RSS Flöde

Etikettarkiv: har

Emerich Roth /erviluca

Postat den

 

Emerich Roth hade oturen att födas i fel land med fel religion, enligt Hitler. Därför sändes han till (olika) koncentrationsläger som ung.

Om detta helvete berättar han i en liten film han gjort, och live, på olika skolor runtom i Sverige, och detta har han gjort de senaste 21 åren. Han är nu 89 år.

Efter koncentrationslägertiden, och den fysiska och psykiska läkning som krävdes efter det, kom han till Sverige i början på 50-talet. Han utbildade sig till socionom och sedemera till terapeut (precis som jag!!). Han var TYST om sin tid, och sina upplevelser i koncentrationslägrena i ca 50 år, innan han började berätta.

Det var en dag då han såg några killar, som gjorde Hitler-hälsning och skrek och tjoade, och ingen reagerade, som han bestämde sej för att Berätta.

Nu Berättar han.

Jag tror att en sån som han ÄR ”Vägen Sanningen och Livet”. En sån som han har sett Döden i Vitögat och Upplevt Helvetet. En sån som han bör man lyssna på och ta på allvar. Han VET.

 

Han VET hur det är att vara med om Det Värsta, Överleva och återvända till Livet.

Jag känner mej ödmjuk inför att jag fick lyssna på honom. Jag känner mej glad över att jag träffat en som överlevde.

 Jag känner mej förundrad och förskräckt över vilket enormt FÖRARBETE Hitler lät tusentals människor utföra för att skapa dessa Fullkomliga Utrotningsmaskiner som Koncentrationslägrena var.

 

Hur länge pågick förarbetena till detta? Hur länge förberedde sej Tyskland innan dom började sända människor till slakt? Och hur många människor var inblandade i att bygga dessa helvetesområden?

Ofattbara mängder människor plååååågades läääänge. En del blev avrättade direkt.

Omfattningen av Hela Detta Helvete är så ofattbar, och ogreppbar.

Om du kan: Lyssna på Emerich Roth. Han kanske kommer till er skola/kommun.

Han är en utav dom som fortfarande lever och upplevde detta.

 

Och han hyser inget hat.

 

För det får han en stjärna i himlen.

Av mej.

Vilken fantastisk människa!

Och hans syn på barndom, barns uppväxt och varför barn spårar ur är EXAKT mina tankar. Jag fick kraft av att höra hans ord och hans berättelse. Bekräftelse.

TACK, Emerich, för att du finns och orkar berätta!

 

Annonser

En vanlig dag…. /erviluca

Postat den

 

Nuförtiden är det ”måndag-söndag-måndag-söndag; SWISCH!” liksom. Vad som än händer, och hur det än är, rullar tiden bara vidare – allt fortare. Saktar den ner sen, tro, igen?

Förut var ju tiden så lååååååååååååång! När jag var barn. Då var tiden EVIGHETSLÅÅÅÅNG! Sommarlovet varade en eeeeevighet.

”Nuförtiden” börjar barnen skolan i åk 1, och så plötsligt går dom i åk 9!

Typ.

 

Det var bättre förr.

 

Man ska ju fånga dagen –  Carpe Diem – typ. Men hur sjutton ska man hinna, när den bara slinker undan?! Kan någon förklara det för mej?

Allt ”jag SKA…..” hinner man inte, för dagen är plötsligt slut!

Alla ”jag BORDE….” –  ”SWOSCH!”

Allt annat också.

Även det som är jobbigt och svårt. Man vet liksom att ”imorgon är en annan dag”….eller nåt sånt. Eller ”imorgon är iallafall inte idag”, eller något annat klokt.

”I morgon – som alltså kan vara om 1 år, för så fort går det (!) – är det över” – även det svåra.

Fast ”Det Svåra” har en tendens att HAKA SEJ FAST lite hårdare, och liksom stanna upp tiden, och riktigt gegga in sej i själen, som om det skulle stanna for ever and ever.

Men med åldern har ”man” ju lärt sej att så är det inte.

Det FINNS en ”Morgondag” och den är ofta, liiiite liiiiite bättre än gårdagen, OM den var ”den jävligaste ever”!

 Liiiiite liiiiiite.

Fast sen kan man ju ramla ner ett pinnhål till  också –  ännu liiiite värre, liksom. Men det finns oftast en botten. Och när man nått DEN, MÅSTE det vända.

Och sen är Eländet plötsligt ett minne blott – även om det fortfarande skaver…..

 

Sen dör vi.

🙂

 

Abstinens! /erviluca

Postat den

Abstinens  är en skön känsla på så sätt att när man tillfredsställer den är det så sköööönt!

Men givetvis är det dåligt om det man tillfredsställer den med är en Dålig Grej! Of course! Men det kunde man ju räkna ut med arslet! Och det ska man ju ha annat till. Än att räkna alltså.

Jag har haft skrivar-abstinens några dagar nu, och därför är det just nu både sköööönt och frustrerande! Skönt för att jag  nu sitter vid datorn och faktiskt skriver igen. Frustrerande eftersom idéerna och grejerna som ”vill-komma-ut/skrivas” står på kö i mej och jag vet inte i vilken ände jag ska börja.

Nä, ämnena står inte på kö, för i så fall vore det ju enkelt; Ämnena BRÅKAR! Det är Fullt Slagsmål där inne! Kaos, helt enkelt.

Eftersom jag varit i denna situation tidigare, gör jag som jag tror blir bäst; Jag skriver vad som hänt dom senaste dagarna, som en helt jävla vanlig dagbok, så har jag det Överstökat, och så kan jag börja skriva ”det-som-dyker-upp” igen, som vanligt. Igen.

Fast det är kanske bäst att jag delar upp det…..

Så att ni inte bli förvirrade, med era små hjälplösa, kategoriserade hjärnor.

😛

Jag ska alltså skriva fler blogginlägg, med rubriker för varje inlägg: Det som Hänt.

Fast det kanske inte Hänt något.

Egentligen.

See yah in next inlägg!

 

Hundrastgård(-ar) äger! /erviluca

Postat den

 

Kolla bara!

Slutet av april 2013 051 

Alla sorters hundar – både stora och små, tikar och hanar – leker och nosar runt i en salig blandning!

 

 Slutet av april 2013 093 Slutet av april 2013 102

Svarta, bruna, vita…..

 

Slutet av april 2013 105

Fiona hittar en Favorit till slut; Valpen Amira som är en blandning mellan amstaff och pitbull. Dom leker och leker och leker….

 

Slutet av april 2013 088

Alla sorters hussar och mattar står, eller sitter, och pratar eller bara tittar….

 

Slutet av april 2013 099   

”Hej! Vad luktar du?”

 

 

Slutet av april 2013 119 Slutet av april 2013 120

….medan hundarna leker och leker och leker…..

 

Slutet av april 2013 125 Slutet av april 2013 116

En klok matte eller husse har med en skål med vatten, som fylls på hela tiden och alla får dricka.

 

Slutet av april 2013 055

Milton kollar så att allt går rätt till.

 

Slutet av april 2013 130

Till slut är Fiona rätt så nöjd, och trött (!).

 

 

 

 

 

 

Obegripligt! /erviluca

Postat den

 

http://www.svt.se/ug/

Det är så mycket som är Obegripligt här i världen.

Det är obegripligt hur barn kan bo i Fosterhem och HVB-hem år ut och år in, och bli så illa behandlade, som Uppdrag Granskning visade igår. Det  handlar alltså om barn som farit illa från början, och som VERKLIGEN behöver varma kramar och förståelse och trygghet, mer än ”alla andra” barn.

Det är obegripligt att inte ALLA barn som bevisligen farit illa år ut och år in under samhällets vingar, inte kan få någon slags kompensation.

OCH en URSÄKT.

 OM dom nu kan anmäla hemmet/fosterföräldrarna till domstol och OM dom skulle kunna få pengar på detta sätt OCKSÅ, så gör det väl ingenting! Inget kan ju ändå kompensera en helt bortkastad och förstörd barndom?!? När dessutom dom som skulle rädda barnet från Onskan, inte gjorde det, utan det blev bara värre….

Fy faan!

Allt är helt otroligt och obegripligt!

VARFÖR tror man inte på barnen?

Jag har själv träffat ungdomar och barn som berättar om hemska saker som hänt på deras HVB-hem och i behandlingshem, men när man sedan, tillsammans med barnet/ungdomen berättat om detta för socialsekreterare så har det inte hänt något, eftersom ungdomen ”troligen överdriver och hittar på för att komma därifrån”.

Och för att DOM VUXNAS RÖST (på behandlingshemmen/i fosterhemmen)  ÄR TUUUUSEN GÅNGER VIKTIGARE och starkare.

Vuxna Pratar Sanning. Barn ljuger. Det är den tron många har.

Jag tror att det är för att när barn och ungdomar berättar om den Otäcka Sanningen är det ingen som vågar tro på den. Det är så otäckt och hemskt att det inte kan vara sant!

Men det är det, oftast.

Ett av mina FÖRSTA ”ärenden” jag jobbade med, var en flicka som var 14 år (då jag började/träffade henne för första gången). Hon var placerad på ett behandlingshem för att hon var så ”omöjlig”. Hon ”stökade och bökade, rymde från allt och alla, rökte och drack”. Inuti denna flicka fanns en liten skräckslagen övergiven flicka som ingen ”såg”….

Hon hade sina första 3-4 år bott med sina missbrukande föräldrar, och blivit svårt misshandlad på olika sätt av olika människor i deras ”kvart”. Till slut uppmärksammades detta och hon blev placerad i ett fosterhem. Där bodde hon tills hon var ca 12 år. Då uppdagades det att hon blev utsatt för sexuella övergrepp av sin fosterpappa. Hon omplacerades i nytt hem (och fick då givetvis byta ort, skola och kompisar), där hon ”spårade ur” (pga allt hon upplevt och eftersom hon inte fick rätt hjälp…och stöd), och började rymma, röka, dricka.Till slut placerades hon på det hem där jag träffade henne för första gången.

Vi fick fin kontakt och hon berättade om sitt liv och om det helvete hon levt i. Hon berättade också om hur ELAK personalen var på det hem där hon var placerad. Men VAR finns det ett behandlingshem/fosterhem för en flicka som tappat tron på ALLA människor, och som bara ”rymmer, bökar och stökar”. VAR finns det människor som orkar SE den lilla skadade själen och ledsna flickan? Alla pratade bara om hennes BETEENDE – inte om att hennes beteende egentligen var helt befogat utifrån den uppväxt hon haft.

På det behandlingshem HON bodde, kom det EN psykolog (eller var det psykiater?) EN gång varannan vecka (2 timmar) till hemmet och han/hon skulle då hinna ”behandla 1-2 elever” av alla 60 placerade. Det fanns inte en chans till samtal, terapi el dyl.

Resterande personal var helt inriktade på att ”eleverna” skulle ”bete sig rätt”. Punkt. ”Sitt ordentligt vid matbordet!/Kom i tid!/Prata ordentligt!/Släck lampan! Stå still!/Var tyst! ” osv. Och så en massa olika bestraffningar när eleverna gjorde fel eller ”betedde sej”. Ingen personal som lugnt och stilla satt vid sängkanten på kvällen och lyssnade på övergivna själar som grät….

Så har jag upplevt många behandlingshem under dom ca 20 år jag arbetat. Jag har dock INTE arbetat på ett behandlingshem själv – bara hört barn/ungdomar berätta och gråta samt hört personal berätta om hur dom arbetar (och förfasat mej över deras inställning till ”dom  jobbiga ungdomarna”).

Gör om och gör rätt, säger jag bara.

Inget barn föds ond och ingen föds som drogmissbrukare eller narkoman eller alkoholist. Barn ”lär sej” genom sin uppväxt.

Barn behöver trygghet, kärlek, omtanke, förståelse, närhet från sina föräldrar, eller ett par närstående vuxna, som dom knytit an till. Får dom inte det, spårar dom ut, eller mår väldigt väldigt dåligt och får ångest eller andra psykiska sjukdomar.

Vi/samhället skulle kunna hjälpa dom, om vi var bättre på att välja ut och utbilda dom fosterhem som används, följa upp och framförallt LYSSNA PÅ BARNEN.

……………………………………………………………

 

Hur gick det då för ”min flicka”? 

Jag fick på omvägar veta att hon blev heroinmissbrukare och tog sedan livet av sej då hon var i 20-årsåldern.

 

 

En skogspromenad /erviluca

Postat den

En vårdag 130420 017

”KOM! Vi sticker ut i skogen!!”

 

En vårdag 130420 040

”Vänta på mej!!”

 

En vårdag 130420 027

”Kolla! En bro! Vi går över den!”

 

En vårdag 130420 026

”Håller den tror du?”

 

En vårdag 130420 085

”Här kan man dricka eller bada!”

 

”Jag tänker både bada och dricka.”

 

En vårdag 130420 096

”Hon är inte klok!”

*skakar på huvudet*

 

En vårdag 130420 039

Vi går ÖVER stock…..

 

En vårdag 130420 035 

….och över sten…..

 

   En vårdag 130420 041 

….och nosar på VIKTIGA saker.”

 

 

En vårdag 130420 078

”Såja. Nu har jag berättat om vår promenad.”

 

Slut.

 

Ånej, inte 25 igen! /erviluca

Postat den

Idag fyller Måddan år!

Hon fyller 50 PLUS. Fast ”27”.

Hon skrev att man får hitta på sin ålder när man är 50+, att man får skarva som man vill. Typ. Då bestämde jag att jag fyller 25 om ett par dagar.

Sen skrev hon att hon nog egentligen inte ville vara 27 eller 25 igen. Tanken på att vara 25 igen gjorde att jag rös, och så kände jag i HEEEELA mej att jag ABSOLUT inte vill vara 25 igen heller!

 

Åh, vad skönt det var att känna så!

Å ena sidan skäms man (?) nästan (?) lite för sina rynkor och sin ålder, men å andra sidan vill man (?) INTE vara ung igen heller (?).

Vad vill ”man” egentligen??

Grejen är ju att när man (jag gillar EGENTLIGEN inte det ordet, för jag tycker man ska stå för det man säger/skriver, men just i det här inlägget passar det väldigt bra med ”man”) är singel och kvinna och ”gammal”, så känns det som om man är lagd ”på-sidan-om”, och DET är ingen bra känsla.

Man ligger i burken ”left-overs”, typ, och så får man nöja sej med 60-åriga gubbar, om man ska ”ha nån”.

Eller nåt.

Äh, när jag skriver det där sista så känns det helt fel fast rätt….och tvärtom.

Jag vet egentligen inte vad jag vill.

Så jag hoppar dit där jag var igen: Åldern.

Det är rätt skönt att vara 50+ ändå. Sen får ni andra tycka vad ni vill.

Det är skönt att det är ”över” det där med att skapa familj och skaffa barn och småbarnsåren, och dagishämtningarna och stressen och hela fadderullan. Herre Guuuuud vilket slit det var! Näe, det vill jag INTE göra om!

Eller dom åren som var INNAN, när man oroade sej för att ”bli över”, att inte ”få en man” eller ”tänk om jag aldrig får barn?!?”. Ja, så hann jag tänka trots att jag fick barn tidigt….

Jag är nämligen en SNABB typ, som INTE tycker om att VÄNTA!

Och det var otroooligt svårt förr. Att vänta alltså. Nu, när jag är 50+, är det liiiiite bättre.

På VISSA områden har det blivit Så Mycket Bättre.

På Andra Områden är det helt fantastiskt!

Och tänk så KLOK jag blivit….

Faktiskt.

*host host host*