Månadsarkiv: juli 2026

Jag startade denna blogg 2006. Jag har inte förändrat något i utseende eller upplägg i den sedan dess. Detta pga att jag är en s k Boomer och förstår inte hur man gör och orkar inte plugga in det heller. Jag vet inte ens hur man samlar dom olika blogginläggen i ”ämnen” eller gör det sökbart etc och jag har heller inte orkat skriva in en massa # för att göra den sökbar. Egentligen har jag ju bara velat skriva av mej. Kul med läsare – Verkligen – Men inte livsnödvändigt.

Lite PS. på det: En gång ville jag förklara för en läsare i ett annat forum varför jag inte förstod hur man gjorde något och då skrev jag att jag var en s k Boner! Mina söner höll på att döööö (av skratt). Såååå ”boomerig” är jag. DS.

Jag älskade mitt radhus på Stekelvägen i Åkersberga!

2006 bodde jag i ett radhus i Åkersberga med tre söner boendes hos mej varannan vecka. Det var Minsting (född -99) som alltså då var 7 år, Mellan (född -96) som var 10 år och Storing (född -95) var 11 år. Äldste sonen hade flyttat hemifrån – eller snarare vi flyttade från honom när han var 17 år, från Gröndal i Stockholm till Åkersberga, så han blev ensam kvar i vår lägenhet där. Dock flyttade tre av hans vänner in så ensam var han inte.

Jag och min (ex) man flyttade till Åkersberga 2000 där vi bodde i en villa fram till 2006 då vi skildes. Han flyttade till ett radhus och jag till ett annat. Sönerna fick flytta fram och tillbaka varannan vecka. Det var rätt jobbiga år eftersom två av sönerna ringde hem när dom var hos sin pappa, och grät och ville tillbaka till mej. ”Pappa är duuuum!” grät dom. Vid några tillfällen rymde dom till mej – aldrig tillsammans – utan först hade Mellan några år då han grät och ville hem till mej och därefter tog Minsting vid. Mitt hjärta slets nästan itu när jag hamnade i ”vad ska jag göra?”. ”Ska jag rädda honom eller låta honom vara kvar rädd och ledsen?”.

Samarbetet med pappan var ”sådär”… Anledningen till att jag ville skiljas var ju framför allt eftersom han var så lynnig och fick sådana hemska utbrott…och nu var barnen där…ensamma, utan mej som ”skydd”… Hur skulle jag göra? Pappan hade noll förståelse för min oro och tyckte barnen var fåniga. Han blev mest bara arg (!) och irriterad. Han tyckte att jag var ”hysterisk” och barnen ”överdrivna”…

Nåja.

Nu är sönerna vuxna.

Uppdatering om läget är följande:

Äldsta sonen bor mitt i Stockholm, blir 43 år i augusti, har eget företag och gör tv- och dataspel. Har flickvän.

Storing bor i Östersund, är utbildad sjuksköterska och gifte sej i somras med sin flickvän sedan många år. Dom båda ska nu ner till Stockholm i ett par år eftersom frugan ska plugga fotografering.

Mellan bor mitt i Stockholm, är grafisk designer och gifte sej också i somras med sin flickvän sedan många år. Hon är ekonom.

Minsting bor fortfarande hemma då han ännu inte riktigt kommit ut i arbetslivet. Han pluggade till programmerare och blev färdig för 1 år sedan och har sökt tusentals jobb sedan dess men får knappt ens komma på intervju, så nu ska han plugga vidare till något komplicerat jag inte minns. Han träffade dock en tjej för ett par år sedan och av denna fling blev det en liten dotter!

Så jag har ett barnbarn! En liten tjej som blir 2 år i september. Minsting träffar henne när han kan, men eftersom dom bor så långt ifrån varandra blir det några månader emellan men desto längre träffar när han är där eller hon är här. Jag träffar henne oftast när Minsting gör det. Vi pratar heller inte samma språk, vilket komplicerar det lite grann, men vi är ju inte dom första som det händer så det löser sej.

Jag har jobbat med familjer sedan jag utbildades till socionom 1988, och 2006 blev jag också färdig efter tre års deltidsstudier till Familjeterapeut. Jag har jobbat som soc sekr, skolkurator, barnombud, familjebehandlare, familjehemskonsulent mm och dom senaste 6-7 åren har jag jobbat som Familjebehandlare inom Socialtjänsten och jag har genom livet älskat (nästan) varje möte med familjer och barn jag haft (okey, vid en handfull tillfällen har jag också blivit frustrerad och arg på framför allt föräldrar).

Jag har verkligen haft möjlighet att arbeta med mitt drömjobb genom livet. Det har känts viktigt och jag har varit fullt engagerad i varje familj jag mött. Jag vill verkligen hjälpa så att det blir bra i slutänden. För mej har det inte känts som ett jobb, utan mer som ett ”kall” (fast så får man väl knappt ens säga, men så är det).

Men allt har ett slut och korven har två.

Nu går jag i pension.

Vad ska du göra då? frågar alla.

Återkommer med det.

Kanske har jag blivit ”bortskämd” i mitt singellevande. Jag vill kunna fisa och rapa högt (hemma) och om jag spiller något vill jag inte att någon ska bry sig eller sucka. Jag vill kunna slänga en handduk över vattnet som jag spillde på golvet och låta den ligga där tills jag orkar ta upp den.

Jag vill ha en trasig, ful pyjamas som är skön och urtvättad och ha strumpor på mej när jag sover utan att någon tycker något om det. Jag vill ha två hundar och två katter i sängen även om det blir grusigt och hårigt och jag vill kunna glömma att ta bort temuggen från soffbordet och låta den stå där ett tag och jag vill strunta i att plocka ur diskmaskinen utan att någon får spel.

Allt fixas ändå till slut – av mej. När jag känner för det (vilket oftast är kl. 6.30 på morgonen en vanlig vardag, för det är ofta då jag är som mest Aktiv (=otrött). Feelingen kommer sällan kvällstid eftersom jag är morgonmänniska.

Å andra sida vill jag kunna sova till 11.00 när jag är ledig OM jag råkar göra det, utan att någon tjatar om att jag ”sovit bort halva dagen” och bla bla bla och OM jag sover till 11.00 så behövde jag sova till 11.00 (och troligen har då någon annan varit snäll och gått ut med hundarna och givit mat till dom och katterna (för alla andra dagar gör jag det, tidigt), vilket i princip aldrig händer.

Jag vill inte ”prata mat” och jag vill inte planera saker för långt i förväg. Fast ibland måste man planera i förväg. VET. Speciellt om man är flera inblandade och olika färdmedel ska bokas etc.

Jag orkar inte med negativa misstänksamma, pessimistiska människor vars glas är halvfulla och som ältar och ifrågasätter allt och alla och jag vill kunna njuta i nuet av det lilla utan att någon förtar lyckan och/eller letar fel och problem.

Och säger dom ”Jag är inte negativ – jag är bara realistisk” så vill kräkas lite på dom. Och säger dom att det är jag som är blåögd och naiv så har dom satt sin sista potatis.

Jag vill kunna/få tro på ”allt” : Livet efter detta, Gud/Det Stora som vi inte vet om det finns (men jag vill få tro det utan att bli hånad och ifrågasatt), mina medmänniskor, godhet, att det blir bra i slutänden, att allt kommer att ordna sej, att ”det-löser-sej” etc utan att någon drar ner mej i ”skiten” och det negativa med pessimistiska eller ”realistiska” (= #kräks) åsikter. Jag vill kunna få vara den (eventuellt) naiva människa jag är utan att någon hånskrattar åt mig.

Och jag vill lyssna på musik som andra tycker är töntig/enkel/simpel/för ungdomar och jag vill titta på serier som andra tycker är banala eller löjliga eller kommersiella utan att bli hånad eller ifrågasatt.

Jag vill helt enkelt vara jag och jag vill inte behöva försvara det jag mår bra av och njuter av.

Jag är inte som andra. Jag är annorlunda.

Fast egentligen är vi väl alla unika – var och en på sitt sätt.

Ibland på ett bra sätt, ibland inte.