En del människor säger att jag är en ”frisk fläkt” och andra säger att det är så härligt att jag är så ”rak”. Själv undrar jag hur man är när man inte säger vad man känner och tycker i olika sammanhang, och då menar jag inte på ett fräckt eller okänsligt sätt, utan bara ett ”jag-säger-det-jag-tycker-för-att-jag-tycker-så-och-det-skadar-faktiskt-ingen”. Ibland kan man också välja att vara tyst (fast man tycker tvärtom), men i mej gör det nästan ONT när jag måste vara tyst om det är ett Viktigt Ämne.

Att vara tyst betyder också, i dom flesta sammanhang, att man håller med (eller att man i alla fall inte är emot), och för mej är det viktigt att tala om att jag INTE håller med (om det är ett viktigt ämne) för att jag vill inte stå där och ”låtsas hålla med” när jag inte gör det. Då ljuger jag både för mej själv och alla andra.

Med åren har jag insett att ”alla andra” är inte såna. Att vara tyst (fast man inte håller med) är otrooooligt vanligt. Att ”hålla med” fast man inte ”håller med” är också otrooooligt vanligt. Man vill ”vara en i gänget/inte sticka ut/inte vara obehaglig/ha kvar sina kompisar” etc. Att få vara medlem i ”Gruppen” som just då ÄR, är viktigare än allt annat, för oss människor. Att Hålla Med och Hålla ihop gör att man är ”skyddad” och gör att man slipper påhopp eller hamnar i ”otrygga situationer”.

Jag vet. Man har väl pluggat psykologi och relationer och sånt i ett oääändligt antal år. Så JAG VET. Men jag kan ändå inte hålla tyst och jag är ibland ”lite jobbig” och ibland ”en frisk fläkt”. Ibland är jag den som ”får saker att hända” och gör så att ”det blir nytt liv i diskussionen”. Men ibland är jag helt enkelt ”för jävligt jobbig”.

Som när jag sa till ett gäng chefer; ”Ser ni inte Elefanten i Rummet??” (fast jag sa inte Dom Orden) och uttalade det som ”alla visste men ingen vågade säga”…. Sen var jag inte populär som med-chef i deras gäng längre (och dom hittade på mycket Sofistikerade sätt att få ut mej ur gruppen)….

Var det värt det? Tja…..I slutänden: ja, eftersom jag inte kan jobba med Elefanter i Rum utan att explodera/implodera.

Eller som när jag var på en utav dom första middagarna med mina nya svärföräldrar och ämnet kring bordet handlade om att äta mat, laga mat och LEVA mat; mat mat mat. Och det intresserade inte mej. Alls. Så jag var tyst. Lät dom prata mat mat mat, och kanske gäspade jag lite (…men bara lite, och i handen…).

Men så frågade min då blivande svärmor mej hur jag gjorde picklad rödlök (eller vad det nu var…) och jag sa som det var, dvs att jag inte visste vad det var och att jag varken var intresserad av att laga mat eller prata om mat och att jag knappt visste något om det.

Jag kunde likaväl ha släppt en bomb mitt på bordet! HerreGuuud! Efter det var jag NOLL värd. Min svärmor flyttade ut mej i Kylan och där fick jag stanna hela mitt äktenskap. Så fort jag sa något, eller gjorde något, förkastade hon åsikten eller förtalade mej bakom min rygg.

Var det värt det? Hm…. Vet inte. Skulle jag ha LÅTSATS att jag gillar att laga mat och att jag visste vad ”picklad rödlök” var? Skulle jag ha lett mitt bredaste leende och nyfiket och intresserat lyssnat på hennes (och resten av familjens) fullkomligt (o-) intressanta utläggningar om inlagd vitkål och syrturer? Nja. Jag kan inte. Jag är inte sån.

Nuförtiden kan jag ibland slänga in ett: ”Jahaaaa….man KOKAR dom??!” i dom här långa matpratsekvenserna för att jag faktiskt fick till mej något matnyttigt (”matnyttigt!” Ha ha ha!)….och för att jag VET att jag DAGLIGEN MÅSTE LAGA MAT (och därför är tvungen att veta lite om det…), så jag har blivit liiiite förståndigare…eller nåt.

Jag kommer även i forsättningen att säga vad jag tycker (om det inte skadar/sårar någon, fast ibland måste man ändå säga saker, förstås….) i olika sammanhang – ba´fatt jag ÄR sån och det gör ONT inuti att INTE ”speak out”.

Så det så.