RSS Flöde

Etikettarkiv: vet

Hur ska man veta vad man ska göra? /erviluca

Postat den

Om man kastar ut flera metrevar samtidigt, åt olika håll, i olika sjöar – hur ska man då veta vilket metspö man ska ta tag i först, när det nappar, om man inte vet hur stor fiskarna är, eller om dom smakar gott?

Om man valde partner rätt tidigt i livet, och sen är otrogen, och man tycker att ”andra-valet” är bättre…Vem väljer man då? Den man varit med länge, men som kanske var ett ”val utifrån att man var rätt ung” (och korkad?), eller väljer man den man valt som ”vuxen” (och klokare?)?

Hur viktigt är det att ”hålla det man lovar”, dvs om man gift sej och stått där i kyrkan och lovat älska någon ”…i lust och  nöd”, hur nödig får då nöden vara – och hur lång? Och ska man hålla ihop ”no matter what”, bara för att man lovade det i kyrkan? Lovar man varandra att vara ihop för evigt även när det är en borgerlig vigsel?

Hur kan man VETA när man är ung att det är Rätt Val?

Hur mycket ska man bråka innan man skiljer sej? Eller hur ”iskyligt” får det vara? Eller hur länge bör man kunna avstå från sex i en relation?

Om ens man/fru blir svårt skadad i en olycka, eller om hen blir psykiskt eller fysiskt sjuk; Hur mycket Elände ska man stå ut med?

Förr kunde man ”välja bort” handikappade barn…..Men kan man ”välja bort” en handikappad fru/man?

Om man älskar sex, och plötsligt så lever man med en man/fru som inte längre kan/vill/orkar/förmår ha sex – hur länge ska man då stå ut utan sex?

Vilka livsval gör vi människor?

En del härdar ut i Oändlighet – andra ger upp nästan direkt…..

Vilket råd skulle du ge din son/dotter om hans/hennes partner blev psykiskt sjuk, och dina barnbarn blev ”drabbade” av detta? Vad skulle du göra om din partner insjuknade i någon psykisk eller fysisk sjukdom, som var livslång och inte gick att bota?

Vad skulle du göra om din partner blev svårt handikappad i en olycka?

Det var lite lördagsfunderingar….

…som startade av en jättefin dokumentär om fyra tjej-kompisar, som jag såg på SVT 1 ikväll.

 

 

 

 

Ånej, inte 25 igen! /erviluca

Postat den

Idag fyller Måddan år!

Hon fyller 50 PLUS. Fast ”27”.

Hon skrev att man får hitta på sin ålder när man är 50+, att man får skarva som man vill. Typ. Då bestämde jag att jag fyller 25 om ett par dagar.

Sen skrev hon att hon nog egentligen inte ville vara 27 eller 25 igen. Tanken på att vara 25 igen gjorde att jag rös, och så kände jag i HEEEELA mej att jag ABSOLUT inte vill vara 25 igen heller!

 

Åh, vad skönt det var att känna så!

Å ena sidan skäms man (?) nästan (?) lite för sina rynkor och sin ålder, men å andra sidan vill man (?) INTE vara ung igen heller (?).

Vad vill ”man” egentligen??

Grejen är ju att när man (jag gillar EGENTLIGEN inte det ordet, för jag tycker man ska stå för det man säger/skriver, men just i det här inlägget passar det väldigt bra med ”man”) är singel och kvinna och ”gammal”, så känns det som om man är lagd ”på-sidan-om”, och DET är ingen bra känsla.

Man ligger i burken ”left-overs”, typ, och så får man nöja sej med 60-åriga gubbar, om man ska ”ha nån”.

Eller nåt.

Äh, när jag skriver det där sista så känns det helt fel fast rätt….och tvärtom.

Jag vet egentligen inte vad jag vill.

Så jag hoppar dit där jag var igen: Åldern.

Det är rätt skönt att vara 50+ ändå. Sen får ni andra tycka vad ni vill.

Det är skönt att det är ”över” det där med att skapa familj och skaffa barn och småbarnsåren, och dagishämtningarna och stressen och hela fadderullan. Herre Guuuuud vilket slit det var! Näe, det vill jag INTE göra om!

Eller dom åren som var INNAN, när man oroade sej för att ”bli över”, att inte ”få en man” eller ”tänk om jag aldrig får barn?!?”. Ja, så hann jag tänka trots att jag fick barn tidigt….

Jag är nämligen en SNABB typ, som INTE tycker om att VÄNTA!

Och det var otroooligt svårt förr. Att vänta alltså. Nu, när jag är 50+, är det liiiiite bättre.

På VISSA områden har det blivit Så Mycket Bättre.

På Andra Områden är det helt fantastiskt!

Och tänk så KLOK jag blivit….

Faktiskt.

*host host host*

 

Allvetande utseende? /erviluca

Postat den

Människor ”på gatan” frågar mej ofta saker som  ”Vet du vägen till Snirkelstrunden?” eller ”Var ligger Stripsgatan?” eller ”Vet du vilken buss som går till Svungen?” eller andra frågor. OFTA!

Häromdagen fick jag FEM frågor under dagen.

Jag började fundera på om ALLA får så många frågor som jag, eller vad det är som gör att just JAG får alla dessa frågor: Ser jag ovanligt Allvetande ut, månne? Eller ovanligt Klok? Hypersmart kanske?

Jag frågade en kvinna på jobbet idag, om hon får såna här frågor stup i kvarten, precis som jag. ”Näe, aldrig!” sa hon. Jag berättade då att jag får frågor var och varannan dag, och så la jag till: ”Jag undrar varför….”.

”Det är för att du har så snälla ögon, och för att du verkar liksom så….jordnära”, sa hon då.

Hon sa inget om att jag skulle se smart ut….

😉

Där ser man!

 

 

”Du är så himla bra!” sa hon /erviluca

Postat den

”Du är så himla bra!”, sa hon.

”Du ger liksom exempel från Livet, från ditt eget och andra exempel…och då känner man liksom att man inte är så himla konstig som man trodde, och man känner sej liksom mer NORMAL och VANLIG….för ibland har jag trott att jag är ENSAM om att känna så här och göra som jag gör, men när jag hör dej prata och berätta förstår jag att jag inte är det, och då känns det så bra!”

”Jag var orolig då när jag skulle få byta terapeut…Jag undrade hur det skulle bli och vem det skulle vara…och så kom DU…och nu tycker jag att du är MYCKET BÄTTRE än hon den där jag hade förut…”

”Med henne satt jag liksom så här och tittade i taket ibland och visste inte vad jag skulle säga…och det blev tyst ibland och jag visste inte vad jag skulle säga….och då satt hon också tyst….och hon satt liksom rak i ryggen och var så…DUKTIG hela tiden…och FIN och det kändes liksom som om hon var mer värd än jag…Men med dej känner jag att vi är lika! Att du förstår. Du liksom kan så mycket och berättar alla exempel…och du VET liksom, men ändå känner jag mej som om vi är lika! Och vi är ju aldrig tysta! Vi pratar ju hela tiden, du och jag. Med dej går det liksom FRAMÅT hela tiden!”

…sa hon idag.

Gissa om det kändes BRA!!!??!!

 

”Jippi! Jag är sjuuuuuk!!!” /erviluca

Postat den

(såna här ”monster” har jag i mej…)

 

Jag var hos läkaren i måndags, där jag beskrev den otrooooooligt trötta Tröttheten som fullkomligt ätit ur innehållet i min kropp och som gör mej såååååå trött!!!

Mycoplasma.

Livsfarlig!

Äter upp hela mej – inifrån!

Typ.

Så nu ska jag äta Värsta Penicillinet (superstarkt) i 14 dagar och troligen bli FRISK. Och orka!

Guuuud, vad sköööönt, att jag var sjuuuuk!

Jag hatar när ”dom”säger att det är psykiskt….Då är det liksom inget att göra något åt!

Jag vill ha en medicin, och bli FRISK!

Och så blev det!

Troligen.

För jag vet ju inte än, om jag blir frisk. Men jag tror nog det. Och tron kan försätta berg!

Vad jag nu ska göra där….? Vid berget alltså.

Men men.

Skönt var det iallafall.

 

Att förlåta är att släppa bördan, för sej själv /erviluca

Postat den

När man ”hatar” eller inte kan, eller vill, förlåta någon, bär man bördan själv s a s. Därför borde man förlåta ”den-som-varit-dum” bara för att hjälpa sej själv.

Men det är inte lätt alla gånger.

Att förlåta någon.

Man vill att han/hon ska FÖRSTÅ, och kanske liiiida lika mycket som man själv gjort.

Kanske vill man t o m hämnas.

För hämnden är ljuv, sägs det.

Men jag vet inte jag….Jag undrar….Är det härligt att skada någon??

Själv har jag väldigt svårt för det.

OM någon hade skadat någon av mina barn så kanske jag hade velat hämnas. Troligen. Men att bära på hämndkänslor och ilska och hat är tyngre än att förlåta.

Förlåta kan vara svårt, men underlättar, för en själv.

Å andra sidan kan man väl inte hålla på att förlåta någon om den gör om det dumma om och om igen? Eller?

I och för sej kan man då förlåta, och därefter Vandra Vidare. Släppa Taget. Inte utsätta sej. Inte låta sej Utsättas.

Kanske.

Så : Förlåta är att släppa bördan, för sej själv.  Att hata är att slösa energi.

 

Jag korkar upp champangen….. /erviluca

Postat den

SÅN champange dricker jag!

….och firar att jag är ensam igen!

Att mamma åkt hem.

Tjohoooo!

Freee at last!

Det är ju inte klokt vad jag blivit van att vara själv/ensam/alone again….

….fast ändå inte, för jag har ju en massa tonårspojkar drällande runt mej kvar hemma.

Men dom ”dräller” faktiskt inte så mycket.

Dom är Tonårskillar = Instängda i sitt rum.

Det passar mej jättebra.

För jag vill också vara lite ifred, och är nog mitt i värsta tonårsfasen nu, där man bara vill vara ifred!

Better late than never.

Tror jag.

Eller är jag bara trött på att höra andra säga: ”Sååååå kan man inte göra!” och ”Nääää!” eller ”DET är fel!” osv.

Är jag bara trött på alla Negativa Pessimister, tro? Dom finns nämligen i överflöd.

Jag KAN SJÄLV och GÖR RÄTT och TROR ATT DET GÅR!

Iallafall i min värld.

Så nu har jag korkat upp den Dyra Champangen och firar. För mej själv. Och njuuuuuter av det. Ha!

Där fick ni!

”Vilka ni?!”

Inte vet jag!

Vemsomhelst!

NI!

Du!

Ge mej inte dyr champange, för jag förstår inte att uppskatta den.

Men god var den.

Och dyr. För det sa ”Han-som-gav-mej-den”. Och ”Han-som-gav-mej-den” vet Allt!

Tror han.

Han tror han vet mer än jag. Och det gör han…iallafall när det gäller mat och viner och champanger och bilar och andra viktiga saker.

Men inte när det gäller Människor.

Där vet jag bäst.

Iallafall mer än han.

Tror jag.

Slut.

 

Två och en halv dag kvar…typ /erviluca

Postat den

 

…sen flyger jag!

Kanske.

TOLV år, drygt, har jag varit på en och samma arbetsplats – dock med byte av arbetsuppgifter, och grupp, vid ett par tre tillfällen under åren. Men ändå samma arbetsplats.

När jag började här/där hade jag en önskan om att stanna på samma arbetsplats ”länge”. Vad länge var hade jag inte bestämt, annat än att det skulle vara ”mer än 3 år” på ett ungefär. Jag har alltså nått mitt mål, kan man säga. Jag stannade ”länge”. Jag ville känna hur det känns att ”stanna kvar” någonstans, och verkligen lära känna folk, bli supertrygg och känna mej ”hemma”…

….för det var så jag tänkte mej att det skulle kännas.

Det gör det. Det känns sådär lite ”tryggt” och ”hemma”. Även om personal byts ut då och då lite här och där, finns det ändå hela tiden en slags ”grundtrygghet” och man lär sej dom sociala koderna på arbetsplatsen ordentligt när man stannar. Så nu vet jag det.

”Stanna Länge” är genomfört (check!) så nu går jag vidare till Nästa Utmaning.

På nästa jobb har jag nog inget direkt ”mål” sådär…..

…utan kanske mer en ”önskan”:

Jag önskar att få  känna att jag har ”luft under vingarna” så att jag ”kan (få) flyga” på mitt nästa jobb….

Du som fattar fattar.

Du som inte fattar, fattar inte, och kommer kanske aldrig att göra det. Kanske har du inte såna känslor eller behov. Men du som har det, vet vad jag menar.

Jag ska ut och flyga!

🙂

Hoppas jag.

 

Idéerna krockar i huvudet! /erviluca

Postat den

 

Jag har så många bok-idéer så att det blir fullkomliga krockar i huvudet! Och så blir det ingenting, för jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Och med vilken bok-idé.

Jag har börjat på flera, och så skriver jag ett tag och så kommer jag på att jag faktiskt istället känner för att köra igång med en annan bok….och så gör jag det….och så tänker jag att jag borde bli klar med den som jag höll på med först….och så skriver jag lite på den….och så blir jag så frustrerad över dom böcker som faktiskt är färdiga – att dom ”bara ligger där”…..

…och så tar jag tag i mej själv och skickar iväg några….

      

…till några förlag….

…men eftersom jag inte har någon Superkoll direkt på till vilka förlag jag redan skickat manuskripten, så är sannolikheten att jag skickar till samma förlag igen, ganska stor….eller lite mittemellan, för jag trooor att jag har liiite koll.

Jag har ju iallafall sparat refuseringsbreven – iallafall några.

Jag har sex småbarnsböcker på rim, en ungdomsbok för tjejer och två vuxenromanmanuskript liggande, dammsamlande.

Sen har jag ju ca 2000 blogginlägg härifrån också.

Och en halvskriven roman till.

Samtidigt bara bubblar det i huvudet av alla andra bra idéer.

Jag skulle vilja sätta mej vid en dator, helt ifred, och bara skriva-skriva-skriva-skriva-skriva, UTAN att bli avbruten!

Kanske ta en promenad då och då, och kanske fylla på med lite mat och dricka, men däremellan bara skriva-skriva-skriva-skriva-skriva-skriva. Det är nog min Högsta Önskan just nu.

För när man VET att man kommer att bli avbruten ”alldeles strax” av ”Någon-som-Vill-Något” så känns det liksom lite meningslöst att kliva in i ”skrivandets-värld” – i en härlig bubbla där bara jag och Orden finns. I något slags Nirvana.

Och då ska det inte hänga en massa Måsten över en i form av ”borde-städa-tvätta-laga-mat-pyssla-med-julförberedelser-plocka-undan-grejer-gå-ut-med-hundar-uppfostra-hundvalp….”etc

…för det är inte mysigt att skriva med ”andan i halsen”.

Det bästa är när jag ”kliver in i handlingen och bara ÄR” och när orden bara formas av sej själva, och det är bara för mej att ”hänga med”. DET är en såååå härlig upplevelse!

DIT vill jag igen.

Längtar.

 

Alla går i IDE /erviluca

Postat den

På våren kommer alla fram, barn leker i parkerna och på lekplatserna, människor sitter utomhus och vänder ansiktena mot himlen och suuuuger i sej av den efterlängtade sooolen.

På hösten kryper alla in i sina ”grottor” – iallafall dom som har någon. Gungorna hänger och dinglar ensamma och övergivna, och lekplatserna är tomma. Det är mörkt och tyst ute.

Alla är inomhus.

Jag undrar hur det är för människor som kommer från varma länder där det är folk utomhus jämt, när det blir så tomt och tyst på gatorna här i Sverige? ”Vart tog alla vägen?!” liksom.

Dom som är Ensamma blir Mer Ensamma. Dom sitter i sina lägenheter och kikar ut på….tomheten.

Människor vistas bara ute om dom MÅSTE –  mellan bilen och huset, eller mellan huset och affären/dagis/jobbet.

På bussen eller i tunnelbanan kan man få trängas – stå NÄRA någon man inte vill stå nära….

….. och akta´rej för att leee emot någon; då tror dom att du är tokig!

Ibland tänker jag att jag skulle vilja leva i ett land utan detta ”ide-gåendet”, men samtidigt kan jag tycka det är så skööönt att krypa in i Sitt Eget, och krypa upp i soffan och vara ifred. Kanske för att jag Vant Mej, och är Svensk.

Och det är så hääärligt att få uppleva Våren och Värmen – när alla kommer ut igen! Det är en sådan lycko-känsla så att jag tror jag skulle sakna den i ett land där man Alltid kan vara ute.

Eller inte.

Jag vet inte.

Men nu är det iallafall VERKLIGEN tomt på gatorna och det är den Värsta Månaden på året: Den mörkaste och jobbigaste.

N O V E M B E R .

Ingen snö. Mörkt. Halvkallt. Ruggigt.

Jag längtar efter Den Vita Snön som lyser upp, och som tar fram Lekfullheten i många: Åka pulka och skidor, bygga snökojor, kasta snöboll och göra snöänglar!

Gör inte du?

….längtar efter snön alltså….