RSS Flöde

Etikettarkiv: jobba

Man behöver bara TÄNKA lite…./erviluca

Postat den

Jag fortsätter att leta hemma efter plånboken. Jag TRODDE att jag lagt den i Lilla Handväskan, för jag byter fram och tillbaka mellan den och Portföljen beroende på vart jag ska och vad jag ska göra. Lilla Handväskan= åka och handla/shoppa. Portföljen=jobba. Of course! Det  hade ni redan räknat ut.

Men plånboken finns inte i Lilla Handväskan! Var är den? På köksbordet? Njet. På strykbrädan? Nej. I fickan på Andra Jackan? Nope. I Portföljen (fast-jag-inte-hittade-den)? Niente.

Letar-letar-letar-letar.

Men av Någon Anledning blir jag inte orolig över om den är stulen. Jag funderar på varför jag inte är orolig: Jag är KOLUGN när det händer sådana saker för det mesta, så i o f s är det inte så konstigt. Dessutom var plånboken tom på pengar. Den innehåller dock ID-kort och andra kort, men WTF! Sånt går att göra nytt. Och att oroa sej tar bara kraft.

ELLER är det så att mitt undermedvetna VET var jag lagt den, så jag behöver bara TÄNKA en stund?

Jag prövar tekniken att TÄNKA-EN-STUND……

Aaaaaah! NU minns jag: Jag åkte ut till skogen med hundarna, och hade plånboken med mej, men tyckte den var för stor för att bära med i fickan så jag stoppade den UNDER STOLEN I BILEN.

Jag vet också att jag tänkte: ”Nu kommer jag att glömma att den är där”, så därför satt jag kvar några extra sekunder och liksom ”matade in” informationen i hjärnan.

*harkel*

Fast jag minns det ju. Nu!

Bättre sent än aldrig…hö hö hö.!

Men var är då bilen??

*suckar*

I Svala Garaget i Sollentuna.

Såååå….HUR ska jag då ta mej till Sollentuna när SL-kort och andra kort (=pengar) är i bilen i Svala Garaget i Sollentuna!?

*tänker*

*TÄNKER*

*tänker*: Jag och en ”nästan-kollega” ska ha ett möte ihop i Sollentuna idag. HON bor i Åkersberga. Tjohoooo!

Ringer henne!

Givetvis kan jag åka med!

Tjohooo!

Det löser sej alltid.

Det är ju det jag säger.

Man behöver bara TÄNKA lite.

Annonser

Från det ena till det andra /erviluca

Postat den

I mitt arbete känner jag mej DUKTIG, KOMPETENT och LYCKAD. Jag VET vad jag gör och det är mycket sällan jag är bekymrad, nervös eller orolig för hur jag ska hjälpa en familj vidare/framåt, eller hur jag ska jobba med en familj.  Allt liksom ”kommer av sej självt” – inifrån – och jag kan LITA PÅ mej själv. Det känns tryggt.

Jag är verkligen TRYGG i mitt jobb, och jag tycker att jag gör det bra (för det mesta)! Det är härligt och känns bra. Jag trivs, och t o m älskar mitt jobb.

I det privata är det värre. Jag snubblar, vacklar och undrar och tänker. Känner mej svag och stark och duktig och dålig, om vartannat. Jag är så mycket MÄNNISKA så det är inte klokt!

Och ibland inte klok alls.

Ibland är jag ful och dum och eländig och liten och ”ingen-tycker-om-mej” och ensam och skitig och ”har-det-värst-i-hela-världen” och ”stackars-mej” och ”jag-kan-ingenting-och-är-helt-oduglig-och-inte-värd-att-älskas”…..

….medan jag ibland känner mej stor och stark och duktig och kompetent och klok och vettig och snygg och vacker och ”nästan-bäst” och härlig och Helt Underbar!

Är det det som kallas för att vara Bipolär? Eller Schizofren? 😉

Bah, skoja!

Närå. Ingen diagnos här inte. Bara en massa känslor. Och troligen har jag inte fått lära mej att lägga locket på. Jo, det har jag, förresten – utåt. Men inte i skrift! Ha!

Sen jobbar jag ju med Människors Känslor också – hela tiden – så tanken på dom och hur man använder sej av dom, är ju ständigt aktuellt. Därför är dom inte möjliga att ”begrava”. Typ.

IGÅR hade jag en skvätt av ”Skit på´rej” (=Hela Världen, typ) och det kändes ”Helt Hopplöst!”.

Sen kom en skvätt av Fullkomlig Lycka, då jag fick ett starkt endorfinpåslag, efter ett möte på jobbet med två ”underbara” ungdomar.

Så kom jag hem till hundar, som varit ensamma för länge, och därmed var understimulerade och ”krävde saker” (Flisa blir skitsur när jag är borta för länge, och då ger hon igen när jag kommer hem genom att KRÄVA LEK lääänge efteråt).

Nåja.

Upp-och-ner-och-ner-och-upp, eller….

That´s life!

 

 

Hur privat får man vara? /erviluca

Postat den

Jag har kanske inte förstått det där med att man ska vara så himla Privat när man är Ute i Stora Världen – tex på jobbet. Jag har alltid tänkt att Det Privata – alltså det som är Familj, intressen, tankar, åsikter, hobby, släkt och allt som är Utanför Jobbet – är liksom Det Riktiga Livet, och Resten, tex jobbet, är bara en liten del av ens liv, eller av det man gör. Så när en människa vill hålla sitt ”Liv-utanför-jobbet” helt Hemligt, på jobbet, blir liksom den människan bara halv….

…eller kanske bara en fjärdedel….

…av sej själv. Hen visar bara upp en fjärdedel – jobbdelen – och det blir lite…tomt!

”Ho! Ho! Det ekar här!”

Typ.

Eller så kan man säga att den människan bara går på ETT ben när hen är på jobbet, och lämnar det andra hemma. Hoppar omkring, liksom lite halt….

En enbent, halt, människa.

För att bli HEL på jobbet tänker jag att man ska dela med sej till sina arbetsKAMRATER lite om sitt hemmaliv – sitt privata – så att man ser en HEL människa. Förståelsen för den människan blir då också större. Och ”tycka-om:et”. Man tycker mer om en ”hel” människa.

Peter Larsson är inte bara busschaufför, han är pappa också. Till Nova och Niklas. Och husse till Bobbo. Skild.

”Jahaaaa!”

”Är det viktigt för dej att veta att Peter Larsson är pappa? Varför?! Det har ju inte med hans jobb att göra!”

”Jo, för att han kanske inte kan jobba alla nätter/kvällar/dagar som det behövs, för han kanske behöver VAB:a, eller så kan han inte jobba kvällar, för han har ingen barnvakt…”

”Jahaaa!”

Och om han kommer till jobbet dagen efter han fått veta att Nova har leukemi, så är han inte Bara En busschaufför – han är väldigt mycket pappa också! En pappa vars tankar kretsar kring om Nova ska klara cellgiftsbehandlingen samt en massa oro kring hennes sjukdom. Kanske oroar han sej också för hur Niklas, som hamnat i skymundan, mår. Peter kan inte stänga av sin pappasida när han sitter där och kör buss. Det är bra för hans chef att ha förståelse för det. OCH hans arbetskamrater.

Vi är inte DELAR, och vi kan INTE separera dessa ”icke-delar” av oss själva i olika sammanhang, även om många många gör det bästa för att faktiskt göra det.

Men jag tror vi går sönder av det. Jag tror det bästa är om vi är ”någorlunda hela” i alla sammanhang och att vi är ”lite privata” på jobbet – och lite ”jobbiga” hemma…..Ha ha ha, näe jag menar; precis som vi berättar om vårt jobb för vår familj, för att bli lite mer ”hela”. Och skapa förståelse.

Många delar blir en helhet.

Låt oss våga vara Lite Privata, och därmed förstå varandra bättre, och bli lite mer Helheter, helt enkelt!