Hur trött på sej själv kan man bli?!

I söndags hjälpte mina systrar mej att städa, möblera om och rensa i lägenheten. Det innebar att det blev en hög med grejer som skulle till tippen. Eftersom det var sent när vi var färdiga med allt, bestämdes det att jag och någon av sönerna skulle åka till tippen med allt dagen därpå, dvs måndagen.

Måndagen kom och Storing och jag lastade allt i bilen och körde ut till tippen: STÄNGT på måndagar. Tyyyyyypiskt! Den full-lastade bilen fick vänta ett dygn. På parkeringen. Hemmavid.

Tisdagen kom och jag och Mellan åkte ut till tippen. ”Kommer det att ta lång tid?” frågade Mellan när vi åkte ut. ”Näe, det är ju inte sååå mycket…en halvtimme kanske”, sa jag och hade då glömt bort att jag är ju…JAG!

När vi kom fram kollade jag igenom dom svarta sopsäckarna för att försäkra mej om att rätt saker hamnade i rätt container. Nehej du! Det var en röra av Guds nåde, kan jag säga, och jag fick först sortera om allt. Hej och hå! Kanske amerikaner (lillsis) inte är så bra på sånt där; vad som liksom ”hör ihop” när man ska sopsortera….?

Så körde vi igång. Jag var sopsorterarledare: ”Det ska DIT! Den ska DIT!” Mellan bar och slängde. Jag med, förstås.

Plastförpackningar och tidningar låg längst bort i Hörnet av tippen. Vi traskade dit med varsin påse/säck. Jag kastade plastförpackningar, Mellan tidningar. När vi är färdiga kändes det TOMT, på något sätt….Konstigt tomt…..”Var är bilnyckeln?!?” Jag tittade på handen…”VAR FAAN ÄR BILNYCKELN??”.

Jag hade inga fickor på kläderna (fyfan för tjejkläder som ofta är utan fickor!!) så jag satte bilnyckeln som en ring på fingret. Nu satt den plötsligt inte där.

”Jag måste ha kastat den bland plastburkarna!” sa jag och försökte kika ner i hålen till den otroooligt STÄNGDA containern. Den var rätt nytömd så det var bara våra plastsaker, och lite till, där nere på botten.

”Hur FAAN kan man slänga sin bilnyckel?!?” frågade Mellan.

”Det var ju inte med FLIT!” försökte jag försvara mej.

Vi kollade i varje hål i containern men såg inget.

”Jag går och hämtar personalen. Dom kan säkert öppna containern”, sa jag och tänkte att jag kan väl inte vara den första som slänger bilnycklar, eller ”fel saker” i en container. Troligen händer det varje dag, tänkte jag, tröstande till mej själv.

Jag gick till personalen och berättade vad som hänt. Dom såg ut som… två UFO:n: ”Eeeeeeh, VA?!? Näe, dom går inte att öppna! Det går inte! Öööööh!”. HerreGud! Dom såg ut att vara tappade bakom vagnar, båda två. En sak som slängts fel kan väl inte vara helt ovanligt!?

Den ena ”ryckte upp sej” och följde med mej till plastsopcontainern för att titta. Han stod där och stirrade en stund. Sen försökte han lyfta på locket. Det var DYNGTUNGT. Det gick inte. ”Har ni ingen kofot?” frågade jag. ”Jooo, men det går nog inte att få upp det ändå…”, svarade Tippkillen. Till slut hämtade han en sopkvast (!). Så stack han in den i ett av hålen och stod där och petade en stund. Det var ju väldigt snällt, men själv kände jag att stället borde vara fullt av metallstänger mm som man kan bända upp locket med. Och var var kofoten? Killen fortsatte en stund att peta på plasburkar och påsar i botten av containern och jag kikade in i ett annat hål för att försöka se bilnyckeln. Nada framgång.

Killen gick för att hämta kofoten. Jag väntade och vaktade, så att ingen skulle komma och slänga plastsaker ovanpå mina. Killen kom tillbaka. Näe, det funkade inte med kofoten heller. Tipptjejen kom efter en stund med någon slags långt knipverktyg som hon stoppade in och började flytta på plastsakerna hit och dit för att hitta nyckeln. Jag stod och kikade in i ett annat hål, för att försöka SE den. Pust! Hålet var högt upp så jag fick stå på tå. Hittade en stor sten som jag ställde mig på istället. Tjejen petade och petade och plockade. Det måste ha varit jobbigt för armen…

Killen frågade flera gånger om jag inte glömt nyckeln i bilen: ”Många som tror att dom tappat nyckeln hittar den sedan i tändningslåset….”, sa han. ”Näe, jag är nästan 100 % säker på att jag satte den på fingret, som en ring”, sa jag. Sen börjar jag fundera på om nyckeln kan ha åkt av i papperscontainern, eller i värsta fall Brännbart (för den var överfull med allehanda saker som var STORA och ibland VASSA…). ”I så fall är det kört!”, tänkte jag.

Vad skulle jag göra då?  Tjuvkoppla? Men sen då? Och förresten kan jag inte tjuvkoppla, utan då skulle jag vara tvungen att fråga runt bland alla män som var där och kastade saker. Ringa låssmed? Ringa bärgare? Jag såg tusentals kronor segla iväg – pengar jag inte har…

Jag gick till papperssopcontainern och försökte kika in. Det gick inte.

Efter en lång stund, och då tjejen plockat igenom ALLT vi slängt utan framgång, konstaterade jag att det var kört. Funderade hela vägen tillbaka till bilen vad jag skulle göra….Jag öppnade bakluckan för att se om jag kanske inte tappade nyckeln där (där alla sopor låg)….och där låg den! På höger sida längst bak…sådär lite retsamt.

Jag blev lättad och skämdes! Jag vet inte vilken känsla som var starkast.

Jag gick fram till tippenkillen och tackade (igen!!) och visade nyckeln: ”Jag hittade den! I bilen!”. Sen bad jag om ursäkt, och sa att jag skämdes. Och så tackade jag igen. Och skämdes.

När vi åkte hemåt , i bilen, sa Mellan:

”Det tog inte en halvtimme….”.

😛