RSS Flöde

Etikettarkiv: mej

Nytt jobb idag /erviluca

 

Idag började jag på nytt jobb.

När man börjar på nytt jobb känner man sej snurrig och förvirrad. Man hälsar på folk hit och dit, och samtidigt som man hör namnet så glömmer man det.

Så ÄR det.

Ibland hälsar man på samma person flera gånger.

Alla arbetsplatser (eftersom jag varit på alla…. *harkel*) har sina ”egna ord” för saker och ting – såna där ord som dom tror är allmängiltiga och som dom säger som om ”allabordeveta”. När jag var ung och ville verka klok, sa jag inget när såna där ord dök upp, utan tänkte att jag nog skulle lära mej till slut…

Nu när jag vet att jag VET, och är mycket tryggare, så kan jag säga till när jag inte förstår. Det är skönt. Jag skiter i om jag verkar dum, för jag vet ju att jag inte är det!

Det var så skönt att få ett eget rum! Det har jag inte haft på flera åååååår! Varken på jobbet eller hemma faktiskt. Jag bara satt i mitt egna rum och njöööööööööt, en stund idag. En trevlig kvinna kom och bad om ursäkt över att dom ”lämnade mej”, men jag sa att det bara var skööönt, för jag satt och bara njöööööt i Mitt  Eget  Rum.

Sen möblerade jag om det, men det blev inte så bra, så jag får fortsätta flytta runt möblerna i morgon och se om jag kan hitta en bra lösning på att både ha det som kontor och samtalsrum.

Ny mobil fick jag . Nej, inte ”ny”,  och inte ”fick”, men typ. Det innebär att jag måste lära mej den. Varje gång jag ska lära mej en ny sån där teknisk sak, blir jag lite trött. Pust! Jag skulle gärna vilja ha samma samma samma hur länge som helst, för när jag väl lärt mej en mobil helt, så är det så sköööööööööööööööönt, men det tar TID. För jag tycker inte mobiler är det roligaste som finns, så jag har ingen lust att hålla på med den hur mycket och länge som helst. Jag är liksom inte så NYFIKEN på mobilen – jag vill bara att den ska funka för det den är till för, nämligen att prata i den och att SMS:a med den. Resten skiter jag i. Jo, väcka mej på morgonen vill jag också att den ska kunna göra. Sen får det va!

ALLA telefonnummer jag hade i min förra mobil är puts väck. Jag tänkte inte på att jag skulle spara dom, eller skriva ner dom – glömde liksom. Men världen går ju inte under för det. Folk finns ju liksom ”överallt”; på FB, på twitter, Instagram, hotmail osv osv osv. Sen kan man ju träffa folk ”på riktigt” också.

Det är många trådar jag ska hålla i på skolan. Jag ska hålla i ”den gruppen”, utveckla ”den handlingsplanen”, ringa den och den och den, prata med den etc. Idag kändes det som en enda röra, alltihop, men så ÄR det ju från början. Sen blir det mer ordning och gripbart. Övergripbart (är det ett ord?).

I den bästa av världar hade jag önskat att jag hade fått ha hundarna med mej också. Men det går ju inte. Jag längtar efter dom när jag inte är med dom.

Vilse i skogen 2013-08-10 063

Dom fick iallafall en promenad INNAN jobbet, en promenad VID LUNCH och en promenad  när jag kom hem EFTER jobbet. En promenad är kvar. Fiona var så glad när jag kom hem, så att hon nästan slog knut på sej själv av lycka, och sen när vi gick promenaden tog hon hela tiden små lyckoskutt mot mej och glittrade med ögonen och drog upp ena mungipan (som hon gör när hon är riktigt glad). Det är sååå härligt att vara så älskad!

Nu ska jag sjunka ner i min bajsbruna soffa med sitt härliga gos-hörn och titta på något intelligensbefriat TV-program! Såna program Äger när man använt hjärnan intensivt på dagen.

😉

 

Annonser

En obstinat medelålders tonåring /erviluca

*lyssnar-på-Westlife-och-blir-alldeles-kärlekstörstande*

Näe, faan, nu vill jag bli lite kär igen! Nu räcker det med ensamliv. Tack för mej, nu flyttar jag ut från det. Ensamlivet alltså.

”Men du måste ju gå UT om du ska hitta nån”, sa Någon.

”Äsch tväsch! DET har jag ju ingen lust med! Alls. Jag vill vara HEMMA!”

*suckar*

Jag har ju redan varit ”ute” så mycket att jag blivit mätt på det. Stoppmätt. Jag har VERKLIGEN fått ”dansa av mej” och ”dricka av mej” och sånt. ”Festa av mej”. Jag är KLAR med det. Jag har VERKLIGEN INGEN lust att gå ut och sätta mej i någon bar, eller på något dansställe för att ”finnas där ute/vara tillgänglig”.

Och OM jag anstränger mej så mycket att jag gör det EN gång, och Riddaren INTE dyker upp, utan jag ska ”ha kul ändå” (när jag mest bara vill gå hem och lägga mej i soffan och gosa med hundarna), så blir det rätt så jobbigt, för då måste jag ju gå ut EN GÅNG TILL. Typ.

Pust!

Hela min ungdom dansade jag och festade, och sen blev det ett liiiitet glapp däremellan, när Äldste Sonen föddes, men eftersom jag ”blev” singel rätt fort därefter (när han var 4 månader gammal), fortsatte jag gå ut och dansa och festa och tyckte verkligen att det var KUL, och jag ”gav järnet” jämt! Näe, inte varje dag, förstås, men säkert varannan helg iallafall. DET är ju rätt mycket, eller hur?! I 10 år! Det är rätt länge, eller hur?

Jag träffade massor av killar/folk och ”visade upp mej”.

Men jag gjorde det FÄRDIGT.

Jag orkar inte en gång till!

Jag vill att HAN ska komma ridande på en svart (eller vit?) springare till MIN dörr. Fast DET blir nog lite knepigt. Han får nog INTE in Springaren i hissen…om ens hissen håller för en häst (?). Då kan han väl komma gående då. Fast å andra sidan, så kanske jag blir lite snopen om Han plötsligt ringer på min dörr, jag öppnar och han säger: ”Här är jag!” Och jag frågar ”VEM?”. ”Din riddare”.

Hm, då blir jag nog lite misstänksam, om han rymt ifrån….någonstans. Finns Säters mentalsjukhus fortfarande?

Han kan väl kontakta mej via FB!

SÅ kan riddare också få komma!

Eller så kan han börja prata med mej när jag tar (inte snor/tjuvar, utan sträcker mej efter en 1,5 liters mellan-) mjölk på ICA. DET skulle vara kul. Han behöver ju inte säga att han är ”Riddaren” DIREKT, sådär, utan det får jag inse själv efter ett tag. Räkna ut, liksom.

För ORKA gå ut och leta liksom.

Pust!

Jag är som en förvuxen tonåring; Lite obstinat, envis och trött. Det låter charmigt va?! Vem vill inte ha en sån?!

Du är riddare. JAG är en obstinat medelålders tonåring. Perfect match.

*host host host host host*

Ha ha ha!

Schema och struktur /erviluca

Jag tror jag måste göra ett schema över mina aktiviteter. Annars flyter saker och ting iväg och det blir inget av något.

Jag måste S T R U K T U R E R A  min tid, och skriva upp det. VAD ska jag göra NÄR, liksom.

Jag ska skriva in jobb, promenader, simning, skrivande (och VAD jag ska skriva – bok eller blogg?), matlagning och allt annat hemarbete. Det kanske blir skittråkigt, eller så blir det jättebra. Vi får väl se.

När jag hade dagbarn ”för hundra år sedan” – 5 dagbarn från 8 månader till 2,5 år (+ Äldste Sonen, som då var ca 1,5 år) – strukturerade jag upp dagarna jättenoga. Trots att jag då aldrig hade jobbat på dagis, blev strukturen sådan som dom flesta dagisar lägger upp sina tider och aktiviteter på. Det var väldigt viktigt att göra så, för att skapa trygghet i den lilla barngruppen och för att mina dagar skulle bli övergripbara – för att det skulle fungera helt enkelt.

Jag var dagmamma för att jag inte kunde tänka mej att lämna bort mitt eget barn (och för att jag älskar barn också, givetvis). Jag kunde INTE tänka mej att lämna min Solstråle på dagis, då. Han var 3 år när han fick börja på dagis. Men det var inte det jag skulle skriva om nu.

Struktur, scheman, tider, ordning och reda. DET ska jag börja med. Nu.

Jag funderar på att överhuvudtaget bli en Ordning- och Reda-typ……ha ha ha ha ha ha ha ha!

Jag är ju i själ och hjärta en Konstnär!

Jag har en Konstnärs-själ. Har jag insett.

Helst vill jag krypa undan i någon håla och sitta där och skriva,  glömma bort att både tvätta, städa och tvätta mej, glömma bort att äta och bara dricka rött viiiiin, som Någon – förhoppningsvis min tåliga och härdade manfru – kommer med regelbundet. Och lite god mat också.

SEN, när jag SKRIVIT FÄRDIGT (inte skrivit färdigt BOKEN, utan skrivit Färdigt för att jag KÄNNER för det), ska jag komma ut ur hålan/rummet och då ska jag behöva slappna aaaav lite, umgås med människor kanske….ta promenader med hundarna (som min manfru skött under tiden då jag varit tvungen att få utlopp för min konstnärliga ådra).

Va?! Är jag inte man och lever på 1700-talet?? Åååå, neeeej!

Va?! Är jag kvinna och ensamstående och jobbar heltid och lever på 2000-talet. Shit bah!

Booooooring.

Eftersom jag Lever i Verkligheten måste jag alltså schemalägga min tid.

Strukturera.

DET ska jag göra….

…i morgon!

 

 

Jag vill ju bara skriva! /erviluca

Jag funderar på att ”fixa till” min bloggsida lite, göra den lite snyggare, fräscha upp den….Sätta in en bild på första sidan…Göra den lite mer ”inne”, eller nåt…

Men hur jag än rådbråkar min hjärna så förstår den inte hur man ska göra, vad det menas med alla dataord, som ibland är engelska och ibland svenska. Det är ingen helt lätt sida att förstå; WordPress. Det var lättare när jag bloggade på Aftonbladets bloggsida. Den var väldigt lättförståelig.

Ibland har jag tänkt byta bloggportal, men det finns ju femtusen stycken (!), eller nåt sånt. Jag vill ha en ENKEL och LÄTTFÖRSTÅELIG för att jag ska orka ta tag i detta med att byta. Och sen ska ju alla blogginlägg föras över också….

Förra gången fick jag hjälp med det – när vi ”aftonbladetbloggare” skulle föra över våra blogginlägg till nya bloggportaler (buhuuuu!). Vi ville inte, men vi var tvungna. Alla vi som var ”oproffsiga bloggare” var tvungna att flytta ut, fast vi hade det så bra där.

Det är ju tråkigt att ha en blogg som man inte kan hantera på annat sätt än att skriva blogginlägg och lägga in bilder i blogginläggen. Hur jag fick till det med bakgrundsbild och resten, minns jag inte, men det gick. Då. Säkert fick jag hjälp av Islin, men hon finns ju inte mer…. 😦  Hon valde att lämna den hårda värld hon vuxit upp i. 😦 

Hon sitter säkert där uppe nu, på en molnkant, vickar med benen och suckar överseende över min okunskap….”Hej Islin! Hoppas du har det bra där i din himmel!”  Men du fattas mej…

Flera gånger har jag tänkt lägga in små reklamgrejer på min blogg för att, om möjligt, kunna tjäna en peng på mitt skrivande, men ”icke sa Nicke” – jag kan inte, förstår inte hur man gör. Och jag orkar inte ägna energi åt såna saker, eftersom det jag vill vill vill och har behov av, är att SKRIVA!!

”Varför skriver du en blogg??” frågade ”folk” mej förut. För att jag vill SKRIVA SKRIVA SKRIVA!!! I början struntade jag HELT i vem eller vilka, eller hur många, som läste den. FAKTISKT! Jag ville bara SKRIVA SKRIVA SKRIVA! Och jag tyckte det var jättebra att allt fastnade på nätet, eftersom kistan där jag låst in alla andra dagböcker är överfull och det får inte plats ett A4-ark till!

När man skriver här finns ju allt kvar! For ever. Kanske. Om det inte blir ett World Wide Datahaveri av något slag.

Det tog flera ååååår innan jag började tycka det var KUL med läsare – speciellt såna som tycker till. Alltså; Jag tyckte inte det var tråkigt med läsare, men jag tänkte inte ens faktiskt på att ”folk” läste min blogg. Det fanns inte i min hjärna, liksom. Jag bara skrev.

Jag minns när Islin (som jag lärde känna via bloggen) frågade mej hur många läsare jag hade, och jag svarade att jag inte hade en aning, och frågade ”hur vet man det?”. Islin skrev till mig att hon hade 19 läsare (då!) och hur jag skulle klicka för att hitta mina läsare….Jag skrockade (ja, faktiskt) för mej själv och tänkte ”Ha ha ha, jag har välan en 5 läsare kanske….” och så klickade jag mej till den uppgiften och fick fram att jag hade 200 läsare! Jag blev så förvånad. SÅ. FÖRVÅNAD. Och GLAD! Sedan dessa har jag kollat då och då….

….och tycker det är SKITKUL att ha läsare, och SUPERDUPERKUL när jag får uppskattning och ”folk” tycker om det jag skriver!

SUPERDUPERJÄTTEKUL! Och jag blir så GLAD av ”glada tillrop”! Glad ända in i hjärteroten.

För att skriva är ett BEHOV. Ett jättebehov! Jag mår inte bra när jag inte får skriva!

Jag mår toppen när jag skriver!

Men jag mår toppen när jag går i skogen med hundarna också, och det ska jag göra nu….

Snygg avslutning, va?

😉

 

 

Förbud mot att göra affärer /erviluca

Postat den

”Du borde inte få göra affärer!” suckar Mellan när jag berättar hur min senaste ”affär” gick till:

Jag tittade efter soffor på blocket, eftersom den soffa jag har håller på att falla sönder….

Oj, vad jag tittade, och kollade, och bläddrade vidare, och sparade, och höll på bland alla annonser på blocket.

Sen såg jag SOFFAN.

Delar av den här.

The Soff, liksom.

Den soffan provsatt jag på Mio för 6-7 år sen. Näe, inte just exakt DEN, förstås, men en SÅN.

Jag minns hur jag kröp upp i hörnan på soffan och bara njööööööt: Mmmmmmm.

Sen tittade jag på prislappen och onjöt. 😦

In your dreams, liksom.

Nu fanns den alltså på blocket för ett Billigt Pris. ”Nästan oanvänd. Fräsch”. Stod det.

Jag fick kontakt med säljaren, och vi mailade lite fram och tillbaka, men så kom inte pengarna jag väntade på….

Jag skrev det till säljaren, som menade att soffan troligen skulle vara kvar på blocket ett tag till, och hon skulle INTE sänka priset för den var verkligen VÄRD det pris hon satt. Skrev hon.

Så gick några dagar och så kom mina pengar, och jag mailade till säljaren, som meddelade att soffan var kvar.

Kvinnan sa att hon kunde ”ordna med transport”.

Men Guuuuud så bra! tänkte jag.

”Om du sätter in XXXXX kr på mitt konto, så kör jag hem soffan till dig sen”, sa hon.

”OKEY!”

”Vill du inte komma och titta på den först?” frågade kvinnan.

”Näe….jag vet hur den ser ut”….sa jag.

Typ.

Tyyyypiskt mig.

I förrgår kom Tanten själv med soffan i en hyrd bil!

Tanten var ca 70 år och i bilen satt också en liten skrutta på ca 14 år!

Jag trodde att det skulle komma några kraftfulla män med egen bil med släp eller något – inte att tanten själv skulle hyra en bil och slita och släpa med soffan……

Nåja.

När jag berättade allt det här för Mellan, sa han alltså:

”Du borde inte få göra affärer!”

Förbjud mej, liksom!

 

 

I had a dream…. /erviluca

Postat den

 

Jag stod i ett omklädningsrum, var hyperstressad och skulle byta om till en speciell dräkt som jag skulle ha när jag tränade med ”gruppen”. Det var ett mixat omklädningsrum så Torbjörn Johansson (!  – klasskompis från åk 1-9) höll  också på att byta om i samma omklädningsrum. Vi var båda sena, men Torbjörn var lugn, men jag var jättestressad, som sagt, och orolig.

Jag såg gruppen träna genom den halvöppna dörren till gympa-salen och jag såg att dom andra var Jätteduktiga! Speciellt en tjej, som kunde varenda rörelse perfekt. I drömmen visste jag vem hon var, men efteråt har jag glömt det (en Freudiansk glömning, kanske… ). Jag blev än mer rädd och orolig, eftersom jag visste att jag inte kunde stegen och absolut inte i vilken ordning dom skulle vara i dansen.

Läraren var en karismatisk man, som krävde Perfektion, och jag hörde hans kraftfulla röst eka ut i gympa-salen.

Mina kläder trasslade till sej, eftersom jag var så nervös, så jag bad Torbjörn hjälpa mej, vilket han gjorde. Han försökte också lugna ner mej, men jag tänkte att han inte visste hur USEL jag var.

När jag kom in i salen satt alla på golvet. Jag satte mej ner, men insåg snabbt att jag satt mej på fel ställe. Killarna satt för sej (på sidan och längst bak) och tjejerna satt längst fram i rader. Jag flyttade mej till rätt ställe.

Läraren ropade ut att alla tjejer skulle ställa sej i brygga. Det var en test kring vad vi kunde. Jag gjorde som han sa, men det var stelt och det gjorde ont i ryggen och värkte i lederna, och jag kände att det inte blev någon bra brygga…och oroade mej för det.

Därefter sa läraren att vi skulle bygga varsitt litet hus (!  Ja, drömmar är konstiga…) av sand (eller om det var lera – eller möjligen pepparkaksdeg) av den lilla bulle vi fått lagd framför oss. Jag gjorde så gott jag kunde, men kände mej rätt misslyckad med min prestation.

Läraren kom fram till mej, böjde sej ner och lutade sej över mej bakifrån (jag satt på golvet) och viskade i mitt öra: ”MYCKET BRA! Jag ser att du byggt Café Gatau (något franskt namn). Mycket bra!” Jag blev helt förundrad, eftersom jag inte ens visste vad ”Café Gatau” var för  något, och jag tyckte min skapelse mer såg ut som en klump.

Jag viskade tillbaka: ”Jag kan inte dansen, och jag har ont i hela kroppen och kommer inte att klara av den…” och jag var jättenervös när jag ”erkände” detta misslyckande.

”Det gör ingenting”, viskade han tillbaka.

Sen reste han sej upp och sa högt och tydligt: ”Erviluca har vunnit tävlingen om bästa hus!”.

Jag satt helt förundrad över att jag blev…godkänd! Trots att jag var så dålig och usel, och hade varit så rädd för att överhuvudtaget gå in i gympasalen….

Sen vaknade jag.

 

Man ska inte ropa hej…./erviluca

Postat den

….fast jag är världsbäst på det!

Att ropa hej INNAN alltså, men då säger alla optimistiska carpe-diem-pratare att man SKA ropa hej, för det är bättre att njuuuuta fram det onjutet liksom, än att oroa sej eller bekymra sej. Så då är jag väl helrätt då.

Jag ropade hej när Minsting kom upp ur sängen i morse och var klar långt innan han skulle iväg.  Jag ropade hej när han satte på sej ytterskorna och vi gick tillsammans ner ut på gården (för jag skulle gå ut med hundarna samtidigt). Jag ropade inte så mycket hej när vi upptäckte att luften i däcken på cykeln var försvunnen, men det löste jag genom att rusa upp i lägenheten, riva ner alla vantar och mössor på hyllan (eftersom jag hade för mej att jag sett cykelpumpen där i höstas….Rätt!) och rusade ner igen och pumpade däcken.

Och jag ropade HEJ när Minsting cyklade iväg.

We did it! Tjohoooo, liksom.

Han har lyckats vända fullkomligt på dygnet under sommaren – lagt sej senare och senare (eller tidigare och tidigare??) och gått upp senare och senare….Det har blivit fullkomligt PANNKAKA av dygnet kan jag säga. Utan sylt.

 

Jag gick ut med hundarna och när jag kom in och hade satt mej ner för dagens första kopp kaffe, ringde min telefon. Det stod ”Minsting” i displayen så jag sa ”Hallå, vaere??” ungefär (och suckade för jag väntade mej att han skulle klaga, ha ont, vilja gå hem osv). Det var Minstings lärare som ringde och sa att Minsting var ”grön” i ansiktet, svettades och mådde ”jättedåligt”. Jag sa att han INTE fick åka hem igen (som den Hårda mamma jag är) och att det troligen var för att han inte rört sej på hela sommaren, så kroppen hamnade väl i chock av cykelturen.

Läraren envisades med att han mådde ”JÄTTEDÅLIGT”, och jag tänkte ”Jävla Dramaqueen…” (Minsting alltså – han kan verkligen spela sjuuuuk!). Sen fick jag prata med Minsting och han hade ”jag-mår-jättedåligt-rösten”. Jag sa till honom att han INTE fick åka hem, utan att jag skulle komma dit.

Jag åkte till skolan. Minsting satt i lärarrummet med en lärare. Dom var såååå bekymrade över honom, och han såg ut som han brukar se ut när han ”spelar sjuk”. Jag tror säkert han svimmade och jag tror säkert han mådde dåligt, men jag tycker inte det är konstigt efter en sommars stillasittande….

Jag sa att vi skulle åka till doktorn direkt och ta lite prover, så det gjorde vi.

Förhoppningsvis har Minsting nu fått sej en Tankeställare kring vad som händer när man sitter still för länge utan att röra sej.

Om jag tjatat och tjaffsat om att han ska gå ut/röra på sej osv?!?

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!

Typ hela sommaren.

Men det är svårt att förflytta en 186 cm stor kille, om han inte vill själv.

Jag tror att han vill nu.

Och att han förstår vad jag menar.

Obs! TROR.