Kategoriarkiv: familjeterapi

Chokladbollar med snorkråkor /erviluca

Postat den 21 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

Jag lyssnade på Titti, Ola Lustig och Roger på radion i morse. Dom är verkligen underhållande! Bl a skulle Titta ”hissa” och ”dissa” något. Hon dissade hembakta bullar när barnen varit inblandade, och jag förstår precis vad hon menar….

….och minnen dök upp ifrån den tid jag jobbade på dagis:

Jag och ”4-åringarna” skulle baka. Jimmy var en liten kille som dreglade så det stod härliga till!

”Sug in dreglet!” uppmanade jag honom  hela tiden, för att dreglet inte skulle hamna i smeten, som han fick den stora äran att vispa.

*Slurp* hörde jag hela tiden,  *slurp*. Han ansträngde sej verkligen att inte dregla i smeten!

I mitt stilla sinne tänkte jag att JAG iallafall inte skulle äta av den kakan.

Dom andra 4-åringarna skulle göra chokladbollar. Kära nån vilket geggande! Det hamnade nog både snorkråkor, dregel, och kanske lite annat också efter toalettbesök, eller kli i stjärten, i smeten, för att inte tala om alla små fingrar som det slickades på och sen ner i bunken igen!

Det gick faktiskt inte att hålla reda på vad alla gjorde, även om jag försökte: ”Tvätta händerna! INTE slicka på fingrarna!”

Korkade jag! Att tro att en liten behovs-styrd fyra-åring kan LÅTA BLI att slicka på sina jättegoda choklad-doppade fingrar är ju faktiskt helt…korkat!

Nåja.

JAG åt varken av sockerkakan eller chokladbollarna, men många föräldrar gjorde det på föräldramötet. Modiga föräldrar! Eller korkade? Kanske bara helt enkelt Ovetande…..

Jag har därefter nästan aldrig ätit av ”barnbakade” bullar eller kakor (om det inte varit mina egna barn som bakat, förstås, för deras snor och skit fick jag väl i mej ändå! 🙂  ) på dagis eller i skolan.

Jag BRUKAR tänka att degen faktiskt varit i ugnen och att alla baciller borde ha dött där….

…men jag kan inte njuta när jag minns hur det gick till när dagisbarnen bakade!

Och chokladbollar har man ju INTE i ugnen. Så där stannar alla snorkråkor och bajsbitar kvar!

Uäck!

 

 

 

1 kommentar

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, kärlek, love, medelålders, parenthood, parents, singel, Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Världen ÄR verkligen upp-och-ner /erviluca

Postat den 20 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

TVÅ INLÄGG I ETT, kan man säga:

http://www.rb.se/press/kampanjer/Pages/varlden_ar_upp_och_ner.aspx

Ovanstående klipp är väldigt bra, tycker jag.

Världen ÄR verkligen upp och ner, och jag tänker på det rätt ofta – typ varje dag.

Jag tänker ofta på Orättvisorna. Att vi i västvärlden är så bortskämda och  ofta ägnar vår tid åt egocentriska saker, att vi blir upprörda över småsaker och att vi inte är tacksamma över hur bra vi har det.

……………………………………………………………………………………………….

En liten historia om Oviktiga Petitesser:

Igår gick jag för att köpa ett par ”promenadskor”, fast nuförtiden heter det ”walking-shoes”, eller nåt sånt. För man GÅR inte längre – man POWERWALKAR! Dom skor jag hittills gått i var rätt så slitna och började mer se ut som ”extraskinn-på-fötterna”, än som skor.

”Kan jag hjälpa dej?” sa den coola killen i Sportaffären.

”Ja, jag ska ha ett par skor som jag kan GÅ MYCKET i! Jag är mycket ute och går med mina hundar, i skogen och överallt och hittills har jag gått i DOM HÄR!” sa jag och lyfte upp ena foten med ”extra-skinnet” på.

Jag hade faktiskt köpt dom skorna i samma affär, och dom har varit JÄTTEBRA, så därför tänkte jag att jag skulle köpa ett par till i just DEN affären.

”DOM HÄR har varit jättesköna och bra att gå i, så något liknande skulle jag vilja ha”, sa jag.

”Men det där är ju JOGGING-skor!” sa coola killen upprört. ”Har du GÅTT i ett par joggingskor?!”

”Ja…”, sa jag och fick skämmas mej rödansiktad…

Jag tittade i golvet och skruvade lite på mej.

”MENAR DU ATT DU GÅTT OMKRING I ETT PAR JOGGINGSKOR!?!”

Nu var Coola Killen riktigt upprörd.

”….förlåt….” pep jag.

”Ja, det får väl gå för den här gången, men lova att inte göra om det!!” sa Coola Killen myndigt.

Jag lovade, men ärligt talat hade jag fingrarna i kors bakom ryggen….

Nu har jag ett par ÄKTA Walking-skor, och jag har LOVAT Coola Killen att INTE jogga i dom….

…men jag tror inte jag kan hålla det. Får väl kika mellan träden så att han inte spionerar på mej, när jag får för mej att jogga i mina walking-skor….

…………………………………………………………………………………

Och återigen tänkte jag på Den Upp-och-ner-vända Världen:

VI köper Specifika skor för Specifika tillfällen. Många – speciellt tjejer – har dessutom X antal skor bara för att vara snygga, och matcha sina out-fits.

Men på Andra Sidan Världen får kanske en liten kille ett par ärvda skor, som är tre nummer för stora, och dessa skor släpar dom med sej dom första åren – tills dom passar ett tag – och sen har dom skorna tills dom hänger i remsor på fötterna.

Samma sak med kläder. Vi byter kläder varje dag, matchar, försöker vara snygga, köper nya stup i kvarten, fast vi inte BEHÖVER.

Men på Andra Sidan Världen får man EN t-shirt och den har man på sej tills den ramlar av av sej själv….och då kanske man måste knyta ihop den på något sätt, för att ha den kvar ett tag till….eftersom man inte får tag på någon ny.

Det är VERKLIGEN Upp-och-Ner-vända Världen!

Och varför fick just JAG lyckan att födas just HÄR, där vi har det så himla BRA?!? Och varför är jag inte superdupertacksam varje dag? Och varför klagar vi på småsaker när det är INGET att klaga på EGENTLIGEN?!

Saken är den att jag retar mej på folk som klagar och gnäller på småsaker, för jag har ”Den Andra Världen” ständigt i mitt sinne….

…även när jag grottar ner mej själv i småsaker som egentligen bara är en ”piss i havet”.

Jag VILL INTE reta mej på andra och jag VILL INTE grotta ner mej i småsaker själv (någonsin!), MEN jag  får väl ursäkta mej med att jag är ju ”bara en vanlig människa”, med fel och brister – precis som du!

Fast jag tror ändå att det är BRA och VIKTIGT att vi inte glömmer bort att vara tacksamma över det vi har, och att ägna en liten tanke, då och då, åt ”Den Andra Världen”, där dom inte har det lika bra.

 

😉

 

 

 

 

3 kommentarer

Publicerad i barn, childhood, children, dogs, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, kärlek, love, medelålders, parenthood, parents, pengar, singel, terapi och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Den Värdefulla Tiden /erviluca

Postat den 17 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

När vi åker hem återgår tiden till den vanliga

varje minut blir en minut lång

det hörs på klockans tickande

Tiden innehåller bara tid

som går

hos mormor

 

”Ja, då fick jag den dagen att gå också”

säger mormor

som om det är hon som styr tiden

Men om hon gjorde det

borde hon snabbspola vissa dagar

eftersom hon tycker

att de är så långsamma

 

När man är barn

Går tiden fort

men långsamt

Den springer iväg

hoppar, gör hoppsasteg

hjular, snurrar runt

 

Samtidigt går den så långsamt

Ett sommarlov varar i en Evighet

 

En vuxen människa försöker pressa in

Så mycket som möjligt på den lilla tid

de har

Tänk om mormor kunde ge Den vuxna människan

lite tid

Hon har ju tid Över!

 

I en familj där tre generationer

lever tillsammans

Hur går tiden där?

Krockar den i hörnen mellan

generationerna?

 

Det är först när man rusat igenom livet

i 180 knutar

och börjar lugna ner sig

– när man inte orkar springa så fort längre –

för det värker i knäna

 som man inser att Tiden är

så Värdefull

 

Och vad som är värdefullt

 

Var det Tiden på jobbet?

Tiden med kompisarna?

Tiden framför datorn?

Tiden med dina barn?

Vilken tid var Viktig?

 

Och hur tänker du prioritera din tid

i Framtiden?

 

I värsta fall

kan du väl låna lite

av mormor

Lämna en kommentar

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, dogs, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, kärlek, love, medelålders, parenthood, parents, pengar, singel, terapi, Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Jag kan inte bestämma mej /erviluca

Postat den 16 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

Jag kan inte bestämma mej för om jag är Nöjd eller Missnöjd, om jag är uttråkad eller inte, om jag är boored eller inte (samma sak juh, men jag orkar inte ta bort det), om jag är trött eller pigg (jo, det kan jag: Trött!)….

Jag kan inte bestämma mej för om jag vill ha någon att älska i mitt liv, eller inte, om jag vill bli älskad eller inte, om jag vill vara del i ett par eller inte.

Jag kan inte bestämma mej för om jag ska vika den rena tvätten eller inte, om jag ska tvätta en tvätt till eller inte, om jag ska städa badrummet också (precis som allt annat idag) eller inte.

Jag kan inte bestämma mej för om jag är Nöjd med mitt Liv eller inte, om jag gjorde det jag ville eller inte, om jag gör det jag vill eller inte, om jag vill ha det städat eller stökigt, om jag vill lära känna grannen eller inte, om jag vill bo här eller inte….

Jag kan inte bestämma mej för om jag är nöjd med mitt boende eller inte, om jag är nöjd med mitt jobb eller inte, om jag vill leva så här eller inte…..

Jag kan inte bestämma mej för om jag vill gå på kör eller inte, eller gå på Friskis och Svettis eller inte eller om jag vill gå på Brukshundsklubben eller inte.

Jag kan inte bestämma mej för om jag ska banta eller inte, om jag är tjock eller smal eller inte (!), om jag ska gå snabba promenader eller långsamma, om jag ska fixa riktig mat till mej eller inte….

HerreGud vad jag inte kan bestämma mej!

Suck!

😦

 

1 kommentar

Publicerad i 50+, banta, dogs, ensam mamma, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, kärlek, love, medelålders, parenthood, parents, singel och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Jag undrar vad han tänker/tänkte…. /erviluca

Postat den 15 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

 

När det är Min Egen Vecka kan jag ”skita i allt”:

–  Jag kan ”skita i” att laga näringsriktig mat tex, och bara äta några mackor till middag, eller en tallrik gröt, eller lite (?) yogurt med flingor….

– Jag kan skita i att diska, plocka undan, städa ö h t …….

……fast det kan jag nog skita i lite då och då ändå, ba´fatt jag prioriterar Annat, som tex att gosa med hundarna, eller gå ut med dom eller hjälpa någon son med någon läxa eller bara sitta och glo på TV,  och jag VÄGRAR stressa runt som en hysterisk höna på kvällarna och Göra Allt!

Life is now! And life is not cleaning up and get destressed! Vet inte om den engelskan var riktigt, men det kändes rätt att skriva det här på engelska.

– Jag kan skita i dom flesta Måstena, UTOM just att gå ut med hundarna och det som rör dom.

Nu har vi (jag och exet) precis bestämt att Grabbarna Grus ska vara hos var och en utav oss TVÅ veckor i taget istället för EN.

Igår var det EN vecka utan Grabbarna som var tillända, och jag såg fram emot Ytterligare en fri helg, mitt i RÖRAN hemma.

Då ringde numera jättestora Minsting: ”Mamma, får jag och XX lana hos dej? Jag får för pappa, och han får för sina föräldrar!”.

Först tänkte jag: ”NEJ!”

Sen tänkte jag: ”Varför inte?”

Sen sa jag: ”Men då får du förbereda XX på att golvet är fullt av bajs och kiss och vi har en valp som biter en i tårna, och jag har inte städat på en vecka och det är disk upp till taket i köket och…och…och….”

”Jarå! Helt okey!”

Så dök dom upp.

XX blev överskjutsad av sin pappa när jag var ute med hundarna.

Googlad smutstvätt...

När jag kom in efter att XX kommit tänkte jag:

”UNDRAR vad XX:s pappa tänkte när han gick slalom mellan framdragna strumpor och skor (valpen drar fram alla skor och placerar dom lite här och där….och hittar strumpor överallt som hon också lägger där hon hamnar), bajs- och kisshögar och mina sorterade smutstvätthögar, som jag sorterat i vardagsrummet (!) och som Valpen sedan delvis ”sorterat om”…..och vad han sen säger till Mamman om det hem deras son ska vistas i i ett dygn??…..Ring soc!!?”

Jag funderade också senare på om XX kanske ångrade sej – att han velat lana här – när han snubblade runt bland bajs- och kisshögar och kände DOFTEN! Och när han fick putta undan valpen som försökte äta upp hans grillade kycklingben då han satt i soffan och åt….

Googlat diskberg.

Eller när han försökte ställa sin tallrik ovanpå ALL ANNAN disk i köket, när han ätit upp sin kyckling och sina pommesfrites….

Eller när han skulle gå och lägga sej på morgonkulan, och Minsting ropade på mej ( som försökte sova, vilket var svårt eftersom Fiona (vår bebis) hade svårt att förstå varför vi skulle sova i Ett Annat Rum….

….eller så var det för att hon blivit lös i magen och bajsade förton FLER, och mycket mer illaluktande och löööösa, högar än vanligt.

”Mamma! Kom och plocka upp bajset som ligger i Mellans rum!” (där XX skulle sova)

Jag vinglade upp, med håret på ända, med Fiona huggandes i vaderna – typ! – och torkade upp högarna, som STANK (!), i Mellans rum, samt allt kiss hon också lyckats producera under natten…

Hur mycket kiss och bajs får plats i en liten skrutthund egentligen?!?

Jag undrar verkligen om XX ångrade sej då?

Det tar ett tag innan STANKEN lägger sej nämligen….

Och jag VET att XX har Väldigt Ordningssamma och Duktiga föräldrar!

Undrar vad han kommer att säga när han kommer hem?

Jag kan bara föreställa mej. Men försöker låta bli….

Men what the heck!

I am me, och vad gör det om hundra år!

Det viktiga är ju att Carpe Diem.

Och det gör jag, så gott jag kan.

Dessutom ääääälskar jag den lilla bitiga, bajsande och kissande Galningen vi tagit hem. Mitt i allt är  hon Helt Underbar!

Så det så!

🙂

 

2 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, dogs, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, kärlek, love, medelålders, parenthood, parents, singel, Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Blev jag räddad av Flisa?? /erviluca

Postat den 14 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

Jag vet inte om det var min Vilda Fantasi som spelade upp sej igår kväll, eller om det var Sant det jag upplevde. Och jag kommer heller aldrig att få veta det.

Jag gick ut genom porten för att gå kvällsprommisen med hundarna. Det var mörkt och runt hörnet dyker det upp en man klädd i mörka kläder, och jag tror han talar i en mobil. Jag ser honom i ögonvrån, och plötsligt går det kalla kårar utefter min ryggrad, och hela mitt inre skriker: ”Akta dej!”.

Jag har ju sett mörkt klädda män talandes i telefonen 140 ggr förut, utan att bli rädd, på kvällen, men just igårkväll hände något i hela mej.

Lugnt samlar jag ihop hundarna  och bestämmer  mej för att inte gå min vanliga kvällspromenad, som går runt fotbollsplanen, eftersom delar av den vägen är mörk och inga hus nära. Så jag svänger höger runt husen, istället för vänster, och går en kort promenad som är upplyst, och nära husen.

Jag känner mej obehaglig till mods, och lite arg för att jag känner så. Jag vill inte känna så! Jag vill inte att min värld ska begränsas av ”mörka män”!

När jag sedan kommer runt huset möter jag samme man igen, och han pratar fortfarande i telefonen. Han går emot mej samtidigt som jag ser en annan man komma emot mej från andra hållet. Också pratandes i mobilen. Jag ser att dom tittar på mej, utan att jag tittar direkt på dom. Jag får en obehaglig känsla i hela mej igen.

DÅ händer det!

Detta är inte Flisa, men ger en bild av hur galen hon blev.

Flisa blir GALEN! Helt galen! Hon börjar störtskälla på Den Mörke Mannen. Superilsket! Hon hoppar upp och ner med framtassarna och skäller och skäller. Hon tycks HATA denna man.

Flisa är en ”snäll flicka”, som ALDRIG bitit någon, ALDRIG varit DUM mot någon – varken hund eller människa – och som nästan alltid går rundor förbi människor när hon går lös, vilket hon nästan alltid gör. Jag kopplar henne bara då vi måste gå nära någon bilväg, för hon har INGEN som helst respekt för bilar: ”Flytta på dej!” verkar hon tänka om bilar.

Nåväl.

Jag kopplar Flisa, och hyschar på henne. Männen försvinner och jag går hem.

Det känns skönt att jag har en hund som skulle kunna försvara mej, och jag känner mej både lite skakad, och inte – samtidigt. Men ändå låser jag polislåset på dörren för första gången när jag kommer in.

Var det Fantasin som spelade mej ett spratt, eller var det Intuitionen som Varnade mej för Verkligheten?

Who knows!?

Och jag kommer aldrig någonsin att få veta det heller.

6 kommentarer

Publicerad i 50+, dogs, ensam mamma, familj, familjeterapi, föräldraskap, humor, hundar, medelålders, parenthood, singel, Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

En massa idéer och tankar /erviluca

Postat den 7 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

Ibland är det så mycket jag vill skriva om så att det blir värsta ”seriekrocken” i huvudet, och ingen ordning på någonting. Så nu måste jag vänta på att bärgningsbilen ska komma, och på poliserna och brandmännen, som ska reda ut allt , och ta bort en bil i taget , och fixa och dona.

SEN blir det väl lite ordning igen. Där inne. I skallen.

Eller så måste Idéerna och Tankarna bara lära sej att ställa sej i kö, och vänta på sin tur. Nu trängs dom och bråkar och skriker ”JAAAAG vill vara först!!” och jag bara låter dom hållas….

Jag måste bli strängare mot Idéerna alltså. Eller nåt.

Rynka ögonbrynen och säga: ”Men den VAR faktiskt först! Du får vänta!”

Men tänk om DEN andra idén är roligare, och mer spännande, och har bråttom ut?!?

Den kanske borde få Förtur! Den kanske handlar om Nuet!? Den kanske är en Nyhet!!

Det är inte lätt att vara fylld av idéer, tankar och fantasier!

Stackars stackars lilla mej….

😉

1 kommentar

Publicerad i 50+, children, dogs, ensam mamma, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, singel och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Hur orden låter eller Att bli Gammal /erviluca

Postat den 6 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

Jag är Medelålders.

Visst låter det käckt?! Och coolt! Och superduperhärligt!

M e d e l å l d e r s.

Ungdomarna skriker: ”Jag längtar tills jag blir MEDELÅLDERS! Det verkar så häftigt!”

NOT.

Medelålders låter: ”Ena-foten-i-graven-tråkig-gråhårig-gammal-sur-kärring-gubbe”.

Eller?

Barn låter: ”Tjohooooo! Kul!!!”

 

Ungdom låter: ”Coolt. Ballt. Kan-allt! Vet-allt! Våghalsig! Osäker. Säker. Snygg! Framtiden hägrar!”

 

Vuxen låter: ”Ordning-och-reda-pengar-på-fredag-och-Ansvarsfull-och-rynkade-ögonbryn-och-ajjabajja!”

 

Medelålders låter: ”Tråkig-långsam-seg-gråhårig-surkärring/gubbe”.

old lady cartoon

Gammal låter: ”Klok-lugn-kunnig-snäll-lyssnande-käpp-barnbarn.”

 

Så nu vet du.

Jag tillhör Den Tristaste Åldern. Eller snarare ORDET som låter som ”den-tristaste-åldern”.

Det är nog därför jag är så….

…tråkig.

Och trött.

 

😉

 

 

2 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, kärlek, love, medelålders, parenthood, parents, pengar, singel, terapi. Bokmärk permalänken.

Hur dagen började…/erviluca

Postat den 4 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

 

Jag var på utbildning idag. En skitbra utbildning! Jag har vänt på hjärnan tre varv, och såna utbildningar gillar jag – där jag verkligen får TÄNKA så det KNAKAR.

Nåja.

Jag hade inte fixat någon hundvakt, och vem kan ”vakta” TRE hundar, varav en är en pytteliten valp, egentligen?

 Jag inser att det är ett uppdrag som är rätt omöjligt. Förutom för MEJ som äääälskar dom och som därför kan stå ut med kiss och bajs och stök…… och bli biten i händerna, eller tårna……..

 ……och en valp som går ”kors-och-tvärs” och som inte gör som man säger osv.
JAG står ut. Men troligen inte någon random hundvakt.

Så jag bestämde mej för att ha hundarna i bilen, och ha med allt dom behöver och rasta dom regelbundet under dagen.

Givetvis blev morgonen lite kaosartad. Mornar där allt MÅSTE klaffa – för att man MÅSTE komma iväg i tid och MÅSTE få allt fixat etc osv bla bla bla – klaffar aldrig. Så ÄR det. Så det är inget att hetsa upp sej över. Men upphetsad blir jag, och då inte på det Trevliga Sättet, utan mer på Det Svettiga Stirrande Sättet.

Om NÅGON kliver framför mej och säger ”Böh!” när jag blir stressat, stirrig och svettig så är jag ”ready to kill”. Typ.

När jag väl kommit till bilen med två normala hundar och en ”hit-och-dit-valp”, en kasse med hundgrejer och handväskan (som ENVISAS med att ramla av axeln när den inte ska det – jävla skitväska! – men snygg är den iallafall)…

…..så hade jag GLÖMT BILNYCKELN! Eller, kanske inte glömt, utan mer inte kollat att den verkligen låg i väskan!

Den låg i min jeansjacka som hängde i  hallen hemma!

Jävla jeansjacka!

Så jag fick gå hem igen med tre hundar, varav en som studsade åt ”fel håll” hela tiden….

Väl tillbaka vid bilen startade resan mot Målet.

Någon Rolig Figur hade ändrat på ”språk” på min GPS så den talade holländska! Jag är inte så bra på det, och jag brukar bara LYSSNA när jag har GPS:en på, men nu fattade jag alltså NOLL, och jag var alldeles för stressad för att stanna bilen och ställa om GPS:en.

Jag vet inte ens hur man gör! Fast det kanske är enkelt, men jag hade inte tid att kolla!

Så jag ”tolkade” GPS:en så gott det gick, och kom ”Ganska Rätt”. Alltså inte Helt Fel.

MEN! Jag höll på att somna vid ratten! Det är Helt Hopplöst för mej när jag är trött och ska köra bil: Mina ögon åker igen heeela tiden, och det fanns inte tid för att stanna och sova lite…förstås! Så jag tänkte att jag skulle köra av och köpa en kopp kaffe, men där jag körde av hade dom tagit bort hela jävla Statoil (!)….

…eller så fanns det aldrig någon Statoil där.

Jag kan nämligen inte lita på mitt minne vad gäller vad saker och ting ligger och hur det ser ut, för det sinnet är lika ”wajko” som lokalsinnet (dvs finns inte!). Det blev en U-sväng där istället, och inget kaffe.

Väl framme rusade jag upp för alla trapppor där på Söder, och in på skolan där utbildningen skulle vara! Jag frågade i receptionen i vilken lokal utbildningen hölls, men då sa  hon att det inte var någon sådan utbildning där (!).

”Men åååååååååååååh!”

Utbildningen skulle vara på en Annan Adress! Jag hade blandat ihop X och Y och fått det till B. För att göra en lång förklaring kort.

Så det var bara att trava vidare. Gata upp och gata ner.

Jag kom ”bara” 30 minuter för sent….

Svettigare än svettigast.

*suckar*

Varför blir det alltid så när jag ska göra något?

Jag startade ju faktiskt ändå hemifrån TIDIGT! Supertidigt.

Nåja.

Dagen var ändå rätt jättebra…..

…förutom lunchen, och det var ju den, och kinesen, jag tänkte skriva om nu…..

Men det gör jag i nästa blogginlägg, för den här inledningen blev så lång.

Missa inte Den Spännande Fortsättningen i Nästa Blogginlägg…..

😉

Slut för nu.

1 kommentar

Publicerad i 50+, dogs, ensam mamma, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, medelålders, parents, pengar, satir, singel, Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Hur privat får man vara? /erviluca

Postat den 28 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Jag har kanske inte förstått det där med att man ska vara så himla Privat när man är Ute i Stora Världen – tex på jobbet. Jag har alltid tänkt att Det Privata – alltså det som är Familj, intressen, tankar, åsikter, hobby, släkt och allt som är Utanför Jobbet – är liksom Det Riktiga Livet, och Resten, tex jobbet, är bara en liten del av ens liv, eller av det man gör. Så när en människa vill hålla sitt ”Liv-utanför-jobbet” helt Hemligt, på jobbet, blir liksom den människan bara halv….

…eller kanske bara en fjärdedel….

…av sej själv. Hen visar bara upp en fjärdedel – jobbdelen – och det blir lite…tomt!

”Ho! Ho! Det ekar här!”

Typ.

Eller så kan man säga att den människan bara går på ETT ben när hen är på jobbet, och lämnar det andra hemma. Hoppar omkring, liksom lite halt….

En enbent, halt, människa.

För att bli HEL på jobbet tänker jag att man ska dela med sej till sina arbetsKAMRATER lite om sitt hemmaliv – sitt privata – så att man ser en HEL människa. Förståelsen för den människan blir då också större. Och ”tycka-om:et”. Man tycker mer om en ”hel” människa.

Peter Larsson är inte bara busschaufför, han är pappa också. Till Nova och Niklas. Och husse till Bobbo. Skild.

”Jahaaaa!”

”Är det viktigt för dej att veta att Peter Larsson är pappa? Varför?! Det har ju inte med hans jobb att göra!”

”Jo, för att han kanske inte kan jobba alla nätter/kvällar/dagar som det behövs, för han kanske behöver VAB:a, eller så kan han inte jobba kvällar, för han har ingen barnvakt…”

”Jahaaa!”

Och om han kommer till jobbet dagen efter han fått veta att Nova har leukemi, så är han inte Bara En busschaufför – han är väldigt mycket pappa också! En pappa vars tankar kretsar kring om Nova ska klara cellgiftsbehandlingen samt en massa oro kring hennes sjukdom. Kanske oroar han sej också för hur Niklas, som hamnat i skymundan, mår. Peter kan inte stänga av sin pappasida när han sitter där och kör buss. Det är bra för hans chef att ha förståelse för det. OCH hans arbetskamrater.

Vi är inte DELAR, och vi kan INTE separera dessa ”icke-delar” av oss själva i olika sammanhang, även om många många gör det bästa för att faktiskt göra det.

Men jag tror vi går sönder av det. Jag tror det bästa är om vi är ”någorlunda hela” i alla sammanhang och att vi är ”lite privata” på jobbet – och lite ”jobbiga” hemma…..Ha ha ha, näe jag menar; precis som vi berättar om vårt jobb för vår familj, för att bli lite mer ”hela”. Och skapa förståelse.

Många delar blir en helhet.

Låt oss våga vara Lite Privata, och därmed förstå varandra bättre, och bli lite mer Helheter, helt enkelt!

2 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, dogs, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, hundar, medelålders, parenthood, parents, singel, Uncategorized och märkt , , , . Bokmärk permalänken.
← Äldre inlägg
Nyare inlägg →