RSS Flöde

Etikettarkiv: galen

Jag blir kräkfärdig…./erviluca

Postat den

….av oro över min ekonomi.

Kräkfärdig, galen och tokig. Knäpp och frustrerad, och vill bara krypa ut i skogen och gömma mej….

….leva på bär och rötter och bo under en gran.

Typ. 

Jag blir GALEN!

Nej, det är inte enkelt! Nej, jag kan inte! Nej, jag förstår inte. Nej, jag vet inte vart jag ska vända mig. Nej, jag vet inte vad jag gör för fel eller hur jag gör felet och OM jag gör fel. Nej, jag slösar inte. Nej, jag vet inte vart pengarna tar vägen eller hur jag ska göra för att kolla upp det. Nej, jag vet inte hur man gör en budget där allt är med. Nej, jag VET INTE!

Nej!

Det är inte enkelt!

Jag kan en hel del om människor och problem och psykiska svårigheter, och barns psykiska och fysiska utveckling, behov och uppväxt, och jag är inkännande och klok på många sätt, men jag KAN INTE EKONOMI!

Iallafall inte min egen.

”Det är väl bara att……”.

NEJ!

OM det hade varit  ”…bara att…” så hade jag redan gjort det!!!

Jag tycker sååå synd om människorna som blir utskällda av Arga Snickaren, eller av killarna i Lyxfällan, för jag tror att dom gjort så gott dom kunnat utifrån sina förutsättningar, och sen har dom FASTNAT. För man KAN fastna! Och då behöver man hjälp för att komma ur det.

Punkt.

Hade det varit ”enkelt” – det som är svårt – så hade ju man fixat det själv! Så en utskällning är väl inte vad ”folk” behöver. Dom behöver hjälp! Och det får dom ju, i TV, och då måste dom stå ut med att bli utskällda. Inte för att jag tror att just utskällningen gör något  annat än att dom känner sej Ännu mer som loosers, men det ingår i konceptet.

JAG skulle vilja ha hjälp UTAN en utskällning eller ”Hur TÄNKTE du?!?” och ”Hur KUNDE DU?!?” eller ”Är du dum i huvet?!?” eller något annat.

Jag. Förstår. Inte.

Helst skulle jag vilja skylla på Någon:

” Kaaaan jag inte få det?? Snääääälllla!!! ”

”Nej!”

”Jo, snäääälllaaaaa! Jag veeet ju VEM jag ska skylla på!”

”Nej!”

”Åååååååh!”.

*tjurar*

😦

 

….efter kräkattacken.

 

 

 

Annonser

Alla är oskyldiga /erviluca

Postat den

”Jag har inte gjort något!” säger dom. Allihop. Om dom inte finns med på bild – fångade mitt i brottet. Då KANSKE dom erkänner. Men annars; Näe.

Ska man då betrakta någon som oskyldig, bara för att hen inte erkänner?

Det är frågan.

Om en kvinna kommer blåslagen, gråtande till en och säger att det var Pelle som slog mej. Ska man tro henne då, eller tro på Pelle, som säger: ”Näe! Hon halkade i trappan!”

Och mannen som sa på TV igår att hans fru var ”galen” och därför slängde syra i sitt eget ansikte!

Eller kvinnan, som lämnar sin man i panik, söker upp ett skyddat boende, säger sej vara slagen av sin man och vågar inte hämta barnen hos honom eftersom hon fruktar för sitt liv……

”Näe….det är hon som slår mej!” säger han upprört.

Eller flickan som säger att hennes styvpappa förgripit sej på henne….i flera år. ”Näe, det säger hon för att hon vill ha sin mamma för sej själv!” säger styvpappan. Of course!

För VEM erkänner såna här brott; Att slå en kvinna eller ett barn, att förgripa sej på ett barn, att kasta syra på sin fru….? ”Det är ju bara Galningar som gör sånt! Inte jag”.

Så…..

Vem ska man tro på, när man inte VET?

Och att en människa inte blir dömd i Domstolen betyder ju INTE att han eller hon är oskyldig – det betyder bara att det inte finns bevis nog.

”Vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när det är så här….?”

Typ.

 

 

Blev jag räddad av Flisa?? /erviluca

Jag vet inte om det var min Vilda Fantasi som spelade upp sej igår kväll, eller om det var Sant det jag upplevde. Och jag kommer heller aldrig att få veta det.

Jag gick ut genom porten för att gå kvällsprommisen med hundarna. Det var mörkt och runt hörnet dyker det upp en man klädd i mörka kläder, och jag tror han talar i en mobil. Jag ser honom i ögonvrån, och plötsligt går det kalla kårar utefter min ryggrad, och hela mitt inre skriker: ”Akta dej!”.

Jag har ju sett mörkt klädda män talandes i telefonen 140 ggr förut, utan att bli rädd, på kvällen, men just igårkväll hände något i hela mej.

Lugnt samlar jag ihop hundarna  och bestämmer  mej för att inte gå min vanliga kvällspromenad, som går runt fotbollsplanen, eftersom delar av den vägen är mörk och inga hus nära. Så jag svänger höger runt husen, istället för vänster, och går en kort promenad som är upplyst, och nära husen.

Jag känner mej obehaglig till mods, och lite arg för att jag känner så. Jag vill inte känna så! Jag vill inte att min värld ska begränsas av ”mörka män”!

När jag sedan kommer runt huset möter jag samme man igen, och han pratar fortfarande i telefonen. Han går emot mej samtidigt som jag ser en annan man komma emot mej från andra hållet. Också pratandes i mobilen. Jag ser att dom tittar på mej, utan att jag tittar direkt på dom. Jag får en obehaglig känsla i hela mej igen.

DÅ händer det!

Detta är inte Flisa, men ger en bild av hur galen hon blev.

Flisa blir GALEN! Helt galen! Hon börjar störtskälla på Den Mörke Mannen. Superilsket! Hon hoppar upp och ner med framtassarna och skäller och skäller. Hon tycks HATA denna man.

Flisa är en ”snäll flicka”, som ALDRIG bitit någon, ALDRIG varit DUM mot någon – varken hund eller människa – och som nästan alltid går rundor förbi människor när hon går lös, vilket hon nästan alltid gör. Jag kopplar henne bara då vi måste gå nära någon bilväg, för hon har INGEN som helst respekt för bilar: ”Flytta på dej!” verkar hon tänka om bilar.

Nåväl.

Jag kopplar Flisa, och hyschar på henne. Männen försvinner och jag går hem.

Det känns skönt att jag har en hund som skulle kunna försvara mej, och jag känner mej både lite skakad, och inte – samtidigt. Men ändå låser jag polislåset på dörren för första gången när jag kommer in.

Var det Fantasin som spelade mej ett spratt, eller var det Intuitionen som Varnade mej för Verkligheten?

Who knows!?

Och jag kommer aldrig någonsin att få veta det heller.