RSS Flöde

Etikettarkiv: koll

Pojken i bilen; Vem får kasta första stenen? /erviluca

Postat den

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16741909.ab

Det är förskräckligt! Det är hemskt! Hjärtat vrider sig och man får ont i magen bara vid TANKEN på det som hänt, men VEM har rätt att döma? VEM har rätt att kasta första stenen?

Jag tänker att ”om jag var den pappan, som GLÖMDE BORT mitt barn, skulle jag ta livet av mej”, för så illa känns det inuti att ”vara pappan”. HUR kan livet gå vidare efter detta? Hur överlever man över huvud taget denna Skuldkänsla? Hur överlever förhållandet? Hur orkar någon utav föräldrarna vidare?

Lika stor blir förundran över hur ”folk” dömer honom: ”JAAAG skulle minsann ALDRIG kunna glömma….!” säger ”folk” och slår sej på bröstet, som om ”DOM” vore bättre människor….

…men jag undrar då:

– Pappan som kom cyklande häromdagen, och korsade över vägen framför mej, när jag kom körande i bilen, så att jag fick bromsa in lite, men bara lite, för han HANN ju faktiskt över, och jag SÅG ju att han hade fullt upp med att prata i mobiltelefonen….

……men strax därefter dök det upp en liten 5-6-årig kille vinglande på cykel, rätt ut  i vägen, och jag sååååg hur han ropade på sin pappa, som var fullt UPPTAGEN med sin mobil….

…..så att jag fick TVÄRNITA för att inte köra över pojken! Och jag hade lust att kliva ur bilen, rusa fram till pappan och skrika: ”VA FAAAN! HAR DU INGEN KOLL PÅ DIN SON!! JAG KUNDE HA KÖRT ÖVER HONOM!!!”

Jag satt och fräste i bilen efteråt (av rädsla och upprördhet): ”HerreGuuuud! Ingen koll! Man kan väl inte bara köra rätt ut i vägen, när man har ett litet barn BAKOM sej?! Och förresten ska alltid ett barn åka FRAMFÖR så man SER det, eller inte…? För barnet kan ju då köra rätt ut i vägen….men jag skulle ha ropat: ”STANNA DÄR!” Och så hade vi GÅTT över gatan….

Får HAN  kasta första stenen?

– Min kompis, som för flera år ringde mej, och grät i telefonen och berättade hur trött hon var, för Bebis hade skrikit halva natten och resterande tiden den natten hade 3-åringen tjaffsat….

……och hur hon i sin dvala varit på BVC och 3-åringen hade gjort en 3-årskontroll, men sen hade hon GLÖMT Bebis kvar där, gått hem och upptäckt att hon bara hade ETT barn med sej hem….

….och i sin förtvivlan ringt BVC som konstaterade att Bebis låg och sov i sin vagnsinsats som stod på golvet, och att hon kunde komma och hämta honom…

När hon kom hem igen, ringde hon alltså och grääät och sa att hon inte borde få vara mamma så dålig som hon var: ”Hur kan man glömma sitt eget barn?!?” liksom….

Får HON kasta första stenen?

– JAG, som var på Mallorca med Äldste Sonen när han var ca 2-3 år, och så tittade jag bort, och då var han försvunnen….men det visade sej att han hoppat i Stora Poolen, och ”blubb blubb blubb”….sjunkit mot botten, men som TUR VAR, sprang jag dit det första jag gjorde och såg hur han sjönk och kunde hoppa i och dra upp honom….

Får JAG kasta första stenen?

– Föräldrarna som tillsammans bestämmer att babyn får ligga kvar i bilen, eftersom den skrikit halva natten, och nu ÄNTLIGEN sover i bilstolen, och bilen står ju i skuggan…..och dom ska ju ”bara in en sväng i köpcentrumet”….

Fast solen flyttar ju på sej….och när dom kommer ut senare, är bilen stekhet, babyn lever, men är svårt medtagen…..

Får DOM kasta första stenen?

– Pappan som står och stryker en skjorta, och är superstressad för han är SEN till jobbet, så när han strukit färdigt låter han strykjärnet stå kvar på strykbrädan, varvid 8-månadersbabyn kryper fram, drar i sladden och fått HETT strykjärn i huvudet….

Får HAN kasta första stenen?

Målarbild kasta sten

 

Har någon rätt att kasta NÅGON sten?

Eller hur var det nu:

Stenar vi över huvud taget människor i Sverige??

 

Mentala stenar alltså.

 

 

Annonser

Han mumlar OCH ”missar” bussen…/erviluca

Postat den

 

Ååååh, vad skööönt det är att ha så stora barn att dom fixar mornarna nästan själva, håller koll på klockan och piper iväg själva, i tid, på morgonen, tänker jag när jag står i duschen och låter duschens strålar smeka min lekamen…Eftersom en ”Huvudvärks-period” startade igår, är det extra skönt att duscha hett, och låta vattnet mjuka upp stela och värkande nackmuskler (eller vad det är som sitter där och gör ont!).

Efter duschen sätter jag mej i soffan, slänger en blick på klockan – ”08.00” – och konstaterar att Minstings kängor står kvar i hallen. När börjar han idag, tro? tänker jag och går till hans rum.

Han sitter vid datorn. Suprise?!?

Not.

Jag: ”När börjar du idag?”

Minsting: *mummel*

Jag: ”Va?!? Jag hör inte!”

M: *mummel*

J: ”JAG HÖR INTE!  DU MUMLAR!!”

M: ”…vet´nte…”

J: ”VET DU INTE när du börjar?! Näe, du har ju bara gått i 7:an i 7 månader, så det är klart…det måste vara svårt…!” fräser jag irriterat.

M: *mummel*

J: ”Men klockan är 8.00! HUR tänker du ta dej till skolan??”

M: *mummel*

J: ”VA!?!”

Jag håller på att krypa ur skinnet av stress! Jag står inlindad i handduk och med blött hår – så OFÄRDIG så det är inte klokt! – och jag tänker att Minsting har bestämt sej för att Stanna Hemma. Detta gör mej Gaaaalen!

M: ”Jg kn nte”

Jag tyder detta otydliga uttalande till: ”Jag kan inte” och blir ÄNNU MER stressad och irriterad.

J: ”Fåna dej inte! Vaddå – KAN INTE?!?”

M:*mummel*

Alltså: Så här håller vi på fram och tillbaka en lååång stund! Och jag får tre hjärnblödningar och två hjärtstopp under tiden! Iallafall mentala/psykiska. Samt fyra utbränningssyndrom….typ.

Till slut har jag tagit reda på när bussen går, fixat ett SL-kort och puttat iväg Minsting ut genom dörren.

”Slow-motion-Minsting”.

Varför blir dom så ”mumliga” och så ”slow-motioniga” när dom är i tonåren??

Jag pustar ut.

Klär på mej, sminkar mej och klär sen på mej för att gå ut med hundarna.

”Jag måste nog se om Minsting kommit iväg”, tänker jag sen, och går med hundarna till busshållplatsen.

Där står…..Minsting!

Bakom busskuren. Och sparkar i snön.

HerreGuuuud! tänker jag.

 

Fortsättning följer i nästa blogginlägg.

 

 

 

 

 

Idéerna krockar i huvudet! /erviluca

Postat den

 

Jag har så många bok-idéer så att det blir fullkomliga krockar i huvudet! Och så blir det ingenting, för jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Och med vilken bok-idé.

Jag har börjat på flera, och så skriver jag ett tag och så kommer jag på att jag faktiskt istället känner för att köra igång med en annan bok….och så gör jag det….och så tänker jag att jag borde bli klar med den som jag höll på med först….och så skriver jag lite på den….och så blir jag så frustrerad över dom böcker som faktiskt är färdiga – att dom ”bara ligger där”…..

…och så tar jag tag i mej själv och skickar iväg några….

      

…till några förlag….

…men eftersom jag inte har någon Superkoll direkt på till vilka förlag jag redan skickat manuskripten, så är sannolikheten att jag skickar till samma förlag igen, ganska stor….eller lite mittemellan, för jag trooor att jag har liiite koll.

Jag har ju iallafall sparat refuseringsbreven – iallafall några.

Jag har sex småbarnsböcker på rim, en ungdomsbok för tjejer och två vuxenromanmanuskript liggande, dammsamlande.

Sen har jag ju ca 2000 blogginlägg härifrån också.

Och en halvskriven roman till.

Samtidigt bara bubblar det i huvudet av alla andra bra idéer.

Jag skulle vilja sätta mej vid en dator, helt ifred, och bara skriva-skriva-skriva-skriva-skriva, UTAN att bli avbruten!

Kanske ta en promenad då och då, och kanske fylla på med lite mat och dricka, men däremellan bara skriva-skriva-skriva-skriva-skriva-skriva. Det är nog min Högsta Önskan just nu.

För när man VET att man kommer att bli avbruten ”alldeles strax” av ”Någon-som-Vill-Något” så känns det liksom lite meningslöst att kliva in i ”skrivandets-värld” – i en härlig bubbla där bara jag och Orden finns. I något slags Nirvana.

Och då ska det inte hänga en massa Måsten över en i form av ”borde-städa-tvätta-laga-mat-pyssla-med-julförberedelser-plocka-undan-grejer-gå-ut-med-hundar-uppfostra-hundvalp….”etc

…för det är inte mysigt att skriva med ”andan i halsen”.

Det bästa är när jag ”kliver in i handlingen och bara ÄR” och när orden bara formas av sej själva, och det är bara för mej att ”hänga med”. DET är en såååå härlig upplevelse!

DIT vill jag igen.

Längtar.