RSS Flöde

Etikettarkiv: mail

Det faller på plats, liksom…/erviluca

Postat den

Ibland händer det något i livet, eller så säger någon något, eller så bara kommer det som en ”inre Aha-upplevelse”, som gör att man/jag känner att saker och ting ”faller på plats”.

Det blir som en Lättnad inuti och jag kan ta ytterligare ett Steg mot….Nirvana (?)/Perfektionism (?….*host host*) i Livet.

Igår hände det.

Efter ett mail jag fick.

Jag ska läsa det igen, för att riktigt MULA IN DET i huvet.

Ett mail som gjorde att jag kanske kan ändra på vissa saker i mitt liv, och GÅ VIDARE – istället för att bara stå och stampa. Ibland kommer man jag inte vidare av sej mej själv…..

…och då behövs det en KNUFF!

Eller nåt.

En ”Ahaaaaa-upplevelse”.

Steget Framåt/Vidare behöver inte vara Lätt ändå! Men plötsligt förstår man jag åt vilket håll man jag ska gå, åtminstone.

Egentligen kanske man jag VISSTE det redan, men den här Bekräftelsen av det man jag redan förstått, är det som Startar Processen, liksom….

Så nu ska jag ta mina första steg på Den Nya Vägen.

Hoppas jag. Vill jag.

Lite läskigt är det….

*hålla handen*

 

…men ändå inte!

För det känns så Rätt!

 

Annonser

Första dagen…. /erviluca

Postat den

 

….på nya jobbet.

Det känns bra.

Rätt, liksom.

Som om det är ”min grej”. My kind of people. My kind of thinking.

Jag fick en iPhone5 och en iPad. Shit pommes frites! Ska man verkligen ge såna tjusiga saker till en sån som mej, som inte förstår att uppskatta det??

Paddan (töntigt att säga så säger mina söner, men who cares?!) och iPhonen kan en massa tjusiga trix – som att göra saltomortal och bakåtvolt samtidigt som dom visslar ( 😉 ), eller nåt sånt – men jag är nöjd om jag lär mej skriva på dom och kan svara i iPhonen när den ringer, typ!  Är det inte lite slöseri att ge mej så tjusiga saker då?

Jag hade nöjt mej med en vanlig mobil och en lap top – bara dom fungerade och var lite sådär halvsnabba. Typ.

Men, men, nu ska jag ”leka med iPhonen och Paddan” ikväll för att lära mej dom…. Det är liksom min läxa. Typ. Eller nåt.

Jag ska iallafall kunna:

1. Svara när det ringer.

2. SMS:a

3. Svara på SMS

…på iPhonen.

På ”Paddan” (”tööööntigt!”) ska jag kunna gå in på tim-schemat och lägga upp mina tider, skriva och svara på mail där, gå in i ett annat schema och skriva in mina tider där själv och….? Jag tror det var allt.

Nu måste jag träna!

Hej och hå!

Jag som trodde jag skulle kunna börja träna på något gym (också!) men hej och hå, här ska tränas på iPhone och Paddor istället!

🙂

 

Från Pirr till Oro till Hopp…/erviluca

Postat den

Vi åker i en känslomässig lååååååååååångsam berg- och dalbana, jag och Mellan; Uuuuuuuuuuuupp-och-så-neeeeeeeeeer. I ultra rapid.

Mellan borde gilla det, för han har ju alltid varit en ”Slow-motion-kille”. Allt han gör går låååååååååångsamt. Han rör sej faktiskt i Ultra Rapid: Sääääääätteeeeeer påååååå skooooooornaaaaaaa. Han har alltid varit sån. Tagit TID på sej, liksom,  t o m när resten av familjen står och HOPPAR av stress: ”SKYNDA DEJ!!!” så gör  han allt låååååååååååångsaaaaaamt.

Jag skrev ett mail till skolan Mellan VILL gå på EGENTLIGEN, och förklarade vår oro och sorg över hur allt blivit. Det dröjde bara någon dag så fick jag ett så FINT mail tillbaka utav rektorn, så att jag blev alldeles RÖRD. Han skrev bl a att jag skulle hälsa Mellan att ”känna hopp”. Det gjorde jag, och Mellan blev jätteglad!

Så nu går vi omkring och känner Hopp. Vi skulle ha Tålamod också, skrev han. Det har vi.

Vi ställer in vårt ”mode” på:  Hopp och Tålamod.

Målarbild prata i telefon

Minsting har börjat 7:an. Det känns bra. Igår, när han ringde från en kompis, blev jag helt förundrad: ”VEM ÄR DET I LUREN???” liksom, fast det stod ”Minsting” i displayen. Varför? För att han dagen innan hade en vanlig röst, och ”idag” hade den mörknat 42 (!) steg. ”HEJ!” brummade en mörk röst i luren, och jag tänkte verkligen: ”VEM är det???”.

Minsting brummar nuförtiden. Inte konstigt att jag inte hör vad han säger!

Storing är så stor, och det blev han för några år sedan. Han var bråkig, trotsig och stökig (hemma!) av och till hela sin småbarnstid – ifrågasatte allt och drog allt till sin spets i häftiga diskussioner. Inget ”Nej, det får du inte!” fanns i hans värld. ALLT skulle ifrågasättas och diskuteras. Vissa gånger var jag HELT SLUT!

Så blev han tonåring. ”Den hemska tonåren”….och allt la sej. Han fick typ 3 tonårsutbrott, och sen blev han ”vuxen” och ko-lugn, lätt att prata med, pålitlig och superduktig!

Klart.

Igår sökte han sitt första jobb och fick det. Grattis Storing! Äntligen ska han tjäna sina egna pengar! Gud, vad skönt! Snart kan han flytta hemifrån. Okey, han FÅR gå ut gymnasiet först, men sen ska han knuffas ur boet! Inga vuxna barn ska BO hemma hos mej iallafall! Så är det.

”Minsting kommer säkert att bo hemma hos sin älskade mamma tills han är 35 år!” retades Storing häromdagen.

”Du är inte klok! Jag kastar ut er alla dagen efter att ni gått ut gymnasiet!” sa jag rått. ”Inga vuxna människor ska få bo hemma hos mej!”

Alla tre tittade förvånat, misstänksamt och lite oroligt på mej. Jag log.

Men jag menade det.

Då.

 

”Men oj förlåt!” /erviluca

Postat den

”Men oj förlåt!” sa dom – både via mail och i telefonen.

Det var ”Christer” som klantade sej, sa han själv. Han tog fel på datum/dag/tid och därför kom ingen tvättmaskin. Nu skulle jag kompenseras och därför ”krediterades tilläggstjänsterna”. Det lät ju väldigt bra, tillsammans med förlåtet, så jag är nöjd. Sen fick jag välja tid.

”När vill du att vi ska komma med tvättmaskinen?”

”I morgon kl. 9.00, tack!” sa jag och kände mej lite maktfullkomlig.

Fast bara liiiite.

”Vi kommer i morgon klockan nio…vi kommer t o m kanske strax FÖRE nio!”, sa han som att han la lite extra plåster på såren han försakat.

Tackar!