RSS Flöde

Etikettarkiv: pinne

Fiona och Miltons fan-club /erviluca

Postat den

Fiona och Milton har en fan-club. Den yngsta i fan-cluben är 2,5 år och heter Lucas. Den äldsta är nog möjligen Tara, som jag tror är ungefär 9 år. Däremellan finns Rosa, Tanja och Melissa. Sen dyker Sam upp ibland också, och Amid.

När vi kommer ut genom porten ropar någon av tjejerna: ”NU KOMMER DOM!!!!” och så ruuuuusar dom fram till hundarna. Men mitt i rusningen ropar dom också: ”Får vi klappa?!?” för det har dom nog lärt sej, av sina föräldrar. ”Jaadå!” säger jag alltid. Sen blir hundarna klappade och pussade och kramade så det står härliga till.

Jag vill att mina hundar ska bli ”barnvänliga/tåliga” så jag tycker det är bara bra att ett gäng barn ”överfaller” dom med pussar och kramar då och då.  Sam vill alltid kasta pinne till Fiona. Grejen är bara att han kastar pinnarna för långt! Och eftersom Fiona sitter fast i koppel, flyger både hon och jag när tvärstoppet infinner sej. Jag ”bannar” Sam om och om igen: ”Du får inte kasta för långt!”. ”Okey!”, säger Sam och kastar för långt….

Det är många många barn på gården och alla ser ju hur det här lilla gänget gosar och kramar hundarna. Häromdagen när jag kom ut kommer en liiiiten flicka springade rätt på Fiona. Dom är lika långa. Den lilla flickan pussar Fiona rätt på nosen. Fiona står blickstilla. Det är som att hon VET när barnen är så små att hon måste stå still (annars faller barnet omkull).

Det råkar vara den  yngsta flickan i familjen där mamman skällde ut mej för något halvår sedan, och SKREK och svor att hundarna var ”FULA och ÄCKLIGA”!

Tills hon ber om ursäkt tänker jag INTE säga ”hej” till henne, men hennes urgulliga barn kan jag prata med. Så det så.

Jag älskar nämligen barn! Jag tycker dom flesta är helt underbara, och dom säger ofta så roliga, kloka och underfundiga saker.

Fan-cluben ringer på dörren då och då. Sen hälsar dom på Milton och Fiona, och därefter är dom färdiga.

Sist frågade Tara: ”Hur många mobilskal har du haft?”

”Ett”, sa jag.

”ETT?!?! Men vad hade du för mobil när du var barn då??”

”Det fanns inga mobiler när jag var barn, så jag hade ingen”.

”VA?!??!!” säger hon varvid jag känner mej som 138 år gammal.

När gänget gått börjar jag fundera på hur gammal jag var när jag började använda mobil-tfn…..

Jag kommer fram till att jag var ungefär, typ, sisådär 48 år!!!

HerreGud!

Jag var en MYCKET motvillig mobilanvändare (men vi var tvungna att använda det i jobbet), och är fortfarande….

Fast det har ju inget med Fionas och Miltons fan-club att göra så nu spårade jag ur rejält…

Shit happens!

🙂

 

Promenad med Gösta /erviluca

Postat den

Jag åker bilen till Skogen Där Borta idag, och träffar på Gösta, 81 år, och hans blandrashund Ronja. Gösta tycker att jag ska gå med på deras promenad, ”…men den är lång, så du kommer att bli trött intill medvetslöshet”, varnar Gösta. Är det något jag kan så är det att promenera långt, så jag hakar på.

Det blir en låååååååååååååångsam promenad. Gösta är, som sagt, ”snart 82 år”, och Ronja är 12 år.

Dom har en speciell ”lek”, som utövas under hela promenaden. Leken är ”ofrivillig” för Göstas del, och ett KRAV för Ronjas del:

Gösta SKA ta en pinne. Ronja KRÄVER det! Hon skäller på honom tills han tar upp, bryter av eller hittar en ”lagom stor pinne”. Sen ska han GE den till Ronja. Hon rusar iväg, lägger pinnen någonstans och sen gömmer hon sej bakom en träd, där hon ligger och kikar fram för att kolla om Gösta ser pinnen. När Gösta ser pinnen, säger han det till Ronja – ”DÄR är pinnen! Ta den!” – och då rusar Ronja fram och tar den. Sen börjar leken om. Ibland tappar Ronja bort pinnen och då börjar allt från början: ”VOV! VOV! VOV! VOV!!!”.

Ronja KRÄVER denna lek vi varje promenad dom går. Eftersom hon är 12 år gammal och Gösta ”snart 82 år”, så tänker han mycket på hur lång tid dom har kvar tillsammans, vilket gör att han gärna ”leker leken” utan att besväras av den för mycket. Gösta tänker mycket på vem som ska dö först – han eller Ronja? Han vet inte vad som är bäst, men  han tror knappt han kommer att klara sej utan Ronja. Han förstår heller inte hur det kommer sej att ensamma människor lever utan hund. Han förstår inte hur dom klarar det!

Det gör inte jag heller.

februari 2013 hundarna 019

Promenaden är inte längre än den promenad jag brukar gå, och jag blir absolut inte ”trött intill medvetslöshet”, så Gösta konstaterar med ett snett leende, som dryper av snus (!), att promenaden kanske var i ”det långsammaste laget” för mej. Det var den, men jag tröstar honom genom att säga att hundarna har sprungit in och ut i skogen och fått jättemycket motion iallafall.

Mars 2013 (mest hundar) 001

Gösta har ”visat” mej alla broar som ”pensionärerna” byggt över bäckar och gropar. Jag ser dom ju inte eftersom alla broar ligger under en meter snö, men det ska bli kul att se dom när snön smälter. Det är sååå mysigt att gå i skogen och upptäcka alla små broar och grejer som ”gubbarna” fixat för att man ska kunna gå i skogen lättare. Gösta pekar också på snögubben, som numera är en isgubbe. ”Den byggde jag och pensionärsgubbarna!”, säger han, inte utan stolthet rösten.

”Jag tror inte jag levt så länge och varit så pigg om jag inte haft Ronja!” säger han sen och tittar på sin älskling som han köpte för 12 år sedan för 1 500 kr.

Om man inte älskat en hund så vet man inte vad man går miste om, och det är synd, tycker både Gösta och jag.