RSS Flöde

Kategoriarkiv: föräldraskap

BYGG, för i helvete, BYGG! /erviluca

Postat den

bostadsbrist-intro

(affischen är från 1946)

Människor i och utanför storstadsområdena behöver ha någonstans att bo!

Varför byggs det inte mer bostäder??

 

Det är ungdomar som inte kan flytta hemifrån, äldre som vill flytta ifrån sina hus till lägenheter, nysvenskar och flyktingar, och alla möjliga andra. Vi har också en massa hemlösa människor som lever på våra gator – flera tusen faktiskt – och även om en del har haft  väldigt svårt att anpassa sej till ett normalt boende och sköta det, så finns det många som skulle klara det.

bostadslösa

Vet ni att det finns och existerar BOSTADSLÖSA FAMILJER nuförtiden?? Flera utav dom är mammor med barn, som flytt ifrån misshandel, tortyr, krig och elände. Man flyr inte om man inte måste. PUNKT. Många familjer flyttar runt hit och dit, bor i ett kontor här och i ett garage där, i ett rum här och ett rum där, i många fall får dom betala ockerhyror, och dom har bara skyldigheter och kan inte kräva någonting, för då åker dom ut.

öppna landskap.jpg

Vi har ju en massa PLATS här i Sverige för att ta emot flyktingar och människor som behöver börja om. Se dej omkring!

Men varför BYGGS det inte??

Eller, rättare sagt:

VARFÖR BYGGS DET INTE BOSTÄDER SOM VANLIGA MÄNNISKOR KAN BO I??

Jag ser ju att det byggs en massa bostadsrätter, villor och radhus – i alla fall där jag bor – men inga hyreshus.

containerhus.jpg

För ungdomar skulle man kunna slänga upp ett gäng containrar lite här och där och göra bostadsdugliga – det första boende behöver inte/ska inte vara Perfekt! Och sen ska det vara hyra som går att betala om man är ung och pluggar ELLER har sitt första jobb, som troligen inte är så högavlönat.

DET SKA GÅ ATT BO OCH LEVA ÄVEN OM MAN INTE ÄR RIK.

VARFÖR BYGGS DET INTE HYRES-BOSTÄDER NÄR DET ÄR SÅ STOR BOSTADSBRIST?

Jag förstår inte.

containerboende.jpg

Man skulle kunna starta ”Bygg Ditt Eget Boende” där ett gäng människor, som är utan bostad (och kanske också är arbetslösa?) skulle kunna bygga sina egna enkla bostäder med hjälp av några kunniga bostadsbyggarmänniskor.

rik och fattig.jpg

Det är INTE ok att en familj på 6 personer bor i ett litet rum!

Det är inte ok att andrahandsmarknaden blomstrar och människor med två eller flera bostäder skor sej på dom som ingen har.

Det är inte ok att man kan sätta vilka hyror som helst bara för att människor måste bo!

Det är inte ok att ensamstående mammor med små barn, tvingas till olika konstiga krav för att få behålla tak över huvudet för sej och sina barn!

Det är inte ok att det endast byggs bostadsrätter och dessa är så dyra att bara dom rika kan köpa dom.

Det är inte okey!

Annonser

Tjuvlyssnar/erviluca

Postat den

roslagsbanan 2

Jag stör i deras samtal när jag slår mej ner bredvid honom, men eftersom det är så ont om platser ignorerar jag känslan deras blickar ger mej, och drar fram min iPad för att spela ett spel – eller LÅTSAS spela ett spel….he he he…. Nyfiken som jag är, och med min otroliga multitaskingtalang, lyckas jag BÅDE lyssna på samtalet OCH spela spelet!

alphabetty 1.jpg

Visserligen går jag inte vidare till nästa nivå, men det gör inget, för det brukar jag ändå inte göra….Ibland tar det uppåt två tre veckor innan jag kliver vidare till nästa nivå i det här spelet, och det är okey när nivån är rolig och spännande, men trååååkigt när banan är seg och tråkig.

Neighbors Having a Backyard Barbeque.

Jag listar ut att paret som pratar är f d grannar, eller så är dom grannar men umgås inte till vardags. Dom kan också ha haft sina barn i samma klass…. Dom har i alla fall inte träffats på något år, och brukar inte umgås utanför ”vad-det-nu-är”…. Dom har barn i åldrarna 2 år och upp till gymnasiet och den ena träffade sin partner när hon var typ 12 år (eftersom hon hänvisar till ”…när Martin var 12 år…” och jag förstår att Martin är hennes sambo/man).

stor bil.jpg

Mannen vid min sida är skild om omgift/omsambo med en kvinna och sammanlagt är dom 8 personer i den familjen numera (och de har köpt en KIA som har plats för allihop) och dom har en gemensam dotter som hunnit bli två år. Detta är dom båda chockade över: ”Hon föddes ju nyss!!” och sen pratar dom en lång stund om TIDEN och hur fort den går och så jämför dom: ”Gissa hur gammal Jocke är nu!!” Han tror att Jocke borde vara ”åtminstone FEM år vid det här laget…?”. Näe, han är 9 år! Till och med jag blir chockad över att han hunnit bli så gammal (!). Och så fortsätter dom att rabbla åldrar på barnen och chockas över att åren gått så fort och att alla barn blivit så stora/gamla. ”Jag känner mej ju fortfarande som 22!” säger han upprört. Hon håller med och säger att Martin säger samma sak.

alphabetty 2.jpg

Jag känner igen mej och känner nästan att jag också vill vara med och prata, och berätta hur gamla MINA barn har blivit. Men fortsätter spela. Inser att det skulle bli helt knäppt!

tonårstjej 1

Så kommer dom in på tonåringar och hur deras respektive tonåringar beter sej…och jag blir nästan rörd över hur fint dom beskriver irriterade suckar och stönar, och hur sonen smäller igen bildörren och ”hatar” en stund, för att senare skina upp och fråga om dom ska ha fredagsmys på fredag. Och hur hon tror att dottern är kär, men när hon frågar får hon bara stönanden och suckar till svar (och himlande med ögonen).

baksätesbråk

Han beskriver hur en av sönerna inte går att ha i bilen tillsammans med dom andra eftersom han hela tiden petar på dom andra, och drar igång bråk – han kan liksom inte sitta still! Därför får han åka buss, eller tåg, istället när dom ska någonstans. Det har blivit en bra lösning för dom. Hon suckar och säger att hon ibland blir GALEN när dom alla ska åka bil ihop, för barnen fullkomligt SLÅSS i baksätet. ”Ibland får man ju bara SPEL!” suckar hon.

alphabetty 1.jpg

Även här vill jag lägga mej i och berätta om hur mina barn bråkat i bilen, att jag fick köpa en bil med ett säte på varje ledd, liksom, och att resorna ibland varit rena helvetet! Men jag spelar tappert vidare.

tonårskille hemma

Sen säger han att äldsta sonen bökar lite med livet just nu och härom-månaden snattade han en kexchoklad på ICA i Centrumet. Sedan dess får han inte vara i Centrum för sina föräldrar. Det är han ändå, för ”alla andra” är ju där…och pappan förstår det…”…men NÅGOT straff måste han ju få!” Liksom.

tonårsben

Och hon delar med sej av att hennes äldste son knappt kommer ur sängen på mornarna när han ska till skolan och att det är ett helvete att försöka få upp honom. Men på helgerna, när han helgjobbar, flyger han upp som ingenting. ”Är det pengarna som gör det tro?” funderar hon, och han svarar: ”Säkert!”.

alphabetty 1.jpg

Dom stöttar varandra och delar sina upplevelser. Jag vill vara med! Men jag spelar, förlorar och gör om samma bana för hundrade gången…..

Det är spännande att åka kommunalt.

 

Hemligt samtal från Andra Sidan Jorden /erviluca

Postat den

Chinesisch Sprachreise Peking

http://paandrasidanjordenn.blogspot.se/2015/02/kort-uppdatering-plus-bilder-av-lagenhet.html

Det är spännande att läsa Storings blogg om hur det är för honom i Kina! Och så får jag veta att han pratat med Mellan!

Mellan, som bor i samma lägenhet som jag. I Åkersberga. I Sverige. Och sitter i rummet alldeles här intill. Han, som alldeles nyss passerade genom vardagsrummet, där jag sitter, för att gå till köket. Han! Han har pratat med Storing. I Kina. Gissa om han har berättat det för mig!? Gissa då!

NÄE!

Mellans storebror är i KINA – på Andra Sidan Jorden! Om jag hoppar riktigt hårt kanske Storing känner det i fötterna när han står där i Peking med fötterna mot mina. Typ. Det var iallafall så jag tänkte när jag var barn….och sååå mycket har det ju inte hänt med mej sedan dess…. *hostar*…men kanske med Kina.

Nåja.

Jorden runt - Resekoll.se

Mellan, som bor i rummet här i min lägenhet, har alltså pratat med Storing som befinner sej På Andra Sidan jorden, och så har han inte berättat det!!! WTF!! Utan jag får läsa det i Storings blogg! Från andra sidan jorden.

Det är ju nästan löjligt!

Och jag VET vad Mellan kommer att säga om jag knackar på hans dörr, öppnar den och frågar: ”Har du pratat med Storing??”.

Shh Do Not Disturb

Först säger han: ”VAH?!?” och ser förvirrad ut, och som om jag stör jättemycket.

”Har du pratat med Storing?!?” Jag måste upprepa för han var inte beredd.

”Aaa….”

”Meh! Varför berättar du inte för mej om det!? Vad SAAAA han?!”

”Typ inget….meh! Jag är Upptagen! Gååååå!”

Jag har en Otroligt Upptagen son. Hans liv måste vara Väldigt Märkvärdigt och Spännande, och så fort jag stör honom i hans otroooligt spännande värld, är det som om jag förstör ALLT. Allt faller PLATT när jag stör. Jävla jag!

Men NU vet jag; Jag kan ju ringa till Storing, på Andra Sidan Jorden, och fråga hur det är med Mellan!

Ja!

DET ska jag göra!

🙂

Straff skapar hämndkänsla /erviluca

Postat den

Faan, att jag inte kan det ”allra enklaste” i bloggvärlden, som tex att ”re-blogga” (vad nu det är/betyder….?) eller lägga in en länk här till min egen blogg. Jo så HÄR kan ju jag göra, förstås…: https://erviluca.com/2012/01/10/bagarens-barn-erviluca/

Genast får jag värsta kloka förklaringarna här längst ner där folk skriver: ”Men länka bara en blittanblättan på formens modifjong och så klickar du på raden under bladderbladen och snurrar på dutten – skitenkelt!”, lite så….och återigen inser jag att jag är född på 50-talet – alternativt är bara dum i huvet. Eller väldigt väldigt ointresserad av att lära mej grunden i dataspråket….eller….min bästa förklaring – så kan jag så JÄTTEMYCKET ANDRA SAKER så att hjärna är FULL av dessa och det får inte plats med MATEMATIK, siffror och datagrejer. Och ”hitta-sinne”. För övrigt tappar jag bort ord också. Som nyss; det heter ju inte ”hitta-sinne”….det heter ju….eeeeh…..eeeeh….

……3 timmar senare…..LOKALSINNE! Puh!

För två år sedan skrev jag ett inlägg om ”Bagarens barn….” och det handlade bl a om straff – att jag inte tror på straff. Jag överlevde i 2 år till….. och jag tror fortfarande inte på straff. Eller hämnd. Fast jag kan förstå att man VILL hämnas. Ibland. Fast inte alltid. Men ibland, som sagt.

Jag är inte så väldigt hämndlysten själv, för jag bryr mej för mycket om människor, och har för stor empati, och kan gå i andras skor för mycket. Nästan för mycket för mycket, för ibland skulle jag verkligen vilja slippa förståååå hur det känns, men tyvärr. Det går inte. Jag har jobbat med det här för länge och förståååååååår alla. Typ. Även min fiende.

Don't "Like" Companies on Facebook Or You'll Embarrass Yourself

Jag tycker riktigt illa om EN person. Jag ska inte berätta vem det är, men så är det. Säkert är det fler, och säkert borde jag analysera på djupet varför jag tycker så illa om den här personen och troligen skulle jag lära mej jättemycket och förstååå varför jag känner som jag känner och till och med kanske börja tycka om den här personen till slut. Men det vill jag inte. Jag vill inte förstå och jag vill inte tycka om Personen i fråga. Så det så. Hen finns inte i mitt liv ändå, så det spelar ingen roll. Hen fanns. Men finns inte mer. Fast finns. Men inte för mej. Puh! Ibland är det svårt att förklara.

Nåja.

Det är bara EN person. Många tycker illa om många. Och hämnas och låter en massa (ilsken) energi slösas bort, i mängder. Men sån är inte jag. Jag slösar bara på pengar, när jag har såna. När jag inte har dom är jag värsta bäst på att leva på ingenting.

Men jag skulle ju skriva om hämndens vara eller icke vara….. Nej, jag skulle skriva om straffets vara eller icke vara.

När Äldste Sonen var barn blev jag såååå fascinerad när jag hörde att han inte kunde träffa sin flickvän (när han gick i åttan) eftersom hon hade Utegångsförbud. Jag minns min Förvåning, för jag visste inte ens att det fanns föräldrar som använde sej av den gammelmodiga metoden (tyckte jag DÅ – för ca 15 år sedan), men sedan lärde jag mej att ”folk” använder den metoden och jag har förstått att den används FORTFARANDE! Både Utegångsförbud och ”Ta-mobilen-metoden”. Jag anser att dessa Straff-metoder endast skapar frustration och ilska, och en känsla av ”jag-ska-minsann-visa-dom!” (något dåligt).

När jag frågade en 14-årig tjej om hennes Utegångsförbud lärde henne att INTE göra det hon gjort (bjudit hem några kompisar utan att fråga, när föräldrarna var borta) frustade hon ”Nähääää! Jag känner mej bara ARG och tycker att dom är helt körda!” sa hon ilsket. Sen berättade hon om hela händelsen och hur ångerfull hon varit och hur mycket hon skämts när föräldrarna fått reda på det hela osv. Det hade räckt med det. Hon skämdes och ångrade sej. Och hon kände att hon svikit sina föräldrar. Men sen kom straffet: ”En månads utegångsförbud”, och då blev hon ARG! Och kände hämndbegär.

Och jag tänkte: Vad var det jag saaaaaa?!

Fast jag sa det inte högt.

 

—————————————–

Vissa straff behövs

Men sen behövs det ju fängelser för att låsa in folk som är farliga för samhället osv, förstås, men dom borde man ge all möjlig terapi och utbildning och hela fadderullan så att dom kan FUNGERA när dom kommer ut igen – OM dom kommer ut igen. Men det är en annan diskussion.

Kanske.

 

Att ha ett trött´t ansikte… /erviluca

Postat den

Vissa dagar är jag så superdupertrött så att det värker i hela ansiktet.

Det känns då som om huden i ansiktet liksom hänger ner till knävecken. Att dra upp hänget i normalhöjd kräver sin kvinna. Om jag är hemma behövs det inte. Då kan jag gå med ansiktet hängande vid knävecken, dinglande bredvid magen och tuttarna….

…men om jag är ute och ska ”träffa folk”, som jag gör när jag jobbar tex, så kan ju inte ansiktet hänga där nere och dingla. Folk ska ju inte behöva böja sej UNDER bordet vi sitter runt för att få ögonkontakt, förstås, så då får jag med alla mina krafter använda dom helt supertrötta ansiktsmusklerna till att draaaaaaa upp ansiktet i rätt höjd. Ibland måste ögonbrynen hjälpa till att lyfta ansiktet: ”Åheeeej-åhååååå!”

När ansiktet kommit på plats igen, måste jag anstränga mej allt vad jag orkar för att hålla kvar det där. Ibland går det, ibland inte.

Ibland blir vissa delar av ansiktet hängande kvar där nere…..

….eller så gliiiiiiiider vissa delar av ansiktet nedåt igen – speciellt om jag fokuserar på Andra Saker, såsom att prata. Mitt i en mening kanske jag upptäcker att kinderna hänger likt två långa deeegklumpar utefter sidorna av ansiktet….

*suckar*

Det är INTE lätt att ha ett ansikte som blir såååå trött!

Idag, när jag stod i hissen, efter jobbet, på väg hem, tittade jag mej i spegeln där. I hiss-spegeln BRUKAR jag alltid vara snygg! Jag älskar hiss-spegeln i ”mitt” hus, och hiss-spegeln på jobbet, för i dessa är jag ALLTID snygg!

”Hej, snygging!” brukar jag säga till mej och ge mej själv en slängkyss i hiss-spegeln.

Spegeln hemma gör mej bara FUL. Gammal och ful och tjock! I den ger jag mej själv Fingret! Fuck-you-fingret!  Jag borde slänga den! Den är DUM!

Men, iallafall: Jag tittade mej i hiss-spegeln och upptäckte att skinnet häääängde under ögonen, som stora gråa bajspåsar, och det såg ut som om jag var…..72 år!

Jag lovar!

Då förstod jag HUR trött jag var! För om t o m hiss-spegeln gjorde mej ful, gammal och trött; DÅ måste jag vara riktigt trött!

När jag kom innanför dörren föll jag ihop på hallmattan och somnade på studs!

Tänk dej att somna på en studs! Mitt i studset liksom. Jag vet inte varför jag studsade innanför dörren, men jag kanske blev lite smittad av Fiona, som studsade av lycka  när hon fick syn på mej.

Tänk vad besviken hon måste ha blivit när jag somnade mitt i studset!

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz osv…..

 

Jag – en TV-böginna /erviluca

Postat den

Jag har liksom redan ”varit där” och ”gjort det”. Har ingen längtan ”ut” alls! Tycker om att krypa upp i mitt soffhörn och vara ifred, med mina små vänner hundarna – och eventuellt någon son som vill vara social en stund – och glo på något underhållande, intelligensbefriat program på TV. ELLER en dokumentär, om MÄNNISKOR!

Jag har haft mina år av att ”vara ute och festa/träffa folk/vara ute och dansa” etc och jag orkar eller vill inte längre. Jag vill vara hemma. Med mej själv. Trivs rätt så bra med mej själv. Fast oj vad det skulle vara tomt utan hundarna. Tur att jag har dom. Annars skulle jag nog klättra på väggarna, tror jag. UTAN Kontrads kalasklister.

Men EN fattas mej nu:

Jag saknar ljudet av en svans som slår emot golvet, eller soffan, när man går förbi; ”dunk-dunk-dunk-dunk-dunk!”. Även om hon såg ut att sova djuuuuuupt, så fick varje ljud av OSS henne att vifta på svansen: ”dunk-dunk-dunk-dunk-dunk!”. Jag saknar också av att ha henne tättintill när jag ligger där i soffhörnet, och att pilla på hennes öron, som var så mjuka och luktade så gott!

Jag saknar hennes STORA bruna ögon som tittade på mej INTENSIVT för att jag skulle kunna läsa hennes tankar, vilket jag ofta lyckades med. Ofta, men inte alltid. Men då tog hon till andra medel, genom att säga ”buff” eller kraffsa på något eller någon eller försöka visa med andra medel vad hon ville. Jag förstod till slut. Jag tror hon hade velat kunna prata. Eller så tyckte hon det var kul att ta upp tiden med att försöka förklara på Sitt Sätt.

Men nu skulle jag ju inte skriva om henne.

Jag skulle skriva om att jag är en TV-böginna. En sån som kan se fram emot TV-programmen på kvällen, som ser fram emot att krypa upp i soffan med en skål popcorn och bara sitta och glooooo i lugn och ro. En sån är jag.

En sån som kan känna små glädjeskutt i hjärtat när jag tänker på att det är ”Lets Dance” på TV på kvällen, tex. Nördigt och töntigt? Okey´rå ! Men då är jag väl det då.

Jag är inte den där Intellektuella och Duktiga typen som BARA tittar på nyhetsprogrammen och övrig tid gör jag andra Viktiga Saker.

Jag gör ju för i helvete viktiga saker resten av dagen!!!

Oj, jag hamnade i Försvar….Sorry!

Så på kvällen vill jag bara DEGA i soffan, och VARA, och kanske slippa tänka också (om det går….och om det inte är någon bra dokumentär om MÄNNISKOR på TV, som får mej att förstå MER om oss och vårt sätt att vara…DÅ vaknar hjärnan till och arbetar för fullt! Och det gillar jag OCKSÅ!).

Jag är alltså en jävla TV-böginna!

Bara så ni vet.

 

Idag är det deppigt /erviluca

Postat den

Ensamheten gör så ont ibland.

Speciellt dom där dagarna när jag kommer  hem från jobbet och känner mej liten och ledsen….

…dom där dagarna när jag hade behövt en kram och ett par lyssnande öron.

Ensamheten blir så ensam då.

….fast Dom finns ju där, dom små lurvmojjarna…..

Det känns som om jag står i livet utan ryggrad. Ingen som ”stagar upp”, ingen som ”finns där”……

Om jag faller ligger jag kvar.

Eller måste resa mej själv, när jag orkar igen. OM jag orkar.

Men när jag ligger där, känns det inte så.

Kanske jag får jag då en slick på kinden, och det är bättre än ingenting. Men sen vill dom ”kasta boll” eller ”ha mat!”.

Och tänk om jag inte orkar.

Inte vill.

Verkligen. Inte. Orkar.

Eftersom Ensamheten är så ensam, tar så mycket kraft.

Och gör så ont.

Ibland.

Idag.

 

😦