”Hon är inte klok!”
*skakar på huvudet*
Idag fyller Måddan år!
Hon fyller 50 PLUS. Fast ”27”.
Hon skrev att man får hitta på sin ålder när man är 50+, att man får skarva som man vill. Typ. Då bestämde jag att jag fyller 25 om ett par dagar.
Sen skrev hon att hon nog egentligen inte ville vara 27 eller 25 igen. Tanken på att vara 25 igen gjorde att jag rös, och så kände jag i HEEEELA mej att jag ABSOLUT inte vill vara 25 igen heller!
Åh, vad skönt det var att känna så!
Å ena sidan skäms man (?) nästan (?) lite för sina rynkor och sin ålder, men å andra sidan vill man (?) INTE vara ung igen heller (?).
Vad vill ”man” egentligen??
Grejen är ju att när man (jag gillar EGENTLIGEN inte det ordet, för jag tycker man ska stå för det man säger/skriver, men just i det här inlägget passar det väldigt bra med ”man”) är singel och kvinna och ”gammal”, så känns det som om man är lagd ”på-sidan-om”, och DET är ingen bra känsla.
Man ligger i burken ”left-overs”, typ, och så får man nöja sej med 60-åriga gubbar, om man ska ”ha nån”.
Eller nåt.
Äh, när jag skriver det där sista så känns det helt fel fast rätt….och tvärtom.
Jag vet egentligen inte vad jag vill.
Så jag hoppar dit där jag var igen: Åldern.
Det är rätt skönt att vara 50+ ändå. Sen får ni andra tycka vad ni vill.
Det är skönt att det är ”över” det där med att skapa familj och skaffa barn och småbarnsåren, och dagishämtningarna och stressen och hela fadderullan. Herre Guuuuud vilket slit det var! Näe, det vill jag INTE göra om!
Eller dom åren som var INNAN, när man oroade sej för att ”bli över”, att inte ”få en man” eller ”tänk om jag aldrig får barn?!?”. Ja, så hann jag tänka trots att jag fick barn tidigt….
Jag är nämligen en SNABB typ, som INTE tycker om att VÄNTA!
Och det var otroooligt svårt förr. Att vänta alltså. Nu, när jag är 50+, är det liiiiite bättre.
På VISSA områden har det blivit Så Mycket Bättre.
På Andra Områden är det helt fantastiskt!
Och tänk så KLOK jag blivit….
Faktiskt.
*host host host*
…av att inte VÅGA smaka på ny och konstig mat.
…av att smaka på ny och konstig mat och tycka den var ÄCKLIG!
…av rädsla över att jag skulle KRÄKAS av maten (som kanske var äcklig).
Jag förstår KÄNSLAN, för jag minns den, och därför har jag förstått mina barn om dom tittat på maten med SKRÄCK i blicken, som om maten skulle kunna ÖVERFALLA honom och ÄTA UPP honom!
Jag har haft ETT sånt barn: Äldste Sonen. Han såg ut så när ny mat presenterades, och han kunde STENVÄGRA att ens smaka! Numera förstår jag ju också KÄNSLAN som en förälder kan ha när barnet VÄGRAR smaka.
Jag har också haft ett barn (Storing) som NYFIKET tittat på ny mat, nästan dreglandes över att få SMAKA – direkt! Och ibland efter smakningen, en förvånad min – ”äckligt?!??” – och sen smaka igen för att ”det-kan-inte-vara-sant: FINNS-det-ÄCKLIG-mat!?!”.
FA SCI NE RAN DE!!
Två barn har varit lite mittemellan: Ibland har dom smakat, ibland inte. Jag har egentligen inte brytt mej. Ville dom inte smaka slapp dom, och ville dom smaka så smakade dom.
Det var jobbigt att ha ett barn som var RÄDD för nya smaker, men jag kunde förstå det eftersom jag MINNS hur det var (eftersom jag var sån själv)….
….och det var jättekul att ha ett barn som ÄLSKADE nästan all mat, och som var NYFIKEN och INTRESSERAD av nya smaker (eftersom man blir lite mallig och kan skryta med: ”Han äter ALLT!!”….som om det vore MIN förtjänst).
Det var ABSOLUT INTE det här jag skulle skriva om idag. ABSOLUT INTE! Jag förstår mej inte på mina fingrar ibland….
Men nu blev det det här. Så det är väl bara att ”gilla läget”.
Jag tror jag just nu lever i en slags ”GILLA-LÄGET-period”. För det är mycket i mitt liv som kräver att jag ”gillar läget” . Fast jag inte gör det. Egentligen. Just nu åker jag mest bara med, utan att ta några direkta initiativ. Eller säga ifrån. Som ett riktigt ”mähä”, faktiskt.
Fast det är kanske bra….
…med tanke på hur otroligt Initiativrik jag varit. Och kanske hoppat på för många tåg….
Man kanske måste ha såna här perioder i sitt liv också….Sega, tröga, långsamma, initiativlösa….
Pruttiga!
😉
…och kanske lite sköna.
Det finns alltid mycket att göra.
Alltid!
Jag ska möblera om i ”extra-rummet” så att det blir ”uthyrningsbart”, men jag gör det så otroooligt långsamt. Troligen för att jag är så trött och har ont i alla leder. Jag måste vara snäll mot mej själv och säga ”det är okey att det går långsamt”. Men jag är inte van vid det. Förr blev allt gjort med blixtens hastighet. Jag var såååå snabb! FÖR snabb ibland, för ibland är det bra att vänta lite.
Jag kunde flytta in i en lägenhet, och en vecka senare var allt klart och alla tavlor hängde på väggarna och alla gardiner satt uppe.
Så är det inte nuförtiden.
Jag kanske slet ut mej då.
Eller nåt.
Numera TÄNKER jag att ”jag borde…..” och sen fastnar jag, för jag hamnar i om jag ska göra ”DET” först eller ”DET ANDRA” först?
…….och sen fastnar jag i MITTEMELLAN.
I Landet som Icke Är.
Typ.
Nu ska jag åka och simma ELLER möblera vidare i ”extrarummet”…..
”Du är så himla bra!”, sa hon.
”Du ger liksom exempel från Livet, från ditt eget och andra exempel…och då känner man liksom att man inte är så himla konstig som man trodde, och man känner sej liksom mer NORMAL och VANLIG….för ibland har jag trott att jag är ENSAM om att känna så här och göra som jag gör, men när jag hör dej prata och berätta förstår jag att jag inte är det, och då känns det så bra!”
”Jag var orolig då när jag skulle få byta terapeut…Jag undrade hur det skulle bli och vem det skulle vara…och så kom DU…och nu tycker jag att du är MYCKET BÄTTRE än hon den där jag hade förut…”
”Med henne satt jag liksom så här och tittade i taket ibland och visste inte vad jag skulle säga…och det blev tyst ibland och jag visste inte vad jag skulle säga….och då satt hon också tyst….och hon satt liksom rak i ryggen och var så…DUKTIG hela tiden…och FIN och det kändes liksom som om hon var mer värd än jag…Men med dej känner jag att vi är lika! Att du förstår. Du liksom kan så mycket och berättar alla exempel…och du VET liksom, men ändå känner jag mej som om vi är lika! Och vi är ju aldrig tysta! Vi pratar ju hela tiden, du och jag. Med dej går det liksom FRAMÅT hela tiden!”
…sa hon idag.
Gissa om det kändes BRA!!!??!!
Ha! säger jag bara.
HA! HA! HA!
En del kvinnor är säkert svåra och knepiga.
Alla som spelar spel är säkert jobbiga, och svåra att förstå….
Men HERREGUD!
Ni män: OBEGRIPLIGA!
Tysta. Svåra. Obegripliga. Förstår inte. Kan inte känna in. Gömmer Helt Normala Känslor. Vågar inte visa. Vågar inte. VILL INTE ge det man vill ha, även när man säger det rätt ut…..
HERREGUD!
Svåra är bara förnamnet.
Nu har jag aldrig provat på en kvinna….
…för TYVÄRR har jag inte såna känslor.
Men OM jag skulle träffa….MEJ!
O M G ! ! !
Jag skulle falla så det bara brakade om det:
Vilken Quinna!!!
Så Spännande! Och Tydlig! Och Ospelig! Och Rolig! Och Härlig! Och Rättfram! Och Tokig!
Jag skulle falla som en fura, och därefter stå kvar som en fura. I Tid och Evighet.
I mej!
Det nästan pirrar i mej när jag skriver det!
Härliga jag!
Synd att jag inte kan kopiera mej!
*suckar*
Men, men….jag får göra det bästa av det.
…när man har en STOR valp!
Jag ska diska.
Men VAR är diskborsten?!?
*letar*
I SÄNGEN, förstås!
Tillsammans med ett skridskoskydd och ett ben….
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
Storing hälsar på, men när han ska gå är hans skor borta! Dom står inte i hallen längre.
VAR är Storings skor?
*letar*
I hundkorgen, förstås!
Tillsammans med två ben….
”Det var inte jag, illafall!” säger Fiona, och ser skyldig ut.
Ljuger gör hon också!
😉
Men jag älskar henne ändå!
Ååååh, vad skööönt det är att ha så stora barn att dom fixar mornarna nästan själva, håller koll på klockan och piper iväg själva, i tid, på morgonen, tänker jag när jag står i duschen och låter duschens strålar smeka min lekamen…Eftersom en ”Huvudvärks-period” startade igår, är det extra skönt att duscha hett, och låta vattnet mjuka upp stela och värkande nackmuskler (eller vad det är som sitter där och gör ont!).
Efter duschen sätter jag mej i soffan, slänger en blick på klockan – ”08.00” – och konstaterar att Minstings kängor står kvar i hallen. När börjar han idag, tro? tänker jag och går till hans rum.
Han sitter vid datorn. Suprise?!?
Not.
Jag: ”När börjar du idag?”
Minsting: *mummel*
Jag: ”Va?!? Jag hör inte!”
M: *mummel*
J: ”JAG HÖR INTE! DU MUMLAR!!”
M: ”…vet´nte…”
J: ”VET DU INTE när du börjar?! Näe, du har ju bara gått i 7:an i 7 månader, så det är klart…det måste vara svårt…!” fräser jag irriterat.
M: *mummel*
J: ”Men klockan är 8.00! HUR tänker du ta dej till skolan??”
M: *mummel*
J: ”VA!?!”
Jag håller på att krypa ur skinnet av stress! Jag står inlindad i handduk och med blött hår – så OFÄRDIG så det är inte klokt! – och jag tänker att Minsting har bestämt sej för att Stanna Hemma. Detta gör mej Gaaaalen!
M: ”Jg kn nte”
Jag tyder detta otydliga uttalande till: ”Jag kan inte” och blir ÄNNU MER stressad och irriterad.
J: ”Fåna dej inte! Vaddå – KAN INTE?!?”
M:*mummel*
Alltså: Så här håller vi på fram och tillbaka en lååång stund! Och jag får tre hjärnblödningar och två hjärtstopp under tiden! Iallafall mentala/psykiska. Samt fyra utbränningssyndrom….typ.
Till slut har jag tagit reda på när bussen går, fixat ett SL-kort och puttat iväg Minsting ut genom dörren.
”Slow-motion-Minsting”.
Varför blir dom så ”mumliga” och så ”slow-motioniga” när dom är i tonåren??
Jag pustar ut.
Klär på mej, sminkar mej och klär sen på mej för att gå ut med hundarna.
”Jag måste nog se om Minsting kommit iväg”, tänker jag sen, och går med hundarna till busshållplatsen.
Där står…..Minsting!
Bakom busskuren. Och sparkar i snön.
HerreGuuuud! tänker jag.
Fortsättning följer i nästa blogginlägg.
– Skuldfällan Lyxfällan
– Mannen som talar med hundar; Cesar Millan (eller så kan jag åka till honom! Jag skulle vilja träffa alla ”hans” hundar också!)
– Tanterna från England som storstädar
….och…..
– någon ”fixa-till-med-bra-förvaring” tant/farbror (ur något TV-program).
SEN skulle allt vara fix och färdigt.
Så kunde jag liksom börja från NOLL igen!
Jag tror alltid att jag ska börja från NOLL när jag flyttar, och sen blir det inte så….
…ba´fatt….
…ba´fatt….
…det inte blir så!
Vad blir det då?
Det blir Som Vanligt!
Och som vanligt är inge bra!
Så jag vill ha hit dom, typ nu!
HO! HOOOOO! KOM NU`RÅ!!! VADDÅÅÅÅ???? BARNPROGRAM I TV-TVÅÅÅÅÅ!!!!
Nä, så var det ju inte!
Jo, så var det, men det hade räckt med ”Kom nu´rå!”
Jag har dammsugit och våttorkat alla golv, och bytt tillbaka gardinerna till Vanliga gardiner (från Ovanliga gardiner? Näe, från julgardinerna!)
Nu är det bara RESTEN kvar!
Puh!
Och sen när jag gjort Resten, är det Ännu Mera Resten kvar!
”Never ending stooooryyyyyy!” sjunger jag då!
(…men det är en annan historia…)
Glatt och ledigt!
Pust!
Of course!
🙂
(såna här ”monster” har jag i mej…)
Jag var hos läkaren i måndags, där jag beskrev den otrooooooligt trötta Tröttheten som fullkomligt ätit ur innehållet i min kropp och som gör mej såååååå trött!!!
Mycoplasma.
Livsfarlig!
Äter upp hela mej – inifrån!
Typ.
Så nu ska jag äta Värsta Penicillinet (superstarkt) i 14 dagar och troligen bli FRISK. Och orka!
Guuuud, vad sköööönt, att jag var sjuuuuk!
Jag hatar när ”dom”säger att det är psykiskt….Då är det liksom inget att göra något åt!
Jag vill ha en medicin, och bli FRISK!
Och så blev det!
Troligen.
För jag vet ju inte än, om jag blir frisk. Men jag tror nog det. Och tron kan försätta berg!
Vad jag nu ska göra där….? Vid berget alltså.
Men men.
Skönt var det iallafall.
erviluca #mammatillfyrakillar 