Kategoriarkiv: Bonde söker fru

16-06-02

Sista dagen på Slottet. Vi skulle packa allt och checka ut innan 9. Frukost serverades 7.30-8.30 i ”valvet”, som vanligt (i källaren på slottet). Denna dag satt alla kvinnor och Per tillsammans vi frukostbordet och åt. Jag satt vid ena kortänden och Per vid andra. Det var sorligt och pratigt och trevligt, men jag hörde inte ett ljud av vad någon sa eftersom det var så slamrigt, så jag satt mest och åt och tittade ut över härligheten. Och fotade.

Efter frukosten var det ”samling i receptionen”. Alla tanter och unga tjejer samlades där och så väntade vi, och väntade. Vi diskuterade vad vi skulle ha på fötterna och fantiserade kring vilken aktivitet vi skulle få åka på. Ingen visste, så det blev många gissningar och tankar om vilka skor som skulle passa. Det skulle troligen bli lerigt – eller inte – och det skulle troligen bli smutsigt – eller inte – och det skulle troligen badas – eller inte osv.

På bilden ovan: Vilma och Felicia – världens goaste tjejer! Jag tror att deras jobb hette ”produktionsassistent”, men är inte säker. De fixade iallafall allt omkring, och det som rörde oss. De var urgulliga och jättesnälla med världens bästa tålamod och härlig humor!  Tack för det!

Så kom Felicia och vi fördes iväg till Herrgården. Där skulle bilar hämta oss, men vad skulle filmas och när? Lite rörigt och lite diskussioner mellan kameramännen. Jag minns faktiskt inte om vi filmades då, eller inte.

Plötsligt skulle vi iallafall ta våra väskor och hoppa in i bilarna. Jag förstod inte om det var ”på riktigt” eller ”för kamerorna”, men jag hoppade givetvis in. Bilarna började köra och jag frågade om det var ”på låtsas eller på riktigt”, och det var ”på riktigt”, men sedan åkte vi två ”låtsas-turer” där bilen skulle köra förbi kamerateamet två gånger – lite rörigt för oss ”brevskrivare”, som inte visste när vad som hände och varför, men så är det väl film-världen antar jag.

I min bil satt Anette och Torhild och vi pratade på om allt och inget. Bilen kördes på småvägar hit och dit och plötsligt skulle vi kliva av. Då var vi på något ställe som hette Strand. Där stod ett gäng ”mud-buggies” (?), dvs små ”bilar” som man kör i lera, och vi förstod vad den första aktiviteten var. Alla blev glada och förväntansfulla.

Men först skulle vi ”synkas”, och på TV-språk betyder det att vi skulle berätta för kamerorna vad vi tyckte om aktiviteten och lite vad vi tyckte om Per (för det skulle vi berätta varje gång kamerorna dök upp). Därefter skulle vi byta om till kläder vi kunde ha under en overall, samt skor som tålde ”mud”. Detta fick vi göra i huset Strand.

Vi blev därefter informerade om att vi skulle välja hjälmar och overaller, men först måste vi vänta på att kamerorna var beredda. När kamerorna var ON började vi leta hjälm och overall. Det gick lätt eftersom storlekarna nästan bara var XXL och XL. Vi skulle åka två och två i ”bilarna” och jag hoppade in med Per. Jag tänkte att jag skulle passa på att få en stund med honom ensam, och tänkte inte då på att man knappt hörde genom hjälmen och när motorljudet bullrade. Men men….

Jag tänkte faktiskt också att : ”Då slipper jag gå iväg med honom på tu-man-hand senare, för jag vet fanimej inte vad jag ska säga när jag knappt känner karln och det är kameror som filmar hela tiden!”. Eftersom jag skulle sitta med Per ”myggades” jag, dvs jag fick en mikrofon. Han var redan ”myggad”. När jag satt mig i bilen pratade jag lite lite med Per och han pekade på kameran som var fastmonterad i bilen, för att visa att vi var filmade från bilen. Jag trodde vi bara filmades från kamerateamet.

Instruktören informerade noga hur bilarna fungerade, och INGENTING fastnade i mitt huvud – jag var alldeles för speedad för hela grejen. Typ. Därefter körde instruktören först och vi körde som bil 2 och därefter kom alla andra bilar en i lång rad efter. Instruktören körde långsamt och försiktigt hela vägen till banan. Där stannade vi och instruktören gick fram till var och en av bilarna och la in en ny växel och gav lite mer instruktioner. Det var strålande sol och stekhett så svetten rann under hjälmen. Kamerateamet kom fram och gav oss instruktioner om att vi efter färden runt skulle kliva ur bilarna och prata om våra upplevelser, och då skulle också Per berätta vad vi skulle göra härnäst.

Så körde vi; Först instruktören som körde rätt långsamt och som hela tiden stannade och tittade bakåt att alla var med, och därefter Per och jag och sedan resten av gänget. Jag sa till Per att han fick köra hur fort han ville och att han inte behövde ta hänsyn till mig alls, och att jag skulle säga till om jag tyckte det blev för fort eller för läskigt. Vi körde banan ett varv och det var varken fort eller läskigt. Efter ett varv skulle vi byta förare. Det var lite geggigt och lerigt men helt okey. Så stannade  hela gänget och vi klev ur och Per skulle berätta nästa aktivitet fast vi hade ett varv kvar, och då blev det lite rörigt och tokigt, för alla var så sugna på att köra ett varv till, medan TV-teamet ville att vi skulle prata som om allt var över. Det funkade inte riktigt.

Så hoppade vi in i bilarna igen, och jag var taggad över att få köra och tänkte att jag skulle köra FORT. En kille kom fram och skulle ta av vår fastmonterade kamera, tittade i den och konstaterade att den varit avstängd, så allt måste göras om. Detta innebar att Per måste köra igen, eftersom det var han som skulle vara i fokus. Jag blev liiiite besviken men ”the show must go on”. Per tyckte att jag skulle få köra ett extra varv EFTER filmningen (och det var ju gulligt och omtänksamt), men filmteamet sa att det inte fanns tid till det, och jag sa att det inte spelade någon roll.  Andra varvet gasade Per på i alla backar och geggpölar så det stänkte upp lera och vatten över oss! Det var jättekul och Per tjöt av skratt. Jag skrattade också men var nog för spänd ändå för att riktigt kunna släppa loss.

Efter andra varvet var vi alla dyngsura och genomgeggiga och när Per klev ur bilen började han stampa och hoppa i vattenpölen vi stod i, jag började också gegga runt (älskar att hoppa i vattenpölar) och till slut stod hela gänget och hoppade och till och med låg i vattenpölen!  Härligt! Kamerateamet fick nog härliga bilder där, helt utan instruktioner!

Jag fick köra tillbaka bilen till gården, och det var ju trevligt men inte i närheten av så roligt som det måste ha varit att köra i backarna. Nåja. Shit happens!

…………………………………………………..

Sen var det dags för grillning och ”party på bryggan” och val, typ….men det får ni läsa om efter nästa ”Bonde söker….” .

Dagboksanteckning från 16-05-31

I morse vaknade jag klockan 6, gick upp och duschade och gjorde mig iordning. Vi gick och åt frukost och därefter skulle vi samlas i receptionen. Det skulle vara ”val” kl. 10.30 för oss som hade dejtat Per. Så vi satte oss utanför receptionen och väntade. Och väntade. Och väntade. Och väntade. Solen strålade och vi pratade och hade det trevligt, men OJ vad vi väntade.

Vi fick efter ett tag  veta att ”de” filmade ”stock” som på filmspråk tydligen betyder ”omgivningen/naturen”, och blev irriterade på att de gjorde det NU, när vi skulle bli filmade i valet. Det blev inget val kl. 10.30 och vi åt lunch klockan 12.40. Sen skulle vi träffas i receptionen och efter det skulle vi iväg för då skulle det vara val. Och det blev det till slut.

Vi placerades på gräsmattan bakom slottet i stekande sol i två rader och där skulle vi vänta. Och vänta. Och vänta. I solen. Svetten rann. Vänta. Sen skulle något fixas och vi fick ställa oss i skuggan en stund. Därefter skulle vi ställas upp igen på två rader. Till slut startade allt och vi filmades och Per kom med Linda och det ställdes frågor och så delade Per ut blommor.

Jag fick en blomma. 🙂 Linda ställde frågor till alla som fick blommor, utom till mig. När detta var gjort skulle vi göra om hela proceduren en gång till, för då skulle det filmas på avstånd. Vi fick vänta en stund i skuggan medan det riggades om (kanske det heter?) och därefter gjordes hela proceduren om. Efter detta fick vi sitta i skuggan en stund och slappa och sedan skulle de som fick blommor (gick vidare) fotograferas på framsidan av slottet utan Per, och med Per.

Sen var vi LEDIGA!

Mellan varje filmning fördes Per iväg. Det var väldigt noga med att vi inte skulle få träffa honom mellan filmningarna. Allt skulle vara ”på riktigt” och ingen fick flirta på sidan om.

Jag och min rumskompis och hennes hund gick ner till hamnen och åt glass och satt där på en brygga en stund. Sen tog vi en liten promenad i solen och sedan gick vi till vår stuga och vilade.

Fortsätter det så här finns det inte en chans i universum att jag kan hitta några känslor alls för Per. Fast det kanske inte spelar någon roll. Men inte kan jag bli kär när det är förton människor som hela tiden talar om var jag ska vara och vart jag ska gå, samtidigt som det är en massa kvinnor runt mig som flirtar med Per och skrattar åt allt han gör, och som hela tiden utbrister hur fantastisk han är. Ja, han verkar jättefin och gullig och varm och jordnära och allt annat som alla tycker, men att vara EN av 10, 9, 8 , 7….som försöker få kontakt….Pust. Jag är inte sån.

But the show must go on!

Middagen den 31/5:

Jag och rumskompis gick till receptionen för att ta en öl. På bakgården satt ett stort gäng ”brevskrivare” och tog också en öl. Vi slog oss ner där och pratade och skrattade åt olika saker vi upplevt.

Därefter gick vi alla ner till middagen som var utanför Slottet: Kåldolmar och potatis. Efter middagen satt vi  några tjejer (kvinnor/tanter) kvar och pratade. Vi kommenterade vilka som blivit utröstade och vilka som var kvar. Vi kom överens om att vi tänker och tycker olika, vi människor och var speciellt bekymrade över en kille/man som blivit utröstad (av en av de kvinnliga bönderna). Vi kallade honom till vårt bord och sa vad vi tyckte och min rumskompis tyckte att han kunde vara ett bra parti för hennes dotter, så de delade lite telefonnummer etc för att fixa ihop hennes dotter och den mannen. Han berättade lite om sig själv och hon höll fast vid att han skulle passa hennes dotter.

Vi gick därefter därifrån då min rumskompis sa att hon var godissugen. En annan kvinna sa att hon hade godis på sitt rum så vi gick dit. På vägen såg vi Per som satt på en balkong med de andra bönderna och vi vinkade och hejade.

Vi satte oss på altanen utanför kvinnans rum och fick salt lakrits och choklad och brandy. Sen skvallrade vi om allt och inget och berättade för varandra om våra tankar och åsikter både om produktionen vi var med i, de andra medverkanden och om våra familjer.

Några yngre tjejer kom förbi och sa att de skulle bada bubbelpool med två brevskrivarkillar. En av oss Quinnor (inte jag eller min rumskompis) hakade på, och jag och min rumskompis gick tillbaka till vårt rum/hus.

Nu sitter jag och tittar på bubbelpoolen (eftersom mitt sovrumsfönster vetter ditåt) där det sitter två män och tre kvinnor och pratar och skrattar. Min rumskompis´ hund har bestämt sig för att sova i mitt rum med mig. Det har jag ingenting emot.

God natt!

Dagboksanteckning från maj 2016

Mobilen ringde klockan 6. Jag hade sovit oroligt. Saknade min skedliggarkompis Milton. Jag gick upp och duschade och gjorde mig i ordning. Upptäckte att jag glömt kam/borste. Min huskompis hade heller ingen, för hon använder ingen. Jag sms:ade Vilma och frågade  om hon hade någon, men innan jag fick svar kom jag på att jag kunde använda min stora hårklämma att kamma med, så det löste sig.

Sminkade mig och satte på mig ”dejtklänningen” och tog med rullväskan. Efter frukosten skulle vi filmas när vi kom och skulle därför ha med väskan. Frukost och sedan samling i receptionen. Vi hämtades därefter några i taget för att filmas när vi kom gående på en grusgång etc. Vi skulle dra våra väskor och prata naturligt. Det gjorde vi. Det funkade jättebra! Sen fick vi göra om det. Och igen. Sen skulle vi filmas i närbild när vi gick på grusgången och prata ”naturligt” igen. Hej och hå, vad naturligt det blev!

Därefter blev vi intervjuade en och en, där vi fick svara på frågor som ”Vem är du och varför sökte du till just Per?” etc. Det gick rätt bra. Tror jag. Det kändes lite underligt och konstigt, men det är ju inte så konstigt med tanke på att jag aldrig varit i den här situationen tidigare.

Därefter var det dags för ”Bönderna kommer ut och träffar alla sina brevskrivare”. Vi fick ställa oss runt små höga bord i grupper. Därefter skulle det filmas från ”det hållet och det hållet” och ”låtsas att ni tittar på bonden” och ”låtsas att…..” osv från olika vinklar och håll.

Solen strålade och det fläktade härligt. Benen och ryggen blev trötta.

Sen kom Linda och bönderna ut På Riktigt. Vi applåderade och olika personer fick svara på några frågor, samt att bönderna fick svara på frågor. Per såg jättefin ut! Det pirrade lite inuti. Han är verkligen fin. De andra är också fina, för den delen!

Sen gjordes utgången av bönderna och ingången av desamma om tre gånger för att kamerorna skulle filma från olika håll.

När det var färdigt var det korttagning. Alla i vår tant-grupp fotograferades, där på gräsmattan. Sen var det lunch; Köttfärslimpa, potatis, sylt och sallad. Gott!

Direkt efter lunchen gick vi till Receptionen där vi samlades ihop och gick vidare till Slottet. I Slottet var det pressinformation. Jättebra! Man måste vara lite beredd på att pressen hör av sig och man fick information vem man ska vända sig till om man blir osäker och hur man kan svara på olika frågor, samt att vi inte ska svara på några frågor innan avsnitten sänts. Vi ska inte ge ut information innan alltså.

Efter press-informationen gick vi till receptionen igen. Där skulle vi sitta och vänta på  att träffa psykolog. Jag fick vänta till nästan sist så det blev en lång väntan. Jag kände mig helt slut i huvudet och drack vatten och kaffe för att få tiden att gå. Jag träffade en psykolog och vi pratade om det som var viktigt. Bra upplägg, tycker jag!

Nu sitter jag i stugan och slappar en stund och nästa moment på dagordningen är att äta middag klockan 16.30. Därefter är det dejt och den fortsätter fram till kl. 22 i kväll. Jag vet inte riktigt hur en femminutersdejt kan vara i 5 timmar, men det lär jag väl bli varse.

Det är spännande och roligt det här! Jag är glad över att jag bestämde mig för att åka hit! Jag lär mig massor och det är kul att träffa alla människor.

Jag kanske också blir kär, men det får framtiden utvisa. Vi är ju i 10 tanter som tävlar om hans gunst.

……………………………………………………………………………..

Senare:

Det var alltså middag klockan 16.30 och den intogs i ”valvet”, som är i källaren av slottet. Det var någon pasta med någon gegga på. Vatten eller lättöl till. Därefter skulle vi träffas i receptionen, vilket vi gjorde. Där var det väntan på att allt skulle fixas/riggas osv. Sen skulle vi gå till baksidan av slottet och vänta där sittande på stolar. Vi fick gå iväg två och två eller tre och bli intervjuade, sitta i gräset och prata om våra bönder och ge varandra tips osv, och varje grej vi gjorde skulle filmas från höger och vänster och mittemellan.

Efter dessa grejer skulle vi tillbaka till baksidan av slottet och vänta. Och vänta och vänta och vänta. Dejten skulle nu utföras. Vi gick i turordning och jag fick gå NÄST SIST. Detta innebar att folk gick iväg och kom tillbaka med otrooooligt långa mellanrum och jag satt där och väntade och väntade.

Brevskrivare efter brevskrivare blev ivägskickade och kom sedan tillbaka efter dejten och många var såååå lyckliga när de kom tillbaka, och hade blivit ”förälskade”.  En tjej var så förälskad, efter att hon träffat Per, att hon inte kunde prata – hon bara strålade! Det kändes lite som om det blev ”för sent” för mig, för om den tjejen/kvinnan blivit så kär, och känt gensvar (sa hon) så fanns det ju inget att hämta för mig, liksom. Det hade ju redan ”klickat”. Men förhoppningen var väl att de hade uppfattat fel, och att det fanns klick kvar. Liksom.

ALLA satt där och väntade, för när dejten var över fick de återvända till baksidan av slottet och vänta där. Det blev kallare och kallare och jag började till slut frysa. Trots att jag fick en filt om mig blev jag helt genomfrusen. En stund skulle vi sitta på ett annat ställe och filmas och ta emot de som kom tillbaka från dejterna, och då skulle vi helt naturligt prata med den och ställa frågor hur det gick osv. Jag kände att jag babblade på och skämtade lite väl mycket, men men….

Till slut var det min tur att gå in på dejt till Per och då var jag helt genomfrusen och helt slut. Det var TOMT i huvudet och jag hade ingen geist alls. Jag gick iväg och fick sitta på en soffa utanför Rummet och vänta och vänta (igen) varefter jag blev jag ”mickad” och så fick jag en liten genomgång av en kille om hur jag skulle gå in i rummet och ”inte bry dig om kamerorna” osv. Så var det äntligen dags (!):  Jag öppnade dörren, som var TUNG, gick in och sa ”hej” och kramade om Per, tappade glasögonen och sa något töntigt – minns inte vad, vara att det var ett sånt där ”osäkerhetsuttalande” som bara blev dumt. Därefter skulle vi prata. Mitt huvud var tomt och det var som om röda lampor lyste inuti: TILT:

Per såg oerhört trött ut. Han hade alltså då suttit i ett VARMT rum (av alla varma strålkastare och ett helt gäng människor som stod där bakom kameror och ljus) i säkert 5-6 timmar och tagit emot tant efter tant och pratat och pratat fem minuter här och fem minuter där, och därefter filmats då han kommenterade varje dejt, samt all denna väntan däremellan (troligen).

Jag, i min tur, hade suttit ute och väntat och väntat och däremellan filmats i olika ”naturliga sammanhang” och väntat igen och var genomfrusen. Samtalet blev konstigt och krystat och det kändes mer som om jag hamnat i en intervju till, än att jag faktiskt träffade Per. Det var TOMT i skallen och jag kände ingenting.

Direkt efteråt blev jag förd iväg för att bli intervjuad igen. Jag sa då vad jag kände; att jag kände att det inte gått bra alls och att jag varit för nervös och att det kändes mer som en intervju än en dejt. Jag tror också att jag sa att det var mitt eget fel. Men minns inte säkert.

Jag gick därefter tillbaka till bakom slottet och satte mig igen. Det skulle vara en omgång kramar till, som skulle filmas. Så vi fick vänta. Nu frös vi rejält.

Alla fördes till Herrgården igen och där fick vi ställa oss i kö. Och vänta. Oj, vad vi frös! Sen fördes vi in en och en till Per där vi skulle säga ”hej” kramas och sätta oss och sedan kramas igen och gå ut. Jag gick in (som nr 9) sa ”hej”, tappade glasögonen (igen!), satte mej och frågade vad jag skulle göra nu då. Sen reste jag mig och sa ”shit happens!” och så kramade jag Per igen och gick ut. Det kändes otroligt fånigt. Eller snarare så kände jag mig fånig. När jag blir osäker säger jag så dumma saker!

Sen fick alla (utom bönderna, förstås) gå upp till receptionen och gå in i ett rum där vi fick kaffe/the och mackor. Jag kände mig helt slut och misslyckad. Vi satt där några stycken och pratade en stund, köpte ett glas vin och pratade lite till. Sen gick jag till rummet och la mig. Då var klockan ca 23.

Sen ramlade jag ner i sängen och sooooooov.

…………………………………………………………

#bondesökerfru

Dagboksanteckningar från 16-05-29

Jag är en urusel planerare. Eller så är det så att jag inte planerar, utan jag ”go with the flow”. Idag hade jag tänkt städa innan jag åkte (fast egentligen hade jag tänkt städa igår, men det blev liksom inte av…), men det blev inte så. Jag insåg att jag inte hinner städa, duscha, packa och fixa för Minsting (som skulle över till sin pappa) + Milton på bara några timmar. Så kom jag på: ”Aaaaa! Det är Mors Dag och Mellan har inga pengar….Ha haaa! Då kan jag be honom städa och diska som en present till mig på Mors Dag. Så det gjorde jag, och han sa ”Okey!”. Man måste vara smart.

Vilma, på Bonde söker fru, har SMS:at och mailat att man skulle tänka på vad man tog med sig för kläder, och att det både skulle vara ”fina” och ”oömma” samt badkläder, och detta skrev hon flera gånger, så jag förstod att det var viktigt. Så jag packade och packade och packade – typ allt! ”Utifall-att”, liksom….

Sen blev det som det alltid blir – lite ont om tid och lite kaotiskt. Så blir det alltid när jag ska någonstans. Så jag är van.

Först packade vi ihop alla Minstings saker, plus dator och alla andra viktiga attiraljer, och så åkte vi över med honom och Milton till Minstings pappa. Han sa att de absolut inte kunde lämna Milton till dagmatten och daghussen på dagarna utan att han skulle få vara ensam hemma hos dem, och så skulle ett barn åka hem på lunchen och gå ut med honom. Det kändes inte riktigt bra, men vad göra?

Sen åkte jag hem och packade färdigt varvid jag startade min resa mot Sundbyholms slott.

Väl framme ringde jag Vilma, som hon sagt. Hon sa att jag skulle ta mina saker och gå till receptionen och vänta där. Sagt och gjort. Jag släpade alla väskor och kassar uppför en lång backe och in i receptionen. Där satt redan en ung tjej och fyra män. ”Är du nervös?” frågade den unga tjejen. Jag minns inte vad jag svarade. Men ungefär: ”Tja….typ”, fast jag var faktiskt inte det. Det kändes mest bara….konstigt.

Sen fylldes receptionen på av allehanda män och tjejer, och jag funderade på när Per Sundins kvinnor skulle komma. De kom till slut. Det var rätt tydligt vilka som hörde till vem, liksom.

Vi förstod att det var den unga bonden som var en utav de utvalda, Per och tjejbönderna. Det blir en härlig blandning!

Vi fick nycklar och det visade sig att jag skulle bo med en kvinna, men hon utropade ”…men jag har ju hund!”, och jag svarade direkt: ”Men ååååå vad kul! Får jag bo med en hund?!” så då löste det sig. Hunden visade sig vara en glad boxer på 5 år; Brolle.

Nu har vi installerat oss i huset vi ska bo i. Det är ett litet fint hus som står i slottsparken, och det är två rum och vardagsrum och badrum i huset. Jättefint och prydligt. Klockan 20.15 ska vi alla samlas i receptionen för då ska vi informeras om ditten och datten. Sen är det kvällsfika och det är ju jättebra, för jag har inte ätit middag. Jag trodde man skulle få det när man kom. Jag är alltså jättehungrig! Jag får fika för kung och fosterland, helt enkelt.

Nu är vi igång, kan man säga. Kul!

……………………………………………………………………………………

På kvällen var det fika med information, eller information med fika. Vilket som. Alla s k brevskrivare samlades i ett rum, kring bord, tillsammans med ”produktionen” (tror jag det hette, dvs människorna som jobbar med ”Bonde söker fru”). De presenterade sig och informerade oss om nästa steg.

Det kändes lite förvirrande och lite konstigt alltihop. ”Vad gör jag här?” liksom. Man kunde lätt gissa vilka brevskrivare som hörde till vilken bonde. Jag tillhör ju tant-gänget förstås. Tanterna som är utvalda är av alla möjliga sorter. Man kan inte säga att Per har en speciell kvinno-stil som han faller för.

Efter informationen gick vi tillbaka till huset där vi bor, och jag och en annan Per-tant satt och pratade en stund. Jag gosade med hennes hund också. Hon jobbar på ett HVB-hem och jag är familjeterapeut/familjehemskonsulent, så vi hade många gemensamma nämnare i våra liv.

Sen var det natti-natti.

Dagboksanteckning från 16-05-27

Löning! Jag har bestämt mig för att satsa lite på kläder denna löning. Jag köper nästan aldrig kläder och det är verkligen dags att uppdatera min garderob. Dock får jag dåligt samvete, för jag har ju egentligen inte råd. Men man kan väl inte visa sig i TV i kläder som är flera ååår gamla!? Även om folk inte vet att de är gamla, så syns det nog. Om inte annat så känns det.

Sagt och gjort: Idag har jag inhandlat 3 nya bh:ar, en baddräkt (hade slängt den gamla så att jag inte skulle krypa i den igen – den var i form av nät, nästan), två blusar, två t-shirt, en kjol, en klänning, ett par shorts och en liten spetströja (sån där som slutar precis under brösten – de har ett speciellt namn, men minns det inte nu). Det känns bra och fel. Jag hade velat köpa jättemycket mer, för det finns så mycket jag vill ha och behöver pch egentligen vill jag slänga allt som hänger i garderoben.

Jag passar inte i klänning. Jag har inte en ”klänning-kropp” – jag har mer en ”kjol-och-blus-kropp”. Idag köpte jag en klänning ändå, för man bör väl ha en klänning?! Jag vände och vred på mig i provhytten, vände och vred. Tänkte ”tjaaaa” och ”nääää” och ”kanske” och sen köpte jag den. Den var ju på REA. Fast jag provade en annan klänning också – som inte var på rea – som jag passade jättebra i om jag höll in magen. Jag tänkte köpa den, men sen tänkte jag att jag kanske glömmer att hålla in magen, och då ser det ut som om jag är gravid. Dessutom orkar jag inte tänka på att hålla in magen hela tiden, så jag köpte en klänning där man kan släppa ut magen och låta den hänga och slänga hur som helst! Ha ha ha!

Jag har endast två klänningar hemma och båda har jag köpt på second-hand och aldrig använt, för när jag sätter på mig dem ser jag inte ut som ”JAG”. Jag ser ut som ”hej-kom-och-hjälp-mig”, eller som ”en-påse-nötter”. Jag ska lägga dem i klädinsamlingen. Det finns säkert någon kvinna som passar bättre i dem än jag.

En del människor kan sätta på sig en säck och se coola ut. Sån är inte jag. När jag sätter på mig en säck, ser jag ut som en kärring med en säck på sig.

Jag funderar en del på den där fem-minuters-dejten. Den bekymrar mig. Vad säger man på bara fem minuter? En timme hade känts ok, för då är det bara att prata på om allt och inget, men vad säger man på fem minuter?

Ikväll ska jag gå på dejt med min näst äldsta son. Han ska bjuda mig på en Mors-dagsmiddag. Jättekul!

Jag måste förresten köpa ny mascara också. Får inte glömma det.

Det regnar, men det ska bli fint nästa vecka. Säger väderleksrapporten.

Dagboksanteckning från 16-05-25

Idag funderar jag på kläder. Vad ska man ha för kläder? Tänk om det regnar! Fast på varje ”Bonde söker fru” har solen skinit, så kamerateamet kanske väntar på sol, och när det regnar väntar man. Kanske. Jag vet inte. Man kan väl inte ha fina klänningen när man ska söka en bonde, fast ändå kan man det. Vid fem-minuters-dejten ska man nog vara fin. Vad är ”fin”? För vem ska jag klä mig? Mig själv? Bonden? Resten-av-Sverige/tittarna?

Jag vill ha en fin klänning. Vad är fint för mig? Jag vill trivas och känna mig fin.

Det blir dyrt det här.

Alla kläder jag har är gamla och fula. I alla fall gamla. Men det vet ju ingen annan. Vad jag än har på mig är det nytt för ”de andra”. Typ. Fast det är svårt att känna sig fin i kjolen som är 10 år gammal. Syns det att den är 10 år gammal, tro?

                     Oj vad trasig baddräkt! 😛

Idag har jag provat en baddräkt, för jag slängde min gamla nyligen. Jag tänkte att om jag inte slänger den, så kommer jag att använda den igen, och snart är det bara nät kvar av den. Att gå klädd i nät-baddräkt är kanske inte så läckert när man är 50+ och har en mage av typen deg? Man blir så deprimerad när man köper baddräkt. Bikini? Ha ha ha ha! Jag har väntat och fött fyra barn. Say no more.

Givetvis finns det de som har väntat och fött fjorton barn och kan ha bikini, men jag är inte dem och min mage putar. Mycket. Som en nyjäst degklump.

Om jag har bikini hänger magen över bikini-kanten. Det är fult.

Herrmagar får hänga över kanter, trots att de faktiskt inte har ursäkten att ha väntat och fött barn. Men kvinnomagar får inte hänga över kanter. Orättvist!

En man har pondus med sin stora mage. En kvinna är bara tjock.

Jag tror allt är fixat nu inför ledigheten, som kom lite plötsligt. Kanske jag behöver placera ett barn till innan jag går på ledighet. Vi får se.

Vad kommer ”folk” att tycka om att en familjehemskonsulent/terapeut är med i Bonde söker fru? Kommer de att tycka att jag är oseriös? Egentligen tänker jag att det inte spelar någon roll för jag är jag och jag är så här, och jag vill det här. Punkt. Och alla kan inte vara djupa och seriösa jämt och ständigt.

Det här är spännande och jag vet inte om jag kommer att vara med i ETT program, och blir utröstad efter första dejten (5 minuter), eller om jag kommer att få vara med på gruppdejten, och/eller om jag kommer att bjudas hem till bonden. Om jag inte blir hembjuden har jag en semestervecka oplanerat framför mig. Vad ska jag då göra? Vila, troligen. Jag behöver vila. Helst igår.

Det handlar ju faktiskt helt om vad BONDEN känner och tänker och tycker. Just nu känns det inte så jättekul att beblanda sig med ett gäng tanter i min ålder och säkert 10 år yngre, som alla suktar efter samme man. Men men, vi får väl se hur jag, och de, reagerar. Man vet inget innan, och tiden går så fort, så plötsligt är man där och så är allt gjort och så är det höst och så sitter jag och skäms framför TV:n, för skämmas kommer jag att göra. Så fort jag bara ser bilder på mig tänker jag: ”HerreGuuuud!”

Jag känner mig inte som jag ser ut längre. Jag känner mig rätt ung, men när jag ser mig på bilder ser jag antingen ”en köttbulle med ben” eller så ser jag en tant! Det är som att se Någon Annan! Otäckt!

Så jag kommer att sitta med skämskudden i högst hugg i höst framför TV:n och tänka: ”Men guuuud vad löjligt jag låter! Och fy vad jag skrattar fånigt! Men huuuur ser jag ut!?!” Supersjälvfokuserad? Of course!

Och  snart nu är det höst.

Dagboksanteckningar skrivna 16-05-23

Man kan väl inte åka till ”Bonde söker fru” och visa upp sig i skitfula kläder? Eller kan man? Jag har bara ”skitfula kläder”. Punkt. Och egentligen har jag inte råd att uppdatera garderoben….så…Jag vet inte hur jag ska göra.

Jag berättade för mina kollegor idag att jag ska vara med i programmet, och att de måste hålla det hemligt. Jag tror nog att det tyckte att det var lite töntigt, men det är bara var jag TROR, för de sa inte det. De sa bara att ”…sen kommer folk att säga `där är hon som var med i Bonde-söker-fru!” när de ser mig.

Fast nästan ingen ser på Bonde söker fru, säger de. ”Folk ser inte på dokusåpor”, sägs det. Ändå har de så många tittare. Men det kanske bara är Stockholms-folk som är ”folk”.. Resten av landet kanske ser på dokusåpor, för resten av landet kanske inte bryr sig om vad som är ”coolt” och inte. Eller nåt. Jag är inte heller ”folk”, för jag ser på dokusåpor.

Just nu längtar jag bara efter att Komma Bort – att åka långt bort och vara lite ifred. Men ”vara ifred” blir det ju inte med en massa människor och kameror och hela fadderuttan, men Komma Bort blir det.

Det har varit lite för mycket i mitt liv ett tag, och sedan lite för lite. Jag behöver lite Lagom. Först lite action och sedan lite lagom.

Typ.

Idag ringde Vilma från TV-produktionen och frågade om jag skulle vara med i Bonde söker fru och jag sa ”ja” och att jag tagit semester och pratat med jobbet osv. Jag har också avbokat besök och sett till att jag är ledig den tid inspelningen är. Det kan dock hända att jag blir bortvald direkt och då är jag ledig i en massa extradagar ändå, liksom. Men det gör inget – det blir bara en tidigare semester än vad jag tänkt.

Jag vill verkligen träffa fåren. Just det känns viktigt just nu.

Jag har funderat om jag ska köra bil dit eller åka tåg, men tåg blir för dyrt så jag tar nog bilen.

Jag tänker en del på vad ”folk” ska tycka och tänka om min medverkan i ”Bonde söker fru”. ”Folk” kommer kanske att tycka att jag är idiot, konstig och att jag är knäpp som medverkar i en ”dokusåpa”, att jag är patetisk och löjlig och kanske lite korkad.

Kommer det att påverka mitt arbete? Kommer det att påverka mitt privatliv? Kommer det att bli positivt eller negativt? Hur kommer det att påverka mig? Hur kommer det att påverka mina barn?

Jag tänkte att ”WTF! Jag vill göra det här, och strunta i vad folk tänker och tycker. Man lever bara en gång och kör på och gör tokiga saker så länge du kan och orkar!” Typ. Men sen vänder sig hela min inre diskussion och blir tvärtom: ”Vad faan – vad gööör du?!? Är du inte klok?! Folk kommer att prata skit om dig, tycka att du är patetisk och fånig, korkad och löjlig aldrig ta dig på allvar igen – ever!”

Och så snurrar tankarna fram och tillbaka – fram och tillbaka.

Men jag tycker ju att mitt liv just nu är rätt booooring, och inget händer och jag träffar INGA män och OM jag går ut händer det INGENTING där heller. Jag är med i dejtingsiter, men inte heller där händer något. Jag vet inte vad män gör på dejtingsiterna, men inte kontaktar de mig i alla fall. Jo, förresten; De män som är tjocka, töntiga och ser ut som ”hejkomochhjälpmig” kontaktar mig, ELLER riktigt UNGA män, som vill ha en MILF.

Jodå, jag kontaktar män jag tycker verkar intressanta, men de svarar inte tillbaka. Inte ens ett ”nej tack – du är för gammal/ful/töntig…”. Ingenting.

Den normale mannen kontaktar inte mig. Jag är troligen för gammal. För alla vill ha en som är 5-10 år yngre, och om jag ska ha någon som är 5-10 år äldre blir det alltså en 62-67-åring. Jiiihaaaa! Not.

Det var kört då och det är kört nu. Jag vette faan hur kvinnor träffar män!? Hur gööör de? En kollega sa: ”Det är bara att plocka dem! Alla (män) vill ju ha en kvinna!”. Men VAR plockar man dem, och HUR plockar man en man? Min kollega plockade sin på en biograf!

Men om man ”plockar” en man måste man ju veta att han är singel! Hur vet man det?

Nåja. Tillbaka till ”Bonde söker fru”: Någonstans tror jag inte jag kan hitta en man där när jag är en utav 10 kvinnor som vill ha samma. Jag är inte sådan. När det blir kamp, backar jag. Orkar inte fajtas om en man. Å andra sidan kanske han ser mig, och anstränger sig åt det hållet. Å tredje sidan har jag bara 1/10-dels chans att han ska SE mig! Men att få vara ute på landet några dagar, i Jämtland och få träffa får, om jag kommer så långt, skulle vara mysigt. Att vara ute på ett litet äventyr. DET ska bli kul!

Sen blir det vardag och Som Vanligt igen. Allt.

Typ.

Eller nåt.

Den 19/5 ringer Vilma ifrån ”Bonde söker fru” och säger att Per Sundin valt ut mig som en av dem som ska få komma till slottet och gå på speed date. Vilma undrar hur jag känner, och jag säger att det är ”spännande”, för det är precis så jag känner. Jag är dock inte förvånad, vilket låter väldigt självupptaget och arrogant, men så känner jag.

Jag berättar för mina söner att jag ska vara med i Bonde söker fru. De skrattar och tycker att jag är lite galen. Men det är jag ju också. Jag tänker att ”vi lever bara en gång” och ”varför inte göra lite galna saker?” och att jag ska försöka strunta i vad ”alla andra” tänker och tycker. Många tycker att det är knäppt, fånigt och patetiskt, men so what!?

Jag bekymrar mig lite över hur jag ska kunna vara ledig, eftersom semestrarna redan är lagda och hela programmet börjar spelas in redan om drygt en vecka. Jag mailar min chef om vad det är på gång, och han skriver tillbaka att det kan lösa sig om jag lyckas byta bort min jourvecka. Jag mailar de övriga i min grupp om det är någon som kan ta min jourvecka. Det fixas.

Jag tänker att det ska bli skönt att komma bort och bli lite ompysslad, bo på slott och träffa Per Sundin. Sannolikheten att jag ska träffa den rätte är kanske inte så stor, med tanke på att det är 9 kvinnor till där, samt att vi kommer att ha kameror hängande över oss hela tiden.  Jag undrar om det ens GÅR att känna något. Och om det GÅR det att vara ”sig själv” framför kameror och en massa människor? GÅR det att kramas och pussas och prata om ”ditt och datt” när man har en kamera precis intill?

Men det ska bli kul och spännande och se hur allt går till, och få komma bort och göra något annat!

OM jag blir inbjuden till Pers gård ska det bli såååå roligt att få vara på en lantgård och vara med får.

Jag längtar efter fåren redan!