RSS Flöde

Etikettarkiv: minns

Omedelbar behovstillfredsställelse /erviluca

Vi lever i ett samhälle som mer och mer liknar en 3-årings beteende vad gäller omedelbar behovstillfredsställelse.

Säkerligen är det så att jag börjar ”bli gammal” och tillhör ”den äldre generationen”, som inte är uppvuxen med det här sättet att vara. Jag börjar väl hamna i åldern ”det-var-bättre-förr”, fast jag ALDRIG trodde jag skulle hamna här/där….

Och jag gillar ju Snabbt, i många sammanhang – dock inte alla.

Jag tycker tex inte alltid man MÅSTE svara i mobilen när den ringer. Är det ett viktigt samtal kan ju personen i fråga ringa igen, SMS:a eller prata in på telefonsvararen.

Men det är inte den Vanligaste uppfattningen – att man kan låta bli att svara, alltså. Att stänga av telefonen är nästan en dödssynd. Att glömma den någonstans kan man inte. Att inte ha någon mobil finns inte.

Är det lag på att ha en mobil?

Är det lag på att vara kontaktbar – att ha en telefon över huvud taget?

Man kan tro det.

Vi nås ju på alla möjliga sätt nuförtiden. Det kan ju inte vara så att världen faller samman ifall det går en helg utan att man kan bli kontaktad? Fast det verkar så.

Jag tycker att ”man” borde ha ”data- och mobilfria” dagar. En dag i månaden, kanske? Bara för att få vara ifred. Känna hur det känns att LEVA. Göra ingenting. Vila. Inte vara kontaktbar.

Det är skönt.

Det var så vi levde ”förritiden”.

På den tiden då vi hade svartvit TV, med EN kanal, och då det var program på TV från klockan 18 till 22. Sen var det testbild. Men inte alltid, för oftast var det bara brus.

Jag minns när ”Sommarlovsmorgon” började, eller ”Jullovsmorgon” och det var (barn-) program på TV En Annan Tid på dygnet, dvs På Morgonen (!), och hur FANTASTISKT det var. Vad MYSIGT det var att krypa upp i soffan på morgonen och se på TV! Fast det var BARA på jullovet. Inte annars. Och det var så Speciellt!

Snart finns nog inte ens TV:n längre, för ”dagens unga” ser på datorn istället. Mina söner ser ALDRIG på TV.

Men jag, som är gammal som gatan, tittar aldrig på TV-program på datorn, för jag är fast i att en TV är en TV och en dator en dator. Min hjärna är lite seg när det gäller såna där ”nya påhitt”, men om sisådär 10 år fattar jag nog också hur man ska göra….

😉

Nytt! /erviluca

Lite Nytt i Livet:

Du kan sjunga gospell med Gabriel Forss. Började igår. Som vanligt gick jag ensam. Minns inte att jag någonsin börjat på något MED någon. Har alltid gjort Själv. Men det vore roligt ATT ha med sej någon kompis: Någon som vill hänga med? Måndagar kl. 19.00 i Filadelfiakyrkan i Stockholm.

Jag bestämde mej för att jag ville SE ordentligt och HÖRA ordentligt så jag gick och satte mej Längst Fram mellan en massa tanter, som var ”stammisar” (förstod jag). Tanterna kramades och pratade om ”gamla minnen” och hejade på folk som kom osv. Jag, och dom, var 1 timma ”för tidig” (för det stod på nätet att det behövdes första gången), och salen fylldes långsamt med tanter, kvinnor, tjejer….och en och annan man/kille.

Sen kom Gabriel, och OJ vad ”folk” var duktiga! Stämmorna sattes nästan direkt och det lät jättefint! Tyvärr hade jag råkat sätta mej bland altarna, så nästa gång får jag sätta mej till vänster istället för till höger, för det var jättesvårt att hålla sopranstämman mitt ibland altarna. Men men shit happens.

 

Nytt jobb. På måndag ska jag börja jobba som skolkurator. Här hemma på ”min gata”. Det ska bli spännande.

Det blir liksom som att ”Gå i fängelse. Gå direkt i fängelse utan att passera GÅ”. Ha ha ha! Nejdå, det var inte riktigt så jag skulle skriva!

Jag menar det blir som att ”cirkeln sluter sej”, eftersom skolkuratorsjobbet var ett av dom första jobb jag hade som nybakad socionom. Men i efterhand så här kan jag säga att det är bra att ”ha lite i ryggen” när man  jobbar som skolkurator. Och det har jag nu. Och jag ska få eget rum. Det ska bli så härligt! Från att ha suttit i skrivlandskap kontorslandskap, till att ha haft ”skrivbordet i bilen”, till att ha ett Riktigt Skrivbord i ett Eget Rum. Sen får vi välan se hur det blir….efter 13 år inom Socialtjänsten och 6 månader i en privat firma, som familjeterapeut. Blir det Framåt, Uppåt, Bakåt eller mittimellan?  Framtiden får utvisa.

Nya linser. ”Lilla” kära Minsting har nu under några månader fått pröva på hur det är att ha glasögon. Det har varit en väldigt lättnad för honom av vad jag förstår, och han förstår nu hur dåligt han såg INNAN han började titta genom sina glasögon (för hur kan man veta hur dåligt man ser/hör innan man provat på att se/höra Ordentligt?! ”Ser du dåligt?” ”Vet inte, för jag vet ju inte hur DU ser”, liksom.

IDAG ska han få linser!

Hugo och hundarna sept 13 016

Han har VÄGRAT ha glasögon i skolan, och nästintill VÄGRAT gå till skolan ”utan att se”, eftersom han ”får så ont i huvet”, och ”missar så mycket”. Med lilla stora Minsting vet man inte säkert vad som är vad eftersom han också är en avancerad och välutvecklad ”drama-king”, och är fantastiskt duktig på att ”agera sjuk” och leva ut sina dramatiska känslor, men jag hoppas innerligt att linserna kommer att lösa mycket av detta, och att han börjar gå till skolan igen, utan bök och stök hemmavid innan.

……………………………………………………………..

Och bilen är fortfarande ”trasig” (troligen behöver den nytt batteri).

Någon sa: ”Kolla om det bubblar eller inte”, varvid jag öppnade motorhuven och stirrade på batteriet och undrade: ”Var faan ska det bubbla? Eller inte.”

……………………………………………………………….

Och extrarummet är fortfarande inte uthyrt (har jag skrivit om det?).

Det är så mycket man ska ordna och fixa med när man är ensam om allt, och har både barn och hundar och heltidsjobb. Jag orkar och hinner inte med allt.

Men i slutänden brukar ju allt bli gjort till slut….på något underligt, eller självklart, sätt.

By me! Of course. Who else?

🙂

Jag vill ju bara skriva! /erviluca

Jag funderar på att ”fixa till” min bloggsida lite, göra den lite snyggare, fräscha upp den….Sätta in en bild på första sidan…Göra den lite mer ”inne”, eller nåt…

Men hur jag än rådbråkar min hjärna så förstår den inte hur man ska göra, vad det menas med alla dataord, som ibland är engelska och ibland svenska. Det är ingen helt lätt sida att förstå; WordPress. Det var lättare när jag bloggade på Aftonbladets bloggsida. Den var väldigt lättförståelig.

Ibland har jag tänkt byta bloggportal, men det finns ju femtusen stycken (!), eller nåt sånt. Jag vill ha en ENKEL och LÄTTFÖRSTÅELIG för att jag ska orka ta tag i detta med att byta. Och sen ska ju alla blogginlägg föras över också….

Förra gången fick jag hjälp med det – när vi ”aftonbladetbloggare” skulle föra över våra blogginlägg till nya bloggportaler (buhuuuu!). Vi ville inte, men vi var tvungna. Alla vi som var ”oproffsiga bloggare” var tvungna att flytta ut, fast vi hade det så bra där.

Det är ju tråkigt att ha en blogg som man inte kan hantera på annat sätt än att skriva blogginlägg och lägga in bilder i blogginläggen. Hur jag fick till det med bakgrundsbild och resten, minns jag inte, men det gick. Då. Säkert fick jag hjälp av Islin, men hon finns ju inte mer…. 😦  Hon valde att lämna den hårda värld hon vuxit upp i. 😦 

Hon sitter säkert där uppe nu, på en molnkant, vickar med benen och suckar överseende över min okunskap….”Hej Islin! Hoppas du har det bra där i din himmel!”  Men du fattas mej…

Flera gånger har jag tänkt lägga in små reklamgrejer på min blogg för att, om möjligt, kunna tjäna en peng på mitt skrivande, men ”icke sa Nicke” – jag kan inte, förstår inte hur man gör. Och jag orkar inte ägna energi åt såna saker, eftersom det jag vill vill vill och har behov av, är att SKRIVA!!

”Varför skriver du en blogg??” frågade ”folk” mej förut. För att jag vill SKRIVA SKRIVA SKRIVA!!! I början struntade jag HELT i vem eller vilka, eller hur många, som läste den. FAKTISKT! Jag ville bara SKRIVA SKRIVA SKRIVA! Och jag tyckte det var jättebra att allt fastnade på nätet, eftersom kistan där jag låst in alla andra dagböcker är överfull och det får inte plats ett A4-ark till!

När man skriver här finns ju allt kvar! For ever. Kanske. Om det inte blir ett World Wide Datahaveri av något slag.

Det tog flera ååååår innan jag började tycka det var KUL med läsare – speciellt såna som tycker till. Alltså; Jag tyckte inte det var tråkigt med läsare, men jag tänkte inte ens faktiskt på att ”folk” läste min blogg. Det fanns inte i min hjärna, liksom. Jag bara skrev.

Jag minns när Islin (som jag lärde känna via bloggen) frågade mej hur många läsare jag hade, och jag svarade att jag inte hade en aning, och frågade ”hur vet man det?”. Islin skrev till mig att hon hade 19 läsare (då!) och hur jag skulle klicka för att hitta mina läsare….Jag skrockade (ja, faktiskt) för mej själv och tänkte ”Ha ha ha, jag har välan en 5 läsare kanske….” och så klickade jag mej till den uppgiften och fick fram att jag hade 200 läsare! Jag blev så förvånad. SÅ. FÖRVÅNAD. Och GLAD! Sedan dessa har jag kollat då och då….

….och tycker det är SKITKUL att ha läsare, och SUPERDUPERKUL när jag får uppskattning och ”folk” tycker om det jag skriver!

SUPERDUPERJÄTTEKUL! Och jag blir så GLAD av ”glada tillrop”! Glad ända in i hjärteroten.

För att skriva är ett BEHOV. Ett jättebehov! Jag mår inte bra när jag inte får skriva!

Jag mår toppen när jag skriver!

Men jag mår toppen när jag går i skogen med hundarna också, och det ska jag göra nu….

Snygg avslutning, va?

😉

 

 

Förbud mot att göra affärer /erviluca

Postat den

”Du borde inte få göra affärer!” suckar Mellan när jag berättar hur min senaste ”affär” gick till:

Jag tittade efter soffor på blocket, eftersom den soffa jag har håller på att falla sönder….

Oj, vad jag tittade, och kollade, och bläddrade vidare, och sparade, och höll på bland alla annonser på blocket.

Sen såg jag SOFFAN.

Delar av den här.

The Soff, liksom.

Den soffan provsatt jag på Mio för 6-7 år sen. Näe, inte just exakt DEN, förstås, men en SÅN.

Jag minns hur jag kröp upp i hörnan på soffan och bara njööööööt: Mmmmmmm.

Sen tittade jag på prislappen och onjöt. 😦

In your dreams, liksom.

Nu fanns den alltså på blocket för ett Billigt Pris. ”Nästan oanvänd. Fräsch”. Stod det.

Jag fick kontakt med säljaren, och vi mailade lite fram och tillbaka, men så kom inte pengarna jag väntade på….

Jag skrev det till säljaren, som menade att soffan troligen skulle vara kvar på blocket ett tag till, och hon skulle INTE sänka priset för den var verkligen VÄRD det pris hon satt. Skrev hon.

Så gick några dagar och så kom mina pengar, och jag mailade till säljaren, som meddelade att soffan var kvar.

Kvinnan sa att hon kunde ”ordna med transport”.

Men Guuuuud så bra! tänkte jag.

”Om du sätter in XXXXX kr på mitt konto, så kör jag hem soffan till dig sen”, sa hon.

”OKEY!”

”Vill du inte komma och titta på den först?” frågade kvinnan.

”Näe….jag vet hur den ser ut”….sa jag.

Typ.

Tyyyypiskt mig.

I förrgår kom Tanten själv med soffan i en hyrd bil!

Tanten var ca 70 år och i bilen satt också en liten skrutta på ca 14 år!

Jag trodde att det skulle komma några kraftfulla män med egen bil med släp eller något – inte att tanten själv skulle hyra en bil och slita och släpa med soffan……

Nåja.

När jag berättade allt det här för Mellan, sa han alltså:

”Du borde inte få göra affärer!”

Förbjud mej, liksom!

 

 

Wohoooo; Feber! /erviluca

Postat den

Det värker i hela kroppen, jag fryser och svettas om vartannat…jag kan inte sitta still eftersom varje led gör så ont…jag liksom kryyyper omkring i soffan, där jag ligger….

Jag bara MÅSTE ha feber, tänker jag.

Men så tänker jag på alla gånger då jag trott att jag har feber, men så har den jävla skit-termometern visat 37,0 grader, som en jävla svikare. Jag har avstått från att kolla tempen många gånger, eftersom jag vet att jag blir så besviiiiken.

Om man mår riktigt dåligt vill man ju ha feber! Eller hur? Det blir liksom som en bekräftelse på hur dåligt man mår! Och det är Ännu Mer synd om en! Och så blir det lite mer ”På Sanning”, liksom.

Efter en rörig natt med mycket  hosta, värk överallt och ont ont ont…..så smyger jag försiktigt ut i badrummet. Jag minns inte ens om vi har våra termometrar kvar – det var sååå länge sedan någon kollade tempen!

En temp är död. Batteriet är väl slut. Den andra är levande! It´s alive, liksom. Just den termometern är helt otrolig, för den har jag haft sedan 1862! Batteriet tar ALDRIG slut. Den är Den Trogne Riddaren i vått och torrt. Typ. Eller nåt.

Jag tar tempen:

Wohooooo! Jag HAR feber! Det  är nu bekräftat! Det är SANT och PÅ  RIKTIGT:

JAG ÄR SJUK!

PS. Man ska ju glädjas åt allt och fånga dagen och sånt….DS

………………………………………………………………………………………………………….

PS igen: Ja, jag förstår att du orolige och omtänksamme läsare undrar hur jag då gör med allt (gå ut med hundar, laga mat osv). Jag gör det ändå! A woman got to do what a woman got to do, liksom. DS.

…………………………………………………………………………………………………………

 

”Vuxet” vuxna och smådjur /erviluca

Postat den

 

Javisst ja! Jag skulle ju skriva ett inlägg om smådjuren på landet, när vi var små:

 

Grejen är att jag började tänka på hur vuxna är och beter sej, mot barn. Ofta tycker jag att vuxna beter sej lite arrogant, lite ”von oben-aktigt”, lite oförstående och lite kränkande.

Jag tror ingen vuxen VILL vara sån mot barn, men jag tror många fastnar i någon slags ”vuxenhet” , där dom glömt att dom själva varit barn – och hur det kändes – eller så har dom inte blivit förstådda själva som barn, och upprepar gamla mönster som är inlärda hur vuxen – barn-relationerna ska fungera. Många vuxna är nästa ”rädda” för att umgås med barn och ”vet inte hur man gör”…Men grejen är ju att ALLA har själva varit barn! Minns ni/dom inte?!?

Nåja.

”Dom vuxna” var ju rätt snälla mot oss vad gäller grannars hundar som kom in på ”vår” tomt på landet (som jag skrev i ett tidigare inlägg: https://erviluca.com/2013/08/15/hundut-skallningar-erviluca/#comments ).

Vi samlade också grodor i mängder, varje år, och hade i en stor balja. I denna balja hade vi X antal grodor VAR, jag och mina två systrar och vår kusin. Vi döpte dom och följde deras liv i baljan, och vi kände igen dom. Punkt. Men dom vuxna tittade lite överlägset på oss när vi höll på och pratade om våra grodor, och så sa dom: ”Näe, ni kan omöjligt känna igen grodorna!”. ”Johooo!” sa vi och tittade på Grodis, Grodanboll, Jocke, Pelle, Anna och Fjuttis, och VISSTE PRECIS vem som var vem. Då skrattade dom vuxna lite ”von-oben-sådär” och sa ”Neej du!”. Då kände jag hur det MORRADE inuti hela mej, och jag tänkte ”Dom fattar ju ingenting!!”.

Eller när vi kom hem med ett gäng halvdöda skadade harungar från skogen, och gick gråtande till Dom Vuxna och ville ha hjälp med hur vi skulle rädda dom. ”Det går inte! Det är lika bra att slå ihjäl dom, så dom slipper lida”, sa dom vuxna så kallt och hårt. Men vi ville ju iallafall FÖRSÖKA rädda dom. Varför kunde ingen vuxen förstå det? Vi lät ingen vuxen slå ihjäl dom, utan vi försökte på vårat sätt rädda harungarna, men dom dog en efter en….och vi begravde dom. Men vi försökte iallafall!

Jag har fortfarande så svårt för det där ”Det GÅR INTE! / Det är INGEN IDÉ” och överlägsna suckar eller ”lilla-gumman-prat”. Barn är otroligt kloka om man lyssnar på dom ordentligt. Det gäller bara att förstå deras tankebanor, som ofta är mycket RENARE och mer OFÖRSTÖRDA än våra.

Det viktiga är att vi LYSSNAR – inte UNDERVISAR eller STOPPAR.

Många vuxna är så upptagna med att sätta gränser och LÄRA UT, så att dom glömmer bort att barn kan mycket själva, och att dom utvecklas mer om dom får försöka själva. Visst behöver dom vägledning och handledning (och gränser) av och till, men däremellan kan dom mycket mer än vi någonsin anar!

Och det är viktigt att inte kränka barnen.

Jag minns känslan så klart – när ingen vuxen Lyssnade, på riktigt! Och förstod.

Man behöver inte få som man vill, bara någon lyssnar på vad man vill, och tar en på allvar.

 

Hund(ut-)skällningar /erviluca

Postat den

 Vilse i skogen 2013-08-10 011

När vi ska gå och sätta oss i bilen idag, efter skogspromenaden, skuttar Fiona i förväg. Jag går  i HELT ANDRA tankar, så jag märker inte det, så när jag tittar upp ser jag henne skutta iväg mot Bebyggelsen. Genast ropar jag ”FIOOONA!” och visslar. Hon kommer,  som en raket (hon är såååååååååååå duktig på att komma på inkallning), och jag pustar ut.

Sen får jag ont i magen av oro, eftersom jag ser att det står några kvinnor vid ”Bebyggelsen”, och jag ser framför mej (i min fantasi) hur dom kommer att stoppa bilen och fräsa att det ”FAKTISKT ÄR KOPPELTVÅNG!” och hela fadderullan. Idag känner jag mej så svag, så jag tror att jag kommer att börja gråta…. 😦 

….och så vill jag IGEN flytta till ”Landet utan koppeltvång”, för jag ORKAR INTE!

MEN, dom stannar inte bilen och dom skäller inte på mej: Jag pustar ut.

december -11  -- januari -12 048

Sen börjar jag tänka på hur det var när jag var barn. Höll ”folk” på så här då, och skällde på hundägare i tid och otid? Jag minns inte det, och vi hade ju hundar, som ibland ”for iväg” och skällde ut folk, utan anledning. Vi borde verkligen haft bättre koll på våra taxar, men det var inte så förr – det var liksom mer avslappnat och coolt.

Sen kommer jag att tänka på barndomen och hur vi var på vårt ÄÄÄlskade Lindris på somrarna (farmor och farfars jättefina lantställe i Roslagen – bättre finns/fanns inte!). Vi hade våra taxar; först en tax, sen två sen tre. Vår kusin hade en tax. Närmsta grannen hade först en collie (Pyret) och sen en collie till (Pontus, som jag äääälskade djuuuupt!). Nästnästa grannen hade tre hundar: En Grand Danois, en mellanpudel och en tax. Mellanpudeln var oberäknelig och inte så trevlig, taxen var en glad skit och Grand Danoisen var HELT UNDERBAAAR! Han hette Zorro och var svart.

Ibland dök Pyret upp på vår tomt, ibland kom Pontus och då blev vi ( tre systrar + kusin)  överlyckliga, och kastade oss över Pontus med KÄRLEK i mängder! När Zorro dök upp ropade alltid någon: ”ZORRO ÄR HÄR!!” och så rusade vi ut till honom och överöste också honom med tusen pussar och kramar. Jag minns inte att det fanns vuxna som stod och skrek: ”TA BORT HUNDEN!!” eller ”KOPPLA HUNDEN!!!” el dyl.  Inte ens när Zorro la en hög av Guds nåde på gräsmattan. HerreGud, man kunde tro att en ko skitig på gräsmattan!

Livet var så avslappnat och…lyckligt!

ALLA var lyckliga JÄMT!

Typ.

Eller nåt……

Och ingen skällde på varandras hundar. Iallafall inte på ”min gata”/i mitt liv.

Det var bättre förr….

………………………………………………………………………………………………………….

Det dyker upp fler minnen kring djur och barndomen när jag börjar, så det skriver jag om i nästa blogginlägg, så att inte det här blir för långt och jobbigt att läsa….för er stackare…. 😉

För många ord på samma sida kan bli jobbigt.

🙂

…………………………………………………………………………………………………………..

Fotnot (eller nåt):

Pontus sprang sedemera bort, och försvann, och vi flickor var nästan otröstliga; Vi älskade honom så (och vi tyckte inte grannen tog hand om honom bra). Jag skrev då en sång om det här (jag var ca 10 år då):

”Åh, min vän. Åh, min vän.

Det är en liten collie, som är både brun och vit.

Min vän, åh, min vän.

Han heter Pontus, och pappan hans Kosmos

och mamman hans Pyret

Han är så snäll och rar

Men för 1 år sen

sprang han bort, min vän

och han kommer aldrig tillbaka igen

Men nu har jag ju

fått en ny hund ju

Men jag längtar ändå efter Pontus

min vän.”

Tjusigt va?!

🙂