RSS Flöde

Etikettarkiv: satt

I had a dream…. /erviluca

Postat den

 

Jag stod i ett omklädningsrum, var hyperstressad och skulle byta om till en speciell dräkt som jag skulle ha när jag tränade med ”gruppen”. Det var ett mixat omklädningsrum så Torbjörn Johansson (!  – klasskompis från åk 1-9) höll  också på att byta om i samma omklädningsrum. Vi var båda sena, men Torbjörn var lugn, men jag var jättestressad, som sagt, och orolig.

Jag såg gruppen träna genom den halvöppna dörren till gympa-salen och jag såg att dom andra var Jätteduktiga! Speciellt en tjej, som kunde varenda rörelse perfekt. I drömmen visste jag vem hon var, men efteråt har jag glömt det (en Freudiansk glömning, kanske… ). Jag blev än mer rädd och orolig, eftersom jag visste att jag inte kunde stegen och absolut inte i vilken ordning dom skulle vara i dansen.

Läraren var en karismatisk man, som krävde Perfektion, och jag hörde hans kraftfulla röst eka ut i gympa-salen.

Mina kläder trasslade till sej, eftersom jag var så nervös, så jag bad Torbjörn hjälpa mej, vilket han gjorde. Han försökte också lugna ner mej, men jag tänkte att han inte visste hur USEL jag var.

När jag kom in i salen satt alla på golvet. Jag satte mej ner, men insåg snabbt att jag satt mej på fel ställe. Killarna satt för sej (på sidan och längst bak) och tjejerna satt längst fram i rader. Jag flyttade mej till rätt ställe.

Läraren ropade ut att alla tjejer skulle ställa sej i brygga. Det var en test kring vad vi kunde. Jag gjorde som han sa, men det var stelt och det gjorde ont i ryggen och värkte i lederna, och jag kände att det inte blev någon bra brygga…och oroade mej för det.

Därefter sa läraren att vi skulle bygga varsitt litet hus (!  Ja, drömmar är konstiga…) av sand (eller om det var lera – eller möjligen pepparkaksdeg) av den lilla bulle vi fått lagd framför oss. Jag gjorde så gott jag kunde, men kände mej rätt misslyckad med min prestation.

Läraren kom fram till mej, böjde sej ner och lutade sej över mej bakifrån (jag satt på golvet) och viskade i mitt öra: ”MYCKET BRA! Jag ser att du byggt Café Gatau (något franskt namn). Mycket bra!” Jag blev helt förundrad, eftersom jag inte ens visste vad ”Café Gatau” var för  något, och jag tyckte min skapelse mer såg ut som en klump.

Jag viskade tillbaka: ”Jag kan inte dansen, och jag har ont i hela kroppen och kommer inte att klara av den…” och jag var jättenervös när jag ”erkände” detta misslyckande.

”Det gör ingenting”, viskade han tillbaka.

Sen reste han sej upp och sa högt och tydligt: ”Erviluca har vunnit tävlingen om bästa hus!”.

Jag satt helt förundrad över att jag blev…godkänd! Trots att jag var så dålig och usel, och hade varit så rädd för att överhuvudtaget gå in i gympasalen….

Sen vaknade jag.

 

Annonser

Jag fastnar /erviluca

Postat den

Det finns alltid mycket att göra.

Alltid!

Rummet 2013-03-03 003

Jag ska möblera om i ”extra-rummet” så att det blir ”uthyrningsbart”, men jag gör det så otroooligt långsamt. Troligen för att jag är så trött och har ont i alla leder. Jag måste vara snäll mot mej själv och säga ”det är okey att det går långsamt”. Men jag är inte van vid det. Förr blev allt gjort med blixtens hastighet. Jag var såååå snabb! FÖR snabb ibland, för ibland är det bra att vänta lite.

Jag kunde flytta in i en lägenhet, och en vecka senare var allt klart och alla tavlor hängde på väggarna och alla gardiner satt uppe.

Så är det inte nuförtiden.

Jag kanske slet ut mej då.

Eller nåt.

Numera TÄNKER jag att ”jag borde…..” och sen fastnar jag, för jag hamnar i om jag ska göra ”DET” först eller ”DET ANDRA” först?

…….och sen fastnar jag i MITTEMELLAN.

I Landet som Icke Är.

Typ.

Nu ska jag åka och simma ELLER möblera vidare i ”extrarummet”…..

 

Vem för barnens talan? /erviluca

Postat den

Plötsligt har media uppmärksammat att förskolegrupperna är för stora.  När jag jobbade på dagis (för mååånga år sen) fanns det ett MAX-antal satt på syskongrupper och småbarnsgrupper. För syskongrupper var max-antalet 15 och för småbarnsgrupper var maxantalet 12 barn. På dessa 15 resp 12 barn var det tre barnskötare/förskollärare.  Det fungerade. Man hann med, men visst var det slitigt.

När det började talas om att man skulle plocka in ETT barn till i vardera gruppen,  sa jag: ”Gör dom det så slutar jag, för jag vill inte jobba och känna att jag inte  hinner med barnen. Jag tycker att man sviker barnen om man låter grupperna bara växa och växa utan att reagera”. Så sa jag.

Sen slutade jag.

För plötsligt fanns det inget ”maxantal” längre. Plötsligt skulle det vara så ”beroende-på-vad-det-är-för-barn-storlekar” på grupperna, vilket betyder ”kläm-in-så-många-som-möjligt”.

 För man kommer väl inte på en dag :” Hoppsan! Han har ADHD, och den är alldeles för vild och behöver extra stöd och mer personal”, och så tar man bort 4 barn från gruppen, bara för det! Eller?!?

3/4 av personalen på förskolor tycker att dom inte hinner med barnen!

Ordförande i SKL

När jag gick i skolan fick jag lära mej att 3/4 = 75%, men Maria Stockhaus (M) fick lära sej att det är 21%. För hon säger att det är 21% av personalen på förskolor som tycker att dom inte hinner med, och då tycker hon att ”Dom Andra” (= dom som hinner med) ska lära dom som ”inte-hinner-med”, hur man gör!

Men guuuuud så bra!

Att dom inte tänkte på det, dom där 21%:arna, som är 3/4, i Maria Stockhaus´(M) värld!

Vad JAG undrade över DÅ, och vad jag undrar över NU, är varför inte 100% av förskolepersonalen erkänner:

– att dom inte hinner med

– att dom är slutkörda

– att dom inte kan garantera barnens säkerhet

– att dom inte kan ge barnen det dom behöver

– att dom är underbemannande

– att dom har för stora barngrupper

                     ????????

För om 100% talar om att deras arbetsförhållanden är hemska och barnens dagar är för röriga, och stressiga, så kan Maria Stockhaus (M) mfl inte komma och säga att dom som klagar ska lära sej av dom som inte klagar.

För det är ju så man säger när man Står Von Oben och Trycker Ner folket som är Nedanför. Och det tycker inte jag att ni ska tillåta, förskolepersonalen!

JAG tycker ni är livsviktiga! För ni arbetar med det viktigaste vi har: VÅRA BARN.

Och dom är ju faktiskt vår framtid!

Så höj era röster och tala om hur ni har det och HUR NI VILL HA DET!

Helst idag. För i morgon är barnen vuxna, och det är för sent.

För dom.

PS. Så kan man passa på att höja deras löner också! DS