RSS Flöde

Etikettarkiv: bussen

Varningar! /erviluca

Postat den

 

Eftersom jag inte är säker på om jag kan drömma Sanndrömmar eller inte, är det bäst att jag varnar dom som eventuellt kommer att utsättas för Framtida Faror.

Storing: När jordbävningen kommer; Ställ dej intill mej, för där du står kommer det att bildas ett stort hål. Jag minns inte om man skulle stå nära hus, eller INTE nära hus när jorbävningar kommer, men jag står intill det vita trähuset och klarar mej.

Mellan: Akta dej för dom fattiga männen i konstiga kläder! Dom är inte snälla! Fast dom lurar dej att tro det! Och när du sitter i den där aulan och lyssna på en föreläsning, ska du INTE ta emot ”medicinen” som du får av en ”snäll kille”! Han är INTE snäll. Han är ond! Han lurar in dej i värsta knarkhärvan!

OCH åk inte med på den där ihopbyggda flotten efter jordbävningen. Den som är byggd av dom fattiga männen. Dom kommer att lura dej!! Oj oj oj!

Minsting: Åk inte iväg i den vita bussen! Det är inga goda människor som kör den! Dom försöker lura i dej att jag är död. Det är jag inte! Dom kör åt fanders och kanske vi aldrig mer träffas om du hoppar på den bussen! Gå istället till det vita huset och invänta jordbävningen med mej. Vi kommer att klara oss om vi står där i hörnet under altantaket!

Puh!

Jag är helt slut, så nu måste jag vila, efter att ha kämpat som en idiot för att rädda mina barn hela natten!

 

 

Annonser

Pukor och trumpeter? /erviluca

Postat den

Minsting står bakom busskuren och sparkar i snön.

Han lyser upp när han får syn på mej, och/eller hundarna (Fiona ääääääääääälskar Minsting!!!), och slutar sparka.

”Meh! Står du KVAR här??” säger jag förvånat och upprört.

En otrooooligt dum fråga – jag vet!  : ”Näe, jag har åkt”…eller?

”Missade du bussen? Eller har det inte kommit någon?” frågar jag vidare (för på fråga ett är ju svaret rätt självklart…).

”Eeeeh…jo….men….*mummel mummel*”

”Vad säger du?!? Har det kommit någon buss eller inte?!?”

”Eeeeh, jo….men jag visste inte….*mummel*…”

”Vad visste du inte?”

”Vad det skulle stå på bussen….”

”Men jag saaaaa ju det! Jag saaaaa ju att du skulle åka med buss 623H! Dessutom, om man INTE minns vilken buss man ska åka med kan man alltid fråga! Du har väl en mun?” säger jag och tittar noga mot hans mun….

”Ja, jo…men jag VISSTE INTE….”, försöker han igen.

”Du visste inte vilken buss du skulle ta, så därför ställde du dej BAKOM busskuren?!? Hur tänkte du då?” Jag är uppriktigt intresserad av svaret.

”Eeeeeh…..vet ´nte…”

”Tänkte du att det skulle stå: M I N S T I N G   S K A   Å K A   M E D   D E N  H Ä R  B U S S E N ! på den rätta bussen?!”

”Näe….” *flinar*

”Tänkte du att busschauffören skulle hoppa ut, springa fram till dej, och med pukor och trumpeter sjunga en liten sång och sedan säga VÄLKOMMEN PÅ BUSSEN KÄRA MINSTING!!”

”Näe….” *skrattar*

”Hur tänkte du då?”

”Eeeeh….men jag visste inte vad jag skulle säga…”

”Du kunde ju pröva med: Har ni herrkläder i den här affären?”

”Eeeeh….meh!” *skrattar*

”Eller varför inte: Säljer ni muffins här??”

”Meh! Men jag visste inte vart jag skulle!” förklarar Minsting

”Nähäää…men VART ska du någonstans då? Till Sala? Eller möjligen till Spanien??”

”Nä….men, liksom vad stationen heter…”

”Men om du inte minns vad stationen heter, minns du väl vad skolan du går på heter iallafall?? Och bussschaufförer brukar ha koll på sånt…iallafall ibland…och vet inte han/hon, kanske någon annan vet….bara man frågar….”

”Jamen, jag tänkte inte på det….”

”Men VAD tänkte du då, när du stod där bakom busskuren?”

”Eeeeh….hur jag ska komma vidare i World of Warcraft* !” svarar Minsting glatt.

Ridå!

————————————————————–

*Fotnot: Han sa ett annat spel, men minns inte namnet på det, så jag tar ett spel som väl alla känner till istället.

Han mumlar OCH ”missar” bussen…/erviluca

Postat den

 

Ååååh, vad skööönt det är att ha så stora barn att dom fixar mornarna nästan själva, håller koll på klockan och piper iväg själva, i tid, på morgonen, tänker jag när jag står i duschen och låter duschens strålar smeka min lekamen…Eftersom en ”Huvudvärks-period” startade igår, är det extra skönt att duscha hett, och låta vattnet mjuka upp stela och värkande nackmuskler (eller vad det är som sitter där och gör ont!).

Efter duschen sätter jag mej i soffan, slänger en blick på klockan – ”08.00” – och konstaterar att Minstings kängor står kvar i hallen. När börjar han idag, tro? tänker jag och går till hans rum.

Han sitter vid datorn. Suprise?!?

Not.

Jag: ”När börjar du idag?”

Minsting: *mummel*

Jag: ”Va?!? Jag hör inte!”

M: *mummel*

J: ”JAG HÖR INTE!  DU MUMLAR!!”

M: ”…vet´nte…”

J: ”VET DU INTE när du börjar?! Näe, du har ju bara gått i 7:an i 7 månader, så det är klart…det måste vara svårt…!” fräser jag irriterat.

M: *mummel*

J: ”Men klockan är 8.00! HUR tänker du ta dej till skolan??”

M: *mummel*

J: ”VA!?!”

Jag håller på att krypa ur skinnet av stress! Jag står inlindad i handduk och med blött hår – så OFÄRDIG så det är inte klokt! – och jag tänker att Minsting har bestämt sej för att Stanna Hemma. Detta gör mej Gaaaalen!

M: ”Jg kn nte”

Jag tyder detta otydliga uttalande till: ”Jag kan inte” och blir ÄNNU MER stressad och irriterad.

J: ”Fåna dej inte! Vaddå – KAN INTE?!?”

M:*mummel*

Alltså: Så här håller vi på fram och tillbaka en lååång stund! Och jag får tre hjärnblödningar och två hjärtstopp under tiden! Iallafall mentala/psykiska. Samt fyra utbränningssyndrom….typ.

Till slut har jag tagit reda på när bussen går, fixat ett SL-kort och puttat iväg Minsting ut genom dörren.

”Slow-motion-Minsting”.

Varför blir dom så ”mumliga” och så ”slow-motioniga” när dom är i tonåren??

Jag pustar ut.

Klär på mej, sminkar mej och klär sen på mej för att gå ut med hundarna.

”Jag måste nog se om Minsting kommit iväg”, tänker jag sen, och går med hundarna till busshållplatsen.

Där står…..Minsting!

Bakom busskuren. Och sparkar i snön.

HerreGuuuud! tänker jag.

 

Fortsättning följer i nästa blogginlägg.

 

 

 

 

 

”Tänk att dom har allt Framför sej!” /erviluca

Postat den

Det är, på något vis, en svindlande tanke.

DOM har ALLT Framför Sej!!

Alldeles nyss var jag själv barn – ungdom – ung…….

….och hade Hela Livet Framför mej!

Livet in front of me var som en Stooooor Låååång Eeeeevighet.

Men Evigheten blev en Kort Minut.

Ganske innehållsrik, men kort.

Fast ibland var det väääääldigt långt. Att vänta barn första gången tex, pågick i en eeeeevighet! Tills det plötsligt var över. Och det var DÅ det Började – Det Riktiga Livet.

 Småbarnsåren var otrooooligt seeeega, och ”alla gamla” sa att ”Det-Går-Så-Fort!” och ”Passa-På-och-Njuuuuut!”.

Under ”njutnings-tiden” sprang jag mellan amning, blöjbyten, vak-nätter, dagislämningar/dagishämtningar – ofta med andan i halsen och med ett hjärta som slog dubbelslag (av stress) – gråtande barn, skrikande barn, bråkiga barn, arga barn, trotsiga barn, hungriga barn: ”MAAAAMMMAAAAAA!!!”……

…och däremellan gos och tusenmiljonerdriljoner KÄRLEK från och till barnen.

Jag ville att det skulle gå låååångsamt, OCH fort! För jag orkade inte. Och orkade. Ville inte! Och ville. Slet och njöt. Men slet mest.

Sen var det skola, lekkompisar, lekkompisars föräldrar, läxor, läggtider, matlagning gånger tusen miljoner (!), tvättning av kläder tusenmiljoner gånger och Hur Mycket Städning  som helst…..

…föräldramöten, klassmöten, utvecklingssamtal och invecklingssamtal och Alla Andra Samtal. VAB med ett sjukt barn, två sjuka barn och tre sjuka barn, bråk med barnens pappa om vem som VAB:at mest och VAB-irriterade kollegor.

Och SWISCH så gick dom i högstadiet och var tonåringar.

Nu är det Stängda Dörrar, Höga Suckar, ”Du-fattar-ju-ingenting” och allt går så låååååååååååååååååångsamt. Att resa sej ur sängen tar för en tonåring låååååååååååång tid. Att klä på sej går i slow motion.

Om man säger: ”Skynda dej! Bussen går om 10 minuter!” så suckar dom låååååååååååångsamt och fräser: ”Jag gör ju det!!” (skyndar sej alltså), men dom: Kan. Inte. Skynda. Sej.

Dom rör sej i SLOW MOTION!

Men!

Snart sitter jag med X antal barnbarn i knät och sjunger ”Imse Vimse Spindel”, och Ännu Mer av Livet är Bakom mej!

Det är Helt Otroligt!

Unbelivable!

DESSUTOM är jag SAMMA LIKADAN som jag var förut. Fast klokare. Men lika barnslig ändå. Och nyfiken.

Vissa dagar känns kroppen som om den vore HUNDRA år – den knakar och gör ont och jag går som en krum gammal gumma, stönande och pustande. Andra dagar är kroppen (nästan) Som Förr.

Men jag känner mej i skallen som…..20!….eller 27!……eller…..5!

Eller……33 ochetthalvt!

Typ.

Det är väldigt konstigt faktiskt.

Jag trodde man skulle bli gammal ÖVERALLT, liksom. Inifrån och ut.

Grå rakt igenom.

😉

Men så blev det inte. Iallafall inte än.

Vi får väl se hur det är när jag är 70 år. Kanske jag våndas över gädd-, hak- och tutthänget då. Jag hoppas jag slutat bry mej! 

Kanske jag irriterar mej på ”nyheter” och suckar att ”det var bättre förr”.

Men; ”Shit bah, vad fort det gick!”

Liksom. 

Typ.