RSS Flöde

Etikettarkiv: jag

Jag är manlig…/erviluca

Postat den

….på många sätt, men här är ETT exempel:

Idag har jag ”stått i köket” en hel del (ovanligt mycket/länge för att vara JAG), och då känner jag mej så DUKTIG! Helst vill jag att någon ska Beundra mej och komma med Glada Tillrop: ”Ååååh, vad du är DUKTIG!!”, lite sådär. Sen ska någon också säga att det blev så GOTT, och sen säga att jag är Duktig IGEN!

Därefter lämnar jag köket i ett kaos, och en effektiv människa (troligen en Riktig Kvinna) gör jätterent och fint efter mej. För om jag gör det själv, lämnar jag alltid något (!), ELLER så torkar jag inte ORDENTLIGT och ÖVERALLT. Det blir liksom inte Kliniskt Rent, som det blir när Riktiga Kvinnor gör rent i köket.

Jag har alltså ett Kroniskt Manligt Kök, eftersom det är jag, och en massa Riktiga ”Män”, som bor här….

 

Annonser

Jag vill inte laga maaaat! :( /erviluca

Postat den

Blä!

Jag vill vara 8 år och bli SERVERAD god och näringsriktig mat, och ha en mamma som säger ”Ät upp ALLA grönsaker också!”.

Jag vill vara 8 år och springa ut i kortbyxor och linne, sandaler och toffsar i håret, och leka! INTE gå till jobbet och vara Seriös.

Jag vill vara 8 år och inte vilja gå och lägga mej, FAST mamma tjatar och tjaffsar tills hon till slut sjunger inte bara EN sång för att jag ska somna, utan också killar mej på ryggen och sjunger FEMTON sånger.

Jag vill vara 8 år och ha SOMMARLOV jätteläääääääänge!

Jag vill INTE vara 50 PLUS och vara tvungen att laga mat VARJE DAG!

JAG. VILL. INTE.

Men att GÖRA ÄNDÅ = 2000 vuxenpoäng.

😉

Värsta medeltiden! /erviluca

Postat den

”Har du en Mac-laddare?” frågar Mellan.

”En vaddå?!” svarar jag och fattar NOLL

”En Mac-laddare!”

En mack på "min tid"...

”Behöver du ladda en hel MACK?!?”

”Men ååååååååh!” *suckar irriterat* ”En laddare till min Mac-book!”

”Har du en hel bok om mackar??”

”Men åååååååh! Eru helt dum, eller?!?”

”Menar du en laddare till en iPad, fast Mac?”

”Meh! I vilket århundrade lever du? Hänger du inte med alls?!?” *suckar ännu högre*

”Eeeeeh, jag tror jag lever på…..hm….80-talet”.

”Jag märker det! Du fattar ju INGET!”

”Näe, och då har jag väl ingen Mac-laddare heller…”

 

Omaka strumpor /erviluca

Postat den

Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen (för det är värt att upprepas…):

Har någon, som jag, en låda full av omaka strumpor?

Jag tänkte häromdagen att det borde ju ha blivit maka strumpor till slut. När man tvättar EN strumpa här och EN strumpa där, för att sedan slänga dem i strumplådan, så BORDE det bli PAR till slut, med Icke sa Nicke! 40 par omaka strumpor finns i lådan. 40!!

Vart tar deras makar vägen? Jag lever i en skilsmässofamilj, där t o m strumporna separerar!

…eller hur var det nu?

Olika lyckor…./erviluca

Postat den

Jag skulle ju skriva om Min Lyckliga Barndom. Men nu har det gått flera timmar och jag har det liksom inte ”under huden” som jag hade i morse….men I will give it a try. Jag lovade ju.

Jag hade en Ovanligt Fin Barndom. Punkt, liksom. Den var så lycklig att jag blev stark och modig, och vågade vända mej ”emot”.

EMOT vissa saker som mamma och pappa gjorde.

EMOT vissa saker som händer och sker i samhället.

EMOT dumma människor.

EMOT!

Fast inte EMOT allt som jag skulle vilja våga sätta mej emot. Ibland har jag faktiskt varit en riktig mes. Och är fortfarande. Ibland är jag  en ”liten skit” som inte vågar något! Den sidan gillar jag inte. Den försöker jag ”gömma undan” och ”spela modig”, men det går inte alltid.

Jag har analyserat och funderat genom åren, för jag är en sån ”typ”. Analyseringstypen. ”Känna-in-typen”. Empati-typen. Det är bra att vara sån när man har mitt jobb. Och så har jag den där andra sidan också; av ”Äsch, det ordnar sej!” och lite ”Kom igen nu´rå!” och ”Sluta älta!” också i mej. Gissa om dom sidorna krockar ibland!

Nåja.

Jag växte upp med två välfungerande föräldrar och två systrar. Så småningom också en, och sen två, och sen tre, taxar, för att inte tala om alla andra djur jag ”släpade” hem…..

Vi bodde först i lägenhet mitt i Stockholm, sen i radhus i Jakobsberg, sen i lägenhet i Örnsköldsvik, sen i radhus i Eskilstuna och sen i lägenhet i Sala. Där landade familjen. Pappa ritade oss en villa (tyyypiskt 70-talsvilla) och vi flyttade dit (fast då var den byggd också…). När jag var ca 13-14 flyttade vi till en stor villa mitt i Sala. Det blev alltså liksom bättre och bättre, kan man säga.

På somrarna åkte vi till ”landet” (där farmor och farfar hade en stor gård med en massa får, och pool och hela fadderullan!). Vi ääälskade att vara där. På landet var farmor och farfar, faster och kusin, farbror och våra föräldrar (förstås!) och sen kom och åkte det en massa andra gamla och unga släktingar. Det var underbara somrar!

Vi åkte också utomlands; Kanarieöarna, Tunisien….(och så stannade hjärnan….). Fyra somrar bilade familjen till Jugoslavien (det hette så då – numera heter det Kroatien). Där var vi i några veckor varje gång.

Vi hade traditioner; Påsk firades på ett sätt, jul på ett annat, midsommar likaså. Minnena är många och fina! Vi var tillsammans och vi var många fler (släktingar) för det mesta. Vi påskpysslade också. Och julpysslade.

Livet var tryggt och fint på alla sätt. Mamma gjorde sitt (skolsköterska) och pappa gjorde sitt (stadsarkitekt). Mamma lagade mat och tvättade och städade, och retade sej av och till på att hon gjorde allt, men så var det. Pappa fixade med sitt (bridge, Vira, måla, skriva böcker, spela piano).

Jag gick på gymnastik och dans, och spelade blockflöjt och fiol och sjöng i körer.

När jag var 18 år flyttade mamma och pappa till Botswana i Afrika, och barndomen upphörde (kan man säga).

Jag skulle då vara vuxen och klara allt själv. HerreGud vilken Förändring det blev! Jag trodde det skulle bli lätt som en plätt, men oj vad det inte blev det! Men jag VILLE bli ”fri” och jag VILLE klara mig själv! ”ÅÅÅÅÅK!”, sa jag till mamma och pappa; ”ÅÅÅÅK!”.

Och dom åkte, och stannade.

Kvar i Sverige var jag och mina systrar. Storasyster bodde hos faster i Stockholm och lillasyster bodde på HUM i Sigtuna (skola). Jag skulle klara mej själv i egen lägenhet. Arbeta. På Domus. Hej och hå, vad det inte funkade!

Men det är en annan historia.

Vad jag kom på idag när jag var ute och gick är att jag lite fastnat i att vara irriterad på allt jag INTE fick (vad gäller det känslomässiga) när jag var ung, istället för att fokusera på allt jag faktiskt FICK! Inte helt och hållet, givetvis, men för mycket! Jag fick så jävla mycket! Jag fick allt mina föräldrar förmådde!

Så är det.

Och när mamma fyller 80 år i sommar ska jag nog tacka henne lite extra för allt! Jag har tackat henne genom åren, för olika saker, genom små dikter och kort och annat, men att tacka liksom lite mer på DJUPET.

Typ.

Eller nåt.

Tack för att jag fick en så fin uppväxt!

Liksom.

………………………………………………………..

Mina barn har fått precis tvärtom; känslomässigt kan dom nog inte klaga på något – jag har verkligen varit känslomässigt, och fysiskt, närvarande och givit dom både kärlek och lyssnat och varit respektfull, SETT dom och allt allt allt….

…men herreguuuuud vad jag rört till det rent praktiskt!

Oj oj oj!

……………………………………………………

Kan man då tänka sej att mina söner lyckas med BÅDADERA; både blir känslomässigt närvarande pappor OCH skapar trygga relationer med tryggt boende?

Man kan ju alltid hoppas.

Storing ska iallafall bli RIK. Det har jag aldrig brytt mej om – pengar alltså – men när man är utan blir dom så himla viktiga….

Mellan ska nog mest ha kul, tror jag. Han är lite den typen. Han borde få bli rik, så att han kan ”flyta runt och må bra”….typ.

Minsting ska också ha kul, eller nåt….

Ja, ja, vi får väl se…..

Regniga tankar /erviluca

Postat den

 

Jag sitter i bilen när det börjar regna. Åskan dundrar och jag ser blixten en bit bort. Det känns lite mysigt sådär. Jag skulle vilja kura ihop mej i en gosig mjuk soffhörna (med en gosig mjuk man…), blunda, lyssna på regnet som smattrar, åskan som dundrar och med nån känslomässig musik i bakgrunden.

Men jag sitter där jag sitter; i en gammal bil utanför Socialtjänstens villa, och väntar på en pappa som snart ska umgås med sina barn en stund, under mina bevakande blickar.

Livet  blir nästan aldrig som man tänkt, och hoppats.

Kanske är det därför det är så viktigt att verkligen NJUTA när Stunden-då-Allt-Klaffar kommer, och det känns/blir RÄTT.

När man är liten tror man att dom Stunderna ska stå på rad, i framtiden…

….och att allt ska bli som man tänker och drömmer om.

Men Icke sa Nicke och Verkligheten!

Verkligheten är lite mer…. Verklig.

🙂

 

 

Tanten försöker tacka…/erviluca

Postat den

Jag stannar bilen för att släppa över några människor vid ett övergångsställe. En utav dem är en lite äldre tant med en rullator. Hon går väldigt långsamt, stannar mitt på övergångsstället, vänder sig långsamt mot mej och gör ”fuck-you-tecknet” mot mej.

Eeeeeeh, va?! tänker jag….men anar samtidigt att något måste ha blivit fel någonstans.

För hon är väl inte arg på mej?

Tanten går ett par steg till, ser ut att fundera, stannar igen, fipplar lite med fingrarna och gör sedan ett nytt tecken: Pekfingret rakt upp, mot mej.

Men jag ser att hon inte är riktigt nöjd.

 

Eeeeeh, vad håller hon på med? liksom…

Hon går lite till, varvid hon stannar igen, vänder sig lyckligt emot mej och gör ”tummen-upp-tecknet”.

NU blev det rätt (!), och hon ser jätteglad och nöjd ut.

Jag leer och gör tummen upp tillbaka.