Man separerar/skiljer sej bl a för att man INTE samarbetar speciellt bra…troligen…

Sen, efteråt, när man INTE lever ihop längre, måste man VERKLIGEN kunna samarbeta!

”Ni måste kunna SAMARBETA för baaaarnens skull!” säger alla experter.

Men saken är ju den att man hade behövt kunna samarbeta för baaaaarnens skull, redan innan.

När ett litet barn föds, och alla känslor flödar, känner många nyblivna föräldrar, att de skulle kunna ”GÅ IGENOM ELD och FORSCERA HÖGA BERG” för detta lilla Underverk.

Man kan plötsligt offra sitt LIV för sitt lilla barn. Man blir en Tigerhona/en Lejonhane!

Man kan göra ALLT för sitt lilla barn!

Men sen blir det svårt. För att ”göra allt” innebär då att ändra sitt beteende, att ändra på sitt liv, att ändra sin livsföring, sådär som man sa innan att man INTE skulle göra: ”Ett barn behöver inte betyda att man förändrar något! Man kan ta med sig babyn, man kan träna som vanligt – INGET behöver förändras!”, säger många, som är utan barn.

Man ska inte ”bli som dom andra” – de där som förändrade sina liv helt för baaaarnens skull. SÅDAN ska man inte bli! Man ska förbli ”sig själv” och barnet ”får väl hänga med”….

Jojo!

Det kanske går, ett tag, med ETT barn.

Fast bara kanske.

Grejen är ju att NI/DOM borde tänka ”tvärtom”: ALLT förändras när man får barn: LIVET, TANKARNA, SÄTTET ATT VARA, INSTÄLLNINGEN TILL ALLT – allt!

Och inser man det, och förändrar sig vartefter förändringarna behövs, blir det enklare – om än svårt. Förändring är alltid svårt.

När man inser att man måste förändras, att tankarna tänker andra tankar, att kroppen har förändrats (iallafall för mamman), att själen öppnats och släppt in nytt ljus, att hjärtat blivit sårbart, att hjärnan tänker två – eller tio – varv till ur ett ”säkerhetsperspektiv”, som inte fanns där innan, osv så blir det lättare att acceptera de förändringarna som sker när man blir förälder.

Mamman TVINGAS in i Förändring med sitt stora hormonpåslag:  PANG, bah! Pappan SEEEGAR sig in – kanske under påhejande eller påkrävande av mamman. Kriser kan uppstå. Väldigt vanligt. Pappan ”förstår inte”. Mamman gråter av vanmakt över att han ”inte engagerar sig”. Pappan tycker allt ska vara ”som vanligt”, och fortsätter med sin hockeyträning 2 ggr/vecka. Mamman blir besviken.

Klassiskt beteende. Supervanligt. Skapar kriser. Skapar sår. Skapar frustration.

Kan skapa Början på Slutet.

Tyvärr.

Sexet dör för hon orkar inte, mellan amningarna och blöjbytena och nattvaken, och vill och kan inte inte älska med någon som är så ”dum i huvet” och ”bryr sig ändå inte om oss” och ”tänker bara på sig själv”.

Han tycker att hon bara bryr sig om babyn, och att hon blivit ”helt förändrad” sedan hon blev mamma, och han tänker att hon nog inte älskar honom längre och flyr ännu längre bort.

En ond cirkel skapas.

Vill det sig riktigt illa, leder dessa Skillnader till skilsmässa.

SEDAN ska man börja SAMARBETA.

För ”baaaarnens skull”.

Och då vaknar pappan! Han vill också ta del av sina barn! Han vill också bestämma! Han vill också ha sin beskärda del av barnen och deras tid.

Mamman står där och stampar, sur: Men han ville ju inte FÖRUT! Han spelade ju bara hockey och träffade kompisar och jobbade hela tiden! Komma här och komma!

Och dessutom vet han inget om barnen: Han vet inte att Lisa behöver snutte och napp på natten och vaknar en gång varje natt och då ska man stoppa in nappen och buffa lite på rumpan. Han vet inte att Lukas vill höra ”Pelle-sagan” varje kväll fast han hört den 100 gånger redan.

HUR ska hon kunna lämna bort sina små sköra babysar till den där pappan som inte agerat pappa tidigare?!?

Och så ska de komma överens dessutom!

”Det är mina barn också!” fräser han.

”Komma här och komma”, tänker hon.

Misstron är där från början. Tilliten saknas.

Kläderna, som barnen har på sig när dom byter hem är smutsiga, tänker hon. ”Kan han inte tvätta dom?!? Eller går dom i smutsiga kläder jämt hos sin pappa??”

Hon vill inte att han ska ha dom över påsklovet: ”Vad tror hon? Att barnen BARA är hennes eller?!?”

Kriget kan börja. Kriget som aldrig borde ha påbörjats. Kriget som hade kunnat förbli FRED om dom hade LYSSNAT på varandra från början, om dom hade PRATAT med varandra från början.

Vad synd att Kärlek blir till Misstro och t o m Hat.

Synd för barnen, som älskar båda sina föräldrar.

Dom föräldrarna som tänkte att dom kunde ”gå igenom eld” för sina barn, men som nu inte ens kan vara trevliga och tillmötesgående mot barnens VIKTIGASTE andra förälder.

Det viktigaste i ett barns liv är att dens föräldrar är lyckliga och mår bra! Så är du snäll mot dina barns mamma/pappa, så gör du barnen GOTT!

Men det klarar ni inte – ni som bråkar och härjar med varandra:

”Om bara HAN……!”

”Om bara HON……!”

Synd.

För barnens själar trasas sönder, skapta som de är av Två Bråkiga Typer.

Det viktigaste är ju egentligen inte att ha rätt, utan att det fungerar. Att det fungerar i livet för barnen och att de mår bra.

Eller hur?

Så lägg ner din prestige och lägg stoltheten åt sidan, fundera på vad du kan förändra hos dig själv, och inse att den förändringen kommer att göra så att dina barn får det lite bättre.

Och DET måste ju vara värt allt!?

Eller hur?

”Om jag inte fanns skulle mina föräldrar slippa bråka”, var det en liten kille som sa.

Och det stämmer ju, eller hur?!

Så vem bär Bördan….

….i slutänden?