RSS Flöde

Etikettarkiv: finns

Inuti öööööh…. /erviluca

Postat den

Man skulle kunna tro att det inte är något inuti någon som mest mumlar och gruffar och låter ”ööööh…..”, men ”i dom lugnaste vatten….” eller vad det nu kan liknas vid.

I förrgår fick jag iväg Minsting, ut ur rummet. Ja, egentligen borde alla nu stå och hurra och ropa ”BRA GJORT!!”…. om ni visste hur svårt det är. Och hur STOR han är. Med lite tjat, lite mutor och lite hot satte han på sej svarta mjukisbyxor, strumpor, t-shirt och en  svart ”hoodie” och luffsade ut till bilen, låtandes ”ööööööh”. Typ.

 

Vi skulle hämta en bredare säng åt honom. Den skänktes bort, via blocket, och var 120 cm bred och ”nästan oanvänd”. Vi åkte och åkte….och åkte. Jag pratade på om ditt och datt, och fick knappt några svar…i början.

När vi väl hämtat sängen, som var JÄTTEFIN och FRÄSCH (såg oanvänd ut faktiskt), och var på väg hem, hände det:

Tonårssonen började PRATA!

Hallelujah!

Och OJ vad häftiga samtalsämnen vi hade sen:

– om religionens betydelse i världen och för tron

– om det kan finnas liv på andra planeter

– om vad svarta hål är

– om hur livet startade egentligen

– om skillnaden mellan vad forskare kommer fram till och vad ”vi andra” tror

– om livets mening

Så kom inte och säg att det inte finns en massa i en tonåring som mest bara gruffar och låter: ”…ööööööh…”

 

 

Annonser

Nedräkning /erviluca

Postat den

När vägen till Lättnad upphört att finnas

När allt som finns kvar är endast att minnas

När allt det hon orkar är att vara ifred

När tårarna trängs – står som på led

i väntan på att förlösas i floder av sorg

och hon stänger in sig i Ensamhetens Borg

Se hennes sorg bakom smilet

Se hennes inre smärta

Hör hennes tysta röst som ropar:

Ge mig av ditt hjärta!

Hjälp mig hitta utan att se

Håll mig hårt utan att le

Led mig rätt när vägen tagit slut

Hjälp mig hitta vägen ut”

Vem bryr sig om en ensam själ

som gråter i det tysta?

De låtsas att de vill dig väl

men orkar inte nysta

De vill inte se eller alls förstå

att hålet ger sån smärta

Att ensamheten kväver ens själ

och river i ens hjärta

Den dag hon inte längre orkar

stå på sina ben

Den dag då hennes tårar torkar

och timmen blir för sen

Då allt är svart och livet slut

Då inget hopp finns kvar

Vad gör du då,

hur ska du nå

– när tiden runnit ut?

Omaka strumpor /erviluca

Postat den

Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen (för det är värt att upprepas…):

Har någon, som jag, en låda full av omaka strumpor?

Jag tänkte häromdagen att det borde ju ha blivit maka strumpor till slut. När man tvättar EN strumpa här och EN strumpa där, för att sedan slänga dem i strumplådan, så BORDE det bli PAR till slut, med Icke sa Nicke! 40 par omaka strumpor finns i lådan. 40!!

Vart tar deras makar vägen? Jag lever i en skilsmässofamilj, där t o m strumporna separerar!

…eller hur var det nu?

Ensam är inte stark? /erviluca

Postat den

Ensam är inte stark.

Ensam är bara ensam.

Tillsammans är vi starka, men om man inte har något Tillsammans då?

Är man svag då?

Är ensam svag?

Eller är ensam bara ensam?

****************************

Hur skapar man ett Sammanhang om man inte har något?

Hur kliver man in i en Grupp som redan finns?

Hur skapar man ett Höra ihop med De Andra?

Ensam, som är svag, ska alltså vara modig och stark, och våga ta plats i en grupp som redan har ett Tillsammans?

Ensam ska alltså vara stark. Och modig.

Fast ensam är inte stark.

*****************************************

 

Om man sätter sig på en sten och väntar,

kommer Någon då och frågar om man vill vara Tillsammans,

eller måste man kliva ner från sin sten

och leta efter Tillsammanset själv?

**************************************

Och det där med att Minst Ana?

Har det någon tidsgräns?

Kan man ana minst hela sitt liv?

Eller behöver man bara ”Ana Minst”  en kort stund?

Men hur ska man kunna ”minst ana” när hjärtat värker, och ensamheten sliter ut innehållet, och häller ut det i en slaskig pöl på marken och hoppar i det?

Hur?

? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ? ?

 

 

Vägs ände /erviluca

Postat den

 

När man kommit till vägs ände

när vägen tagit slut

och framför finns ett Ingenting

som leder Ingenstans

Ska man då bara stanna

sätta sig ner

vänta

 bara låta tiden gå

i väntan på att en ny väg

ska byggas

ett nytt hopp

ska väckas

ett nytt liv

ska starta

Eller tar det slut där

vid vägs ände?

 

Barnet i mej…/erviluca

Postat den

Jag har BARNET kvar i mej – både på ett positivt sätt, och på ett negativt sätt.

Det positiva är att jag kan tycka enkla saker är otroligt roliga och härliga, att jag kan njuta i stunden, att jag har otroligt lätt för att förstå barn och sätta mej in i hur dom känner, att jag förstår mej på barn och att jag älskar att vara med/titta på barn!

Det negativa är att jag kan känna mej så trotsig och sur, tycka så synd om mej själv, vara så egoistisk i mina tankar (oftast inte handlingar)  och verkligen grotta i mej i hur SYND det är om mej.

Så känner jag idag.

När jag TÄNKER EFTER med min ”kloka”/vuxna sida så VET jag att jag har tusen saker att vara lycklig över, att det inte är synd om mej, att det finns dom som har det tusen miljoner gånger värre, att jag BORDE en massa saker som jag inte gör och att det ”fanemej bara är att bita ihop och GÖRA!”.

Det finns liksom Lösningar på allt!

Typ.

Men jag ”KAN INTE, VILL INTE, TÄNKER INTE”!

 Så det så!

Jag plutar med underläppen, kastar mej på golvet och skriker!

Inombords.

För just nu är jag 3 år gammal.

Och egentligen vet jag inte riktigt varför jag är så sur och arg just idag, och varför jag känner mej så Otroligt Orättvist Behandlad.

Ja, jo visst kan jag terapisera mej en liten stund och förstååååå mej själv och komma fram till Varför Just Idag.

…men JAG VILL INTE!

För FANIMEJ vad det är synd om mej idag!

Älska mej, för i helvete!

NU!

Annars…..

😦

 

En vanlig dag…. /erviluca

Postat den

 

Nuförtiden är det ”måndag-söndag-måndag-söndag; SWISCH!” liksom. Vad som än händer, och hur det än är, rullar tiden bara vidare – allt fortare. Saktar den ner sen, tro, igen?

Förut var ju tiden så lååååååååååååång! När jag var barn. Då var tiden EVIGHETSLÅÅÅÅNG! Sommarlovet varade en eeeeevighet.

”Nuförtiden” börjar barnen skolan i åk 1, och så plötsligt går dom i åk 9!

Typ.

 

Det var bättre förr.

 

Man ska ju fånga dagen –  Carpe Diem – typ. Men hur sjutton ska man hinna, när den bara slinker undan?! Kan någon förklara det för mej?

Allt ”jag SKA…..” hinner man inte, för dagen är plötsligt slut!

Alla ”jag BORDE….” –  ”SWOSCH!”

Allt annat också.

Även det som är jobbigt och svårt. Man vet liksom att ”imorgon är en annan dag”….eller nåt sånt. Eller ”imorgon är iallafall inte idag”, eller något annat klokt.

”I morgon – som alltså kan vara om 1 år, för så fort går det (!) – är det över” – även det svåra.

Fast ”Det Svåra” har en tendens att HAKA SEJ FAST lite hårdare, och liksom stanna upp tiden, och riktigt gegga in sej i själen, som om det skulle stanna for ever and ever.

Men med åldern har ”man” ju lärt sej att så är det inte.

Det FINNS en ”Morgondag” och den är ofta, liiiite liiiiite bättre än gårdagen, OM den var ”den jävligaste ever”!

 Liiiiite liiiiiite.

Fast sen kan man ju ramla ner ett pinnhål till  också –  ännu liiiite värre, liksom. Men det finns oftast en botten. Och när man nått DEN, MÅSTE det vända.

Och sen är Eländet plötsligt ett minne blott – även om det fortfarande skaver…..

 

Sen dör vi.

🙂