RSS Flöde

Etikettarkiv: har

Cool älgko /erviluca

Postat den

Juli 2013 122

Fiona pausar i skuttandet.

Vi är ute och går i skogen. Vår vanliga runda, men…..dalaaaaa!  – *spännande*- : Åt ”fel” håll!

Hundarna skuttar hit och dit. Fiona springer långa rundor in i skogen och kommer lyckligt skuttande tillbaka och vill ha en liten klapp. Som vanligt.

Sen ser jag plötsligt att båda hundarna får upp ett – eller varsitt (?) – spår. Nosarna är klistrade i marken och dom far runt i cirklar och hit och dit. Fast helt tyst (dom är inte så där GALNA, som våra taxar blev när dom fick upp spår när jag var liten: Dom nästan SKREEEK av upphetsning).

Plötsligt ser jag hur Fiona tvärnitar och hoppar jämfota rätt upp i luften. Så brukar hon göra när hon blir skrämd. Hon lägger öronen bakåt, svansen mellan benen och far som ett skott genom det höga gräset till mej: ”Maaatteeee, hjälp! Det var läskigt!”  säger hon.

Johoooo, det gör hon visst!

Milton springer också i cirklar, men tycks missa ”målet” (of course! HAN har inte mycket till luktsinne…) och kommer också skuttande tillbaka till mej. Han tittar förvånat på Fiona och undrar vad hon blev rädd för.

Fiona STIRRAR in i skogen. Jag försöker se vad det var som skrämde henne. Kanske en fjäder, tänker jag. Ja, knasbollen är rädd för fjädrar.  😛

Jag kisar med ögonen och försöker se vad det är: En KO?!? tycker jag det ser ut som. En ko mitt i skogen?? Näe, det kan det inte vara….Den står i skuggan mellan träden några meter ifrån oss. Ja, det ÄR en ko – en ÄLGKO! Hon står och tittar helt lugnt på oss och tuggar på något, sådär lite nonchalant. Åh, vad hon ser cool ut! Det skulle inte förvåna mej om hon ställde sej på bakbenen, lutade sej mot trädet och tog en cigg. SÅ cool ser hon ut. ”Som om jag BRYR mej”, säger hon, typ, och tuggar vidare. Helt otroligt! Älgkon står ungefär 4-5 meter ifrån oss. Helt lugnt. Tuggar.

Juli 2013 139

Fiona ”säger”: ”Matte, titta titta titta! SER du?!?”

”Ja! Jag SER! Det är en Ä L G K O (jag tycker det är bra om Fiona lär sej en massa ord)

Vi går därifrån. Älgkon står kvar.

Älgko som funderar på karate...

Jag får för mej att hon kanske ska attackera oss bakifrån, men hur attackerar en älgko?? Karate? ”Haijaaaaaa!” med bakbenen? Eller stångar den? Utan horn?

Medan jag funderar på HUR den eventuellt kommer att attackera har vi kommit så långt ifrån den att sannolikheten att den faktiskt gör det har försvunnit.

Men minnet av den COOLA älgkon är kvar i mitt huvud.

Och kanske i Fionas också.

Milton fattade inget.

Som vanligt.

😉

Annonser

Vilken dag!!! Puh! /erviluca

Postat den

Först ett möte på morgonen. Hundarna i bilen i Svala Garaget.

Sen till kontoret för att äta; Jag trycker i både mej och hundarna snabblunch. Sen går vi en promenad, bl a till hundrastgården (som är tom på hundar) där jag slänger pinnar och leker med dom för att dom ska bli uttröttade och sova i bilen på e m.

Ställer bilen i svala garaget igen och funderar en stund på hur jag ska fixa resten av dagen, eftersom jag har två rätt långa möten/besök efter varandra; ”Klarar hundarna typ 4 timmar i bilen?”. Jag bestämmer mej för att dom gör det.

Umgängesträff; Dvs jag är med när en pappa träffar sina barn under ”bevakat umgänge”. Barnen är familjehemsplacerade och jag pratar en stund med familjehemsmamman innan hon lämnar barnen. Vi har ett gemensamt intresse: Hundar, och jag berättar att mina hundar sover i bilen i ”det svala garaget” medan jag ska jobba. Familjehemsmamman säger att hon kan ta hundarna till sjön medan jag jobbar – ett förslag jag med glädje emottar och hon får min bilnyckel för att hämta hundarna.

Jag ”vaktar”: Pappan har en fin stund med sina barn i en lekpark i solen. Dom äter glass och leker.

Tillbaka med barnen till kontoret. Där blir det full rulle när två soc sekr dyker upp för att träffa dom familjehemsplacerade barnen en stund och familjehemsmamman kommer tillbaka, och har med sej mina hundar (!). Hundarna blir överlyckliga; först för att dom får träffa mej (förstås!) men sen också för att dom får träffa baaaaarnen! Dom har träffat barnen förut, och barnen älskar hundarna. Det blir ett kärt återseende och hundarna överöser barnen med blöta slickar, till barnens stooora förtjusning!

Fionas ansikte 130520 004

 

Mitt i röran kommer mitt nästa besök. Dom blir överlyckliga över att jag har mina hundar på kontoret: ”Vilken HÄRLIG stämning det är här, med både barn och hundar!” säger dom glatt, och vill absolut att hundarna ska vara med på besöket (när jag säger att jag kan ta dom till bilen igen).

Jag vinkar snabbt hejdå till barn och familjehemsförälder och soc sekr och går in på nästa besök.

Vinterbilder februari 2013 promenad med Fiona och Milton 014

Milton placerar sej direkt i pappans knä, och mamman suckar avundsjukt att ”alla hundar gillar honom!”. Fiona är nog rätt trött efter att ha badat med familjehemsmamman (och träffat en ilsken svan…berättade hon), så hon faller ihop i en hög på golvet och somnar djupt.

Samtal (=jobb).

Vid 19-tiden är vi färdiga. Jag plockar undan lite saftglas och kaffekoppar och går sedan ut.

Men var är bilnyckeln??

Jag letar i alla fickor och i väskan: Ingen bilnyckel.

Så tittar jag på mobilen; Familjehemsmamman har ringt 7 ggr (!). Då förstår jag att hon fått med sej nyckeln hem (till Gävle)! Jag ringer och hon ber om ursäkt och säger att hon kan åka tillbaka till Sollentuna för att ge mej nyckeln. HerreGud kvinna! säger jag (inte). Vi bestämmer att hon ska lämna nyckeln i morgon f m till min kollega, som ska ge den till mej. Dom ska nämligen träffas i morgon. Puh!

Hur ska jag nu ta mej hem, liksom….? Jag tänker faktiskt att i värsta fall kan jag kanske sova i soffan på jobbet…

Jag ska åka buss, förstås!

Hundarna bajsar (och bajspåsarna är givetvis slut) och jag plockar upp bajset med en tidning som jag hittar slängd på gatan.

Jag kollar på mobilen varifrån bussen går mot Kista f v b till Åkersberga. 15 min väntan i busskuren. Fiona förstår ingenting! Hon har aldrig åkt buss och aldrig suttit i en busskur och väntat. Milton vet.

borta!

Kliver på bussen. Letar i väskan efter plånboken som innehåller busskortet…Letar och letar. Kön bakom mej växer. Jag går åt sidan och släpper förbi folk och fortsätter leta. Fiona står i vägen för folk. Drar i henne, men hon är ju så stor så hur jag än gör så står hon i vägen i bussgången, där jag står och letar och svettas ymnigt. Letar letar letar. Till slut inser jag att jag glömt plånboken hemma! Det måste vara så. Eller så är jag bestulen (ha ha ha! Rätt åt tjuven i så fall: Plånboken är i princip tom och det finns inget att hämta på kortet heller: *räcker lång näsa*…omutifallatt…).

”Snäääälllaaaaa, farbror busschaufför; Jag har glömt min plånbok. KAN jag få åka med ändå?”

Busschauffören säger: ”Men hur ska du komma hem sen då?”

”Jag ska hem nu”, svarar jag.

Han nickar och knixar bakåt med huvudet.

”TACK SNÄLLA!” säger jag, och ger honom en puss på kinden(NOT!). Men jag säger tack snälla, iallafall.

Sätter mej i mitten av bussen, som är en sån där lååång buss, med dragspel i mitten. Jag tänker att det finns PLATS för hundarna där. Jag tänker fel. Grejen i mitten RÖR SEJ och Fiona blir skräckslagen! Hon flyger upp i mitt knä och klättrar upp på mitt huvud! Sant. Fiona är en rätt stor hund. Jag bökar och trycker henne ner igen, och inser att vi inte kan sitta där, så jag reser mej och går bakåt med hundarna. Hittar en bra plats längre bak. Fiona och Milton hoppar upp på sätet bredvid mitt, och jag låter dom sitta där….

Åka buss med hundar 130617 058

Så kommer vi till Kista. Där ska vi byta buss. Fiona tror att Faran är Över, men tji fick hon! Vi ska på nästa buss. Återigen får jag BEEE om att få åka gratis. Även denna gång är det en SNÄLL busschaufför, så han får också en puss (NOT! …men ett stort TACK iallafall). Vi sätter oss längst bak och eftersom det inte är en dragspelsbuss är den inte lika ”läskig” som den förra. Fiona tycker att det är ett ÄVENTYR och kan inte bestämma sej för om hon ska tycka om det eller tycka att det är läskigt, men hon sitter iallafall GANSKA still.

Vid 21.30-tiden är vi hemma. Och då är vi DÖDSHUNGRIGA! Det blir spagetti med hundmat, alternativt spagetti utan hundmat.

I kväll kommer vi att somna ovaggade.

🙂

PS. Jag undrar vad det kommer att KOSTA med en natt för bilen i Svala Garaget….Huvva!  😦   DS

 

Omaka strumpor /erviluca

Postat den

Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen (för det är värt att upprepas…):

Har någon, som jag, en låda full av omaka strumpor?

Jag tänkte häromdagen att det borde ju ha blivit maka strumpor till slut. När man tvättar EN strumpa här och EN strumpa där, för att sedan slänga dem i strumplådan, så BORDE det bli PAR till slut, med Icke sa Nicke! 40 par omaka strumpor finns i lådan. 40!!

Vart tar deras makar vägen? Jag lever i en skilsmässofamilj, där t o m strumporna separerar!

…eller hur var det nu?

Olika lyckor…./erviluca

Postat den

Jag skulle ju skriva om Min Lyckliga Barndom. Men nu har det gått flera timmar och jag har det liksom inte ”under huden” som jag hade i morse….men I will give it a try. Jag lovade ju.

Jag hade en Ovanligt Fin Barndom. Punkt, liksom. Den var så lycklig att jag blev stark och modig, och vågade vända mej ”emot”.

EMOT vissa saker som mamma och pappa gjorde.

EMOT vissa saker som händer och sker i samhället.

EMOT dumma människor.

EMOT!

Fast inte EMOT allt som jag skulle vilja våga sätta mej emot. Ibland har jag faktiskt varit en riktig mes. Och är fortfarande. Ibland är jag  en ”liten skit” som inte vågar något! Den sidan gillar jag inte. Den försöker jag ”gömma undan” och ”spela modig”, men det går inte alltid.

Jag har analyserat och funderat genom åren, för jag är en sån ”typ”. Analyseringstypen. ”Känna-in-typen”. Empati-typen. Det är bra att vara sån när man har mitt jobb. Och så har jag den där andra sidan också; av ”Äsch, det ordnar sej!” och lite ”Kom igen nu´rå!” och ”Sluta älta!” också i mej. Gissa om dom sidorna krockar ibland!

Nåja.

Jag växte upp med två välfungerande föräldrar och två systrar. Så småningom också en, och sen två, och sen tre, taxar, för att inte tala om alla andra djur jag ”släpade” hem…..

Vi bodde först i lägenhet mitt i Stockholm, sen i radhus i Jakobsberg, sen i lägenhet i Örnsköldsvik, sen i radhus i Eskilstuna och sen i lägenhet i Sala. Där landade familjen. Pappa ritade oss en villa (tyyypiskt 70-talsvilla) och vi flyttade dit (fast då var den byggd också…). När jag var ca 13-14 flyttade vi till en stor villa mitt i Sala. Det blev alltså liksom bättre och bättre, kan man säga.

På somrarna åkte vi till ”landet” (där farmor och farfar hade en stor gård med en massa får, och pool och hela fadderullan!). Vi ääälskade att vara där. På landet var farmor och farfar, faster och kusin, farbror och våra föräldrar (förstås!) och sen kom och åkte det en massa andra gamla och unga släktingar. Det var underbara somrar!

Vi åkte också utomlands; Kanarieöarna, Tunisien….(och så stannade hjärnan….). Fyra somrar bilade familjen till Jugoslavien (det hette så då – numera heter det Kroatien). Där var vi i några veckor varje gång.

Vi hade traditioner; Påsk firades på ett sätt, jul på ett annat, midsommar likaså. Minnena är många och fina! Vi var tillsammans och vi var många fler (släktingar) för det mesta. Vi påskpysslade också. Och julpysslade.

Livet var tryggt och fint på alla sätt. Mamma gjorde sitt (skolsköterska) och pappa gjorde sitt (stadsarkitekt). Mamma lagade mat och tvättade och städade, och retade sej av och till på att hon gjorde allt, men så var det. Pappa fixade med sitt (bridge, Vira, måla, skriva böcker, spela piano).

Jag gick på gymnastik och dans, och spelade blockflöjt och fiol och sjöng i körer.

När jag var 18 år flyttade mamma och pappa till Botswana i Afrika, och barndomen upphörde (kan man säga).

Jag skulle då vara vuxen och klara allt själv. HerreGud vilken Förändring det blev! Jag trodde det skulle bli lätt som en plätt, men oj vad det inte blev det! Men jag VILLE bli ”fri” och jag VILLE klara mig själv! ”ÅÅÅÅÅK!”, sa jag till mamma och pappa; ”ÅÅÅÅK!”.

Och dom åkte, och stannade.

Kvar i Sverige var jag och mina systrar. Storasyster bodde hos faster i Stockholm och lillasyster bodde på HUM i Sigtuna (skola). Jag skulle klara mej själv i egen lägenhet. Arbeta. På Domus. Hej och hå, vad det inte funkade!

Men det är en annan historia.

Vad jag kom på idag när jag var ute och gick är att jag lite fastnat i att vara irriterad på allt jag INTE fick (vad gäller det känslomässiga) när jag var ung, istället för att fokusera på allt jag faktiskt FICK! Inte helt och hållet, givetvis, men för mycket! Jag fick så jävla mycket! Jag fick allt mina föräldrar förmådde!

Så är det.

Och när mamma fyller 80 år i sommar ska jag nog tacka henne lite extra för allt! Jag har tackat henne genom åren, för olika saker, genom små dikter och kort och annat, men att tacka liksom lite mer på DJUPET.

Typ.

Eller nåt.

Tack för att jag fick en så fin uppväxt!

Liksom.

………………………………………………………..

Mina barn har fått precis tvärtom; känslomässigt kan dom nog inte klaga på något – jag har verkligen varit känslomässigt, och fysiskt, närvarande och givit dom både kärlek och lyssnat och varit respektfull, SETT dom och allt allt allt….

…men herreguuuuud vad jag rört till det rent praktiskt!

Oj oj oj!

……………………………………………………

Kan man då tänka sej att mina söner lyckas med BÅDADERA; både blir känslomässigt närvarande pappor OCH skapar trygga relationer med tryggt boende?

Man kan ju alltid hoppas.

Storing ska iallafall bli RIK. Det har jag aldrig brytt mej om – pengar alltså – men när man är utan blir dom så himla viktiga….

Mellan ska nog mest ha kul, tror jag. Han är lite den typen. Han borde få bli rik, så att han kan ”flyta runt och må bra”….typ.

Minsting ska också ha kul, eller nåt….

Ja, ja, vi får väl se…..

Vill inte /erviluca

Postat den

 

Vill inte

Kan inte

Orkar inte

När inteviljet

intekanet

inteorket

tagit slut –

vad händer då?

Startar det om då

med

jag vill

jag kan

jag orkar

eller har det tagit helt slut

som Tomma Intet?

 

 

Konstiga anteckningar….?/erviluca

Postat den

 

Jag har glömt min almanacka. Jag har en Vanlig Pappersalmanacka där jag skriver koder för vilka jag ska träffa, och vilken tid. Ibland sitter jag och ströritar lite konstiga streck och blommor,  så skriver jag kryss och cirklar utifrån om jag träffat familjen eller inte.

För mej är anteckningarna fullkomligt SJÄLVKLARA. Det är såååå lätt att fatta! Punkt.

Jag har alltså glömt min LIVSVIKTIGA almanacka hemma (och jag BORDE ha alla möten inlagda i almanackan på nätet – i ”kalender” – men det finns många ”borden” här i livet….).

Nåja.

Som TUR är så är Minsting hemma idag. Han är LEDIG. Jag ringer hem och ber honom gå till köket och titta på köksbordet där min almanacka troligen ligger, uppslagen. ”Den har röd utsida”, förklarar jag.

Han hittar den. Nu kommer det Svåra, men jag inser inte hur Svårt det är förrän jag börjar ställa mina frågor:

-”Gå till den 7 juni….och titta där!”

*bläddrar*

-”Det finns ingen 7 juni – bara 6:e och 8:e!”, svarar Minsting

Oj oj oj, tänker jag. Jag minns ju hur det var när jag ringde hem och Mellan skulle hitta något i min almanacka…..Herre Guuuuud!

-”Jo, det finns 7:e juni. Jag skrev ju där igår! Titta igen! Har du verkligen almanackan med RÖTT omslag?”

-”Ja, och det finns ingen 7:e juni!”

-”Jo, det finns det!”

-”Näe……”

*bläddrar*

-”Jo, HÄR är det!”

-”Vad står det högst upp på sidan?” frågar jag.

-” Det står Robert och Robin där!” *låter nöjd*

-”Robin och Robert….?? Näe, jag känner INGEN som heter så….Det KAN INTE stå så! Jag har INTE skrivit Robin och Robert i min almanacka!” förklarar jag och tänker ”VAD tittar han i??”

-”Joo, det står så”, svarar han självsäkert.

-”Men! Står det inte `Mia`högst upp?” för det var ju det namnet jag skrev på den sidan. ”Mia, kl. 9.00″….

-”Jo, längre ner på sidan står det Mia, men Högst Upp står det Robin och Robert. Dom har namnsdag.”

-”Jahaaaaa, men läs vad det står UNDER `Mia`är du snäll…”

-”Eeeeeh….socöverfsöderg!”

-”VA?!”

-”Socöverfsöderg och sen står det 2 tr”.

-”Säg en bokstav i taget, så kanske jag förstår”.

Minsting bokstaverar.

-”Jahaaaaa! Soc Överf Söderg= Socialtjänsten Överföring Södergatan och sen 2 trappor!”.

Han förstår inte mina förkortningar, och var därför det blev så konstigt….

Men när jag lägger på luren (stänger av är det väl snarare) så funderar jag ändå om han har alla bestick i lådan….

…och om hissen går ända upp.

😉

Gammal laptop? /erviluca

Postat den

Jag är så jävla braa, na na na na na naaa! /erviluca

Min lap-top, som jag spontanköpte för några år sedan,  och som jag använt JÄTTEMYCKET, sjunger på sista versen (tror jag).

Den går så här:

”Nu är det slut på orken – det är dags att somna iiiiin….” (Fredagsmysmelodin).

Jag bönar och beeeer: ”Kämpa lite till! Försök! Kom igen! Upp och hoppa!”

Men den bara suckar tungt, trasslar till alla sidor, rör till det, byter sida och stannar mitt i….

Älskvärd? /erviluca

Den är typ gråhårig, har värk i alla leder, går haltande och suckar tungt. Ibland rusar hjärtat på den.

TYP.

En Laptop lever ju inte så länge av vad jag förstår. Jag vet inte riktigt hur länge, men den här skaffade jag 2009, typ. Är en laptop gammal när den är 4 år?

Eller behöver jag bara ”rensa cockies” eller något annat obegripligt? Ge den lite meducin eller ”uppfräscha the dough” eller nåt sånt?

 

Stackars laptop – den är nog lite misskött. Jag har ju bara skrivit på den, och mailat och sparat bilder och sånt….inte duschat den, fixat den, oljat den och sånt annat viktigt.

Så jag TROR att den sjunger på sista versen.

Men den kanske bara behöver lite uppfräschning….?

Jag ska fråga Äldste Sonen när han kommer hit NÄSTA söndag.