills ryktet har blivit ”Han har HIV!”, typ;  Av varje fjäder blir det ju en höna, när det förs från mun till till öra till mun osv. Lek ”viskleken” så får du själv se!).

Och för det andra, så är det ju så att även Superkändisar som ska vara BÄST på ALLT är inte det. Dom är Vanliga Människor, precis som vi. Dom gör tokiga, knäppa och vanliga ”fel”, precis som vi andra – okända.

Michael Jackson tex. Jag tror att han förgrep sej på småpojkar. Men jag kan ju inte VETA, men för den sakens skull är inte hans musik hemsk – den är fantastisk! Det utesluter inte att han var lite pervers ”på sidan om”, eller tvärtom. Musiken kan man älska ändå!

Eller Freud, hur var han med sina barn?

Mozart blev ju galen! Fast hans musik blev älskad, till slut.

Ibland verkar det som om en människa måste DÖ för att bli älskad.

Det är ju synd.

Älska mej!

Okey, men först måste du dö. SEN blir du satt på en Piedestal och älskad och ”felfri” for ever and ever…

Strange!

 

Annonser

Oro…./erviluca

Postat den

december -11  -- januari -12 039

Storasyster, Lillasyster och JAG.

Jag är EGENTLIGEN rätt lik min pappa, fast ”folk” i alla år, när jag växte upp, sa att jag var såååååååååååå lik min mamma, och min mamma sa att jag var sååååååååååååå lik henne, på ”ALLA SÄTT”. Jag var rätt nöjd med att vara lik mamma, eftersom hon liksom var ”bäst”.

Men OJ vad jag insett med åren att jag är lik min pappa. INTE till utseendet, men till sättet. Och ändå var jag, och här fortfarande, rätt arg och  irriterad och BESVIKEN på min pappas ”sätt”. Han ”kröp undan” jämt – gömde sej – fokuserade på SITT hela tiden, medan vi andra i familjen ”stod utanför” och fick inte komma in. Eller vågade inte. Eller trodde att vi inte kunde. Eller nåt.

Nåja. Jag tror inte jag är sån. Jag är mer utåtriktad och tydlig, och jag äääälskar mina barn i både uttryck och beteende. Det gjorde inte pappa. Han var bara…tyst. Fast ”pratade” med händerna, på pianot via pianospel…

Men OJ, vad jag är lik honom för övrigt. Han oroade sej tex nästan aldrig. ORON stod mamma för, i kubik.

Fast å andra sidan tror jag ORO föds i och med att man får barn, som mamma. Kanske den föds när man blir pappa också,  men oftast inte lika stor eller påtaglig.

Mammor OROAR sej. Punkt. För sina barn. För vad dom är, hur dom går och står, och NÄR dom står och går, och VART dom går och vad som säger och gör. I evighet. Amen.

Pappor är inte såna.

Jag oroar mej för mina söner, av och till. NÄR jag gör det, gör jag det i KUBIK (= MYCKET och koncentrerat!). Däremellan är jag hypercoool. Ja, så cool att jag stavar det med tre o!

Jag oroar mej sällan för mina hundar heller, eller för sjukdomar, eller för småsaker överhuvudtaget. Cyklar blir stulna. ”Jaha”. Jag blir inte ens upprörd! Det upprör många. ”Varför blir du inte upprörd?!?” ”Varför skulle jag? Gjort är gjort och om jag blir arg, sur, upprörd så gör det varken från eller till”.

Men NÄR jag oroar mej för något, gör jag det ORDENTLIGT. 110%, om inte mer. Kort och kärnfullt. Däremellan; Nada.

En vårdag 130420 096

"Jag är inte försvunnen!"

Milton ”försvann” i skogen när jag och mina systrar var ute och gick med alla hundar (4 stycken). Alla ropade och visslade. ”Är du inte OROLIG!?!?” frågade min lillasyster upprört. ”Näe, inte speciellt…han kommer ju ALLTID tillbaka!” sa jag, och det gjorde han också. Ibland har jag bara satt mej på en sten och väntat. Han dyker ALLTID upp, när han försvunnit en stund. Han har ingen jaktinstinkt och inget lokalsinne och trippar på som ett litet ånglok, så risken att han försvinner bort = NOLL.

Men jag har märkt att jag blir VÄLDIGT SÄLLAN upprörd och orolig när andra blir det:

”Vi ska omorganisera hela ARBETSPLATSEN!” säger ”dom”.

”Jaha. Vad spännande”. säger/tänker jag.

ALLA  ANDRA börjar oroa sej, måla ”faan” på väggen och överallt i hela lokalen, hitta på skrämselscenarion och läskiga framtidstankar osv. Då vill jag helst inte vara med. Jag VILL känna mej förväntansfull och nyfiken.

”NYTT!” är kul och spännande, i min värld.

När det händer mina barn något, blir jag en TIGER, ETT LEJON, ETT FASANSFULLT MONSTER och jag SKA ställa tillrätta! Och fanemej om något kommer emellan. Om jag inte lyckas, eller om det inte går (finns knappt!) så blir jag OROLIG! Mer orolig än ”ALLA ANDRA”! Då är jag VÄRST!

Det är som om jag oroar mej väldigt sällan, men när jag gör det gör jag det ORDENTLIGT!

För det är ju så, i vår värld, oftast: Antingen ordnar det sej på ett eller annat vis, eller så dör man.

Typ.

 

Vilken svettig dag! /erviluca

Postat den

Först svettades jag i det första samtalet, för rummet var så VARMT! Vi behöver lite fläktar på kontoret, tror jag….

SEN gick jag till hundparken en stund och satte mej på bänken där. Fiona fick ”tokspel” och sprang runt som om hon hade eld i baken. Det kanske var solen… Sen dök det upp två tjejer med två hundar. Jag förstod att den ena var matte till båda. Hon stod och såg Väldigt osäker ut, och berättade att hundarna var ”lite osäkra”. Hela hennes kropp skreeeek: Jag är OSÄKER!!! Jag hade lust att förvandla mej till Cecar Millan en stund och säga: ”Sträck på ryggen! Se stolt ut! Ta kommandot! Bli en ledare!”, men jag bara låtsades att det regnade (och fällde upp ett paraply. Not).

SEN kom en JÄTTETREVLIG nybliven mamma med en liten corgi. Hon slog sej ner på bänken bredvid mej och vi började prata. Först ”niade” hon mej, vilket gjorde att jag kände mej som otrooooligt gammal (typ 80 år!), men sen slutade hon med det. Vi ”fann varandra” och pratade som bara den! Obs! Inte om hundar, utan om våra respektive intressen/jobb! Det var kul!

SEN åkte jag iväg för att träffa en liten ”nästan-rymmar-tjej”. Jag hämtade upp henne och vi åkte och fikade. Hon var ARG som ett bi! Hon satt och ”hatade” sina föräldrar, och höll på att krypa ur skinnet när jag sa att dom var oroliga för henne: ”Meh! Åååååh!” Sen skjutsade jag tillbaka henne och åkte vidare till nästa lilla skrutta:

Jag hade lovat henne att vi skulle gå ut med hundarna, så det gjorde vi.Hon tycker om att låtsas att Milton är hennes. 🙂  Vi gick till en annan hundpark (än den ovan) och satte oss på en bänk. Där berättade hon en massa spökhistorier för mej, så att trots att solen stråååålade och gjorde mej svettig, reste sej håren på armarna. Huvva! Jag är väldigt lättskrämd. Hon tycktes njuuuta av att jag blev så rädd! Vi pratade om andra Viktiga Saker också, men det är Hemligt! 😛

Nu har jag suttit en lååång stund och räknat arbetstimmar, så hjärnan är helt mosig. Jag har ju givit mej själv diagnosen dyskalkyli, så ni fattar hur jobbigt det är med alla siffror!?

Det är annars en Fantastiskt Underbar Kväll och jag önskar att jag hade en altan och ett glas viiiin. Men det har jag inte. Däremot har jag har en balkong och ett glas vatten, och  jag är bra på att fantisera….

Glad midsommar allihop!

 

Vilken dag!!! Puh! /erviluca

Postat den

Först ett möte på morgonen. Hundarna i bilen i Svala Garaget.

Sen till kontoret för att äta; Jag trycker i både mej och hundarna snabblunch. Sen går vi en promenad, bl a till hundrastgården (som är tom på hundar) där jag slänger pinnar och leker med dom för att dom ska bli uttröttade och sova i bilen på e m.

Ställer bilen i svala garaget igen och funderar en stund på hur jag ska fixa resten av dagen, eftersom jag har två rätt långa möten/besök efter varandra; ”Klarar hundarna typ 4 timmar i bilen?”. Jag bestämmer mej för att dom gör det.

Umgängesträff; Dvs jag är med när en pappa träffar sina barn under ”bevakat umgänge”. Barnen är familjehemsplacerade och jag pratar en stund med familjehemsmamman innan hon lämnar barnen. Vi har ett gemensamt intresse: Hundar, och jag berättar att mina hundar sover i bilen i ”det svala garaget” medan jag ska jobba. Familjehemsmamman säger att hon kan ta hundarna till sjön medan jag jobbar – ett förslag jag med glädje emottar och hon får min bilnyckel för att hämta hundarna.

Jag ”vaktar”: Pappan har en fin stund med sina barn i en lekpark i solen. Dom äter glass och leker.

Tillbaka med barnen till kontoret. Där blir det full rulle när två soc sekr dyker upp för att träffa dom familjehemsplacerade barnen en stund och familjehemsmamman kommer tillbaka, och har med sej mina hundar (!). Hundarna blir överlyckliga; först för att dom får träffa mej (förstås!) men sen också för att dom får träffa baaaaarnen! Dom har träffat barnen förut, och barnen älskar hundarna. Det blir ett kärt återseende och hundarna överöser barnen med blöta slickar, till barnens stooora förtjusning!

Fionas ansikte 130520 004

 

Mitt i röran kommer mitt nästa besök. Dom blir överlyckliga över att jag har mina hundar på kontoret: ”Vilken HÄRLIG stämning det är här, med både barn och hundar!” säger dom glatt, och vill absolut att hundarna ska vara med på besöket (när jag säger att jag kan ta dom till bilen igen).

Jag vinkar snabbt hejdå till barn och familjehemsförälder och soc sekr och går in på nästa besök.

Vinterbilder februari 2013 promenad med Fiona och Milton 014

Milton placerar sej direkt i pappans knä, och mamman suckar avundsjukt att ”alla hundar gillar honom!”. Fiona är nog rätt trött efter att ha badat med familjehemsmamman (och träffat en ilsken svan…berättade hon), så hon faller ihop i en hög på golvet och somnar djupt.

Samtal (=jobb).

Vid 19-tiden är vi färdiga. Jag plockar undan lite saftglas och kaffekoppar och går sedan ut.

Men var är bilnyckeln??

Jag letar i alla fickor och i väskan: Ingen bilnyckel.

Så tittar jag på mobilen; Familjehemsmamman har ringt 7 ggr (!). Då förstår jag att hon fått med sej nyckeln hem (till Gävle)! Jag ringer och hon ber om ursäkt och säger att hon kan åka tillbaka till Sollentuna för att ge mej nyckeln. HerreGud kvinna! säger jag (inte). Vi bestämmer att hon ska lämna nyckeln i morgon f m till min kollega, som ska ge den till mej. Dom ska nämligen träffas i morgon. Puh!

Hur ska jag nu ta mej hem, liksom….? Jag tänker faktiskt att i värsta fall kan jag kanske sova i soffan på jobbet…

Jag ska åka buss, förstås!

Hundarna bajsar (och bajspåsarna är givetvis slut) och jag plockar upp bajset med en tidning som jag hittar slängd på gatan.

Jag kollar på mobilen varifrån bussen går mot Kista f v b till Åkersberga. 15 min väntan i busskuren. Fiona förstår ingenting! Hon har aldrig åkt buss och aldrig suttit i en busskur och väntat. Milton vet.

borta!

Kliver på bussen. Letar i väskan efter plånboken som innehåller busskortet…Letar och letar. Kön bakom mej växer. Jag går åt sidan och släpper förbi folk och fortsätter leta. Fiona står i vägen för folk. Drar i henne, men hon är ju så stor så hur jag än gör så står hon i vägen i bussgången, där jag står och letar och svettas ymnigt. Letar letar letar. Till slut inser jag att jag glömt plånboken hemma! Det måste vara så. Eller så är jag bestulen (ha ha ha! Rätt åt tjuven i så fall: Plånboken är i princip tom och det finns inget att hämta på kortet heller: *räcker lång näsa*…omutifallatt…).

”Snäääälllaaaaa, farbror busschaufför; Jag har glömt min plånbok. KAN jag få åka med ändå?”

Busschauffören säger: ”Men hur ska du komma hem sen då?”

”Jag ska hem nu”, svarar jag.

Han nickar och knixar bakåt med huvudet.

”TACK SNÄLLA!” säger jag, och ger honom en puss på kinden(NOT!). Men jag säger tack snälla, iallafall.

Sätter mej i mitten av bussen, som är en sån där lååång buss, med dragspel i mitten. Jag tänker att det finns PLATS för hundarna där. Jag tänker fel. Grejen i mitten RÖR SEJ och Fiona blir skräckslagen! Hon flyger upp i mitt knä och klättrar upp på mitt huvud! Sant. Fiona är en rätt stor hund. Jag bökar och trycker henne ner igen, och inser att vi inte kan sitta där, så jag reser mej och går bakåt med hundarna. Hittar en bra plats längre bak. Fiona och Milton hoppar upp på sätet bredvid mitt, och jag låter dom sitta där….

Åka buss med hundar 130617 058

Så kommer vi till Kista. Där ska vi byta buss. Fiona tror att Faran är Över, men tji fick hon! Vi ska på nästa buss. Återigen får jag BEEE om att få åka gratis. Även denna gång är det en SNÄLL busschaufför, så han får också en puss (NOT! …men ett stort TACK iallafall). Vi sätter oss längst bak och eftersom det inte är en dragspelsbuss är den inte lika ”läskig” som den förra. Fiona tycker att det är ett ÄVENTYR och kan inte bestämma sej för om hon ska tycka om det eller tycka att det är läskigt, men hon sitter iallafall GANSKA still.

Vid 21.30-tiden är vi hemma. Och då är vi DÖDSHUNGRIGA! Det blir spagetti med hundmat, alternativt spagetti utan hundmat.

I kväll kommer vi att somna ovaggade.

🙂

PS. Jag undrar vad det kommer att KOSTA med en natt för bilen i Svala Garaget….Huvva!  😦   DS

 

Husvakt finnes! /erviluca

Postat den

Här finns en frivillig husvakt, som kan vakta/bo i ditt/ert hus när du/ni åker på semester i sommar! Jag kan vattna dina blommor och ta in posten, klippa din gräsmatta och se till att inget inbrott sker.

Helst ska huset ligga sådär lite ”bra” så att jag kan njuta lite samtidigt också. Gärna pool, men inget måste. Har du en eller ett par hundar kan jag ta hand om dom också!

Svar lämnas här nedan.

🙂

 

PS. Jag menar allvar. DS

Tre tanter /erviluca

Postat den

Vi har en och en halv timme på oss där vid lunchtid, jag och hundarna, så jag tar med dom till den hundpark som är närmast, i Sollentuna, för att dom ska få ”rasa av sig” en stund innan vi ska äta lunch. Därefter ska hundarna få sitta i bilen ett par timmar till, när jag gör nästa hembesök.

Varje gång jag tidigare varit i just DEN hundparken, har den varit tom. Jag vet inte vart alla andra hundägare i Sollentuna går med sina hundar, men det är inte till den hundparken iallafall. Men det finns ju 8 (ÅTTA!!) hundparker i Sollentuna, så vi har ju några att välja på, vi hundägare. Jag har hittat till 4 än så länge.

Men döm om min förvåning när det står TRE tanter i hundparken. Dom tre tanterna har tillsammans FYRA hundar. Fyra små hundar. Jag går bestämt fram till grinden och släpper in mina hundar, UTAN att fråga tanterna om det är okey för dom, eller deras hundar. Sedan tar jag ett djupt andetag för att förbereda mej på Dagens Utskällning.

Fiona nyklippt och utebilder hundar mars 2013 024

Jag tänker att jag har en STOR SVART hund, och många säger att deras hundar är rädda för, eller har blivit ”påhoppade av”/bitna av, just en STOR SVART hund.

Häromdagen funderade jag på om just stora svarta hundar bits mer än andra raser och storlekar, men sedan tänkte jag vidare att det kanske finns fler stora SVARTA hundar än stora VITA hundar….

…eller så blir man inte lika upprörd när ens hund, eller man själv, blir påhoppad av en ”liten vit” hund, ELLER en ”stor vit” hund…? Milton har blivit påhoppad av en stor BRUN hund, men det går jag inte omkring och tänker på, ELLER berättar för alla.

Nåja.

Till min stora glädje, och förvåning, märker  jag hur tanterna ”bereder plats” för mej i sin ”tant-ring”, och med leenden liksom bjuder in mej att stå i deras ring och prata.

Guuuuud, så trevligt! tänker jag.

Sen står jag där med tanterna i nästan en timme, medan hundarna leker (förutom Penny, som ”är rädd för stora svarta hundar”….) och får veta en massa om tanternas barn och barnbarn, hundar och män eller skilsmässor. Sen får jag veta var det ska byggas nya hus också, och att dom ska demonsterar mot att en hundgård ska tas bort för att dom ska bygga hus där.

Det är så trevligt så att jag nästan tappar bort tiden! Plötsligt upptäcker jag att klockan är mycket och att varken jag eller hundarna kommer att hinna äta lunch innan nästa hembesök!

Shit alltså!

Men, dom jag sedan ska på hembesök hos, visar sej inte vara hemma, så då löser sej det, och vi kan äta lunch ändå, Mina Nya Arbetskollegor och jag. För idag blev dom medvetet inbjudna i ett hem där jag ska försöka få kontakt med en tonåring via hundarna.

Dom är såååååå duktiga på sin första ”insats”! Hundarna alltså. Det är som om dom FATTAR vad dom ska göra:

”Åh, där är han! Hurraaaaaaa!!!”

Och INGEN kan motstå två överlyckliga hundar, som skuttar och viftar på svansarna och slickar en.

Fiona leeeer dessutom när hon är glad (lyfter på hela överläppen!).

INGEN!

Inte ens en ”trulig tonårskille”.

🙂

”SWOOOOSCH!” /erviluca

Postat den

 

Jag vill ta JÄTTEFINA bilder på mina hundar, och VISA VÄRLDEN hur HÄRLIGA dom är! Så jag fotar, och fotar, och fotar och…..

 

”Åååååh, vad söt hon är!!” tänker jag, vill visa hela världen det, och klickar med iPhonen….

KLICK! :

Fiona nyklippt och utebilder hundar mars 2013 011

 ………………………………………………………………………………………………………….

 

”Ååååh, vad roliga dom ser ut!!” tänker jag och klickar med iPhonen mot dom…

KLICK! :

Fiona nyklippt och utebilder hundar mars 2013 042

…………………………………………………………………………………………….

 

 

”Ååååh, vad sööööt hon är….”

KLICK! :

Fiona nyklippt och utebilder hundar mars 2013 028

……………………………………………………………………………………………..

 

 

”Ha ha ha! BÅDA sticker ut huvudet genom bilrutan och ser sååå roliga ut tillsammans….”

KLICK! :

Fiona nyklippt och utebilder hundar mars 2013 031

……………………………………………………………………………………………………….

 

 

”JAAA! Fortsätt så! Jag ska bara trycka på….”

KLICK! :

Fiona nyklippt och utebilder hundar mars 2013 030

…………………………………………………………………………………………………….

 

 

”Tjohoooo! Jag ska fota henne i Farten!!!”

KLICK! :

Fiona nyklippt och utebilder hundar mars 2013 029

……………………………………………………………………………………………………

 

Näe, kanske jag inte ska bli hundfotograf när jag blir stor, ändå….

😉