RSS Flöde

Etikettarkiv: barnet

Barnet i mej…/erviluca

Postat den

Jag har BARNET kvar i mej – både på ett positivt sätt, och på ett negativt sätt.

Det positiva är att jag kan tycka enkla saker är otroligt roliga och härliga, att jag kan njuta i stunden, att jag har otroligt lätt för att förstå barn och sätta mej in i hur dom känner, att jag förstår mej på barn och att jag älskar att vara med/titta på barn!

Det negativa är att jag kan känna mej så trotsig och sur, tycka så synd om mej själv, vara så egoistisk i mina tankar (oftast inte handlingar)  och verkligen grotta i mej i hur SYND det är om mej.

Så känner jag idag.

När jag TÄNKER EFTER med min ”kloka”/vuxna sida så VET jag att jag har tusen saker att vara lycklig över, att det inte är synd om mej, att det finns dom som har det tusen miljoner gånger värre, att jag BORDE en massa saker som jag inte gör och att det ”fanemej bara är att bita ihop och GÖRA!”.

Det finns liksom Lösningar på allt!

Typ.

Men jag ”KAN INTE, VILL INTE, TÄNKER INTE”!

 Så det så!

Jag plutar med underläppen, kastar mej på golvet och skriker!

Inombords.

För just nu är jag 3 år gammal.

Och egentligen vet jag inte riktigt varför jag är så sur och arg just idag, och varför jag känner mej så Otroligt Orättvist Behandlad.

Ja, jo visst kan jag terapisera mej en liten stund och förstååååå mej själv och komma fram till Varför Just Idag.

…men JAG VILL INTE!

För FANIMEJ vad det är synd om mej idag!

Älska mej, för i helvete!

NU!

Annars…..

😦

 

Annonser

Obegripligt! /erviluca

Postat den

 

http://www.svt.se/ug/

Det är så mycket som är Obegripligt här i världen.

Det är obegripligt hur barn kan bo i Fosterhem och HVB-hem år ut och år in, och bli så illa behandlade, som Uppdrag Granskning visade igår. Det  handlar alltså om barn som farit illa från början, och som VERKLIGEN behöver varma kramar och förståelse och trygghet, mer än ”alla andra” barn.

Det är obegripligt att inte ALLA barn som bevisligen farit illa år ut och år in under samhällets vingar, inte kan få någon slags kompensation.

OCH en URSÄKT.

 OM dom nu kan anmäla hemmet/fosterföräldrarna till domstol och OM dom skulle kunna få pengar på detta sätt OCKSÅ, så gör det väl ingenting! Inget kan ju ändå kompensera en helt bortkastad och förstörd barndom?!? När dessutom dom som skulle rädda barnet från Onskan, inte gjorde det, utan det blev bara värre….

Fy faan!

Allt är helt otroligt och obegripligt!

VARFÖR tror man inte på barnen?

Jag har själv träffat ungdomar och barn som berättar om hemska saker som hänt på deras HVB-hem och i behandlingshem, men när man sedan, tillsammans med barnet/ungdomen berättat om detta för socialsekreterare så har det inte hänt något, eftersom ungdomen ”troligen överdriver och hittar på för att komma därifrån”.

Och för att DOM VUXNAS RÖST (på behandlingshemmen/i fosterhemmen)  ÄR TUUUUSEN GÅNGER VIKTIGARE och starkare.

Vuxna Pratar Sanning. Barn ljuger. Det är den tron många har.

Jag tror att det är för att när barn och ungdomar berättar om den Otäcka Sanningen är det ingen som vågar tro på den. Det är så otäckt och hemskt att det inte kan vara sant!

Men det är det, oftast.

Ett av mina FÖRSTA ”ärenden” jag jobbade med, var en flicka som var 14 år (då jag började/träffade henne för första gången). Hon var placerad på ett behandlingshem för att hon var så ”omöjlig”. Hon ”stökade och bökade, rymde från allt och alla, rökte och drack”. Inuti denna flicka fanns en liten skräckslagen övergiven flicka som ingen ”såg”….

Hon hade sina första 3-4 år bott med sina missbrukande föräldrar, och blivit svårt misshandlad på olika sätt av olika människor i deras ”kvart”. Till slut uppmärksammades detta och hon blev placerad i ett fosterhem. Där bodde hon tills hon var ca 12 år. Då uppdagades det att hon blev utsatt för sexuella övergrepp av sin fosterpappa. Hon omplacerades i nytt hem (och fick då givetvis byta ort, skola och kompisar), där hon ”spårade ur” (pga allt hon upplevt och eftersom hon inte fick rätt hjälp…och stöd), och började rymma, röka, dricka.Till slut placerades hon på det hem där jag träffade henne för första gången.

Vi fick fin kontakt och hon berättade om sitt liv och om det helvete hon levt i. Hon berättade också om hur ELAK personalen var på det hem där hon var placerad. Men VAR finns det ett behandlingshem/fosterhem för en flicka som tappat tron på ALLA människor, och som bara ”rymmer, bökar och stökar”. VAR finns det människor som orkar SE den lilla skadade själen och ledsna flickan? Alla pratade bara om hennes BETEENDE – inte om att hennes beteende egentligen var helt befogat utifrån den uppväxt hon haft.

På det behandlingshem HON bodde, kom det EN psykolog (eller var det psykiater?) EN gång varannan vecka (2 timmar) till hemmet och han/hon skulle då hinna ”behandla 1-2 elever” av alla 60 placerade. Det fanns inte en chans till samtal, terapi el dyl.

Resterande personal var helt inriktade på att ”eleverna” skulle ”bete sig rätt”. Punkt. ”Sitt ordentligt vid matbordet!/Kom i tid!/Prata ordentligt!/Släck lampan! Stå still!/Var tyst! ” osv. Och så en massa olika bestraffningar när eleverna gjorde fel eller ”betedde sej”. Ingen personal som lugnt och stilla satt vid sängkanten på kvällen och lyssnade på övergivna själar som grät….

Så har jag upplevt många behandlingshem under dom ca 20 år jag arbetat. Jag har dock INTE arbetat på ett behandlingshem själv – bara hört barn/ungdomar berätta och gråta samt hört personal berätta om hur dom arbetar (och förfasat mej över deras inställning till ”dom  jobbiga ungdomarna”).

Gör om och gör rätt, säger jag bara.

Inget barn föds ond och ingen föds som drogmissbrukare eller narkoman eller alkoholist. Barn ”lär sej” genom sin uppväxt.

Barn behöver trygghet, kärlek, omtanke, förståelse, närhet från sina föräldrar, eller ett par närstående vuxna, som dom knytit an till. Får dom inte det, spårar dom ut, eller mår väldigt väldigt dåligt och får ångest eller andra psykiska sjukdomar.

Vi/samhället skulle kunna hjälpa dom, om vi var bättre på att välja ut och utbilda dom fosterhem som används, följa upp och framförallt LYSSNA PÅ BARNEN.

……………………………………………………………

 

Hur gick det då för ”min flicka”? 

Jag fick på omvägar veta att hon blev heroinmissbrukare och tog sedan livet av sej då hon var i 20-årsåldern.

 

 

Näe, nu jävlar…./erviluca

Postat den

Nä, nu jävlar alla skilda föräldrar som bråkar om allt och inget; Nu får ni fanimej ge er!

Jag är så jävla trött på att ”han sa…/hon sa…/han gjorde inte…./hon gjorde inte…./hon borde…./han borde…./om hon bara kunde…./om han bara kunde….” etc.

Fokusera på ditt/era BARN istället!!!!

Släpp alla s k ”orättvisor” om vem som betalar för vad och hur, var barnet/barnen bor mest och inte, vem som betalar vilka kläder och hur länge barnet är uppe på kvällen hos Den Andre Föräldern. SLÄPP DET!

Om du älskar ditt barn FÖRSTÅR DU att för ditt barn är det JÄTTEVIKTIGT att hens föräldrar mår bra! Så OM du hjälper till med detta så gör du samtidigt ditt barn lycklig! DU ska alltså MÅ BRA! DITT BARNS ANDRA FÖRÄLDER ska också må bra!

DITT BARN SKA FÅ ÄLSKA BÅDA SINA FÖRÄLDRAR hur mycket hen vill!

Sluta bråka!

 Sluta tjaffsa!

Väx upp!

Det viktigaste är att DITT BARN mår bra och har det bra, inte att det blir rättvist mellan föräldrarna!

Och OM ditt barn inte vill bo hos dej; Vänd blicken mot DEJ SJÄLV och fundera på vad DU kan förändra hos DEJ SJÄLV och i er relation!

TVINGA inga barn att bo hos den som den inte trivs hos.

Jag VET att det inte är så enkelt, men ibland har jag lust att skrika: FÖRFAAN! VÄX UPP! TA ANSVAR! VAR INTE SÅ EGOISTISKA! SE TILL DITT BARNS  MÅENDE I FÖRSTA HAND OCH INTE TILL ATT DET SKA VARA RÄTTVIST!

Vem bryr sej om 100 år om den ena betalade MER än den andra?!? Det viktiga måste väl vara att BARNET mår bra och har det bra nu? Är inte det värt den tusenlappen du betalade MER än den andre föräldern? Och vill han inte betala/dela, så att barnet måste avstå från något; Gilla läget! Så ser livet ut. Lägg ner vapnen och lär barnet att ”man inte kan få allt”….

Typ.

Eller nåt.

Ibland blir jag bara tooookig på föräldrar som bråkar om allt!

Puh!

 

Jag minns KÄNSLAN…. /erviluca

Postat den

…av att inte VÅGA smaka på ny och konstig mat.

…av att smaka på ny och konstig mat och tycka den var ÄCKLIG!

…av rädsla över att jag skulle KRÄKAS av maten (som kanske var äcklig).

Jag förstår KÄNSLAN, för jag minns den, och därför har jag förstått mina barn om dom tittat på maten med SKRÄCK i blicken, som om maten skulle kunna ÖVERFALLA honom och ÄTA UPP honom!

Jag har haft ETT sånt barn: Äldste Sonen. Han såg ut så när ny mat presenterades, och han kunde STENVÄGRA att ens smaka! Numera förstår jag ju också KÄNSLAN som en förälder kan ha när barnet VÄGRAR smaka.

Jag har också haft ett barn (Storing) som NYFIKET tittat på ny mat, nästan dreglandes över att få SMAKA – direkt! Och ibland efter smakningen, en förvånad min – ”äckligt?!??” – och sen smaka igen för att ”det-kan-inte-vara-sant: FINNS-det-ÄCKLIG-mat!?!”.

FA SCI NE RAN DE!!

Två barn har varit lite mittemellan: Ibland har dom smakat, ibland inte. Jag har egentligen inte brytt mej. Ville dom inte smaka slapp dom, och ville dom smaka så smakade dom.

Det var jobbigt att ha ett barn som var RÄDD för nya smaker, men jag kunde förstå det eftersom jag MINNS hur det var (eftersom jag var sån själv)….

….och det var jättekul att ha ett barn som ÄLSKADE nästan all mat, och som var NYFIKEN och INTRESSERAD av nya smaker (eftersom man blir lite mallig och kan skryta med: ”Han äter ALLT!!”….som om det vore MIN förtjänst).

Det var ABSOLUT INTE det här jag skulle skriva om idag. ABSOLUT INTE! Jag förstår mej inte på mina fingrar ibland….

Men nu blev det det här. Så det är väl bara att ”gilla läget”.

Jag tror jag just nu lever i en slags ”GILLA-LÄGET-period”. För det är mycket i mitt liv som kräver att jag ”gillar läget” . Fast jag inte gör det. Egentligen. Just nu åker jag mest bara med, utan att ta några direkta initiativ. Eller säga ifrån. Som ett riktigt ”mähä”, faktiskt.

Fast det är kanske bra….

…med tanke på hur otroligt Initiativrik jag varit. Och kanske hoppat på för många tåg….

Man kanske måste ha såna här perioder i sitt liv också….Sega, tröga, långsamma, initiativlösa….

Pruttiga!

😉

 

…och kanske lite sköna.