RSS Flöde

Etikettarkiv: har

Olika lyckor…./erviluca

Postat den

Jag skulle ju skriva om Min Lyckliga Barndom. Men nu har det gått flera timmar och jag har det liksom inte ”under huden” som jag hade i morse….men I will give it a try. Jag lovade ju.

Jag hade en Ovanligt Fin Barndom. Punkt, liksom. Den var så lycklig att jag blev stark och modig, och vågade vända mej ”emot”.

EMOT vissa saker som mamma och pappa gjorde.

EMOT vissa saker som händer och sker i samhället.

EMOT dumma människor.

EMOT!

Fast inte EMOT allt som jag skulle vilja våga sätta mej emot. Ibland har jag faktiskt varit en riktig mes. Och är fortfarande. Ibland är jag  en ”liten skit” som inte vågar något! Den sidan gillar jag inte. Den försöker jag ”gömma undan” och ”spela modig”, men det går inte alltid.

Jag har analyserat och funderat genom åren, för jag är en sån ”typ”. Analyseringstypen. ”Känna-in-typen”. Empati-typen. Det är bra att vara sån när man har mitt jobb. Och så har jag den där andra sidan också; av ”Äsch, det ordnar sej!” och lite ”Kom igen nu´rå!” och ”Sluta älta!” också i mej. Gissa om dom sidorna krockar ibland!

Nåja.

Jag växte upp med två välfungerande föräldrar och två systrar. Så småningom också en, och sen två, och sen tre, taxar, för att inte tala om alla andra djur jag ”släpade” hem…..

Vi bodde först i lägenhet mitt i Stockholm, sen i radhus i Jakobsberg, sen i lägenhet i Örnsköldsvik, sen i radhus i Eskilstuna och sen i lägenhet i Sala. Där landade familjen. Pappa ritade oss en villa (tyyypiskt 70-talsvilla) och vi flyttade dit (fast då var den byggd också…). När jag var ca 13-14 flyttade vi till en stor villa mitt i Sala. Det blev alltså liksom bättre och bättre, kan man säga.

På somrarna åkte vi till ”landet” (där farmor och farfar hade en stor gård med en massa får, och pool och hela fadderullan!). Vi ääälskade att vara där. På landet var farmor och farfar, faster och kusin, farbror och våra föräldrar (förstås!) och sen kom och åkte det en massa andra gamla och unga släktingar. Det var underbara somrar!

Vi åkte också utomlands; Kanarieöarna, Tunisien….(och så stannade hjärnan….). Fyra somrar bilade familjen till Jugoslavien (det hette så då – numera heter det Kroatien). Där var vi i några veckor varje gång.

Vi hade traditioner; Påsk firades på ett sätt, jul på ett annat, midsommar likaså. Minnena är många och fina! Vi var tillsammans och vi var många fler (släktingar) för det mesta. Vi påskpysslade också. Och julpysslade.

Livet var tryggt och fint på alla sätt. Mamma gjorde sitt (skolsköterska) och pappa gjorde sitt (stadsarkitekt). Mamma lagade mat och tvättade och städade, och retade sej av och till på att hon gjorde allt, men så var det. Pappa fixade med sitt (bridge, Vira, måla, skriva böcker, spela piano).

Jag gick på gymnastik och dans, och spelade blockflöjt och fiol och sjöng i körer.

När jag var 18 år flyttade mamma och pappa till Botswana i Afrika, och barndomen upphörde (kan man säga).

Jag skulle då vara vuxen och klara allt själv. HerreGud vilken Förändring det blev! Jag trodde det skulle bli lätt som en plätt, men oj vad det inte blev det! Men jag VILLE bli ”fri” och jag VILLE klara mig själv! ”ÅÅÅÅÅK!”, sa jag till mamma och pappa; ”ÅÅÅÅK!”.

Och dom åkte, och stannade.

Kvar i Sverige var jag och mina systrar. Storasyster bodde hos faster i Stockholm och lillasyster bodde på HUM i Sigtuna (skola). Jag skulle klara mej själv i egen lägenhet. Arbeta. På Domus. Hej och hå, vad det inte funkade!

Men det är en annan historia.

Vad jag kom på idag när jag var ute och gick är att jag lite fastnat i att vara irriterad på allt jag INTE fick (vad gäller det känslomässiga) när jag var ung, istället för att fokusera på allt jag faktiskt FICK! Inte helt och hållet, givetvis, men för mycket! Jag fick så jävla mycket! Jag fick allt mina föräldrar förmådde!

Så är det.

Och när mamma fyller 80 år i sommar ska jag nog tacka henne lite extra för allt! Jag har tackat henne genom åren, för olika saker, genom små dikter och kort och annat, men att tacka liksom lite mer på DJUPET.

Typ.

Eller nåt.

Tack för att jag fick en så fin uppväxt!

Liksom.

………………………………………………………..

Mina barn har fått precis tvärtom; känslomässigt kan dom nog inte klaga på något – jag har verkligen varit känslomässigt, och fysiskt, närvarande och givit dom både kärlek och lyssnat och varit respektfull, SETT dom och allt allt allt….

…men herreguuuuud vad jag rört till det rent praktiskt!

Oj oj oj!

……………………………………………………

Kan man då tänka sej att mina söner lyckas med BÅDADERA; både blir känslomässigt närvarande pappor OCH skapar trygga relationer med tryggt boende?

Man kan ju alltid hoppas.

Storing ska iallafall bli RIK. Det har jag aldrig brytt mej om – pengar alltså – men när man är utan blir dom så himla viktiga….

Mellan ska nog mest ha kul, tror jag. Han är lite den typen. Han borde få bli rik, så att han kan ”flyta runt och må bra”….typ.

Minsting ska också ha kul, eller nåt….

Ja, ja, vi får väl se…..

Vill inte /erviluca

Postat den

 

Vill inte

Kan inte

Orkar inte

När inteviljet

intekanet

inteorket

tagit slut –

vad händer då?

Startar det om då

med

jag vill

jag kan

jag orkar

eller har det tagit helt slut

som Tomma Intet?

 

 

Konstiga anteckningar….?/erviluca

Postat den

 

Jag har glömt min almanacka. Jag har en Vanlig Pappersalmanacka där jag skriver koder för vilka jag ska träffa, och vilken tid. Ibland sitter jag och ströritar lite konstiga streck och blommor,  så skriver jag kryss och cirklar utifrån om jag träffat familjen eller inte.

För mej är anteckningarna fullkomligt SJÄLVKLARA. Det är såååå lätt att fatta! Punkt.

Jag har alltså glömt min LIVSVIKTIGA almanacka hemma (och jag BORDE ha alla möten inlagda i almanackan på nätet – i ”kalender” – men det finns många ”borden” här i livet….).

Nåja.

Som TUR är så är Minsting hemma idag. Han är LEDIG. Jag ringer hem och ber honom gå till köket och titta på köksbordet där min almanacka troligen ligger, uppslagen. ”Den har röd utsida”, förklarar jag.

Han hittar den. Nu kommer det Svåra, men jag inser inte hur Svårt det är förrän jag börjar ställa mina frågor:

-”Gå till den 7 juni….och titta där!”

*bläddrar*

-”Det finns ingen 7 juni – bara 6:e och 8:e!”, svarar Minsting

Oj oj oj, tänker jag. Jag minns ju hur det var när jag ringde hem och Mellan skulle hitta något i min almanacka…..Herre Guuuuud!

-”Jo, det finns 7:e juni. Jag skrev ju där igår! Titta igen! Har du verkligen almanackan med RÖTT omslag?”

-”Ja, och det finns ingen 7:e juni!”

-”Jo, det finns det!”

-”Näe……”

*bläddrar*

-”Jo, HÄR är det!”

-”Vad står det högst upp på sidan?” frågar jag.

-” Det står Robert och Robin där!” *låter nöjd*

-”Robin och Robert….?? Näe, jag känner INGEN som heter så….Det KAN INTE stå så! Jag har INTE skrivit Robin och Robert i min almanacka!” förklarar jag och tänker ”VAD tittar han i??”

-”Joo, det står så”, svarar han självsäkert.

-”Men! Står det inte `Mia`högst upp?” för det var ju det namnet jag skrev på den sidan. ”Mia, kl. 9.00″….

-”Jo, längre ner på sidan står det Mia, men Högst Upp står det Robin och Robert. Dom har namnsdag.”

-”Jahaaaaa, men läs vad det står UNDER `Mia`är du snäll…”

-”Eeeeeh….socöverfsöderg!”

-”VA?!”

-”Socöverfsöderg och sen står det 2 tr”.

-”Säg en bokstav i taget, så kanske jag förstår”.

Minsting bokstaverar.

-”Jahaaaaa! Soc Överf Söderg= Socialtjänsten Överföring Södergatan och sen 2 trappor!”.

Han förstår inte mina förkortningar, och var därför det blev så konstigt….

Men när jag lägger på luren (stänger av är det väl snarare) så funderar jag ändå om han har alla bestick i lådan….

…och om hissen går ända upp.

😉

Gammal laptop? /erviluca

Postat den

Jag är så jävla braa, na na na na na naaa! /erviluca

Min lap-top, som jag spontanköpte för några år sedan,  och som jag använt JÄTTEMYCKET, sjunger på sista versen (tror jag).

Den går så här:

”Nu är det slut på orken – det är dags att somna iiiiin….” (Fredagsmysmelodin).

Jag bönar och beeeer: ”Kämpa lite till! Försök! Kom igen! Upp och hoppa!”

Men den bara suckar tungt, trasslar till alla sidor, rör till det, byter sida och stannar mitt i….

Älskvärd? /erviluca

Den är typ gråhårig, har värk i alla leder, går haltande och suckar tungt. Ibland rusar hjärtat på den.

TYP.

En Laptop lever ju inte så länge av vad jag förstår. Jag vet inte riktigt hur länge, men den här skaffade jag 2009, typ. Är en laptop gammal när den är 4 år?

Eller behöver jag bara ”rensa cockies” eller något annat obegripligt? Ge den lite meducin eller ”uppfräscha the dough” eller nåt sånt?

 

Stackars laptop – den är nog lite misskött. Jag har ju bara skrivit på den, och mailat och sparat bilder och sånt….inte duschat den, fixat den, oljat den och sånt annat viktigt.

Så jag TROR att den sjunger på sista versen.

Men den kanske bara behöver lite uppfräschning….?

Jag ska fråga Äldste Sonen när han kommer hit NÄSTA söndag.

Emerich Roth /erviluca

Postat den

 

Emerich Roth hade oturen att födas i fel land med fel religion, enligt Hitler. Därför sändes han till (olika) koncentrationsläger som ung.

Om detta helvete berättar han i en liten film han gjort, och live, på olika skolor runtom i Sverige, och detta har han gjort de senaste 21 åren. Han är nu 89 år.

Efter koncentrationslägertiden, och den fysiska och psykiska läkning som krävdes efter det, kom han till Sverige i början på 50-talet. Han utbildade sig till socionom och sedemera till terapeut (precis som jag!!). Han var TYST om sin tid, och sina upplevelser i koncentrationslägrena i ca 50 år, innan han började berätta.

Det var en dag då han såg några killar, som gjorde Hitler-hälsning och skrek och tjoade, och ingen reagerade, som han bestämde sej för att Berätta.

Nu Berättar han.

Jag tror att en sån som han ÄR ”Vägen Sanningen och Livet”. En sån som han har sett Döden i Vitögat och Upplevt Helvetet. En sån som han bör man lyssna på och ta på allvar. Han VET.

 

Han VET hur det är att vara med om Det Värsta, Överleva och återvända till Livet.

Jag känner mej ödmjuk inför att jag fick lyssna på honom. Jag känner mej glad över att jag träffat en som överlevde.

 Jag känner mej förundrad och förskräckt över vilket enormt FÖRARBETE Hitler lät tusentals människor utföra för att skapa dessa Fullkomliga Utrotningsmaskiner som Koncentrationslägrena var.

 

Hur länge pågick förarbetena till detta? Hur länge förberedde sej Tyskland innan dom började sända människor till slakt? Och hur många människor var inblandade i att bygga dessa helvetesområden?

Ofattbara mängder människor plååååågades läääänge. En del blev avrättade direkt.

Omfattningen av Hela Detta Helvete är så ofattbar, och ogreppbar.

Om du kan: Lyssna på Emerich Roth. Han kanske kommer till er skola/kommun.

Han är en utav dom som fortfarande lever och upplevde detta.

 

Och han hyser inget hat.

 

För det får han en stjärna i himlen.

Av mej.

Vilken fantastisk människa!

Och hans syn på barndom, barns uppväxt och varför barn spårar ur är EXAKT mina tankar. Jag fick kraft av att höra hans ord och hans berättelse. Bekräftelse.

TACK, Emerich, för att du finns och orkar berätta!

 

En vanlig dag…. /erviluca

Postat den

 

Nuförtiden är det ”måndag-söndag-måndag-söndag; SWISCH!” liksom. Vad som än händer, och hur det än är, rullar tiden bara vidare – allt fortare. Saktar den ner sen, tro, igen?

Förut var ju tiden så lååååååååååååång! När jag var barn. Då var tiden EVIGHETSLÅÅÅÅNG! Sommarlovet varade en eeeeevighet.

”Nuförtiden” börjar barnen skolan i åk 1, och så plötsligt går dom i åk 9!

Typ.

 

Det var bättre förr.

 

Man ska ju fånga dagen –  Carpe Diem – typ. Men hur sjutton ska man hinna, när den bara slinker undan?! Kan någon förklara det för mej?

Allt ”jag SKA…..” hinner man inte, för dagen är plötsligt slut!

Alla ”jag BORDE….” –  ”SWOSCH!”

Allt annat också.

Även det som är jobbigt och svårt. Man vet liksom att ”imorgon är en annan dag”….eller nåt sånt. Eller ”imorgon är iallafall inte idag”, eller något annat klokt.

”I morgon – som alltså kan vara om 1 år, för så fort går det (!) – är det över” – även det svåra.

Fast ”Det Svåra” har en tendens att HAKA SEJ FAST lite hårdare, och liksom stanna upp tiden, och riktigt gegga in sej i själen, som om det skulle stanna for ever and ever.

Men med åldern har ”man” ju lärt sej att så är det inte.

Det FINNS en ”Morgondag” och den är ofta, liiiite liiiiite bättre än gårdagen, OM den var ”den jävligaste ever”!

 Liiiiite liiiiiite.

Fast sen kan man ju ramla ner ett pinnhål till  också –  ännu liiiite värre, liksom. Men det finns oftast en botten. Och när man nått DEN, MÅSTE det vända.

Och sen är Eländet plötsligt ett minne blott – även om det fortfarande skaver…..

 

Sen dör vi.

🙂

 

Abstinens! /erviluca

Postat den

Abstinens  är en skön känsla på så sätt att när man tillfredsställer den är det så sköööönt!

Men givetvis är det dåligt om det man tillfredsställer den med är en Dålig Grej! Of course! Men det kunde man ju räkna ut med arslet! Och det ska man ju ha annat till. Än att räkna alltså.

Jag har haft skrivar-abstinens några dagar nu, och därför är det just nu både sköööönt och frustrerande! Skönt för att jag  nu sitter vid datorn och faktiskt skriver igen. Frustrerande eftersom idéerna och grejerna som ”vill-komma-ut/skrivas” står på kö i mej och jag vet inte i vilken ände jag ska börja.

Nä, ämnena står inte på kö, för i så fall vore det ju enkelt; Ämnena BRÅKAR! Det är Fullt Slagsmål där inne! Kaos, helt enkelt.

Eftersom jag varit i denna situation tidigare, gör jag som jag tror blir bäst; Jag skriver vad som hänt dom senaste dagarna, som en helt jävla vanlig dagbok, så har jag det Överstökat, och så kan jag börja skriva ”det-som-dyker-upp” igen, som vanligt. Igen.

Fast det är kanske bäst att jag delar upp det…..

Så att ni inte bli förvirrade, med era små hjälplösa, kategoriserade hjärnor.

😛

Jag ska alltså skriva fler blogginlägg, med rubriker för varje inlägg: Det som Hänt.

Fast det kanske inte Hänt något.

Egentligen.

See yah in next inlägg!

 

Hundrastgård(-ar) äger! /erviluca

Postat den

 

Kolla bara!

Slutet av april 2013 051 

Alla sorters hundar – både stora och små, tikar och hanar – leker och nosar runt i en salig blandning!

 

 Slutet av april 2013 093 Slutet av april 2013 102

Svarta, bruna, vita…..

 

Slutet av april 2013 105

Fiona hittar en Favorit till slut; Valpen Amira som är en blandning mellan amstaff och pitbull. Dom leker och leker och leker….

 

Slutet av april 2013 088

Alla sorters hussar och mattar står, eller sitter, och pratar eller bara tittar….

 

Slutet av april 2013 099   

”Hej! Vad luktar du?”

 

 

Slutet av april 2013 119 Slutet av april 2013 120

….medan hundarna leker och leker och leker…..

 

Slutet av april 2013 125 Slutet av april 2013 116

En klok matte eller husse har med en skål med vatten, som fylls på hela tiden och alla får dricka.

 

Slutet av april 2013 055

Milton kollar så att allt går rätt till.

 

Slutet av april 2013 130

Till slut är Fiona rätt så nöjd, och trött (!).

 

 

 

 

 

 

Obegripligt! /erviluca

Postat den

 

http://www.svt.se/ug/

Det är så mycket som är Obegripligt här i världen.

Det är obegripligt hur barn kan bo i Fosterhem och HVB-hem år ut och år in, och bli så illa behandlade, som Uppdrag Granskning visade igår. Det  handlar alltså om barn som farit illa från början, och som VERKLIGEN behöver varma kramar och förståelse och trygghet, mer än ”alla andra” barn.

Det är obegripligt att inte ALLA barn som bevisligen farit illa år ut och år in under samhällets vingar, inte kan få någon slags kompensation.

OCH en URSÄKT.

 OM dom nu kan anmäla hemmet/fosterföräldrarna till domstol och OM dom skulle kunna få pengar på detta sätt OCKSÅ, så gör det väl ingenting! Inget kan ju ändå kompensera en helt bortkastad och förstörd barndom?!? När dessutom dom som skulle rädda barnet från Onskan, inte gjorde det, utan det blev bara värre….

Fy faan!

Allt är helt otroligt och obegripligt!

VARFÖR tror man inte på barnen?

Jag har själv träffat ungdomar och barn som berättar om hemska saker som hänt på deras HVB-hem och i behandlingshem, men när man sedan, tillsammans med barnet/ungdomen berättat om detta för socialsekreterare så har det inte hänt något, eftersom ungdomen ”troligen överdriver och hittar på för att komma därifrån”.

Och för att DOM VUXNAS RÖST (på behandlingshemmen/i fosterhemmen)  ÄR TUUUUSEN GÅNGER VIKTIGARE och starkare.

Vuxna Pratar Sanning. Barn ljuger. Det är den tron många har.

Jag tror att det är för att när barn och ungdomar berättar om den Otäcka Sanningen är det ingen som vågar tro på den. Det är så otäckt och hemskt att det inte kan vara sant!

Men det är det, oftast.

Ett av mina FÖRSTA ”ärenden” jag jobbade med, var en flicka som var 14 år (då jag började/träffade henne för första gången). Hon var placerad på ett behandlingshem för att hon var så ”omöjlig”. Hon ”stökade och bökade, rymde från allt och alla, rökte och drack”. Inuti denna flicka fanns en liten skräckslagen övergiven flicka som ingen ”såg”….

Hon hade sina första 3-4 år bott med sina missbrukande föräldrar, och blivit svårt misshandlad på olika sätt av olika människor i deras ”kvart”. Till slut uppmärksammades detta och hon blev placerad i ett fosterhem. Där bodde hon tills hon var ca 12 år. Då uppdagades det att hon blev utsatt för sexuella övergrepp av sin fosterpappa. Hon omplacerades i nytt hem (och fick då givetvis byta ort, skola och kompisar), där hon ”spårade ur” (pga allt hon upplevt och eftersom hon inte fick rätt hjälp…och stöd), och började rymma, röka, dricka.Till slut placerades hon på det hem där jag träffade henne för första gången.

Vi fick fin kontakt och hon berättade om sitt liv och om det helvete hon levt i. Hon berättade också om hur ELAK personalen var på det hem där hon var placerad. Men VAR finns det ett behandlingshem/fosterhem för en flicka som tappat tron på ALLA människor, och som bara ”rymmer, bökar och stökar”. VAR finns det människor som orkar SE den lilla skadade själen och ledsna flickan? Alla pratade bara om hennes BETEENDE – inte om att hennes beteende egentligen var helt befogat utifrån den uppväxt hon haft.

På det behandlingshem HON bodde, kom det EN psykolog (eller var det psykiater?) EN gång varannan vecka (2 timmar) till hemmet och han/hon skulle då hinna ”behandla 1-2 elever” av alla 60 placerade. Det fanns inte en chans till samtal, terapi el dyl.

Resterande personal var helt inriktade på att ”eleverna” skulle ”bete sig rätt”. Punkt. ”Sitt ordentligt vid matbordet!/Kom i tid!/Prata ordentligt!/Släck lampan! Stå still!/Var tyst! ” osv. Och så en massa olika bestraffningar när eleverna gjorde fel eller ”betedde sej”. Ingen personal som lugnt och stilla satt vid sängkanten på kvällen och lyssnade på övergivna själar som grät….

Så har jag upplevt många behandlingshem under dom ca 20 år jag arbetat. Jag har dock INTE arbetat på ett behandlingshem själv – bara hört barn/ungdomar berätta och gråta samt hört personal berätta om hur dom arbetar (och förfasat mej över deras inställning till ”dom  jobbiga ungdomarna”).

Gör om och gör rätt, säger jag bara.

Inget barn föds ond och ingen föds som drogmissbrukare eller narkoman eller alkoholist. Barn ”lär sej” genom sin uppväxt.

Barn behöver trygghet, kärlek, omtanke, förståelse, närhet från sina föräldrar, eller ett par närstående vuxna, som dom knytit an till. Får dom inte det, spårar dom ut, eller mår väldigt väldigt dåligt och får ångest eller andra psykiska sjukdomar.

Vi/samhället skulle kunna hjälpa dom, om vi var bättre på att välja ut och utbilda dom fosterhem som används, följa upp och framförallt LYSSNA PÅ BARNEN.

……………………………………………………………

 

Hur gick det då för ”min flicka”? 

Jag fick på omvägar veta att hon blev heroinmissbrukare och tog sedan livet av sej då hon var i 20-årsåldern.

 

 

En skogspromenad /erviluca

Postat den

En vårdag 130420 017

”KOM! Vi sticker ut i skogen!!”

 

En vårdag 130420 040

”Vänta på mej!!”

 

En vårdag 130420 027

”Kolla! En bro! Vi går över den!”

 

En vårdag 130420 026

”Håller den tror du?”

 

En vårdag 130420 085

”Här kan man dricka eller bada!”

 

”Jag tänker både bada och dricka.”

 

En vårdag 130420 096

”Hon är inte klok!”

*skakar på huvudet*

 

En vårdag 130420 039

Vi går ÖVER stock…..

 

En vårdag 130420 035 

….och över sten…..

 

   En vårdag 130420 041 

….och nosar på VIKTIGA saker.”

 

 

En vårdag 130420 078

”Såja. Nu har jag berättat om vår promenad.”

 

Slut.