
Äldste Sonen (som heter Victor och fr o m nu kallar jag honom för det även här) är 4 år och ska börja på ett nytt ”dagis” som man ”fick” säga förr (och det är kortare att skriva). Vi har flyttat från Östersund till Stockholm och han ska få börja på en helt ny Montessoriförskola. Den har inte ens öppnat när vi får kontakt med dem. Min dåvarande bästa kompis är med och startar den, så hon introducerar oss.
Montessoriförskolan ligger mitt vid Odenplan och grejer beställs och fixas i lokalerna och allt är Montessorimaterial etc. Jag har läst en hel del om Maria Montessori och gillar hennes tankar och sätt att vara med barn, så jag tycker det ska bli spännande.
Fröknarna är Montessoriutbildade och peppade på att få starta en ny förskola.

Föräldrarna består av ett gäng ”äldre föräldrar” som väntade tills det verkligen var dags att skaffa barn, och de hade köpt lägenhet (vid Odenplan) och hade fasta arbeten och tjänade mycket. Såna föräldrar. Såna föräldrar där deras barn är Mitten av Universum och dom förstår inte att inte alla tycker det. Lite så.
Så jag sitter på lite föräldramöten och fascineras över dessa föräldrar som inte skäms för att ta TID för att prata om DERAS son som ”inte tycker om brunsås” eller ”som helst aldrig vill ha gummistövlar” eller vad det nu är och så ska alla engagera sej i detta och anpassa sej efter ”Vååååran soooon” som om han var Kungen av Allt. Pust!
Såna är inte vi – jag och min kompis och våra barn. Vi är dom yngsta föräldrarna och dom enda som är ensamstående. Outcast.

När dagiset varit igång ett tag kallar fröknarna till möte för mej och berättar att min son gör en massa tokiga saker: Han river ner papper på golvet när ingen ser, häller vatten på golvet och annat ”bus” och dom ifrågasätter varför och säger att jag måste göra något åt det. Han har också upprepade gånger varit dum mot en annan kille, Simon.
Jag är otroligt förvånad. Det låter inte alla som Victor och jag förstår ingenting. Victor började säga sina första ord vid 8 månaders ålder och pratade i princip rent när han var 1,5 år och har sedan dess kunnat uttrycka sej och pratar som en 8-åring vid 4 års ålder. Han är generös och snäll och har aldrig bråkat med andra barn – aldrig. Å andra sidan tänker jag att jag kanske är helt blind för hur han är utan mej och att jag inte ska bara neka till allt, utan lyssna och försöka förstå vad som händer.

Jag pratar med Victor när jag kommer hem och frågar om han kastar papper och vatten på golvet på dagis och om han slår Simon. ”Nej”, säger Victor lugnt. ”Men Simon slår mej ibland. Jag tycker inte om när Simon gör det.” ”Berättar du det för fröknarna?” frågar jag. ”Näe, men jag säger till Simon att inte slå mej, men han lyssnar inte. Han gör det ändå.”
Jag pratar med fröknarna igen och säger vad Victor sagt. Dom förmedlar detta till Simon och hans mamma, som blir upprörd och säger att Simon säger att han inte gjort det och då har han inte gjort det. Punkt. Ord står mot ord.

Jag har hela tiden tyckt att Simon är en liten jävel som gör saker bakom sina föräldrars rygg. Han knuffar dom mindre barnen och river ner saker men blånekar till allt när barnen gråter eller säger ”Det var Simon” och hans föräldrar pussar hans lockiga ljusa hår och säger ”Nej, inte Siiimon. Han gör AAALDRIG så….”. Simons föräldrar är företagsledare och svinrika. Dom är vana att bli lyssnade på och åtlydda, märker man.
Jag bestämmer mej för att vara med på förskolan ett par dagar. Givetvis förstår jag att Victor blir annorlunda när jag är med, det blir barn, men jag kan se vad som händer runtom, tänker jag.

Det är vinter och när barnen kommer in efter att ha varit ute i snön smälter den i hallen och bildar pölar. En fröken står i hallen med mej när Simon kommer dit, tittar på golvet och säger ”Det var Victor! Han hällde vatten där. Jag såg det!”. Nöjd går han därifrån. Man hör ett tjut och fröken springer in i rummet varifrån tjutet kom. Ett litet barn gråter och Simon är i närheten: ”Det var Victor som slog henne!” ropar han.
Victor är med mej i hallen och vi håller på att hänga upp våra kläder…
Efter den här händelsen började fröknarna ha bättre koll på Simon och hans anklagelser samt var Victor var när det hände….
Victor var HELT OSKYLDIG.
Vi vann!
Ha!