Kategoriarkiv: Midnattsloppet

Han säger det med en axelryckning, som om det vore en oviktig parentes, eller en bimening till något annat, som inte heller är så viktigt :

”….när jag ska springa Midnattsloppet…”.

”Eeeeeh, VA?!? Ska DU springa Midnattsloppet?? Närdå? Vardå? Hur kommer det sej??”

Jag visste inte ens att han visste vad Midnattsloppet var! Jag visste inte ens att han sprang (!)…Jo, det visste jag…men ändå!

Hur kan MIN SON anmäla sej till Midnattsloppet utan att berätta det för sin kära MOR!?!

Obegripligt.

”Vi pratade om det i skolan…och så anmälde jag mej…”.

Lätt som en plätt, liksom.

Men han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och ringa hem till sin mamma…..

….. som ”ändå aldrig svarar i telefonen…” (näjustja!).

Rättning: Han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och SMS:a till sin mamma DIREKT efter att  han anmält sej till Midnattsloppet!

Varför?

Eeeeeeh, för att jag är hans mamma, och för att jag vill HÄNGA MED i ALLT VIKTIGT i hans liv, och att springa Midnattsloppet är en sån VIKTIG grej!

Frågan är om han inte skulle kunna ha glömt att berätta det för mej, och ikväll sagt till mej: ”Jag sticker in till stan med några kompisar!” och åkt in, sprungit Midnattsloppet, kommit hem igen, och jag hade inte fått veta ett SKIT!

Sen hade någon kompis´mamma sagt till mej SENARE: ”Vad kul att Storing fick så bra tid i Midnattsloppet!” och jag bah: ”VA?! Har ha sprungit Midnattsloppet??” eller ”VA?! Vad pratar du om??!”

Typ.

Och då hade jag känt mej som Världens Mest Oinsatta och Oengaerade Mamma = Sämsta Mamman Ever! Sen hade jag fått sitta fast i Skämsstocken utanför Kommun-huset i en hel vecka, och folk hade fått håna mej dagarna i ända.

Tänk att han inte fattade det, sonen! Pust! Berätta saker för mej, liksom! Annars…

För ”dom” (sönerna) liksom ”glömmer” att berätta saker. Hela tiden. Dom är inga pratkvarnar direkt…..

Eller så säger dom (när man säger ”Varför BERÄTTADE du inte det??”) :

”…men du frågade ju inte!”….. eller….

”Jag sa det men du har väl glömt!”….. eller….

” Jag sa det men du lyssnade inte!”

Så det blir liksom Mitt Fel hur man än vänder det: Stupstocken.

Nåja.

Min Käre Storing ska springa Midnattsloppet, och nu står jag i Valet och Kvalet: Ska jag åka in och HEJA?!? Är det liksom min roll nu? Eller räcker det med att han åker med ett gäng som gör det här Tillsammans? Är jag en Elak och Ointresserad mamma om jag stannar hemma? Är det här Sonens Grej, eller borde jag stå där som en Engagerad Kärleksfull Moder (vilket jag ju är!!) och heja på sidan av banan??

Hjälp!

Det vettesjutton nämligen om jag orkar trängas med tusentals människor mitt i natten. Det är ju ”festligheter” och ”tjohej” och ”jättekul” ”festivalstämning” etc…

…men att luffsa runt där ensam,  eller möjligen med bröderna (? som kanske bara vill hem och spela spel i lugn och ro) är nog ingen höjdare. För att inte tala om all trängsel….

Näe.

Jag börjar nog bli gammal….eller så är det bara ”been there – done that”….sådär lite…. uppgivet blasé-igt (!).

Eller nåt.

Jag tar ett snack med Storing.