RSS Flöde

Etikettarkiv: om

Olika lyckor…./erviluca

Postat den

Jag skulle ju skriva om Min Lyckliga Barndom. Men nu har det gått flera timmar och jag har det liksom inte ”under huden” som jag hade i morse….men I will give it a try. Jag lovade ju.

Jag hade en Ovanligt Fin Barndom. Punkt, liksom. Den var så lycklig att jag blev stark och modig, och vågade vända mej ”emot”.

EMOT vissa saker som mamma och pappa gjorde.

EMOT vissa saker som händer och sker i samhället.

EMOT dumma människor.

EMOT!

Fast inte EMOT allt som jag skulle vilja våga sätta mej emot. Ibland har jag faktiskt varit en riktig mes. Och är fortfarande. Ibland är jag  en ”liten skit” som inte vågar något! Den sidan gillar jag inte. Den försöker jag ”gömma undan” och ”spela modig”, men det går inte alltid.

Jag har analyserat och funderat genom åren, för jag är en sån ”typ”. Analyseringstypen. ”Känna-in-typen”. Empati-typen. Det är bra att vara sån när man har mitt jobb. Och så har jag den där andra sidan också; av ”Äsch, det ordnar sej!” och lite ”Kom igen nu´rå!” och ”Sluta älta!” också i mej. Gissa om dom sidorna krockar ibland!

Nåja.

Jag växte upp med två välfungerande föräldrar och två systrar. Så småningom också en, och sen två, och sen tre, taxar, för att inte tala om alla andra djur jag ”släpade” hem…..

Vi bodde först i lägenhet mitt i Stockholm, sen i radhus i Jakobsberg, sen i lägenhet i Örnsköldsvik, sen i radhus i Eskilstuna och sen i lägenhet i Sala. Där landade familjen. Pappa ritade oss en villa (tyyypiskt 70-talsvilla) och vi flyttade dit (fast då var den byggd också…). När jag var ca 13-14 flyttade vi till en stor villa mitt i Sala. Det blev alltså liksom bättre och bättre, kan man säga.

På somrarna åkte vi till ”landet” (där farmor och farfar hade en stor gård med en massa får, och pool och hela fadderullan!). Vi ääälskade att vara där. På landet var farmor och farfar, faster och kusin, farbror och våra föräldrar (förstås!) och sen kom och åkte det en massa andra gamla och unga släktingar. Det var underbara somrar!

Vi åkte också utomlands; Kanarieöarna, Tunisien….(och så stannade hjärnan….). Fyra somrar bilade familjen till Jugoslavien (det hette så då – numera heter det Kroatien). Där var vi i några veckor varje gång.

Vi hade traditioner; Påsk firades på ett sätt, jul på ett annat, midsommar likaså. Minnena är många och fina! Vi var tillsammans och vi var många fler (släktingar) för det mesta. Vi påskpysslade också. Och julpysslade.

Livet var tryggt och fint på alla sätt. Mamma gjorde sitt (skolsköterska) och pappa gjorde sitt (stadsarkitekt). Mamma lagade mat och tvättade och städade, och retade sej av och till på att hon gjorde allt, men så var det. Pappa fixade med sitt (bridge, Vira, måla, skriva böcker, spela piano).

Jag gick på gymnastik och dans, och spelade blockflöjt och fiol och sjöng i körer.

När jag var 18 år flyttade mamma och pappa till Botswana i Afrika, och barndomen upphörde (kan man säga).

Jag skulle då vara vuxen och klara allt själv. HerreGud vilken Förändring det blev! Jag trodde det skulle bli lätt som en plätt, men oj vad det inte blev det! Men jag VILLE bli ”fri” och jag VILLE klara mig själv! ”ÅÅÅÅÅK!”, sa jag till mamma och pappa; ”ÅÅÅÅK!”.

Och dom åkte, och stannade.

Kvar i Sverige var jag och mina systrar. Storasyster bodde hos faster i Stockholm och lillasyster bodde på HUM i Sigtuna (skola). Jag skulle klara mej själv i egen lägenhet. Arbeta. På Domus. Hej och hå, vad det inte funkade!

Men det är en annan historia.

Vad jag kom på idag när jag var ute och gick är att jag lite fastnat i att vara irriterad på allt jag INTE fick (vad gäller det känslomässiga) när jag var ung, istället för att fokusera på allt jag faktiskt FICK! Inte helt och hållet, givetvis, men för mycket! Jag fick så jävla mycket! Jag fick allt mina föräldrar förmådde!

Så är det.

Och när mamma fyller 80 år i sommar ska jag nog tacka henne lite extra för allt! Jag har tackat henne genom åren, för olika saker, genom små dikter och kort och annat, men att tacka liksom lite mer på DJUPET.

Typ.

Eller nåt.

Tack för att jag fick en så fin uppväxt!

Liksom.

………………………………………………………..

Mina barn har fått precis tvärtom; känslomässigt kan dom nog inte klaga på något – jag har verkligen varit känslomässigt, och fysiskt, närvarande och givit dom både kärlek och lyssnat och varit respektfull, SETT dom och allt allt allt….

…men herreguuuuud vad jag rört till det rent praktiskt!

Oj oj oj!

……………………………………………………

Kan man då tänka sej att mina söner lyckas med BÅDADERA; både blir känslomässigt närvarande pappor OCH skapar trygga relationer med tryggt boende?

Man kan ju alltid hoppas.

Storing ska iallafall bli RIK. Det har jag aldrig brytt mej om – pengar alltså – men när man är utan blir dom så himla viktiga….

Mellan ska nog mest ha kul, tror jag. Han är lite den typen. Han borde få bli rik, så att han kan ”flyta runt och må bra”….typ.

Minsting ska också ha kul, eller nåt….

Ja, ja, vi får väl se…..

Annonser

Hur ska man veta vad man ska göra? /erviluca

Postat den

Om man kastar ut flera metrevar samtidigt, åt olika håll, i olika sjöar – hur ska man då veta vilket metspö man ska ta tag i först, när det nappar, om man inte vet hur stor fiskarna är, eller om dom smakar gott?

Om man valde partner rätt tidigt i livet, och sen är otrogen, och man tycker att ”andra-valet” är bättre…Vem väljer man då? Den man varit med länge, men som kanske var ett ”val utifrån att man var rätt ung” (och korkad?), eller väljer man den man valt som ”vuxen” (och klokare?)?

Hur viktigt är det att ”hålla det man lovar”, dvs om man gift sej och stått där i kyrkan och lovat älska någon ”…i lust och  nöd”, hur nödig får då nöden vara – och hur lång? Och ska man hålla ihop ”no matter what”, bara för att man lovade det i kyrkan? Lovar man varandra att vara ihop för evigt även när det är en borgerlig vigsel?

Hur kan man VETA när man är ung att det är Rätt Val?

Hur mycket ska man bråka innan man skiljer sej? Eller hur ”iskyligt” får det vara? Eller hur länge bör man kunna avstå från sex i en relation?

Om ens man/fru blir svårt skadad i en olycka, eller om hen blir psykiskt eller fysiskt sjuk; Hur mycket Elände ska man stå ut med?

Förr kunde man ”välja bort” handikappade barn…..Men kan man ”välja bort” en handikappad fru/man?

Om man älskar sex, och plötsligt så lever man med en man/fru som inte längre kan/vill/orkar/förmår ha sex – hur länge ska man då stå ut utan sex?

Vilka livsval gör vi människor?

En del härdar ut i Oändlighet – andra ger upp nästan direkt…..

Vilket råd skulle du ge din son/dotter om hans/hennes partner blev psykiskt sjuk, och dina barnbarn blev ”drabbade” av detta? Vad skulle du göra om din partner insjuknade i någon psykisk eller fysisk sjukdom, som var livslång och inte gick att bota?

Vad skulle du göra om din partner blev svårt handikappad i en olycka?

Det var lite lördagsfunderingar….

…som startade av en jättefin dokumentär om fyra tjej-kompisar, som jag såg på SVT 1 ikväll.

 

 

 

 

Jag fastnar /erviluca

Postat den

Det finns alltid mycket att göra.

Alltid!

Rummet 2013-03-03 003

Jag ska möblera om i ”extra-rummet” så att det blir ”uthyrningsbart”, men jag gör det så otroooligt långsamt. Troligen för att jag är så trött och har ont i alla leder. Jag måste vara snäll mot mej själv och säga ”det är okey att det går långsamt”. Men jag är inte van vid det. Förr blev allt gjort med blixtens hastighet. Jag var såååå snabb! FÖR snabb ibland, för ibland är det bra att vänta lite.

Jag kunde flytta in i en lägenhet, och en vecka senare var allt klart och alla tavlor hängde på väggarna och alla gardiner satt uppe.

Så är det inte nuförtiden.

Jag kanske slet ut mej då.

Eller nåt.

Numera TÄNKER jag att ”jag borde…..” och sen fastnar jag, för jag hamnar i om jag ska göra ”DET” först eller ”DET ANDRA” först?

…….och sen fastnar jag i MITTEMELLAN.

I Landet som Icke Är.

Typ.

Nu ska jag åka och simma ELLER möblera vidare i ”extrarummet”…..

 

Nu blir det krockar i huvudet igen! /erviluca

Postat den

Nu har jag för mycket på gång (igen)!

Jag planerar och funderar! Till slut krockar alltihop och det blir en himla röra i huvudet: ”Vad var det jag höll på med nu igen?!?”….

….. för mitt i allt planerande ska hundarna ut på promenad, lägenheten ska städas, kläder ska rensas ur garderoberna, pengar ska flyttas från ett konto till ett annat, räkningar ska betalas.

Tjohej, vilka krockar det då blir i skallen!

Jag har en teori om att hjärnan fylls på och fylls på till en GRÄNS. Och sen får den liksom svårare att sortera och lägga saker och ting i rätt lådor i skallen och så….

…blir Nytillkommet liggande lite här och där, och RÖR TILL!

Och sen blir det pannkaka av alltihop!

Med sylt!

Jag bara MÅSTE lära mej:

– En sak i taget.

– Planera

– Organisera

– Skriva ner saker på listor och i kassaböcker och på andra viktiga lappar (…som jag sedan tappar bort/förlägger….)

– Vänta

– Ha tålamod

Eller måste jag det?

Kan jag inte få vara som jag är bara, och så kan Någon Annan sopa upp efter mej? Eller jag själv. För det är det jag gör nu. Klarar allt själv. Jämt. Även när det har stökat till sej så inihelvete! Det är alltid JAG JAG JAG som fixar till allt.

”KRASCH! BOM! PANG!” = KAOS! som JAG skapat.

”Fixa-fixa-fixa-fixa-fixa-fixa!” = JAG fixar!

That´s my life in a nutshell!

 

Att förlåta är att släppa bördan, för sej själv /erviluca

Postat den

När man ”hatar” eller inte kan, eller vill, förlåta någon, bär man bördan själv s a s. Därför borde man förlåta ”den-som-varit-dum” bara för att hjälpa sej själv.

Men det är inte lätt alla gånger.

Att förlåta någon.

Man vill att han/hon ska FÖRSTÅ, och kanske liiiida lika mycket som man själv gjort.

Kanske vill man t o m hämnas.

För hämnden är ljuv, sägs det.

Men jag vet inte jag….Jag undrar….Är det härligt att skada någon??

Själv har jag väldigt svårt för det.

OM någon hade skadat någon av mina barn så kanske jag hade velat hämnas. Troligen. Men att bära på hämndkänslor och ilska och hat är tyngre än att förlåta.

Förlåta kan vara svårt, men underlättar, för en själv.

Å andra sidan kan man väl inte hålla på att förlåta någon om den gör om det dumma om och om igen? Eller?

I och för sej kan man då förlåta, och därefter Vandra Vidare. Släppa Taget. Inte utsätta sej. Inte låta sej Utsättas.

Kanske.

Så : Förlåta är att släppa bördan, för sej själv.  Att hata är att slösa energi.

 

Tänk vad olika man är…./erviluca

Postat den

…i olika situationer.

Jag är iallafall väldigt Olika. Det går inte att säga: ”Hon är SÅN!” om mej, för jag är inte ”Sån” – jo, kanske lite likadan inuti nästan jämt, men inte utanpå!

Ibland är jag väldigt trygg i mej själv och känner mej självsäker, och då skämtar jag ofta och skrattar en del, och mår rätt bra. I andra sammanhang kan jag känna mej osäker ”som en liten flicka”, undrar vad ”folk ska tro och tänka” men skiter (faktiskt) i det samtidigt, känner mej lite ”utanför och ensam” och jag tycker inte alls om mej själv i den känslan.

I vissa situationer känner jag mej bara Helt Fel, och jag vill helst bara gå hem och dra något gammal över mej. Då brukar jag tystna och dra mej undan och orkar inte ”kämpa emot” den jobbiga känslan, även om jag ofta försöker med det.

Om man rör sej bland samma människor jämt och ständigt, så är man nog rätt lika i dom olika sammanhangen – när man kanske alltid känner sej riktigt Trygg och känner att ”HÄR är jag som jag ÄR!”.

Men jag har bytt Situation i livet så många gånger att jag vid väldigt många tillfällen varit Helt Ny.

I Vissa Nya Sammanhang kan jag vara Mej Själv, men för det mesta är jag lite avvaktande och liksom ”känner in” omgivningen och stämningen på det nya stället/med dom nya människorna. Det handlar mycket om vilka som finns i sammanhangen, om vi ”klickar” eller om jag känner något slags ”motstånd” eller ifrågasättande.

Det är jobbigt att vara inkännande och intuitiv ibland, men det är ju en förmåga jag tränat på, och utövat, hela livet! Det ingår ju liksom i mitt jobb att vara ”sån”.

En del människor är sådana att dom alltid är ”Tjohej-tjoho!” och ”tar över” och ”kör sitt race” utan att känna in och känna av. Det kan vara rätt befriande, men det kan också hämma omgivningen.

Jag har tänkt att det vore rätt skönt att vara en ”Tjohej-tjoho!-människa” ibland. En sån som INTE lyssnar av, utan bara utgår från sej själv och också utgår från att ”Alla-gillar-mej-och-gör-dom-det-inte-så-skiter-jag-i-det”.

Länge kände jag att jag verkligen Önskade och Ville vara i ett sammanhang läääänge, för att få känna hur det känns. Nu har jag varit i ett sammanhang läääänge…..

….. och Svaret på frågan: ”Hur känns/kändes det?” är: ”Bra. Det känns tryggt och BRA. Man slappnar av, litar på sej själv, vågar vara sej själv och känner sej trygg.”

Så nu när jag varit på ett ställe länge, och känner mej trygg, ska jag sluta.

Är jag dum i huvet, eller?!?

Troligen.

Mörkret lägrar sej…./erviluca

Postat den

….utanför fönstret och jag börjar gäspa redan klockan fyra.

Var det inte ”bättre förr” när man INTE höll på och ställde om klockan stup i kvarten?!?

När man liksom var beredd på att det skulle börja bli mörkt på kvällarna……..

….. och att det inte blev en sån Överraskning, som det alltid blir nuförtiden, dagen efter Tidsomställningen.

Håhåjaja!

Jag börjar nog närma mej ”gammal” – iallafall. I vissa hänseenden.

”Det var bättre för!” skrockar jag med en hård sockerbit mellan tänderna medan jag sörplar i mej lite svart kaffe från ett fat….

Typ.

Och tävlingen: ”Vilken kroppsdel når fötterna först?!?” har inletts med bravur!

Frågan är om inte magen leder just nu….

….tätt följd av tuttarna.

”Heja! Heja! Heja! Heja!”

😛

….eller inte.