RSS Flöde

Etikettarkiv: har

Nytt jobb idag /erviluca

 

Idag började jag på nytt jobb.

När man börjar på nytt jobb känner man sej snurrig och förvirrad. Man hälsar på folk hit och dit, och samtidigt som man hör namnet så glömmer man det.

Så ÄR det.

Ibland hälsar man på samma person flera gånger.

Alla arbetsplatser (eftersom jag varit på alla…. *harkel*) har sina ”egna ord” för saker och ting – såna där ord som dom tror är allmängiltiga och som dom säger som om ”allabordeveta”. När jag var ung och ville verka klok, sa jag inget när såna där ord dök upp, utan tänkte att jag nog skulle lära mej till slut…

Nu när jag vet att jag VET, och är mycket tryggare, så kan jag säga till när jag inte förstår. Det är skönt. Jag skiter i om jag verkar dum, för jag vet ju att jag inte är det!

Det var så skönt att få ett eget rum! Det har jag inte haft på flera åååååår! Varken på jobbet eller hemma faktiskt. Jag bara satt i mitt egna rum och njöööööööööt, en stund idag. En trevlig kvinna kom och bad om ursäkt över att dom ”lämnade mej”, men jag sa att det bara var skööönt, för jag satt och bara njöööööt i Mitt  Eget  Rum.

Sen möblerade jag om det, men det blev inte så bra, så jag får fortsätta flytta runt möblerna i morgon och se om jag kan hitta en bra lösning på att både ha det som kontor och samtalsrum.

Ny mobil fick jag . Nej, inte ”ny”,  och inte ”fick”, men typ. Det innebär att jag måste lära mej den. Varje gång jag ska lära mej en ny sån där teknisk sak, blir jag lite trött. Pust! Jag skulle gärna vilja ha samma samma samma hur länge som helst, för när jag väl lärt mej en mobil helt, så är det så sköööööööööööööööönt, men det tar TID. För jag tycker inte mobiler är det roligaste som finns, så jag har ingen lust att hålla på med den hur mycket och länge som helst. Jag är liksom inte så NYFIKEN på mobilen – jag vill bara att den ska funka för det den är till för, nämligen att prata i den och att SMS:a med den. Resten skiter jag i. Jo, väcka mej på morgonen vill jag också att den ska kunna göra. Sen får det va!

ALLA telefonnummer jag hade i min förra mobil är puts väck. Jag tänkte inte på att jag skulle spara dom, eller skriva ner dom – glömde liksom. Men världen går ju inte under för det. Folk finns ju liksom ”överallt”; på FB, på twitter, Instagram, hotmail osv osv osv. Sen kan man ju träffa folk ”på riktigt” också.

Det är många trådar jag ska hålla i på skolan. Jag ska hålla i ”den gruppen”, utveckla ”den handlingsplanen”, ringa den och den och den, prata med den etc. Idag kändes det som en enda röra, alltihop, men så ÄR det ju från början. Sen blir det mer ordning och gripbart. Övergripbart (är det ett ord?).

I den bästa av världar hade jag önskat att jag hade fått ha hundarna med mej också. Men det går ju inte. Jag längtar efter dom när jag inte är med dom.

Vilse i skogen 2013-08-10 063

Dom fick iallafall en promenad INNAN jobbet, en promenad VID LUNCH och en promenad  när jag kom hem EFTER jobbet. En promenad är kvar. Fiona var så glad när jag kom hem, så att hon nästan slog knut på sej själv av lycka, och sen när vi gick promenaden tog hon hela tiden små lyckoskutt mot mej och glittrade med ögonen och drog upp ena mungipan (som hon gör när hon är riktigt glad). Det är sååå härligt att vara så älskad!

Nu ska jag sjunka ner i min bajsbruna soffa med sitt härliga gos-hörn och titta på något intelligensbefriat TV-program! Såna program Äger när man använt hjärnan intensivt på dagen.

😉

 

Jag vill ju bara skriva! /erviluca

Jag funderar på att ”fixa till” min bloggsida lite, göra den lite snyggare, fräscha upp den….Sätta in en bild på första sidan…Göra den lite mer ”inne”, eller nåt…

Men hur jag än rådbråkar min hjärna så förstår den inte hur man ska göra, vad det menas med alla dataord, som ibland är engelska och ibland svenska. Det är ingen helt lätt sida att förstå; WordPress. Det var lättare när jag bloggade på Aftonbladets bloggsida. Den var väldigt lättförståelig.

Ibland har jag tänkt byta bloggportal, men det finns ju femtusen stycken (!), eller nåt sånt. Jag vill ha en ENKEL och LÄTTFÖRSTÅELIG för att jag ska orka ta tag i detta med att byta. Och sen ska ju alla blogginlägg föras över också….

Förra gången fick jag hjälp med det – när vi ”aftonbladetbloggare” skulle föra över våra blogginlägg till nya bloggportaler (buhuuuu!). Vi ville inte, men vi var tvungna. Alla vi som var ”oproffsiga bloggare” var tvungna att flytta ut, fast vi hade det så bra där.

Det är ju tråkigt att ha en blogg som man inte kan hantera på annat sätt än att skriva blogginlägg och lägga in bilder i blogginläggen. Hur jag fick till det med bakgrundsbild och resten, minns jag inte, men det gick. Då. Säkert fick jag hjälp av Islin, men hon finns ju inte mer…. 😦  Hon valde att lämna den hårda värld hon vuxit upp i. 😦 

Hon sitter säkert där uppe nu, på en molnkant, vickar med benen och suckar överseende över min okunskap….”Hej Islin! Hoppas du har det bra där i din himmel!”  Men du fattas mej…

Flera gånger har jag tänkt lägga in små reklamgrejer på min blogg för att, om möjligt, kunna tjäna en peng på mitt skrivande, men ”icke sa Nicke” – jag kan inte, förstår inte hur man gör. Och jag orkar inte ägna energi åt såna saker, eftersom det jag vill vill vill och har behov av, är att SKRIVA!!

”Varför skriver du en blogg??” frågade ”folk” mej förut. För att jag vill SKRIVA SKRIVA SKRIVA!!! I början struntade jag HELT i vem eller vilka, eller hur många, som läste den. FAKTISKT! Jag ville bara SKRIVA SKRIVA SKRIVA! Och jag tyckte det var jättebra att allt fastnade på nätet, eftersom kistan där jag låst in alla andra dagböcker är överfull och det får inte plats ett A4-ark till!

När man skriver här finns ju allt kvar! For ever. Kanske. Om det inte blir ett World Wide Datahaveri av något slag.

Det tog flera ååååår innan jag började tycka det var KUL med läsare – speciellt såna som tycker till. Alltså; Jag tyckte inte det var tråkigt med läsare, men jag tänkte inte ens faktiskt på att ”folk” läste min blogg. Det fanns inte i min hjärna, liksom. Jag bara skrev.

Jag minns när Islin (som jag lärde känna via bloggen) frågade mej hur många läsare jag hade, och jag svarade att jag inte hade en aning, och frågade ”hur vet man det?”. Islin skrev till mig att hon hade 19 läsare (då!) och hur jag skulle klicka för att hitta mina läsare….Jag skrockade (ja, faktiskt) för mej själv och tänkte ”Ha ha ha, jag har välan en 5 läsare kanske….” och så klickade jag mej till den uppgiften och fick fram att jag hade 200 läsare! Jag blev så förvånad. SÅ. FÖRVÅNAD. Och GLAD! Sedan dessa har jag kollat då och då….

….och tycker det är SKITKUL att ha läsare, och SUPERDUPERKUL när jag får uppskattning och ”folk” tycker om det jag skriver!

SUPERDUPERJÄTTEKUL! Och jag blir så GLAD av ”glada tillrop”! Glad ända in i hjärteroten.

För att skriva är ett BEHOV. Ett jättebehov! Jag mår inte bra när jag inte får skriva!

Jag mår toppen när jag skriver!

Men jag mår toppen när jag går i skogen med hundarna också, och det ska jag göra nu….

Snygg avslutning, va?

😉

 

 

Jag är manlig…/erviluca

Postat den

….på många sätt, men här är ETT exempel:

Idag har jag ”stått i köket” en hel del (ovanligt mycket/länge för att vara JAG), och då känner jag mej så DUKTIG! Helst vill jag att någon ska Beundra mej och komma med Glada Tillrop: ”Ååååh, vad du är DUKTIG!!”, lite sådär. Sen ska någon också säga att det blev så GOTT, och sen säga att jag är Duktig IGEN!

Därefter lämnar jag köket i ett kaos, och en effektiv människa (troligen en Riktig Kvinna) gör jätterent och fint efter mej. För om jag gör det själv, lämnar jag alltid något (!), ELLER så torkar jag inte ORDENTLIGT och ÖVERALLT. Det blir liksom inte Kliniskt Rent, som det blir när Riktiga Kvinnor gör rent i köket.

Jag har alltså ett Kroniskt Manligt Kök, eftersom det är jag, och en massa Riktiga ”Män”, som bor här….

 

Host! Host! Host! Host! /erviluca

Postat den

Oj, vad jag hostar! Och ONT gör det. Skräller gör det också.

”Lunginflammation”, tänker jag. Fast lugnar mej med att gå till doktorn. Mina ”lunginflammationer” brukar gå över av sej själv….

Positivt är att jag har snor i båda näsborrarna nu. Det blir lite mer jämnt så. Man känner sej lite sned  när man är täppt i ena näsborren och tom i den andra. Nu är jag rak.

Jag öööönskar att jag hade en Jättekärleksfull man, som kom hem efter jobbet med halstabletter (som han köpt utan att jag bett om det! Rätt sort också = goda och starka utan socker i), pussade mej på pannan, såg bekymrad ut och frågade hur jag mådde. Jag skulle tappert svara med min ”snoriga och hesa” röstt; ”bra….”, och han skulle förstå att jag vara var tapper för att han såg ju hur sjuuuuuk jag var. Sen skulle han fråga om jag ville ha the, med honung i, vilket jag skulle vilja.

Därefter skulle han fixa hela kvällen för mej. Jag skulle inte behöva röra en fena = Inte laga mat, inte diska, inte tvätta, inte hämta mat, inte ens sitta vid matbordet (för han skulle utgå ifrån att jag inte orkade). Han skulle hämta snorpapper och fylla på vattenglaset och ta fram glass som han köpt för att han visste hur ont i halsen jag hade….

Keep on dreaming, liksom….

Men ärligt talat: Om JAG var ihop med någon och HAN var sjuk, skulle jag göra ALLT ovanstående.

Och skulle han inte uppskatta det, skulle han åka på en rak höger!

😉

Vilse i gran-djungeln /erviluca

Postat den

 Vilse 2013-08-21 111

Försök nr 3 att gå till Den Andra Sjön.

The Other Lake, liksom.

Den här gången blev det än värre.

Grejen var att jag var Helt Övertygad om att jag skulle gå RÄTT den här gången, eftersom jag på ett ungefär visste VAR jag gick fel förra gången. ”Ha haaaaa!” tänkte jag och kände mej mer än hoppfull när jag startade; Jag kände mej helt enkelt Självsäker.

Vilse 2013-08-21 047

Döm om min förvåning när Stigen som Gick Rätt, slutade mot en BERGVÄGG!

Efteråt tänkte jag att jag kanske skulle ha letat efter en Öppning, eller åtminstone sagt ”Sesam, öppna dej!”, men det gjorde jag inte. Jag bara suckade och förundrades – både över att en stig KAN leda rätt in i en bergvägg, OCH att jag gick fel IGEN.

Vilse 2013-08-21 060

Jag blev både arg och Peppad över bergväggen, och kände ”Nej, nu JÄVLAR! Jag skulle ju gå RÄTT idag! Jag hade ju Bestämt mej för det!!”. Så jag travade vidare, UTAN att följa någon stig, för jag var ÖVERTYGAD om att bara vi kom runt berget, skulle sjön ligga där. ”Skit på er alla stigar – nu trampar jag runt i själva SKOGEN!” tänkte jag och liksom straffade skogen på nåt vänster (eller höger – vad vet jag; jag har ju inget lokalsinne… ).

Vilse 2013-08-21 053

Det är stökigt i skogen.
Inget för en Pedant (vilket jag INTE är).

Hundarna blev lite förundrade, och GLADA, när vi började trava runt i ett Ingenting, liksom, och inte följde någon stig längre. Dom fick liksom ha MER KOLL på mej, när inga steg blev självklara. Och oj, vad dom fick skutta!

Vilse 2013-08-21 054

Jag tänkte fotografera eventuella skogsskador
på min kropp, men det blev inga... :(
*tjurar*

Vilse 2013-08-21 055

Backe upp.....

Vilse 2013-08-21 056

....och backe ner.

Vilse 2013-08-21 064 

"Man kan inte gå Under den, man kan inte gå Över
den, man måste gå IGENOM den!"

 Vilse 2013-08-21 068

Vem kan bo i den hålan, tro? 
(Det kanske är Mannen
som Antastar Kvinnor i skogen, som min vän
Thomas tror...
.....att man kan bli antastad i skogen,
alltså....ha ha ha!

Vilse 2013-08-21 090

Men, VAD ÄR DETTA mitt i skogen??

Vilse 2013-08-21 122

Helvete, vad svårt det blev, kan jag säga!

But I´m a Fighter!

Sverige (åtminstone Åkersberga!) har värsta svenska DJUNGELN, och jag tackade min goda stjärna (eller vad man nu tackar) att jag befann mej i Sverige, och slapp alla hemska ormar, spindlar och farliga djur, som finns i andra djunglar. Vi har visserligen ormar och spindlar, men inte så farliga…Man kan inte dö.

Vilse 2013-08-21 048

Fast efter en stunds travande i högt gräs, nedfallna träd (och vanliga uppstående), sankmark och ALL sorts skog (!), så kom jag på att jag faktiskt KUNDE bryta ett ben, en arm eller skada mej PLUS att hundarna skulle kunna skutta in i någon vass gren el dyl: ”Vad ska jag göra då, liksom??”

 Och då blev jag lite trött på mej själv: ”Vad faan sysslar jag med??”

Plötsligt var jag på en stig igen och tyckte att jag kände igen mej liiiite. Anade att jag hamnat på samma ställe jag gjorde sist jag gick vilse, och bestämde mej för att ta upp GPS:en (=mobilen) för att kolla: Jepp! Rätt, för en gångs skull. Fast fel, på något vis.

Jag tryckte in att jag ville till Skånsta och då sa GPS:en: ”Starta på Otto Bondes väg”. ”Näe! Aldrig i helvete att jag går till Otto Bondes väg igen!” sa jag till GPS:en och vände och gick åt andra hållet – ännu mer in i skogen och ”tillbaka” (men vad vet jag, utan lokalsinne).

Sen bestämde jag mej för att använda GPS:en bara till att se vad jag var. Typ. Jag såg sjön jag skulle till, på kartan. JAG var en blå prick. Jag försökte få den blå pricken att gå emot sjön. Tjohooooo! Det gick!

Vilse 2013-08-21 066

Fast jag fortsatte trava över stock och sten och vass (!) och mossa och nedfallna träd och tusenmiljoner drilljoner spindelnät överallt (!). Och jag som är rädd för spindlar. Jag bara HOPPADES att ingen spindel skulle sätta sej på mej. Spindelnäten är irriterande, men spindlarna är…äckliga och fula! Hemska!

Idiot!

0ch en jävla helvetes broms som förföljde mej en stund.
Bit då, för i helvete!fräste jag åt den. Hellre bli
rejält biten en snabbis, än att ha Idioten
kretsande och surrande hotfullt runt en hela tiden….


….och två miljoner myggor som bet mej i nacken och
på benen….

Vilse 2013-08-21 084

Fionas tunga hängde till slut som en jättelång sned slips på sidan av munnen, men hon verkade överlycklig hela tiden; Oj vad hon skuttade! Milton travade med som ett litet ånglok, flämtandes men vid gott mod hela tiden.

Vilse 2013-08-21 098

"En båt?!? Då är sjön nära!!"

Vilse 2013-08-21 099

Där är den: Den Andra Sjön!

 Efter 3 timmars vilsegående i skogen hittade 
"vi" sjön!!! Jippiiiii!

Vilse 2013-08-21 104

Fiona skuttade i och drack och drack.

Vilse 2013-08-21 112

Sen hittade Värsta Snygga Pinnen!

Vilse 2013-08-21 113

"Den ska jag ta med mej!"

Milton smög försiktigt ned till kanten, utan att nudda vattnet med sin kropp (”Usch!”),  och drack också.


Vilse 2013-08-21 105
"Ha! Jag lyckades dricka utan att
 blöta tassarna!"

Hem hittade jag LÄTT, för det är en annan väg som jag gått hundra gånger förut. Typ.

Hundarna tyckte nog det var en helt Underbar promenad i skogen.

Jag lärde mej att det inte stämmer att Vägen är Målet:  MÅLET ÄR MÅLET!

Pust.

 

 

Jävla helvetes SKIT!!! /erviluca

Postat den

VARNING: Ett ”Tyck-synd-om-mej-inlägg”!  Tjat om värk igen…. Så du som inte orkar, sluta läsa här.

 

Men jag måste orka med värken. Vad har jag för alternativ/val?

Jag fick ryggskott häromdagen, och blev alldeles sned, hade ONT när jag andades in, eller tittade ner. Ont hade jag förresten hela tiden, men när jag andades in, eller rörde mej på ”vissa sätt”, HÖGG det till så att jag tappade andan.

Jag hade mycket ont i ryggen som barn eftersom jag har scolios (ryggraden växer snett, som ett S), men sen vande sej liksom ryggen vid att vara lite sned så sen har jag inte haft så mycket besvär från ryggen. Ett ryggskott var tionde år ungefär, kan man säga.

Mitt ryggskott häromdagen kom MYCKET olämpligt, men NÄR kommer sjukdomar etc ”lämpligt”, egentligen?

Sen har jag varit så GLAD över att jag haft mindre huvudvärk och migrän på sista tiden, tills för någon vecka sedan….BLÄ!!!

Och så idag, när jag gick i skogen, förändrades plötsligt synbilden. Jag såg en halv stor stjärna som glittrade så vackert i ena synfältet. *suckar* Förresten hade jag en sån synförnimmelse igår kväll också….fast en större stjärna, men det gick över senare under kvällen. Det är SÅÅÅÅÅ obehagligt! Delar av synfältet försvinner och istället är där en glittrande stjärna, eller flera. Urkonstigt! Iallafall: Detta betyder att ”snart kommer ett Rejält Migränanfall!”. VARNING! Liksom.

Och jag bara kände: ”Näe, skit på dej jävla migränjävel! Du ska inte styra mitt liv! Jag ska fanemej gå färdigt min promenad och sen ska jag fanemej ta ett dopp i poolen, precis som jag planerat!” Jag försökte verkligen låtsas som om jag inte hade en stjärna mitt i synfältet. Och jag gjorde det jag bestämt, men till slut orkade liksom inte kroppen på något sätt….

Den började må illa och sa: ”VARNING! VARNING! Snart spyr jag och startar ÅRETS VÄRSTA MIGRÄNANFALL om du inte stoppar det NU!!”, så jag fick kasta på mej kläderna och åka till Apoteket (trafikfara när man bara ser hälften av det man ska se….). När jag hämtat ut min medicin tog jag dubbel dos, och inom 5 minuter var stjärnan borta: ”TACK, Medicinen!” liksom. Men inte BANDET som började dras åt runt huvudet. Jag var faktiskt tvungen att känna efter med handen om det satt ett band där, för så stark var känslan!

Så jag åkte hem, drog ner persiennerna och lag mej i soffan och viiiilade. Åt glass också, för inför migränanfall blir jag såååååå sötsugen och såååå törstig. Så jag drack både Pepsi Max och en massa vatten också.

Och nu tycker jag det RÄCKER!!! Hur länge ska jag dras med all denna värk som kommer som en blixt från klar himmel när man minst anar?!? Eller när man mest anar? Eller närsomhelst!? Och hej och hå!

Jag blir sååååå trött på värk!

Dessutom kan jag tala om att jag har HUNDRA gånger hellre ont i ryggen än migrän! KAAAAN jag inte få välja, snälla!?

Det är såååå jävla helvetes synd om mej och jag vill bara sövas ner tills jag mår bra igen!

Tack!

 

Värsta medeltiden! /erviluca

Postat den

”Har du en Mac-laddare?” frågar Mellan.

”En vaddå?!” svarar jag och fattar NOLL

”En Mac-laddare!”

En mack på "min tid"...

”Behöver du ladda en hel MACK?!?”

”Men ååååååååh!” *suckar irriterat* ”En laddare till min Mac-book!”

”Har du en hel bok om mackar??”

”Men åååååååh! Eru helt dum, eller?!?”

”Menar du en laddare till en iPad, fast Mac?”

”Meh! I vilket århundrade lever du? Hänger du inte med alls?!?” *suckar ännu högre*

”Eeeeeh, jag tror jag lever på…..hm….80-talet”.

”Jag märker det! Du fattar ju INGET!”

”Näe, och då har jag väl ingen Mac-laddare heller…”

 

Cool älgko /erviluca

Postat den

Juli 2013 122

Fiona pausar i skuttandet.

Vi är ute och går i skogen. Vår vanliga runda, men…..dalaaaaa!  – *spännande*- : Åt ”fel” håll!

Hundarna skuttar hit och dit. Fiona springer långa rundor in i skogen och kommer lyckligt skuttande tillbaka och vill ha en liten klapp. Som vanligt.

Sen ser jag plötsligt att båda hundarna får upp ett – eller varsitt (?) – spår. Nosarna är klistrade i marken och dom far runt i cirklar och hit och dit. Fast helt tyst (dom är inte så där GALNA, som våra taxar blev när dom fick upp spår när jag var liten: Dom nästan SKREEEK av upphetsning).

Plötsligt ser jag hur Fiona tvärnitar och hoppar jämfota rätt upp i luften. Så brukar hon göra när hon blir skrämd. Hon lägger öronen bakåt, svansen mellan benen och far som ett skott genom det höga gräset till mej: ”Maaatteeee, hjälp! Det var läskigt!”  säger hon.

Johoooo, det gör hon visst!

Milton springer också i cirklar, men tycks missa ”målet” (of course! HAN har inte mycket till luktsinne…) och kommer också skuttande tillbaka till mej. Han tittar förvånat på Fiona och undrar vad hon blev rädd för.

Fiona STIRRAR in i skogen. Jag försöker se vad det var som skrämde henne. Kanske en fjäder, tänker jag. Ja, knasbollen är rädd för fjädrar.  😛

Jag kisar med ögonen och försöker se vad det är: En KO?!? tycker jag det ser ut som. En ko mitt i skogen?? Näe, det kan det inte vara….Den står i skuggan mellan träden några meter ifrån oss. Ja, det ÄR en ko – en ÄLGKO! Hon står och tittar helt lugnt på oss och tuggar på något, sådär lite nonchalant. Åh, vad hon ser cool ut! Det skulle inte förvåna mej om hon ställde sej på bakbenen, lutade sej mot trädet och tog en cigg. SÅ cool ser hon ut. ”Som om jag BRYR mej”, säger hon, typ, och tuggar vidare. Helt otroligt! Älgkon står ungefär 4-5 meter ifrån oss. Helt lugnt. Tuggar.

Juli 2013 139

Fiona ”säger”: ”Matte, titta titta titta! SER du?!?”

”Ja! Jag SER! Det är en Ä L G K O (jag tycker det är bra om Fiona lär sej en massa ord)

Vi går därifrån. Älgkon står kvar.

Älgko som funderar på karate...

Jag får för mej att hon kanske ska attackera oss bakifrån, men hur attackerar en älgko?? Karate? ”Haijaaaaaa!” med bakbenen? Eller stångar den? Utan horn?

Medan jag funderar på HUR den eventuellt kommer att attackera har vi kommit så långt ifrån den att sannolikheten att den faktiskt gör det har försvunnit.

Men minnet av den COOLA älgkon är kvar i mitt huvud.

Och kanske i Fionas också.

Milton fattade inget.

Som vanligt.

😉

Vilken dag!!! Puh! /erviluca

Postat den

Först ett möte på morgonen. Hundarna i bilen i Svala Garaget.

Sen till kontoret för att äta; Jag trycker i både mej och hundarna snabblunch. Sen går vi en promenad, bl a till hundrastgården (som är tom på hundar) där jag slänger pinnar och leker med dom för att dom ska bli uttröttade och sova i bilen på e m.

Ställer bilen i svala garaget igen och funderar en stund på hur jag ska fixa resten av dagen, eftersom jag har två rätt långa möten/besök efter varandra; ”Klarar hundarna typ 4 timmar i bilen?”. Jag bestämmer mej för att dom gör det.

Umgängesträff; Dvs jag är med när en pappa träffar sina barn under ”bevakat umgänge”. Barnen är familjehemsplacerade och jag pratar en stund med familjehemsmamman innan hon lämnar barnen. Vi har ett gemensamt intresse: Hundar, och jag berättar att mina hundar sover i bilen i ”det svala garaget” medan jag ska jobba. Familjehemsmamman säger att hon kan ta hundarna till sjön medan jag jobbar – ett förslag jag med glädje emottar och hon får min bilnyckel för att hämta hundarna.

Jag ”vaktar”: Pappan har en fin stund med sina barn i en lekpark i solen. Dom äter glass och leker.

Tillbaka med barnen till kontoret. Där blir det full rulle när två soc sekr dyker upp för att träffa dom familjehemsplacerade barnen en stund och familjehemsmamman kommer tillbaka, och har med sej mina hundar (!). Hundarna blir överlyckliga; först för att dom får träffa mej (förstås!) men sen också för att dom får träffa baaaaarnen! Dom har träffat barnen förut, och barnen älskar hundarna. Det blir ett kärt återseende och hundarna överöser barnen med blöta slickar, till barnens stooora förtjusning!

Fionas ansikte 130520 004

 

Mitt i röran kommer mitt nästa besök. Dom blir överlyckliga över att jag har mina hundar på kontoret: ”Vilken HÄRLIG stämning det är här, med både barn och hundar!” säger dom glatt, och vill absolut att hundarna ska vara med på besöket (när jag säger att jag kan ta dom till bilen igen).

Jag vinkar snabbt hejdå till barn och familjehemsförälder och soc sekr och går in på nästa besök.

Vinterbilder februari 2013 promenad med Fiona och Milton 014

Milton placerar sej direkt i pappans knä, och mamman suckar avundsjukt att ”alla hundar gillar honom!”. Fiona är nog rätt trött efter att ha badat med familjehemsmamman (och träffat en ilsken svan…berättade hon), så hon faller ihop i en hög på golvet och somnar djupt.

Samtal (=jobb).

Vid 19-tiden är vi färdiga. Jag plockar undan lite saftglas och kaffekoppar och går sedan ut.

Men var är bilnyckeln??

Jag letar i alla fickor och i väskan: Ingen bilnyckel.

Så tittar jag på mobilen; Familjehemsmamman har ringt 7 ggr (!). Då förstår jag att hon fått med sej nyckeln hem (till Gävle)! Jag ringer och hon ber om ursäkt och säger att hon kan åka tillbaka till Sollentuna för att ge mej nyckeln. HerreGud kvinna! säger jag (inte). Vi bestämmer att hon ska lämna nyckeln i morgon f m till min kollega, som ska ge den till mej. Dom ska nämligen träffas i morgon. Puh!

Hur ska jag nu ta mej hem, liksom….? Jag tänker faktiskt att i värsta fall kan jag kanske sova i soffan på jobbet…

Jag ska åka buss, förstås!

Hundarna bajsar (och bajspåsarna är givetvis slut) och jag plockar upp bajset med en tidning som jag hittar slängd på gatan.

Jag kollar på mobilen varifrån bussen går mot Kista f v b till Åkersberga. 15 min väntan i busskuren. Fiona förstår ingenting! Hon har aldrig åkt buss och aldrig suttit i en busskur och väntat. Milton vet.

borta!

Kliver på bussen. Letar i väskan efter plånboken som innehåller busskortet…Letar och letar. Kön bakom mej växer. Jag går åt sidan och släpper förbi folk och fortsätter leta. Fiona står i vägen för folk. Drar i henne, men hon är ju så stor så hur jag än gör så står hon i vägen i bussgången, där jag står och letar och svettas ymnigt. Letar letar letar. Till slut inser jag att jag glömt plånboken hemma! Det måste vara så. Eller så är jag bestulen (ha ha ha! Rätt åt tjuven i så fall: Plånboken är i princip tom och det finns inget att hämta på kortet heller: *räcker lång näsa*…omutifallatt…).

”Snäääälllaaaaa, farbror busschaufför; Jag har glömt min plånbok. KAN jag få åka med ändå?”

Busschauffören säger: ”Men hur ska du komma hem sen då?”

”Jag ska hem nu”, svarar jag.

Han nickar och knixar bakåt med huvudet.

”TACK SNÄLLA!” säger jag, och ger honom en puss på kinden(NOT!). Men jag säger tack snälla, iallafall.

Sätter mej i mitten av bussen, som är en sån där lååång buss, med dragspel i mitten. Jag tänker att det finns PLATS för hundarna där. Jag tänker fel. Grejen i mitten RÖR SEJ och Fiona blir skräckslagen! Hon flyger upp i mitt knä och klättrar upp på mitt huvud! Sant. Fiona är en rätt stor hund. Jag bökar och trycker henne ner igen, och inser att vi inte kan sitta där, så jag reser mej och går bakåt med hundarna. Hittar en bra plats längre bak. Fiona och Milton hoppar upp på sätet bredvid mitt, och jag låter dom sitta där….

Åka buss med hundar 130617 058

Så kommer vi till Kista. Där ska vi byta buss. Fiona tror att Faran är Över, men tji fick hon! Vi ska på nästa buss. Återigen får jag BEEE om att få åka gratis. Även denna gång är det en SNÄLL busschaufför, så han får också en puss (NOT! …men ett stort TACK iallafall). Vi sätter oss längst bak och eftersom det inte är en dragspelsbuss är den inte lika ”läskig” som den förra. Fiona tycker att det är ett ÄVENTYR och kan inte bestämma sej för om hon ska tycka om det eller tycka att det är läskigt, men hon sitter iallafall GANSKA still.

Vid 21.30-tiden är vi hemma. Och då är vi DÖDSHUNGRIGA! Det blir spagetti med hundmat, alternativt spagetti utan hundmat.

I kväll kommer vi att somna ovaggade.

🙂

PS. Jag undrar vad det kommer att KOSTA med en natt för bilen i Svala Garaget….Huvva!  😦   DS

 

Omaka strumpor /erviluca

Postat den

Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen (för det är värt att upprepas…):

Har någon, som jag, en låda full av omaka strumpor?

Jag tänkte häromdagen att det borde ju ha blivit maka strumpor till slut. När man tvättar EN strumpa här och EN strumpa där, för att sedan slänga dem i strumplådan, så BORDE det bli PAR till slut, med Icke sa Nicke! 40 par omaka strumpor finns i lådan. 40!!

Vart tar deras makar vägen? Jag lever i en skilsmässofamilj, där t o m strumporna separerar!

…eller hur var det nu?