RSS Flöde

Etikettarkiv: mannen

Jag skulle vilja få hit: /erviluca

Postat den

Skuldfällan Lyxfällan

– Mannen som talar med hundar; Cesar Millan (eller så kan jag åka till honom! Jag skulle vilja träffa alla ”hans” hundar också!)

– Tanterna från England som storstädar

….och…..

– någon ”fixa-till-med-bra-förvaring” tant/farbror (ur något TV-program).

SEN skulle allt vara fix och färdigt.

Så kunde jag liksom börja från NOLL igen!

Jag tror alltid att jag ska börja från NOLL när jag flyttar, och sen blir det inte så….

…ba´fatt….

…ba´fatt….

…det inte blir så!

Vad blir det då?

Det blir Som Vanligt!

Och som vanligt är inge bra!

Så jag vill ha hit dom, typ nu!

HO! HOOOOO! KOM NU`RÅ!!! VADDÅÅÅÅ???? BARNPROGRAM I TV-TVÅÅÅÅÅ!!!!

Nä, så var det ju inte!

Jo, så var det, men det hade räckt med ”Kom nu´rå!”

Jag har dammsugit och våttorkat alla golv, och bytt tillbaka gardinerna till Vanliga gardiner (från Ovanliga gardiner? Näe, från julgardinerna!)

Nu är det bara RESTEN kvar!

Puh!

Och sen när jag gjort Resten, är det Ännu Mera Resten kvar!

”Never ending stooooryyyyyy!” sjunger jag då!

(…men det är en annan historia…)

Glatt och ledigt!

Pust!

Of course!

🙂

 

Annonser

Alla är oskyldiga /erviluca

Postat den

”Jag har inte gjort något!” säger dom. Allihop. Om dom inte finns med på bild – fångade mitt i brottet. Då KANSKE dom erkänner. Men annars; Näe.

Ska man då betrakta någon som oskyldig, bara för att hen inte erkänner?

Det är frågan.

Om en kvinna kommer blåslagen, gråtande till en och säger att det var Pelle som slog mej. Ska man tro henne då, eller tro på Pelle, som säger: ”Näe! Hon halkade i trappan!”

Och mannen som sa på TV igår att hans fru var ”galen” och därför slängde syra i sitt eget ansikte!

Eller kvinnan, som lämnar sin man i panik, söker upp ett skyddat boende, säger sej vara slagen av sin man och vågar inte hämta barnen hos honom eftersom hon fruktar för sitt liv……

”Näe….det är hon som slår mej!” säger han upprört.

Eller flickan som säger att hennes styvpappa förgripit sej på henne….i flera år. ”Näe, det säger hon för att hon vill ha sin mamma för sej själv!” säger styvpappan. Of course!

För VEM erkänner såna här brott; Att slå en kvinna eller ett barn, att förgripa sej på ett barn, att kasta syra på sin fru….? ”Det är ju bara Galningar som gör sånt! Inte jag”.

Så…..

Vem ska man tro på, när man inte VET?

Och att en människa inte blir dömd i Domstolen betyder ju INTE att han eller hon är oskyldig – det betyder bara att det inte finns bevis nog.

”Vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när det är så här….?”

Typ.

 

 

En trevlig överraskning /erviluca

Postat den

Två män kommer gåendes emot mej när jag är ute med mina tre hundar på morgonpromenaden. Två hundar är kopplade. En är lös.

Båda männen har röda jackor och jag hinner tänka ”Undrar om dom är tvillingar...?” innan jag ser att jackorna är olika, och att männen inte är ett dugg lika.

Den ena mannen har sitt fokus riktat mot mej, ser jag. Han stirrar och går rakt emot mej.

Jag hinner tänka: ”Nej-nu-blir-jag-utskälld-för-att-Flisa-är-lös-jävla-skit-hon-gick-ju-inte-i-närheten-av-honom-orkar-inte!” och så klistrar jag på mitt stela leende, och bestämmer mej för att inte säga något tillbaka. Inte ens ”förlåt!”. Eller ”jag-vet-att-det-är-kopplingstvång!”…..

När mannen kommit riktigt nära, spricker hans ansikte upp i ett leende och han säger:

 

 

 

 

”GOD MORGON!”

Jag andas ut och mitt stela leende blir äkta, och jag känner en enorm lättnad, samtidigt som jag svarar:

”God morgon!”

 

Puh!

Vilken trevlig överraskning!

 

 

Att göra det svårt för sej, eller att älska barn och hundar gränslöst /erviluca

      

Att se till att inte göra det lätt för sej….

DET är jag bra på!

Ingenting ska vara Bara Enkelt!

När jag gick på Socialhögskolan i Östersund, första omgången, hade jag (och dåvarande maken – ja, jag gifte mej väldigt tidigt!), skaffat en valp. Så jag var tvungen att gå ut med den ”stup i kvarten” och kunde därmed inte hänga med till fik, och sånt, direkt efter plugget, och var alltid tvungen att skynda mej hem till hunden. Och OM jag gick ut och festade behövde jag hundvakt (tack, Kristina!).

Sen kom Äldste Sonen.

Och jag fortsatte på Socialhögskolan i Östersund. Denna omgång var jag ensamstående mamma, med allt vad det innebär. Men det gjorde att jag blev än mer fokuserad och motiverad när jag pluggade, vilket gjorde att jag oftast var Bäst i Klassen på tentor. Tjoho! Ibland gick jag ut och festade, och då hade jag barnvakt (tack Jari! Och tack ”va-hette-hon-nu-då?”….Susanne; vad hette hon som gifte sej med Micke?).

Sen gick åren och jag hade Äldste Sonen att ta hänsyn till, och tänka på, i Första hand – ALLTID – och så skaffade vi katter. Inte en, inte två….utan flera! Of course! Lagom är inte bäst i min värld!

Så dök Andre Maken upp, ”bara-sådär”, och han råkade vara allergisk mot…katter! Så ”hejdå, katterna!” och ”Välkommen till oss, Nya Mannen!”. Sen kom Storing, Mellan och Minsting. Fler att ta hänsyn till och bry sej om, och älska, och komma i första hand. Alltid.

 

Så skilde vi oss. Då skaffade jag hund. Så den vecka jag var barnledig, och EGENTLIGEN skulle kunnat ha BARA-FÖR-MEJ-SJÄLV, hade jag nu en liten hundvalp…som sedemera blev en vuxen hund!

Sen blev det en hund till, en hund till och en hund till…..

Och NU, när jag går en utbildning igen, så måste jag springa ifrån och gå ut med hundar och ”fixa och dona” med dom….

Så….man kan ju undra vad det är för fel på mej, som alltid ser till att ha Någon Annan att ta hänsyn till i första hand, och som behöver mej, alltid?!

Fast det behöver ju inte vara något fel, direkt….

Men jag har ALDRIG gått en utbildning, eller haft ett ett jobb, och bara kunnat bry mej om mej själv.

Aldrig!

Och när väl Minsting är vuxen, och klarar sej själv (om sisådär 7 år)….

…..då är jag förmodligen farmor (???) och Troligen en Super-engagerad sådan!

Hoppas jag.

Är det synd om mej?

Näe, inte ett dugg!

Men det bara slog mej att jag ALLTID sprungit iväg för att ”Ta-Hand-Om-Någon” när ”alla-andra” fikat/festat/diskuterat/umgåtts/gjort ingenting/slappat etc.

Och jag har aldrig kunnat gå hem från jobbet och lägga mej i soffan och bara fisa!

…. och jag har faktiskt rätt mycket luft i magen….

😉

Men jag hade (nog) inte kunnat göra på annat sätt. För jag har ett sådant STOOOOORT ”ta-hand-om-behov” antagligen….

…..eller ”att-vara-älskad-och-älska-någon-och-vara-behövd-behov” eller ”att-gosa-med-någon-behov”.

Eller nåt.

….eller så älskar jag helt enkelt bara hundar och barn så gränslöst mycket så att jag inte kan leva utan dom!

Så enkelt kan det vara.

Eller nåt.

🙂

 

 

 

 

Blev jag räddad av Flisa?? /erviluca

Jag vet inte om det var min Vilda Fantasi som spelade upp sej igår kväll, eller om det var Sant det jag upplevde. Och jag kommer heller aldrig att få veta det.

Jag gick ut genom porten för att gå kvällsprommisen med hundarna. Det var mörkt och runt hörnet dyker det upp en man klädd i mörka kläder, och jag tror han talar i en mobil. Jag ser honom i ögonvrån, och plötsligt går det kalla kårar utefter min ryggrad, och hela mitt inre skriker: ”Akta dej!”.

Jag har ju sett mörkt klädda män talandes i telefonen 140 ggr förut, utan att bli rädd, på kvällen, men just igårkväll hände något i hela mej.

Lugnt samlar jag ihop hundarna  och bestämmer  mej för att inte gå min vanliga kvällspromenad, som går runt fotbollsplanen, eftersom delar av den vägen är mörk och inga hus nära. Så jag svänger höger runt husen, istället för vänster, och går en kort promenad som är upplyst, och nära husen.

Jag känner mej obehaglig till mods, och lite arg för att jag känner så. Jag vill inte känna så! Jag vill inte att min värld ska begränsas av ”mörka män”!

När jag sedan kommer runt huset möter jag samme man igen, och han pratar fortfarande i telefonen. Han går emot mej samtidigt som jag ser en annan man komma emot mej från andra hållet. Också pratandes i mobilen. Jag ser att dom tittar på mej, utan att jag tittar direkt på dom. Jag får en obehaglig känsla i hela mej igen.

DÅ händer det!

Detta är inte Flisa, men ger en bild av hur galen hon blev.

Flisa blir GALEN! Helt galen! Hon börjar störtskälla på Den Mörke Mannen. Superilsket! Hon hoppar upp och ner med framtassarna och skäller och skäller. Hon tycks HATA denna man.

Flisa är en ”snäll flicka”, som ALDRIG bitit någon, ALDRIG varit DUM mot någon – varken hund eller människa – och som nästan alltid går rundor förbi människor när hon går lös, vilket hon nästan alltid gör. Jag kopplar henne bara då vi måste gå nära någon bilväg, för hon har INGEN som helst respekt för bilar: ”Flytta på dej!” verkar hon tänka om bilar.

Nåväl.

Jag kopplar Flisa, och hyschar på henne. Männen försvinner och jag går hem.

Det känns skönt att jag har en hund som skulle kunna försvara mej, och jag känner mej både lite skakad, och inte – samtidigt. Men ändå låser jag polislåset på dörren för första gången när jag kommer in.

Var det Fantasin som spelade mej ett spratt, eller var det Intuitionen som Varnade mej för Verkligheten?

Who knows!?

Och jag kommer aldrig någonsin att få veta det heller.