RSS Flöde

Etikettarkiv: trott

Wohoooo; Feber! /erviluca

Postat den

Det värker i hela kroppen, jag fryser och svettas om vartannat…jag kan inte sitta still eftersom varje led gör så ont…jag liksom kryyyper omkring i soffan, där jag ligger….

Jag bara MÅSTE ha feber, tänker jag.

Men så tänker jag på alla gånger då jag trott att jag har feber, men så har den jävla skit-termometern visat 37,0 grader, som en jävla svikare. Jag har avstått från att kolla tempen många gånger, eftersom jag vet att jag blir så besviiiiken.

Om man mår riktigt dåligt vill man ju ha feber! Eller hur? Det blir liksom som en bekräftelse på hur dåligt man mår! Och det är Ännu Mer synd om en! Och så blir det lite mer ”På Sanning”, liksom.

Efter en rörig natt med mycket  hosta, värk överallt och ont ont ont…..så smyger jag försiktigt ut i badrummet. Jag minns inte ens om vi har våra termometrar kvar – det var sååå länge sedan någon kollade tempen!

En temp är död. Batteriet är väl slut. Den andra är levande! It´s alive, liksom. Just den termometern är helt otrolig, för den har jag haft sedan 1862! Batteriet tar ALDRIG slut. Den är Den Trogne Riddaren i vått och torrt. Typ. Eller nåt.

Jag tar tempen:

Wohooooo! Jag HAR feber! Det  är nu bekräftat! Det är SANT och PÅ  RIKTIGT:

JAG ÄR SJUK!

PS. Man ska ju glädjas åt allt och fånga dagen och sånt….DS

………………………………………………………………………………………………………….

PS igen: Ja, jag förstår att du orolige och omtänksamme läsare undrar hur jag då gör med allt (gå ut med hundar, laga mat osv). Jag gör det ändå! A woman got to do what a woman got to do, liksom. DS.

…………………………………………………………………………………………………………

 

Annonser

Finns ren och skär ondska? /erviluca

Postat den

Jag har inte trott det tidigare.

Jag vill inte tro det.

Jag vill leva kvar i en naiv och blåögd värld där ondskan inte finns, och där dom som är Elaka och Dumma ”bara” är ”offer” för sina egna upplevelser. Jag vill fortsätta tro det. Jag menar inte att Dom Dumma ska få fortsätta vara dumma, bara för att andra var dumma mot dom förut, men jag vill FÖRSTÅ varför man gör onda saker. Jag vill kunna förklara beteendet. För mej själv.

Jag VET att det finns psykopater. Att man KAN födas sån. Men jag tror dom flesta BLIR onda/psykopater av att ha upplevt hemska saker. Och jag ska fortsätta tro det, tills jag överbevisas, eller dör. Men jag vill inte överbevisas. Jag vill inte att människor ska kunna födas onda. Jag vill att godheten ska finnas från början.

Men idag när jag satt och lyssnade på en flicka som berättade om vad hennes mamma gjort med henne och hennes syster, så kom ändå tanken att Ondskan finns. För varför vill man annars skada och slå sina barn? Sina oskyldiga små barn. Hur kan man skada en baby?

Och när hon berättade hur hon inte FICK hjälpa sin lillasyster när hon grät, för i Ondskan ingick också detta, så kände jag ren och skär ilska, och jag ville ta bort mamman från jordskorpan. Ta en stor pincett och lyfta bort henne; Flytta henne till Planeten där Dom Onda bor.

Fast risken är ju att hon själv utsatts för Ondska som barn, och att det är denna smärta som gör att hon utövar våld mot sina egna barn….så att hela hennes liv blivit en enda våldsspiral. Kanske. Jag vet inte.

Men man slår inte barn! Man får inte skada barn!

Att höra talas om det är en sak, men att höra det direkt från den som blivit slagen är något helt annat. Det går rätt in i hjärtat. Och man vill spola tillbaka tidsbandet, och göra om och göra rätt ÅT barnen.

Fast det går ju inte.

Så då gör jag det nästbästa: Att våga lyssna, att våga prata om det, att våga låta flickan få ur sej skiten och få henne att förstå att inget var hennes fel. Inget.

 

 

”Du är så himla bra!” sa hon /erviluca

Postat den

”Du är så himla bra!”, sa hon.

”Du ger liksom exempel från Livet, från ditt eget och andra exempel…och då känner man liksom att man inte är så himla konstig som man trodde, och man känner sej liksom mer NORMAL och VANLIG….för ibland har jag trott att jag är ENSAM om att känna så här och göra som jag gör, men när jag hör dej prata och berätta förstår jag att jag inte är det, och då känns det så bra!”

”Jag var orolig då när jag skulle få byta terapeut…Jag undrade hur det skulle bli och vem det skulle vara…och så kom DU…och nu tycker jag att du är MYCKET BÄTTRE än hon den där jag hade förut…”

”Med henne satt jag liksom så här och tittade i taket ibland och visste inte vad jag skulle säga…och det blev tyst ibland och jag visste inte vad jag skulle säga….och då satt hon också tyst….och hon satt liksom rak i ryggen och var så…DUKTIG hela tiden…och FIN och det kändes liksom som om hon var mer värd än jag…Men med dej känner jag att vi är lika! Att du förstår. Du liksom kan så mycket och berättar alla exempel…och du VET liksom, men ändå känner jag mej som om vi är lika! Och vi är ju aldrig tysta! Vi pratar ju hela tiden, du och jag. Med dej går det liksom FRAMÅT hela tiden!”

…sa hon idag.

Gissa om det kändes BRA!!!??!!

 

Jag – en Orealist! /erviluca

Postat den

Jag är så Orealistisk ibland.

Vi hade Höstfest på jobbet igår. Det hela började med, i Hälsans tecken, med att vi alla fick välja en ”rörlig sysselsättning”. Jag valde gympa. På Friskis och Svettis.

Jag såg verkligen fram emot det.

Jag såg framför mej hur jag glatt studsade in i gympa-salen, följde ledarens rörelser till punkt och pricka – lätt som en plätt – och hur jag studsade runt bland alla andra, fullkomligt energifylld, och med en kondis som Dom Andra blev Gröööna av Avund över.

På ett ungefär så såg min Mycket Orealistiska Fantasi ut.

Gissa om jag blev Besviken!?

Oj oj oj!

För det första stressade jag dit, för det var massor att göra med samtal på jobbet, och hembesök och hinna både äta lunch och gå ut med hundar, och prata med sjuk tonåring hemma, och ”dom andra” tonåringarna, och säga till dom att dom måste fixa sin kvällsmat själva (”Men ååååååååååååååååh!!!!”) osv och så jag fick kasta mej på cykeln och trampa ner till Friskis och Svettis med svetten rinnande utefter ryggrad och kinder.

På med dom otroligt töntiga kläderna (såg jag i spegeln 10 minuter senare: ett par blå sommarcykelbyxor med små blommor på, och en stor svart mamma-t-shirt…

….”alla andra” hade urtjuuuusiga ”trikåer/supermoderna gympabyxor” och en snygg t-shirt på sina trimmade kroppar. Plus ett par NYA helt VITA gympaskor. JAG hade mina gråa SUPERGAMLA, urslitna, men ack så sköööna, gympaskor, som jag borde kastat för länge sen….), och så ruuuusa in i lokalen där alla stod i ring, beredda att börja.

Så startade det.

Jag blev så FÖRVÅNAD över hur det KÄNDES i kroppen! Så. Otroligt. Förvånad. Det var TUNGT! T U N G T ! HerreGud! Det kändes som om fötterna hade spikats fast i golvet och bara ville stanna där. Jag fick vid varje ”studs” liksom draaaa upp kroppen: ”Ååååheeeej, åååhååååå!”.

Jag, som trott att jag skulle studsa lätt som en fjäder, som ”förra gången jag gympade”!

Den gången då jag hade mungiporna i öronhöjd hela gympapasset bara för att det var så KUL, och bara för att Kroppen Tjoade av Glädje och Lycka, för att jag fylldes med Endorfiner och Vitaminer och allehanda Goda Saker!

Och det var ju ”typ igår”…..*räknar*…..

….1997.

Shit! Jag tyckte det var ”nyss”.

Typ.

Sen lyfte gympaledaren lite på armarna hit och dit, och min hjärna sa liksom: ”VA?!?!” Och jag sa liksom: ”Meh! Vaeremerej?!? Du har ju DANSAT avancerade danser halva ditt liv!! Vad är PROBLEMET??? Liksom.”

Problemet var väl att hjärnan ”slumrat till” genom åren som gått, vilket jag inte insett. Jag trodde det bara var att ”köra igång” igen; gympa på Gamla Meriter liksom.

”Komma här och komma”.

Jag såg ut som en gammal köttbulle som någon satt lite tandpetare på, till ben, som skräckslaget, och med svår andnöd ( likt en gammal kärring med svår astma) tog sej igenom Värsta Upplevelsen Ever! Att le var det inte tal om! Jag behövde använda all min (livs-) kraft till att Överleva – både mentalt och fysiskt.

Min kära chef, som springer en mil om dagen (!) på tid (!!), och som är äldre än jag (för jag skyllde lite på åldern inom mej….), studsade fram till mej och viskade:

”Meh! Du var ju värsta dansaren förr ju!”

”Jag veeeeet!” fräste jag tillbaka. ”Men nu  har jag ju det häääääär!”, och grabbade tag i maghänget som guppade ikapp med brösten!

Det Positiva i det hela var att jag tänkte på alla som är RIKTIGT TJOCKA och som klarar av att gå ner i vikt och träna osv, och jag tänkte att jag fr o m nu kommer beundra dom ÄNNU MER och ha en STÖRRE FÖRSTÅELSE för hur JOBBIGT och TUNGT det är….

…..och jag ska fr o m NU låta bli att tänka: ”Det är ju bara att……..”.

Jag kan också erkänna att när vi låg på golvet och ”sprattlade” låg jag mest och funderade på hur jag skulle komma UPP igen, för det värkte i varenda del i kroppen! Speciellt i baklåren. Där hade jag ”sträckt mej”, trodde jag, eftersom det gjorde så OOOONT! På något Magiskt sätt kom jag ändå upp igen, och sen ner igen, åsså upp igen….

….och då handlade det BARA om ren och skär ENVISHET från min sida: ”Jag SKA!!!”

OCH ett litet stänk av att jag inte ville stå/ligga där och SKÄMMAS!

Det fanns andra ”tanter” där också, som inte heller var så tränade. Och jag tänkte att jag skulle ”fanimej” inte vara värst/sämst iallafall!

Planen hade ju varit att jag skulle vara nästintill Bäst.

Snacka om att inte ha någon självkännedom alls!

OCH att vara helt Orealistisk.

😉

Jag – en lagbryterska /erviluca

 

 

 

EN HEL MÅNAD…..

…gick det utan att jag blev utskälld av NÅGON!

Det har varit en MYSIG månad.

En. Hel. Månad.

Jag borde ha firat – igår!

Idag blev jag utskälld:

”Det är faktiskt KOPPELTVÅNG i den här kommunen!! Hör du vad jag säger!? Jag tycker inte om hundar som springer lösa och DET ÄR FAKTISKT KOPPELTVÅNG!!” vrålade han åt mej.

Vi gick på spåret i skogen, och jag hade precis släppt lös två av hundarna.

”Det är faktiskt KOPPELTVÅNG ÖVERALLT här: Domarudden, Smedby, Skånsta….” rabblade han.

Han kanske trodde att jag var hörselskadad, eftersom han var tvungen att prata så HÖGT, och jag svarade inte (men han ställde ju heller ingen fråga….) – LOG bara stort.

Jag-ska-inte-bli-arg-och-jag-ska-inte-be-om-ursäkt-och-jag-ska-inte-koppla-hundarna! tänkte jag och loooog så det gnistrade om tänderna (om det inte fastnat någon matrest där…).

Han måtte trott att jag var utvecklingsstörd eller nåt.

Han joggade sen iväg, och vände sej om flera gånger för att se om jag kopplade hundarna. Det gjorde jag INTE! Jag hade två hundar lösa NÄSTAN hela promenaden, och försökte fundera ut något finurligt att säga till honom om jag skulle möta honom en gång till. Men jag kom inte på något.

Bara typ: ”Jaha, men då bryter jag väl lagen då!”. För det gjorde jag ju.

Jag gick omkring och bröt lagen.

Hemska, otäcka lagbryterska!

Ring polisen!

Promenaden blev inte lika mysig som den brukar vara….Det ÄR inte kul att bli utskälld och sen tänkte jag bara på att jag bröt lagen och på att, när jag gör det,  måste stå ut med att bli utskälld ”stup i kvarten”……

….. och att jag tyckte att människor som inte gillar hundar borde förbjudas! Dessutom tänkte jag att koppeltvång borde förbjudas, för det är hundmisshandel, tycker jag.

Sen borde man förbjuda knäppa människor också! Både såna som har hund och såna som inte har hund!

Hundar som aldrig får springa lösa är det SYND om! Så det så!

Mina hundar kommer I PRINCIP alltid när jag ropar eller visslar. Fast bara ”i princip”. Flisa är nästan alltid lös eftersom hon ALDRIG går fram till andra hundar eller människor. ALDRIG! Och hon kommer NÄSTAN alltid när jag ropar, även om hon stannar en meter ifrån (!).

Men men….

Kanske jag en dag finner mej i (lyder) lagar och regler – precis som ”alla andra” lagliga och Duktiga Människor, som aldrig gör några fel….

….. men till den dagen kommer……

….. kommer jag att förbli en lagbryterska, och dessutom kommer jag att bryta lite andra regler också! Ba´fatt jag vill det! Eller för att just dom reglerna är knäppa!

Så det så!

Ha!

Där fick ni!