Månadsarkiv: februari 2013

Jag har längtat…. /erviluca

Hej Bloggen!

Jag har längtat efter dej. Nu vet jag inte var jag ska börja med alla tankar som far runt i huvudet, oskrivna. Det har blivit lite kaos där inne.

 ”BLIVIT?!?! Ha ha ha ha! Det är väl Kronisk Kaos därinne!!”

Hm.

Och vad fick du luft ifrån?

februari 2013 hundarna 066

Jo, så illa har det blivit….så att jag pratar med mej själv. Och pratar jag inte med mej själv, så pratar jag med hundarna. Dom ”svarar” med ögonen. Ibland med huvudvridningar. Ibland svarar dom inte alls. Då får jag byta samtalspartner.

 Igår pratade jag med DAMMSUGAREN. Det samtalet ska jag skriva ner sen. I morgon. Det var ett Mycket Intressant Samtal.

Not.

Det är tur att ingen hör en när man går omkring och pratar med en brummande dammsugare. Jag hörde liksom svaren i huvudet.

Typ.

Är det så det är när man ”hör röster”?!

Näe, jag tror inte det.

Eller hoppas.

Alltså jag hoppas att det inte är så. Att jag ”hör röster”, alltså.

Pust!

Ibland är det svårt att förklara.

Men Guuuuud vad jag längtat efter dej, Bloggis!

😉

Inget förvånar…./erviluca

stök hemma februari 2012 089

…när man har en STOR valp!

Jag ska diska.

Men VAR är diskborsten?!?

*letar*

stök hemma februari 2012 032

I SÄNGEN, förstås!

Tillsammans med ett skridskoskydd och ett ben….

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *  * * * * * * *

Storing hälsar på, men när han ska gå är hans skor borta! Dom står inte i hallen längre.

VAR är Storings skor?

*letar*

stök hemma februari 2012 072

I hundkorgen, förstås!

Tillsammans med två ben….

stök hemma februari 2012 025

”Det var inte jag, illafall!” säger Fiona, och ser skyldig ut.

Ljuger gör hon också!

😉

Men jag älskar henne ändå!

Aj aj aj aj…./erviluca

Jag vet inte hur jag står ut!

Det är NÄSTAN så att jag beundrar mej själv, för att jag orkar! Men å andra sidan: Vad har jag för val?

Jag kan vara huvudvärksfri i ett par, tre veckor…max! Och då fullkomligt GLÖMMER jag min huvudvärk. Jag vill inte prata om den, inte gå på undersökningar, inte besöka läkare, inte få tips av andra hur ”den och den” blev av med SIN huvudvärk (jag har faktiskt prövat ALLT!!!), inte få frågan OM jag har huvudvärk, eller när jag hade den sist – JAG VILL HELT ENKELT INTE LÅTA MIN HUVUDVÄRK TA NÅGON TID NÄR DEN INTE ÄR AKTUELL s a s.

Den tar ju så mycket av min tid ändå!

Det bara ÄR så!

Det är t o m svårt att prata om huvudvärken med en läkare när den inte är där. För då har jag GLÖMT den, och jag vill inte prata om den! För varje gång TROR jag (och det är väl det som kallas att vara Optimist!?! – vilket jag är!) att Denna Attack är den Absolut Sista Gången!!!

Hittills har det inte stämt, men en vacker dag så….

…eller den dagen jorden slutar snurra. Typ.

Den här gången har huvudvärken – eller MIGRÄNen – hållit i sej i en vecka…men den brukar vara i max 14 dagar i sträck, vad jag minns…och snittet ligger nog på 10 dagar på ett ungefär.

Varje morgon vaknar jag och tror att det är över. Som den optimist jag är, och sen faller jag 7 våningar ner när jag känner att ”näe, fanimej den är kvar!”….

Jag blir trött, orkeslös, vill helst bara sova/vila (för sova är svårt när man har riktigt ont!). Varje ”movement” gör superont! Att röra sej snabbt går inte, för det är som om hjärnan blir kvar på det förra stället och att den rivs ut och sedan tjongar tillbaka med världens smäll när man stoppat rörelsen.

Illamåendet kommer och går. Det har hänt att jag har kräkts, men det hör inte till vanligheten. Ibland vet jag inte om det är magsjuka eller migrän…och ofta HOPPAS jag att det är magsjuka, för då går det ju över!!

Jag har prövat allehanda mediciner, men den enda som fortfarande hjälper något är nässprayen Zomig nasal. Men min läkare blir orolig när jag tar för mycket (vilket jag måste när jag har migrän i 10 dagar! Man får bara ta denna medicin vid två tillfällen/anfall!)…och jag blir orolig av att hon blir orolig….

Dessutom är det en del biverkningar, men dom kan jag ta – bara jag slipper värken!

Akupunktur – – check! Hjälpte ett tag.

Massage — check! Hjälper för stunden. Och är väldigt skönt!

Epilepsimedicin — check! Fick superbiverkningar som var värre än migränen!

Hjärtmedicin — check! Ingen skillnad.

Sjukgymnastik — check! Ingen skillnad.

Dansa! – check! Ingen skillnad.

Springa — check! Ingen skillnad.

Prova olika sätt att äta, eller inte äta — check! Ingen skillnad. Jo, ibland har jag fått migrän av att kroppen saknar vissa födoämnen…

Äta kalk (D-vitaminer, B12-vitaminer, och alla andra bokstäver osv) — check! Ingen skillnad.

Jag blir nästan arg när folk säger att dom har huvudvärk och undrar om jag tror att dom kan ta ”en halv Alvedon” eller ”en halv TREO”…Meh! Fråga inte mej! Jag tar FYRA Alvedon om jag inte har något annat, och är desperat! Treo tål jag inte längre (får kramp i magen och huvudvärken blir bara värre!).

Jag LEVER MED MIN MIGRÄNHUVUDVÄRK. Vi går hand-i-hand genom livet – min migrän och jag…. 😦

That´s it!

yoga for migraine

Men när det värker och värker och värker och varje rörelse gör ONT, så kan jag inte göra något utöver mitt jobb. Jo, gå ut med hundarna. Med åren har jag lärt mej att sitta i samtal TROTS huvudvärken. Inte när det är supermigrän, för då är det omöjligt (!) men annars….För OM jag inte jobbar, fast det gör ont, skulle jag behöva vara sjukskriven på halvtid. Kroniskt.

Ofta kan jag ”stänga av” värken på så sätt att jag inte tänker på den – fokusera om – precis i samtalen, men sen kommer den (värken) och ÖVERFALLER mej efteråt…och det blir liksom : ”Javisstja! DEN!”.

Hemma behöver jag då VILA.

Ensamstående mamma med två hundar och fyra söner (två kvar hemma) går inte riktigt ihop med VILA. INGEN ANNAN sköter ju hemmet när jag inte gör det!

Vad händer då?

Hemmet rasar.

Orkar jag bry mej?

Nja, av och till känner jag mej som Världens Uruslaste Mamma, som inte kan ta hand om mitt hem.

Men det är väl smällar jag får ta. Och sönerna.

….fast det var inte det här jag skulle skriva om….

Det bara bidde så.

Och nu får det vara kvar.

För jag hade nog just nu behov av att säga att det är Superjättesynd om mej!

Ibland.

Just nu.

Men ”a girl got to do what a girl got to do”.

Så enkelt är det.

 

 

Snällstaden /erviluca

Jag blev UTSKÄLLD EFTER NOTER när jag skulle gå ut på kvällspromenad med hundarna! Jag blev så ledsen och besviken att jag kände att jag ville flytta till Snällstaden i Snällandet, för HÄR vill jag inte bo! Bland alla Elakingar och Dumma Människor!

Fiona och Milton 27 oktober 2012 043

Fiona SPRANG ut när jag öppnade porten, och eftersom hon har så låååångt koppel, kom hon en bit ut, och där kom en liten skrutt springande (en liten kille på ca 3-4 år). Fiona blev jätteglad och försökte ”skutta med” (hon äääälskar barn!) medan jag drog allt vad jag orkade åt mitt håll, för att få in henne igen, och inte skrämma pojken. Han verkade inte ett dugg rädd, utan skuttade bara vidare och tittade bara lite förvånat åt mitt och Fionas håll.

En bit bakom kom Mamman gående.

”FÖRLÅT!!” sa jag när hon kom närmare, och tänkte sedan lägga till att jag hoppas att Fiona inte skrämde pojken (vilket hon inte verkade ha gjort!)….men jag hann inte…

”VAD-I-HELVETE!!! DU FÅR VÄL HÅLLA I DIN HUND!!” fräste hon ilsket

”Ja…jag gjorde det…men jag hann inte med…och jag drog ju in….”

Mamman svor och fräste och överöste mej med ilska och alla möjliga elaka ord! Sen sa hon att ”…hunden morrade!!”

”Näe, det gjorde hon inte! Det är en VALP! Hon morrade inte!” sa jag lugnt.

”Johoooo! Jag hörde nog hur hon morrade! Jag hörde det!!” nästan skrek hon och så fortsatte hon fräsa och skrika om att jag inte hade någon ordning på hundarna och att bla bla bla….

”Men jag säger FÖRLÅT!!” försökte jag igen. ”Det var inte Meningen!”

Mamman hörde inte, utan fortsatte bråka och skrika tills hon till slut fräste:

”…DU KAN TA DIN ÄCKLIGA FULA HUND OCH….bla bla bla!!!” (jag minns inte, eller hörde inte…)

”Men jag sa ju FÖRLÅT!” ropade jag efter henne.

Men inget spelade någon roll.

När hon sa ”…din fula äckliga hund!” så fick jag lust att fräsa något elakt tillbaka, men det gick inte! För det var en urgullig liten kille som hade skuttat förbi! Och jag älskar ju barn! För annars hade jag kanske kunnat säga: ”….din FULA ÄCKLIGA UNGE!” ba´fatt jag skulle vara elak tillbaka, men jag kunde inte!

…och sen tänkte jag så klokt att mamman säkert blev jätterädd när hon såg sin lilla son ”överfallas” av en jättestor svart hund!

Så jag borde ha förståelse.

Och förlåta.

Henne.

Men jag blev mest bara ledsen.

Jätteledsen.

Och lite uppgiven sådär…

Jag kände att jag ville flytta till Snällandet och bo i Snällstaden i Snällhuset.

Det är bara det att jag inte kan vägen dit.

Finns det någon som kan visa mej vägen?

Pukor och trumpeter? /erviluca

Minsting står bakom busskuren och sparkar i snön.

Han lyser upp när han får syn på mej, och/eller hundarna (Fiona ääääääääääälskar Minsting!!!), och slutar sparka.

”Meh! Står du KVAR här??” säger jag förvånat och upprört.

En otrooooligt dum fråga – jag vet!  : ”Näe, jag har åkt”…eller?

”Missade du bussen? Eller har det inte kommit någon?” frågar jag vidare (för på fråga ett är ju svaret rätt självklart…).

”Eeeeh…jo….men….*mummel mummel*”

”Vad säger du?!? Har det kommit någon buss eller inte?!?”

”Eeeeh, jo….men jag visste inte….*mummel*…”

”Vad visste du inte?”

”Vad det skulle stå på bussen….”

”Men jag saaaaa ju det! Jag saaaaa ju att du skulle åka med buss 623H! Dessutom, om man INTE minns vilken buss man ska åka med kan man alltid fråga! Du har väl en mun?” säger jag och tittar noga mot hans mun….

”Ja, jo…men jag VISSTE INTE….”, försöker han igen.

”Du visste inte vilken buss du skulle ta, så därför ställde du dej BAKOM busskuren?!? Hur tänkte du då?” Jag är uppriktigt intresserad av svaret.

”Eeeeeh…..vet ´nte…”

”Tänkte du att det skulle stå: M I N S T I N G   S K A   Å K A   M E D   D E N  H Ä R  B U S S E N ! på den rätta bussen?!”

”Näe….” *flinar*

”Tänkte du att busschauffören skulle hoppa ut, springa fram till dej, och med pukor och trumpeter sjunga en liten sång och sedan säga VÄLKOMMEN PÅ BUSSEN KÄRA MINSTING!!”

”Näe….” *skrattar*

”Hur tänkte du då?”

”Eeeeh….men jag visste inte vad jag skulle säga…”

”Du kunde ju pröva med: Har ni herrkläder i den här affären?”

”Eeeeh….meh!” *skrattar*

”Eller varför inte: Säljer ni muffins här??”

”Meh! Men jag visste inte vart jag skulle!” förklarar Minsting

”Nähäää…men VART ska du någonstans då? Till Sala? Eller möjligen till Spanien??”

”Nä….men, liksom vad stationen heter…”

”Men om du inte minns vad stationen heter, minns du väl vad skolan du går på heter iallafall?? Och bussschaufförer brukar ha koll på sånt…iallafall ibland…och vet inte han/hon, kanske någon annan vet….bara man frågar….”

”Jamen, jag tänkte inte på det….”

”Men VAD tänkte du då, när du stod där bakom busskuren?”

”Eeeeh….hur jag ska komma vidare i World of Warcraft* !” svarar Minsting glatt.

Ridå!

————————————————————–

*Fotnot: Han sa ett annat spel, men minns inte namnet på det, så jag tar ett spel som väl alla känner till istället.

Han mumlar OCH ”missar” bussen…/erviluca

 

Ååååh, vad skööönt det är att ha så stora barn att dom fixar mornarna nästan själva, håller koll på klockan och piper iväg själva, i tid, på morgonen, tänker jag när jag står i duschen och låter duschens strålar smeka min lekamen…Eftersom en ”Huvudvärks-period” startade igår, är det extra skönt att duscha hett, och låta vattnet mjuka upp stela och värkande nackmuskler (eller vad det är som sitter där och gör ont!).

Efter duschen sätter jag mej i soffan, slänger en blick på klockan – ”08.00” – och konstaterar att Minstings kängor står kvar i hallen. När börjar han idag, tro? tänker jag och går till hans rum.

Han sitter vid datorn. Suprise?!?

Not.

Jag: ”När börjar du idag?”

Minsting: *mummel*

Jag: ”Va?!? Jag hör inte!”

M: *mummel*

J: ”JAG HÖR INTE!  DU MUMLAR!!”

M: ”…vet´nte…”

J: ”VET DU INTE när du börjar?! Näe, du har ju bara gått i 7:an i 7 månader, så det är klart…det måste vara svårt…!” fräser jag irriterat.

M: *mummel*

J: ”Men klockan är 8.00! HUR tänker du ta dej till skolan??”

M: *mummel*

J: ”VA!?!”

Jag håller på att krypa ur skinnet av stress! Jag står inlindad i handduk och med blött hår – så OFÄRDIG så det är inte klokt! – och jag tänker att Minsting har bestämt sej för att Stanna Hemma. Detta gör mej Gaaaalen!

M: ”Jg kn nte”

Jag tyder detta otydliga uttalande till: ”Jag kan inte” och blir ÄNNU MER stressad och irriterad.

J: ”Fåna dej inte! Vaddå – KAN INTE?!?”

M:*mummel*

Alltså: Så här håller vi på fram och tillbaka en lååång stund! Och jag får tre hjärnblödningar och två hjärtstopp under tiden! Iallafall mentala/psykiska. Samt fyra utbränningssyndrom….typ.

Till slut har jag tagit reda på när bussen går, fixat ett SL-kort och puttat iväg Minsting ut genom dörren.

”Slow-motion-Minsting”.

Varför blir dom så ”mumliga” och så ”slow-motioniga” när dom är i tonåren??

Jag pustar ut.

Klär på mej, sminkar mej och klär sen på mej för att gå ut med hundarna.

”Jag måste nog se om Minsting kommit iväg”, tänker jag sen, och går med hundarna till busshållplatsen.

Där står…..Minsting!

Bakom busskuren. Och sparkar i snön.

HerreGuuuud! tänker jag.

 

Fortsättning följer i nästa blogginlägg.

 

 

 

 

 

Jag skulle vilja få hit: /erviluca

Skuldfällan Lyxfällan

– Mannen som talar med hundar; Cesar Millan (eller så kan jag åka till honom! Jag skulle vilja träffa alla ”hans” hundar också!)

– Tanterna från England som storstädar

….och…..

– någon ”fixa-till-med-bra-förvaring” tant/farbror (ur något TV-program).

SEN skulle allt vara fix och färdigt.

Så kunde jag liksom börja från NOLL igen!

Jag tror alltid att jag ska börja från NOLL när jag flyttar, och sen blir det inte så….

…ba´fatt….

…ba´fatt….

…det inte blir så!

Vad blir det då?

Det blir Som Vanligt!

Och som vanligt är inge bra!

Så jag vill ha hit dom, typ nu!

HO! HOOOOO! KOM NU`RÅ!!! VADDÅÅÅÅ???? BARNPROGRAM I TV-TVÅÅÅÅÅ!!!!

Nä, så var det ju inte!

Jo, så var det, men det hade räckt med ”Kom nu´rå!”

Jag har dammsugit och våttorkat alla golv, och bytt tillbaka gardinerna till Vanliga gardiner (från Ovanliga gardiner? Näe, från julgardinerna!)

Nu är det bara RESTEN kvar!

Puh!

Och sen när jag gjort Resten, är det Ännu Mera Resten kvar!

”Never ending stooooryyyyyy!” sjunger jag då!

(…men det är en annan historia…)

Glatt och ledigt!

Pust!

Of course!

🙂

 

Det faller på plats, liksom…/erviluca

Ibland händer det något i livet, eller så säger någon något, eller så bara kommer det som en ”inre Aha-upplevelse”, som gör att man/jag känner att saker och ting ”faller på plats”.

Det blir som en Lättnad inuti och jag kan ta ytterligare ett Steg mot….Nirvana (?)/Perfektionism (?….*host host*) i Livet.

Igår hände det.

Efter ett mail jag fick.

Jag ska läsa det igen, för att riktigt MULA IN DET i huvet.

Ett mail som gjorde att jag kanske kan ändra på vissa saker i mitt liv, och GÅ VIDARE – istället för att bara stå och stampa. Ibland kommer man jag inte vidare av sej mej själv…..

…och då behövs det en KNUFF!

Eller nåt.

En ”Ahaaaaa-upplevelse”.

Steget Framåt/Vidare behöver inte vara Lätt ändå! Men plötsligt förstår man jag åt vilket håll man jag ska gå, åtminstone.

Egentligen kanske man jag VISSTE det redan, men den här Bekräftelsen av det man jag redan förstått, är det som Startar Processen, liksom….

Så nu ska jag ta mina första steg på Den Nya Vägen.

Hoppas jag. Vill jag.

Lite läskigt är det….

*hålla handen*

 

…men ändå inte!

För det känns så Rätt!

 

Ibland (rätt ofta…) blir jag så trött på mej själv! /erviluca

 

Kan man liksom inte få VILA ifrån sej själv ett tag? Ta en paus liksom. Gå ut och andas, eller nåt!

Jag blir så trött på mej själv ibland, att jag skulle vilja springa ifrån mej, göra slut, gömma mej ifrån mej själv……

…. men DET GÅR INTE! Jag är fastnaglad vid mej själv, som om jag vore fastsatt med handbojor.

Usch!

Det är småsaker som är så KNÄPPA som jag gör, och som jag upprepar, fast jag bestämt mej för att INTE….!

Eller lite större saker som jag inte tar tag i, eller förstår, eller klarar av…som gör mej TOKIG!

Jag MÅSTE ju! Jag är ensamstående  med ALLT ansvar över mej själv  och mina barn. JAG MÅSTE!

Skit! säger jag till mej själv: ”SKITKÄRRING!”

Eller nåt.

”Idiot! Hur tänkte du?! You did it again, liksom!”

Ibland svarar jag: ”Förlåt. Jag tänkte inte…”

”Men det är ju DET du ska göra, har vi ju kommit överens om: TÄNKA EFTER FÖRE! Varför gjorde du inte det!?!?”

Och så har jag ingen förklaring. Eller; ingen BRA förklaring.

Så då står jag där och skäms! Och är arg på mej själv. Sur. Irriterad. Har lust att göra SLUT!

Men det går inte!

😦

Eller så svarar jag:

”Jag TÄNKTE faktiskt! Jag tänkte jättemycket! Men det gick inte ändå!!”

Och då börjar jag undra om det är något fel därinne i hjärnkontoret någonstans…..

Någon liten bokstavskombination kanske?

Det vore rätt skönt att få den förklaringen: ”Nej, du/jag kan inte såna här saker för den lilla biten i hjärnan som sköter detta, är tom!” Det är NADA där! ”

Då skulle jag kunna klappa mej själv på huvudet och säga: ”Sååååja, det gööör inget att du klantade till det IGEN, för du kan faktiskt inte bättre. Det är hålet i hjärnan som gör det. Det är tomt där! Du måste be någon om hjälp. Någon som har något DÄR i hjärnan, typ!”

Fast det är ett hålrum där också. I hjärnan. ”Be-om-hjälp-biten” fungerar icke!

Där är det också ett hål. Helt tomt.

Jag försöker: ”Kan du hj….hjä…..hjäl…..&/%5¤/%/&%(….”

Näe, det GÅR INTE!

Shit!

Det är bara att sätta sej ner och…..

….grina!

Typ.

För lämna mej kan jag ju inte. Ge upp, liksom.

Det är helt hoppLÖST.

Typ.

😦

 

 

Snööööööööö! Jaaaaaaaaaa! /erviluca

 

Vinterbilder februari 2013 promenad med Fiona och Milton 064

 

SÅ tjoar Fiona – fast med kroppen.

Snön började försvinna ett tag, blev ”konstig” – hård och stel. Hon kunde inte stoppa ner huvudet i ”det mjuka fluffiga” längre…Jag såg att hon var förvånad och förundrad och besviken….Att rulla sej i det där stela var heller ingen höjdare.

Igår morse när vi gick ut, började hon direkt STUDSA på frambenen och liksom ropade med hela kroppen:

Vinterbilder februari 2013 promenad med Fiona och Milton 133

”DET SNÖAR! DET SNÖAR!!” och sen var det svårt att få stopp på hennes ”lyckoutbrott”!

Hon är STARK nu.

Jag tränar henne i att ”inte dra”, men….

…hon är ju mitt inne i sin värsta ”tonårsperiod” nu, och jag tycker att hon liksom behöööööver få ”studsa runt” och nosa på allt och skutta hit och dit.

Vinterbilder februari 2013 promenad med Fiona och Milton 044

Inom sinom tid kommer hon att behöva lugna ner sej och ”bli vuxen”.

Jag vill ju inte heller.

Bli ”vuxen”.

Eller, ”kan inte”.

Vet inte hur man är, eller hur man känner sej, och hur man gör….

Så Fiona och jag känner igen varandra i varandra…typ…eller nåt.

Vacker vinter dag 2012-12-02 014

Så hon får skutta och njuta av livet ett tag till…..

Och när hon blir så GLAD över snön, så blir jag också det:

”Snöööööööö!!! Jaaaaaaaaa!”

Lycka smittar nämligen.

🙂