RSS Flöde

Etikettarkiv: lilla

Spindeltankar /erviluca

Hugo och hundarna sept 13 001

Ser du SPINDELN?!?

*RYYYYYYYYYYYYSER*

DEN spindeln höll jag på att GÅ RÄTT IN I (!) igår i skogen!

Rätt. In. I.

När jag upptäckte den, rös jag så att jag nästan blev knässvag. Jag rös på ett obehagligt sätt, alltså.

Jag brukar gå samma runda i skogen varje dag. Det gjorde jag igår också, MEN när jag kom till det lilla berget såg jag en bärplockare som satt nedhukad bland lingon- och blåbärsbuskarna, så jag gick över berget En Annan Väg än jag brukar för att komma fram till Fiona fortare, som jag ropat ”STANNA!” till.

När jag SER folk i skogen kopplar jag nämligen mina hundar. Det är när jag INTE hinner ser dom som man blir utskälld, om man INTE hinner koppla hundarna.

Googlad bild, men så här såg den ut!

Jag kopplade Fiona och gick sedan några steg tillbaka för att koppla Milton också. Sen tänkte jag gå Den Vanliga Vägen, MEN fick då syn på SPINDELN! Den hade gjort ett ”vackert” STORT spindelnät mellan dom små granarna, som jag BRUKAR gå emellan. Så satt den där och STIRRADE, väntande på sina OFFER…..

*RYSER*

När jag insåg vad som KUNDE HA HÄNT – nämligen att jag KUNDE ha gått emellan dom små granarna och fått spindelnätet, OCH SPINDELN, på mej (!!!) – dog jag nästan, av bara TANKEN.

Sen gick jag lääänge och tänkte på hur jag skulle ha reagerat, och hur mycket jag skulle behöva få (i pengar) för att våga ta i en sån där spindel. SMÅ spindlar kan jag ta i. Dom är fortfarande fula, men inte läskiga. Stora spindlar….*ryser*.

Jag funderade på 1 miljon. Skulle jag ta i en sån där spindel för 1 miljon?

Ärligt talat kunde jag inte bestämma mej om jag skulle klara av det, för så fort jag tänkte på att TA I en sån där äcklig spindel, så nästan kräktes jag! Av ryset.

Usch!

 

 

Annonser

Att prata /erviluca

Postat den

 

Det gör jag ju i mitt jobb, men jag pratar alltid om andra, eller, rättare sagt: Jag pratar FÖR ATT andra ska må bättre/må bra/komma vidare – aldrig för att jag själv ska må bättre/komma vidare.

Hjärnan jobbar som en idiot för att ”hitta rätt” och ”hitta utvägar” eller bara ”rätta vägar”.

Ibland vet man liksom inte om det Hjälper….för människor är så….”lojala”….på nåt vis.

Ibland säger dom att det är jättebra och att dom kommer vidare och att det vi gör hjälper, men ofta kör vi bara på…liksom.

Och så kan jag tänka: ”GJORDE jag något?! HJÄLPTE jag?! Var jag till HJÄLP?? Sa jag något som var NYTT och UTVECKLANDE??” Ibland tänker jag: ”VAD KAN JAG SOM INTE ANDRA KAN??”.

När man jobbar med sin hjärna och med sina tankar och psykologiska skeenden, och har gjort det i ”hundraelva år”, så vet man till slut inte vad som är ”normalt” att VETA och som är ”Onormalt” att veta (ha ha ha!), näe, jag menar: Vad som är Speciellt/Proffsigt. För  Det Proffsiga blir liksom ”normalt” och jag kan ibland tänka (”Vet inte ALLA det här??” Men det gör dom inte. Grejen är att komma ihåg vad andra INTE vet, och lägga till det….Pust, liksom).

När jag tex för ett par dagar sedan sa till en kille att ”de första åren i ett barns liv är de absolut viktigaste i en människas utveckling och därför är det så viktigt att de blir bra och att man är en närvarande och kärleksfull förälder….bla bla bla” och killen reagerade med att säga: ”JAHAAAA!?! Jag trodde tonåren var viktigast?!”. Och där satt jag  och tog för givet att ALLA vet att de första åren i ett barns liv är De Viktigaste….. Typ så.

Men det var inte DET jag ville ha fram jag tänkte skriva om: Jag tänkte skriva om hur SKÖNT jag tycker det är att prata av mej, och att jag GLÖMMER det ibland. Eller väldigt ofta.

Jag glömmer OFTA – nästan alltid – bort mej själv!

Stackars lilla mej själv!

Jag har så FULLT UPP med att hjälpa andra att hitta dom rätta vägarna i livet, att jag själv hamnar på någon slags vändplan, där jag bara står och stampar, som en vilsen kattunge….Nä, inte kattunge! Eeeeeh…. Helt vilsen. Jag står och stampar där helt vilsen, helt enkelt.

Igår ringde jag en kompis. Vi pratade ditt och datt och ingenting och allt, sådär skönt oreflekterat och ogenomtänkt. Bara att få säga att någon är en ”skitkorv” eller en ”jävla störd idiot”, utan att förståååååå den, var så JÄVLA skönt! Att prata om saker på ett ”normalt” sätt, UTAN att vara klok.

Puh! Liksom.

Jag borde göra det oftare.

Fast jag orkar inte.

Och det är DET som blir problemet; Att på kvällen när jag kommer hem från jobbet, så orkar jag inte. Dessutom hatar jag att prata i telefonen – jag blir mest bara stressad av det. Därför borde jag TRÄFFA ”normala personer” utanför jobbet, men det gör jag inte. För ”folk” gör inte så. ”Folk” = jag, går hem efter jobbet och är sen med FAMILJEN = man/fru och barn. Men om man inte har någon man/fru så är man ENSAM, och pratar inte med någon….

…jo, KANSKE med sina barn, men det är ju inte SAMMA SAK! Dom är man ju förälder åt!

Så…..

Vad ville jag säga med det här egentligen?

Jo, hur viktigt det är att PRATA:

Prata skit, prata bajs, prata kul, prata klokt, prata psykologiskt, prata glatt, prata fult, prata dumt, prata prata prata prata….

Och en sak till:

Att lyssna är rätt viktigt också. Men det KAN jag, och GÖR jag.

Fast i problemrelationer är det ofta DET som felar. Ingen LYSSNAR. På riktigt.

Men det får bli ett annat blogginlägg.

 

Nu ska jag åka och jobba!

Bays!

🙂

Ibland (rätt ofta…) blir jag så trött på mej själv! /erviluca

Postat den

 

Kan man liksom inte få VILA ifrån sej själv ett tag? Ta en paus liksom. Gå ut och andas, eller nåt!

Jag blir så trött på mej själv ibland, att jag skulle vilja springa ifrån mej, göra slut, gömma mej ifrån mej själv……

…. men DET GÅR INTE! Jag är fastnaglad vid mej själv, som om jag vore fastsatt med handbojor.

Usch!

Det är småsaker som är så KNÄPPA som jag gör, och som jag upprepar, fast jag bestämt mej för att INTE….!

Eller lite större saker som jag inte tar tag i, eller förstår, eller klarar av…som gör mej TOKIG!

Jag MÅSTE ju! Jag är ensamstående  med ALLT ansvar över mej själv  och mina barn. JAG MÅSTE!

Skit! säger jag till mej själv: ”SKITKÄRRING!”

Eller nåt.

”Idiot! Hur tänkte du?! You did it again, liksom!”

Ibland svarar jag: ”Förlåt. Jag tänkte inte…”

”Men det är ju DET du ska göra, har vi ju kommit överens om: TÄNKA EFTER FÖRE! Varför gjorde du inte det!?!?”

Och så har jag ingen förklaring. Eller; ingen BRA förklaring.

Så då står jag där och skäms! Och är arg på mej själv. Sur. Irriterad. Har lust att göra SLUT!

Men det går inte!

😦

Eller så svarar jag:

”Jag TÄNKTE faktiskt! Jag tänkte jättemycket! Men det gick inte ändå!!”

Och då börjar jag undra om det är något fel därinne i hjärnkontoret någonstans…..

Någon liten bokstavskombination kanske?

Det vore rätt skönt att få den förklaringen: ”Nej, du/jag kan inte såna här saker för den lilla biten i hjärnan som sköter detta, är tom!” Det är NADA där! ”

Då skulle jag kunna klappa mej själv på huvudet och säga: ”Sååååja, det gööör inget att du klantade till det IGEN, för du kan faktiskt inte bättre. Det är hålet i hjärnan som gör det. Det är tomt där! Du måste be någon om hjälp. Någon som har något DÄR i hjärnan, typ!”

Fast det är ett hålrum där också. I hjärnan. ”Be-om-hjälp-biten” fungerar icke!

Där är det också ett hål. Helt tomt.

Jag försöker: ”Kan du hj….hjä…..hjäl…..&/%5¤/%/&%(….”

Näe, det GÅR INTE!

Shit!

Det är bara att sätta sej ner och…..

….grina!

Typ.

För lämna mej kan jag ju inte. Ge upp, liksom.

Det är helt hoppLÖST.

Typ.

😦

 

 

Alltför många vuxna har glömt hur det är att vara barn /erviluca

Postat den

ALLTFÖR många vuxna har HELT GLÖMT hur det är/känns att vara barn.

Jag vet inte VILKEN DAG det händer i Dom Vuxnas liv, men plötsligt har alla känslor och tankar från att dom var barn, försvunnit. Kanske det sker när dom själva blir föräldrar – jag vet inte, för jag har inte hamnat där själv än, och troligen kommer jag aldrig att hamna där, eftersom jag är så pass gammal – anses SUPERVUXEN i år sett – men kan LÄTT förstå en liten människas tankar och känslor….

…och MINNS tydligt hur det kändes, och var, att vara en lite mindre människa.

Det är som om många vuxna tror att barn är ett annat folk! Och ändå har dom tillhört det ”folket” själva!

Idag sa en Vuxen pappa till mej: ”Det ingår i barns personligheter att JÄVLAS med dom vuxna!”.

”Eeeeeh….VA?!?” sa jag.

”Ingår det i Vuxnas personligheter att jävlas med barn också??” tänkte jag sedan.

Men jag sa det inte.

Jag sa istället: ”Vilket otroligt tråkig inställning till barn. Som om dom vore en annan ART. Dom är faktiskt människor – inte helt färdigutvecklade, och dom behöver lära sej MER och vi behöver undervisa dom på olika sätt…

……men att det skulle ingå i dom att JÄVLAS med oss – näe!!”

Usch, vilken tråkig inställning.

Barn som behandlas gott; med kärlek, omtanke och ömhet, omvårdnad, lagoma gränser och värme…. jävlas inte!

Barn är nyfikna, vill lära mer (om livet), vill undersöka livet, vill upptäcka, vill VIDARE, vill PRÖVA PÅ! Och i detta måste vi ibland stoppa och hindra, för att dom inte ska skada sej, eller andra, hjälpa till och/eller ”undervisa”. Är det då dom anses ”jävlas” med oss??

Jag tycker man ska visa samma respekt för en liten människa som för en stor. Man ska som vuxen förstå att den lilla människan inte kan lika mycket, är inte färdigutvecklad och behöver lära sej, och utifrån den kunskapen (som den vuxne har) ska man bemöta den lilla människan med samma respekt som man bemöter alla andra människor.

För jag utgår ifrån att man möter sina medmänniskor med respekt.

Ibland blir jag så beklämd när jag hör hur människor är mot varandra, och speciellt hur vuxna kan vara mot barn.

Det var bara det jag ville säga.

För nu.

 

Tänk att så lite kan göra så mycket…/erviluca

Hon går ganska långt framför mej, men ändå stannar hon till och håller upp dörren åt mej när jag ska in. Hon ler ett kort leende när jag säger ”TACK!”. Jag känner mej glad av detta lilla.

🙂            🙂            🙂            🙂            🙂            🙂            🙂            🙂            🙂            🙂

Jag har aldrig sett mannen i fråga, men när jag kommer cyklande med cykeln full av kassar i både cykelvagnen och på styret, ler han emot mej och säger ”HEJ!”. ”Hej!?” säger jag tillbaka, förvånat, och ler. Vem är det? tänker jag sen. Känner jag honom? Men egentligen spelar det ingen roll, för leendet och ”Hejet” får mej att vara glad i flera timmar efteråt.

Tänk vad ett ord eller ett leende kan lysa upp ens dag!

När man förstår det, och får känna av det, borde man ständigt ”ge tillbaka” genom att sprida både leenden, upphållna dörrar, komplimanger och små ”hej” hit och dit, för OM det kan lysa upp någons dag, precis som det lyser upp min, är det värt ALLT.

Och det kostar inget, och kräver ingen större ansträngning.

🙂

 

En massa idéer och tankar /erviluca

Postat den

Ibland är det så mycket jag vill skriva om så att det blir värsta ”seriekrocken” i huvudet, och ingen ordning på någonting. Så nu måste jag vänta på att bärgningsbilen ska komma, och på poliserna och brandmännen, som ska reda ut allt , och ta bort en bil i taget , och fixa och dona.

SEN blir det väl lite ordning igen. Där inne. I skallen.

Eller så måste Idéerna och Tankarna bara lära sej att ställa sej i kö, och vänta på sin tur. Nu trängs dom och bråkar och skriker ”JAAAAG vill vara först!!” och jag bara låter dom hållas….

Jag måste bli strängare mot Idéerna alltså. Eller nåt.

Rynka ögonbrynen och säga: ”Men den VAR faktiskt först! Du får vänta!”

Men tänk om DEN andra idén är roligare, och mer spännande, och har bråttom ut?!?

Den kanske borde få Förtur! Den kanske handlar om Nuet!? Den kanske är en Nyhet!!

Det är inte lätt att vara fylld av idéer, tankar och fantasier!

Stackars stackars lilla mej….

😉