RSS Flöde

Etikettarkiv: mamman

Mina fortsatta öden och äventyr… /erviluca

Postat den

What a day! Again!

Jag vill ibland inte vara jag. Jag vill vara Någon Annan.

Fast å andra sidan hetsar jag inte upp mej eller lägger mej ner och skriker ”Maaaammmaaaaaa!” (även om jag har god lust till det ibland) när det går fel. Jag fixar. Själv. Utan hjälp. Och. Klarar det.

Kan själv!

That´s my motto!

Typ.

Dagen är över och jag ska hämta min bil. Nyckeln har jag hämtat på kontoret. Den sista familjen har vi jobbat hårt med – slitit – i nästan 3 timmar (och frågan är ändå: Nådde vi fram till mamman…?). Pust. Vi är som urvridna disktrasor i hjärnorna när vi kliver ut ur huset. Vi tittar på varandra och skakar på huvudena.

Men nu ska bilen hämtas! Tjoho.

När jag kommer till garaget börjar jag leta efter bilnyckeln….”VAR la jag den nu???” Jag raffsar och sliter i väskan, river och letar….Ett varv till; ner med handen och gräva! VAR FAAN ÄR BILNYCKELN! Ja, jag svär. Då stoppar kollegan lugnt ner sin ena hand i en ficka i väskan, och säger: ”I den HÄR har du säkert lagt bilnyckeln. Det är en Typisk Bilnyckelficka!”. Hon har rätt. Där ligger bilnyckeln.

Mot bilen. Med språng.

När jag väl är där funderar jag en kort stund på om hundarna behöver ta en kiss-och bajssväng eller inte. Bestämmer mej för att dom behöver det. Går en sån. Som tur är bajsar ingen, för jag upptäcker att jag inte har några bajspåsar….Dom ligger i jackan som ligger i bilen…

Väl tillbaka i garaget knyter jag fast hundarna i en stolpe för att gå till automaten och betala biljetten. Men var är biljetten?!? Jag är säker på att jag la den i plånboken, så jag går igenom den fack efter fack och rotar och letar. Näe. Var är den?? Jag letar igenom alla fickor i väskan och alla fickor i plånboken två gånger. Sen är jag nära att ge upp. Men inser att jag behöver TÄNKA. Jag går till bilen (och blir överfallen av slickar och Lycka!) och sätter mej och FUNDERAR. Då ser jag biljetten! Den ligger i bilen! Meh! VEM har lagt den där?? Liksom.

Och huuuuur kunde jag tro att jag lagt den i plånboken!?! För den låg ju gömd UNDER sätet i bilen! Bortglömd. Det visste jag ju!

 Tillbaka till Apparaten. Jag har en 500-lapp. Apparaten tar inte 500-lappar. Jag måste alltså gå och växla. Jävla skit! Jag hastar  iväg för att växla 500-lappen i 100-lappar. Jag tror att jag bara ska kunna svänga in på Apoteket,  som ligger närmast, och få växel. ”Nej!” säger Apotekstanten (rätt otrevligt faktiskt.  Jag har lust att göra fuck-you-tecknet, men som tur är är jag vuxen och kan stoppa den impulsen…). Jag går in på H&M: ”Nej, vi växlar inte”. Jag går in på Lindex: ”Nej, jag kan inte öppna kassaapparaten!”. Jag går in på affär X, och Y, och Fadderullan, och Hejsan, och Svejsan: ”Nej!” säger alla.

VAD FAAN SKA JAG GÖRA??? Jag har en ”obrukbar” 500-lapp i handen och får inte växla den! Svetten lackar.

Till slut går jag in på någon ”Ditt-och-Datt-affär” och frågar och tjejen i kassan säger: ”Okey då….” och jag får  lust att PUSSA på henne. ”Ååååh TACK! Äntligen!” pustar jag. Jag tar fram 500-lappen och lämnar den till henne. Hon tittar noga på den och säger sen: ”Hm…den är väldigt ful. Såna här fula och trasiga sedlar BRUKAR vi inte ta…”, som om JAG hade tillverkat den, och skrynklat till den innan jag lämnade fram den?! Den är ju liksom inte MIN personliga. Men hon är ”snäll för den här gången” och växlar den åt mej. ”TACK JÄTTESNÄLLA DU!!” säger jag och leeer mitt Bästa Leeende (och DET vill inte säga lite…).  🙂

X 5

Med FEM hundralappar hoppar jag hopsasteg tillbaka till Apparaten. Här ska betalas (!).

Men det är ju JAG som ska göra det! Jag! Moi! Glömde det….

HUR jag än vänder och vrider hundralapparna spottar maskinen ut dom igen: ”Bläh!” liksom. Jag håller på och håller på, och nu lackar svetten igen. Kön bakom mej växer. Till slut vänder jag mej om och säger till första bästa: ”Det spelar ingen roll hur jag än stoppar in dom; Apparaten tar inte emot pengarna!”

”Ööööh, den kanske inte tar pengar”, säger Mr Smart.

Jag pekar på bilden på PENGAR (sedlar).

”Men den kanske är trasig”, säger Mr Smartkillens kompis. Sen lägger han till: ”Ring det där numret!”

Jag har mobilen i bilen. Of course!

Jag memorerar telefonnumret och springer till bilen rabblandes numret: 08-580 01 800. Jag blir överöst av slickar när jag sätter mej i  bilen (igen), men puttar bryskt undan hundarna: Här ska ringas!

Jag ringer och ringer. Inget svar. Ringer igen. Tittar mej omkring. Tänker att jag kanske kan hitta en väg ut ur garaget som INTE har bommar och stoppgrejer….

Funderar på om jag ska/kan sova i bilen i garaget i natt….. Tja….Varför inte, liksom?

Funderar på om Apparaten kan känna av att mitt kontokort är tomt på pengar eller inte….Bestämmer mej för att pröva.

Går tillbaka till Apparaten och stoppar in mitt kontokort: Ja, Apparaten kan känna av att kortet är tomt.

Shit –  pommes frites!

   

Jag försöker med sedlar en gång till. Ba´fatt, liksom. Meh! Det funkar: En hundralapp, två hundralappar….sen är det stopp. Den vill inte mer. Meh! Jag trycker in nästa hundralapp, men maskinen SPOTTAR ilsket ut den, så att den flyyyyyger ut och jag får fånga den i luften. ”Ojdå!” säger jag. ”DEN hundralappen tyckte den INTE om!” konstaterar jag och ler mot kvinnan som står bakom mej. ”Näe, den verkligen flög ut!” skrattar hon. Jag prövar med en annan, skrynkligare hundralapp: Ja! ”Den gillar tydligen använda och skrynkliga hundralappar”, säger jag och stoppar in den sista skrynkliga.

När Apparaten är nöjd och mätt får jag tillbaka den lilla vita lappen. ”Jaaaaa! Tack Gode Gud!”, utropar jag då. Kvinnan ler och ser lite frågande ut. ”Du anar inte hur länge jag har bråkat med den här Apparaten”, säger jag. ”Nu kan jag ÄNTLIGEN åka ut ur garaget!”.

Jag går till bilen, hoppar in i den, stoppar in den jävla lilla biljetten i det fåniga lilla hålet, bommen öppnas och jag kan LÄMNA det JÄVLA GARAGET och KÖRA HEM!

Den som vill vara Jag (med mitt Spännande liv och leverne!) säger ”Tuppen jaaaa!”……….

🙂

Annonser

Finns ren och skär ondska? /erviluca

Postat den

Jag har inte trott det tidigare.

Jag vill inte tro det.

Jag vill leva kvar i en naiv och blåögd värld där ondskan inte finns, och där dom som är Elaka och Dumma ”bara” är ”offer” för sina egna upplevelser. Jag vill fortsätta tro det. Jag menar inte att Dom Dumma ska få fortsätta vara dumma, bara för att andra var dumma mot dom förut, men jag vill FÖRSTÅ varför man gör onda saker. Jag vill kunna förklara beteendet. För mej själv.

Jag VET att det finns psykopater. Att man KAN födas sån. Men jag tror dom flesta BLIR onda/psykopater av att ha upplevt hemska saker. Och jag ska fortsätta tro det, tills jag överbevisas, eller dör. Men jag vill inte överbevisas. Jag vill inte att människor ska kunna födas onda. Jag vill att godheten ska finnas från början.

Men idag när jag satt och lyssnade på en flicka som berättade om vad hennes mamma gjort med henne och hennes syster, så kom ändå tanken att Ondskan finns. För varför vill man annars skada och slå sina barn? Sina oskyldiga små barn. Hur kan man skada en baby?

Och när hon berättade hur hon inte FICK hjälpa sin lillasyster när hon grät, för i Ondskan ingick också detta, så kände jag ren och skär ilska, och jag ville ta bort mamman från jordskorpan. Ta en stor pincett och lyfta bort henne; Flytta henne till Planeten där Dom Onda bor.

Fast risken är ju att hon själv utsatts för Ondska som barn, och att det är denna smärta som gör att hon utövar våld mot sina egna barn….så att hela hennes liv blivit en enda våldsspiral. Kanske. Jag vet inte.

Men man slår inte barn! Man får inte skada barn!

Att höra talas om det är en sak, men att höra det direkt från den som blivit slagen är något helt annat. Det går rätt in i hjärtat. Och man vill spola tillbaka tidsbandet, och göra om och göra rätt ÅT barnen.

Fast det går ju inte.

Så då gör jag det nästbästa: Att våga lyssna, att våga prata om det, att våga låta flickan få ur sej skiten och få henne att förstå att inget var hennes fel. Inget.

 

 

Snällstaden /erviluca

Postat den

Jag blev UTSKÄLLD EFTER NOTER när jag skulle gå ut på kvällspromenad med hundarna! Jag blev så ledsen och besviken att jag kände att jag ville flytta till Snällstaden i Snällandet, för HÄR vill jag inte bo! Bland alla Elakingar och Dumma Människor!

Fiona och Milton 27 oktober 2012 043

Fiona SPRANG ut när jag öppnade porten, och eftersom hon har så låååångt koppel, kom hon en bit ut, och där kom en liten skrutt springande (en liten kille på ca 3-4 år). Fiona blev jätteglad och försökte ”skutta med” (hon äääälskar barn!) medan jag drog allt vad jag orkade åt mitt håll, för att få in henne igen, och inte skrämma pojken. Han verkade inte ett dugg rädd, utan skuttade bara vidare och tittade bara lite förvånat åt mitt och Fionas håll.

En bit bakom kom Mamman gående.

”FÖRLÅT!!” sa jag när hon kom närmare, och tänkte sedan lägga till att jag hoppas att Fiona inte skrämde pojken (vilket hon inte verkade ha gjort!)….men jag hann inte…

”VAD-I-HELVETE!!! DU FÅR VÄL HÅLLA I DIN HUND!!” fräste hon ilsket

”Ja…jag gjorde det…men jag hann inte med…och jag drog ju in….”

Mamman svor och fräste och överöste mej med ilska och alla möjliga elaka ord! Sen sa hon att ”…hunden morrade!!”

”Näe, det gjorde hon inte! Det är en VALP! Hon morrade inte!” sa jag lugnt.

”Johoooo! Jag hörde nog hur hon morrade! Jag hörde det!!” nästan skrek hon och så fortsatte hon fräsa och skrika om att jag inte hade någon ordning på hundarna och att bla bla bla….

”Men jag säger FÖRLÅT!!” försökte jag igen. ”Det var inte Meningen!”

Mamman hörde inte, utan fortsatte bråka och skrika tills hon till slut fräste:

”…DU KAN TA DIN ÄCKLIGA FULA HUND OCH….bla bla bla!!!” (jag minns inte, eller hörde inte…)

”Men jag sa ju FÖRLÅT!” ropade jag efter henne.

Men inget spelade någon roll.

När hon sa ”…din fula äckliga hund!” så fick jag lust att fräsa något elakt tillbaka, men det gick inte! För det var en urgullig liten kille som hade skuttat förbi! Och jag älskar ju barn! För annars hade jag kanske kunnat säga: ”….din FULA ÄCKLIGA UNGE!” ba´fatt jag skulle vara elak tillbaka, men jag kunde inte!

…och sen tänkte jag så klokt att mamman säkert blev jätterädd när hon såg sin lilla son ”överfallas” av en jättestor svart hund!

Så jag borde ha förståelse.

Och förlåta.

Henne.

Men jag blev mest bara ledsen.

Jätteledsen.

Och lite uppgiven sådär…

Jag kände att jag ville flytta till Snällandet och bo i Snällstaden i Snällhuset.

Det är bara det att jag inte kan vägen dit.

Finns det någon som kan visa mej vägen?

När man får ont i hjärtat…. /erviluca

Postat den

 

 

….av kärlek, så kan det väl inte vara farligt?!

 

  Hugo badar (mamma Erica är med) 1999   

Jag och Minsting när han var ca 8 månader.
   

Jag sitter och tittar på bilder från när barnen var små och det verkligen VÄRKER TILL i hjärtat av en ENORM KÄRLEK och jag får tårar i ögonen av…..

…..”ALLT”:

– att det är över

– att det gick så fort!

– att jag undrar om jag gav dom tillräckligt mycket, av ALLT!

CNV00012

Flisa som valp och Mellan (ca 9 år)

– att jag undrar om jag var en tillräckligt bra mamma

– av att jag lämnade deras pappa och lät barnen bli varannanveckasbarn/skilsmässobarn

– av att jag kanske skrek åt dom någon gång för mycket

– av att jag var så trött och sliten

mormor med hugo 2001

Mormor med Minsting 2001

– av att jag undrar om jag SÅG DÅ hur söta och underbara dom var!

– av att jag kanske inte lyssnade tillräckligt alla dagar på deras tankar

– av att jag kanske inte fanns där när jag behövdes hela tiden och jämt….

Hugo har somnat i cykelvagnen 2000

Minsting har somnat i cykelvagnen vintern 2001

– av att barndomen för mina fyra söner är slut

– av att det inte går att spola tillbaka tiden och göra om

Hugo badar i köket 1999

Minsting badar i diskhon 1999

HerreGuuuud vad dom var söta!!!

Gav jag dom det dom behövde??

Gör jag det nu??

hugo och lucas tittar på TV 2002

Minsting och Storing tittar på TV 2001

Samtidigt är jag lättad, när jag ser och hör andra föräldrar slita med sina små barn! Jag tänker: ”Åh, vad skönt att det är över!”

Slitet, stressen, Det Dåliga Samvetet, De Vakna Nätterna, alla sjukdomar och VAB:andet.

I did it och nu är det över.

Hugo och Lucas badar 2

Minsting och Storing badar 2001

Nu är det bara resten kvar!

Och ärligt talat tycker jag att små barn är tuuuuuuuuuuuusen gånger jobbigare och slitigare för en mamma (den här mamman!) än det någonsin varit med någon tonåring jag haft!

Hugo och mamma Erica utklädda till drakar 1999

Minsting coh jag har klätt ut oss till drakar 1999

Kanske för att jag ”endast” har söner. Kanske för att jag slet som en idiot när dom var små med att sätta gränser och vara konsekvent, och därför slipper för stora utbrott senare. Jag har en teori om att om man är tydlig, och konsekvent, med ramarna/gränserna när barnen är små, har man igen det när dom blir äldre, och hittills har det stämt – iallafall i vårt liv.

Näe, nu ska jag fortsätta med det andra, som jag höll på med: Fixa inför Storings 18-årsdag….

 

Till Migrationsminister eller Magnus Rosenberg eller till Dej som Bryr dej /erviluca

 

Aj, vad det värker i hjärtat för Haddile, som kanske ska ryckas upp med sina rötter.

 

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/sydnytt/overgiven-baby-hotas-av-utvisning

 

Men Migrationsverket är väldigt duktiga på att inte blanda in känslor, psykologi och sånt ”trams”. ”Vi följer lagen”, säger dom så duktigt. Oj, vad dom är sakliga och rättsliga. Följer lagen.

Men jag funderar så mycket över VEM eller VILKA som skapar lagarna, som stiftar dom? Jag har för mej att det är VI människor, men jag är inte riktigt säker. För det är såååå ofta som man hänvisar till Lagen, som om den vore ett Självständigt Väsen från En Annan Planet: Lagplaneten.

Och följer man inte Lagen så är man….oskicklig, eller otroligt fånig och känslomässig. Och att vara känslomässig, klädd i fin kostym/dräkt med slips, det går ju inte.

Att människor tolkar lagen på olika sätt har inte med saken att göra alls.

Att man förstör en liten människas hela liv…. bah! Shit happens! Bara man följer Lagen. Den självständiga Lagen, som inte går att ändra. Vem eller vilka stiftade lagen nu igen??

Går det att ändra den, eller ta hänsyn till andra viktiga saker i en liten människas liv? Nähä. Varför inte då? Jo, för att LAGEN inte vill det.

Alla, som kan lite om människor, psykologi och barn VET att ett litet barn behöver få KNYTA AN. Utan anknytning dör en liten människa. Därför DOG barn på barnhem i Sverige för länge sen, trots att dom fick mat och rena kläder. Vi VET det. ALLA borde veta det.

Haddile är anknuten till sin mamma och pappa i Broby. Punkt.

En anknytning är djup. Bryter man den tillfogas den lilla människan psykologiska skador, som kan vara svåra att läka. Denna lilla flicka har redan utsatts för Svåra Saker då hon som liten inte blev väl omhändertagen av sina föräldrar. Mamman övergav henne, och pappan misshandlade henne.

Detta BORDE betyda att dom biologiska föräldrarnas rättigheter har upphört. Enligt LAGEN!

Varför ska man leta efter en mamma som faktiskt övergivit sitt barn??

VAR ÄR BARNENS RÄTTIGHETER?? Har barn inga rättigheter alls i dagens Sverige? Är det bara dom biologiska föräldrarna som  har rättigheter till sina barn, som dom misshandlar och överger??

Näe, kom igen nu Migrationsverket.

Låt Haddile få ett så normalt liv som möjligt, trots sin svåra start i livet! Låt henne stanna och låt familjen hon bor hos få bli hennes föräldrar for ever and ever!

Det vore DET ENDA MÄNSKLIGA i detta sammanhang, och är det beslut som mest bäddar för att Hadille ska kunna bli en harmonisk vuxen.

Kanske har hon ändå vissa psykologiska skador pga den tidiga misshandeln, som hon kommer att behöva hantera som vuxen. Men låt det räcka då! Låt resten av hennes liv bli så bra som möjligt, och slit henne inte ur den trygga Verklighet hon lever i nu!

Snäääälllla!!!!

Det gör ont i hjärtat för denna lilla flicka, för jag VET hur stora skador ett uppbrott skulle tillfoga henne.

Och: ”Jag är inte bara familjeterapeut – jag är mamma också!”

 

 

Han säger det som om det vore en oviktig parentes./erviluca

Postat den

Han säger det med en axelryckning, som om det vore en oviktig parentes, eller en bimening till något annat, som inte heller är så viktigt :

”….när jag ska springa Midnattsloppet…”.

”Eeeeeh, VA?!? Ska DU springa Midnattsloppet?? Närdå? Vardå? Hur kommer det sej??”

Jag visste inte ens att han visste vad Midnattsloppet var! Jag visste inte ens att han sprang (!)…Jo, det visste jag…men ändå!

Hur kan MIN SON anmäla sej till Midnattsloppet utan att berätta det för sin kära MOR!?!

Obegripligt.

”Vi pratade om det i skolan…och så anmälde jag mej…”.

Lätt som en plätt, liksom.

Men han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och ringa hem till sin mamma…..

….. som ”ändå aldrig svarar i telefonen…” (näjustja!).

Rättning: Han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och SMS:a till sin mamma DIREKT efter att  han anmält sej till Midnattsloppet!

Varför?

Eeeeeeh, för att jag är hans mamma, och för att jag vill HÄNGA MED i ALLT VIKTIGT i hans liv, och att springa Midnattsloppet är en sån VIKTIG grej!

Frågan är om han inte skulle kunna ha glömt att berätta det för mej, och ikväll sagt till mej: ”Jag sticker in till stan med några kompisar!” och åkt in, sprungit Midnattsloppet, kommit hem igen, och jag hade inte fått veta ett SKIT!

Sen hade någon kompis´mamma sagt till mej SENARE: ”Vad kul att Storing fick så bra tid i Midnattsloppet!” och jag bah: ”VA?! Har ha sprungit Midnattsloppet??” eller ”VA?! Vad pratar du om??!”

Typ.

Och då hade jag känt mej som Världens Mest Oinsatta och Oengaerade Mamma = Sämsta Mamman Ever! Sen hade jag fått sitta fast i Skämsstocken utanför Kommun-huset i en hel vecka, och folk hade fått håna mej dagarna i ända.

Tänk att han inte fattade det, sonen! Pust! Berätta saker för mej, liksom! Annars…

För ”dom” (sönerna) liksom ”glömmer” att berätta saker. Hela tiden. Dom är inga pratkvarnar direkt…..

Eller så säger dom (när man säger ”Varför BERÄTTADE du inte det??”) :

”…men du frågade ju inte!”….. eller….

”Jag sa det men du har väl glömt!”….. eller….

” Jag sa det men du lyssnade inte!”

Så det blir liksom Mitt Fel hur man än vänder det: Stupstocken.

Nåja.

Min Käre Storing ska springa Midnattsloppet, och nu står jag i Valet och Kvalet: Ska jag åka in och HEJA?!? Är det liksom min roll nu? Eller räcker det med att han åker med ett gäng som gör det här Tillsammans? Är jag en Elak och Ointresserad mamma om jag stannar hemma? Är det här Sonens Grej, eller borde jag stå där som en Engagerad Kärleksfull Moder (vilket jag ju är!!) och heja på sidan av banan??

Hjälp!

Det vettesjutton nämligen om jag orkar trängas med tusentals människor mitt i natten. Det är ju ”festligheter” och ”tjohej” och ”jättekul” ”festivalstämning” etc…

…men att luffsa runt där ensam,  eller möjligen med bröderna (? som kanske bara vill hem och spela spel i lugn och ro) är nog ingen höjdare. För att inte tala om all trängsel….

Näe.

Jag börjar nog bli gammal….eller så är det bara ”been there – done that”….sådär lite…. uppgivet blasé-igt (!).

Eller nåt.

Jag tar ett snack med Storing.