Jag är Medelålders.
Visst låter det käckt?! Och coolt! Och superduperhärligt!
M e d e l å l d e r s.
Ungdomarna skriker: ”Jag längtar tills jag blir MEDELÅLDERS! Det verkar så häftigt!”
NOT.
Medelålders låter: ”Ena-foten-i-graven-tråkig-gråhårig-gammal-sur-kärring-gubbe”.
Eller?
Barn låter: ”Tjohooooo! Kul!!!”
Ungdom låter: ”Coolt. Ballt. Kan-allt! Vet-allt! Våghalsig! Osäker. Säker. Snygg! Framtiden hägrar!”
Vuxen låter: ”Ordning-och-reda-pengar-på-fredag-och-Ansvarsfull-och-rynkade-ögonbryn-och-ajjabajja!”
Medelålders låter: ”Tråkig-långsam-seg-gråhårig-surkärring/gubbe”.
Gammal låter: ”Klok-lugn-kunnig-snäll-lyssnande-käpp-barnbarn.”
Så nu vet du.
Jag tillhör Den Tristaste Åldern. Eller snarare ORDET som låter som ”den-tristaste-åldern”.
Det är nog därför jag är så….
…tråkig.
Och trött.
😉
Man kan alltid våga vägra vuxen. Hoppa över den där tråkiga åldern.
Jag inte bara ”vägrar” – jag bara ÄR ”inte-vuxen” på något vis. Men jag gillar inte att jag ingår i denna preferens och jag blir mörkrädd när jag träffar jämnåriga ibland…