RSS Flöde

Etikettarkiv: vab

”Tänk att dom har allt Framför sej!” /erviluca

Postat den

Det är, på något vis, en svindlande tanke.

DOM har ALLT Framför Sej!!

Alldeles nyss var jag själv barn – ungdom – ung…….

….och hade Hela Livet Framför mej!

Livet in front of me var som en Stooooor Låååång Eeeeevighet.

Men Evigheten blev en Kort Minut.

Ganske innehållsrik, men kort.

Fast ibland var det väääääldigt långt. Att vänta barn första gången tex, pågick i en eeeeevighet! Tills det plötsligt var över. Och det var DÅ det Började – Det Riktiga Livet.

 Småbarnsåren var otrooooligt seeeega, och ”alla gamla” sa att ”Det-Går-Så-Fort!” och ”Passa-På-och-Njuuuuut!”.

Under ”njutnings-tiden” sprang jag mellan amning, blöjbyten, vak-nätter, dagislämningar/dagishämtningar – ofta med andan i halsen och med ett hjärta som slog dubbelslag (av stress) – gråtande barn, skrikande barn, bråkiga barn, arga barn, trotsiga barn, hungriga barn: ”MAAAAMMMAAAAAA!!!”……

…och däremellan gos och tusenmiljonerdriljoner KÄRLEK från och till barnen.

Jag ville att det skulle gå låååångsamt, OCH fort! För jag orkade inte. Och orkade. Ville inte! Och ville. Slet och njöt. Men slet mest.

Sen var det skola, lekkompisar, lekkompisars föräldrar, läxor, läggtider, matlagning gånger tusen miljoner (!), tvättning av kläder tusenmiljoner gånger och Hur Mycket Städning  som helst…..

…föräldramöten, klassmöten, utvecklingssamtal och invecklingssamtal och Alla Andra Samtal. VAB med ett sjukt barn, två sjuka barn och tre sjuka barn, bråk med barnens pappa om vem som VAB:at mest och VAB-irriterade kollegor.

Och SWISCH så gick dom i högstadiet och var tonåringar.

Nu är det Stängda Dörrar, Höga Suckar, ”Du-fattar-ju-ingenting” och allt går så låååååååååååååååååångsamt. Att resa sej ur sängen tar för en tonåring låååååååååååång tid. Att klä på sej går i slow motion.

Om man säger: ”Skynda dej! Bussen går om 10 minuter!” så suckar dom låååååååååååångsamt och fräser: ”Jag gör ju det!!” (skyndar sej alltså), men dom: Kan. Inte. Skynda. Sej.

Dom rör sej i SLOW MOTION!

Men!

Snart sitter jag med X antal barnbarn i knät och sjunger ”Imse Vimse Spindel”, och Ännu Mer av Livet är Bakom mej!

Det är Helt Otroligt!

Unbelivable!

DESSUTOM är jag SAMMA LIKADAN som jag var förut. Fast klokare. Men lika barnslig ändå. Och nyfiken.

Vissa dagar känns kroppen som om den vore HUNDRA år – den knakar och gör ont och jag går som en krum gammal gumma, stönande och pustande. Andra dagar är kroppen (nästan) Som Förr.

Men jag känner mej i skallen som…..20!….eller 27!……eller…..5!

Eller……33 ochetthalvt!

Typ.

Det är väldigt konstigt faktiskt.

Jag trodde man skulle bli gammal ÖVERALLT, liksom. Inifrån och ut.

Grå rakt igenom.

😉

Men så blev det inte. Iallafall inte än.

Vi får väl se hur det är när jag är 70 år. Kanske jag våndas över gädd-, hak- och tutthänget då. Jag hoppas jag slutat bry mej! 

Kanske jag irriterar mej på ”nyheter” och suckar att ”det var bättre förr”.

Men; ”Shit bah, vad fort det gick!”

Liksom. 

Typ.

 

 

 

Annonser

Hur privat får man vara? /erviluca

Postat den

Jag har kanske inte förstått det där med att man ska vara så himla Privat när man är Ute i Stora Världen – tex på jobbet. Jag har alltid tänkt att Det Privata – alltså det som är Familj, intressen, tankar, åsikter, hobby, släkt och allt som är Utanför Jobbet – är liksom Det Riktiga Livet, och Resten, tex jobbet, är bara en liten del av ens liv, eller av det man gör. Så när en människa vill hålla sitt ”Liv-utanför-jobbet” helt Hemligt, på jobbet, blir liksom den människan bara halv….

…eller kanske bara en fjärdedel….

…av sej själv. Hen visar bara upp en fjärdedel – jobbdelen – och det blir lite…tomt!

”Ho! Ho! Det ekar här!”

Typ.

Eller så kan man säga att den människan bara går på ETT ben när hen är på jobbet, och lämnar det andra hemma. Hoppar omkring, liksom lite halt….

En enbent, halt, människa.

För att bli HEL på jobbet tänker jag att man ska dela med sej till sina arbetsKAMRATER lite om sitt hemmaliv – sitt privata – så att man ser en HEL människa. Förståelsen för den människan blir då också större. Och ”tycka-om:et”. Man tycker mer om en ”hel” människa.

Peter Larsson är inte bara busschaufför, han är pappa också. Till Nova och Niklas. Och husse till Bobbo. Skild.

”Jahaaaa!”

”Är det viktigt för dej att veta att Peter Larsson är pappa? Varför?! Det har ju inte med hans jobb att göra!”

”Jo, för att han kanske inte kan jobba alla nätter/kvällar/dagar som det behövs, för han kanske behöver VAB:a, eller så kan han inte jobba kvällar, för han har ingen barnvakt…”

”Jahaaa!”

Och om han kommer till jobbet dagen efter han fått veta att Nova har leukemi, så är han inte Bara En busschaufför – han är väldigt mycket pappa också! En pappa vars tankar kretsar kring om Nova ska klara cellgiftsbehandlingen samt en massa oro kring hennes sjukdom. Kanske oroar han sej också för hur Niklas, som hamnat i skymundan, mår. Peter kan inte stänga av sin pappasida när han sitter där och kör buss. Det är bra för hans chef att ha förståelse för det. OCH hans arbetskamrater.

Vi är inte DELAR, och vi kan INTE separera dessa ”icke-delar” av oss själva i olika sammanhang, även om många många gör det bästa för att faktiskt göra det.

Men jag tror vi går sönder av det. Jag tror det bästa är om vi är ”någorlunda hela” i alla sammanhang och att vi är ”lite privata” på jobbet – och lite ”jobbiga” hemma…..Ha ha ha, näe jag menar; precis som vi berättar om vårt jobb för vår familj, för att bli lite mer ”hela”. Och skapa förståelse.

Många delar blir en helhet.

Låt oss våga vara Lite Privata, och därmed förstå varandra bättre, och bli lite mer Helheter, helt enkelt!