RSS Flöde

Etikettarkiv: sjukdomar

Jävla helvetes SKIT!!! /erviluca

Postat den

VARNING: Ett ”Tyck-synd-om-mej-inlägg”!  Tjat om värk igen…. Så du som inte orkar, sluta läsa här.

 

Men jag måste orka med värken. Vad har jag för alternativ/val?

Jag fick ryggskott häromdagen, och blev alldeles sned, hade ONT när jag andades in, eller tittade ner. Ont hade jag förresten hela tiden, men när jag andades in, eller rörde mej på ”vissa sätt”, HÖGG det till så att jag tappade andan.

Jag hade mycket ont i ryggen som barn eftersom jag har scolios (ryggraden växer snett, som ett S), men sen vande sej liksom ryggen vid att vara lite sned så sen har jag inte haft så mycket besvär från ryggen. Ett ryggskott var tionde år ungefär, kan man säga.

Mitt ryggskott häromdagen kom MYCKET olämpligt, men NÄR kommer sjukdomar etc ”lämpligt”, egentligen?

Sen har jag varit så GLAD över att jag haft mindre huvudvärk och migrän på sista tiden, tills för någon vecka sedan….BLÄ!!!

Och så idag, när jag gick i skogen, förändrades plötsligt synbilden. Jag såg en halv stor stjärna som glittrade så vackert i ena synfältet. *suckar* Förresten hade jag en sån synförnimmelse igår kväll också….fast en större stjärna, men det gick över senare under kvällen. Det är SÅÅÅÅÅ obehagligt! Delar av synfältet försvinner och istället är där en glittrande stjärna, eller flera. Urkonstigt! Iallafall: Detta betyder att ”snart kommer ett Rejält Migränanfall!”. VARNING! Liksom.

Och jag bara kände: ”Näe, skit på dej jävla migränjävel! Du ska inte styra mitt liv! Jag ska fanemej gå färdigt min promenad och sen ska jag fanemej ta ett dopp i poolen, precis som jag planerat!” Jag försökte verkligen låtsas som om jag inte hade en stjärna mitt i synfältet. Och jag gjorde det jag bestämt, men till slut orkade liksom inte kroppen på något sätt….

Den började må illa och sa: ”VARNING! VARNING! Snart spyr jag och startar ÅRETS VÄRSTA MIGRÄNANFALL om du inte stoppar det NU!!”, så jag fick kasta på mej kläderna och åka till Apoteket (trafikfara när man bara ser hälften av det man ska se….). När jag hämtat ut min medicin tog jag dubbel dos, och inom 5 minuter var stjärnan borta: ”TACK, Medicinen!” liksom. Men inte BANDET som började dras åt runt huvudet. Jag var faktiskt tvungen att känna efter med handen om det satt ett band där, för så stark var känslan!

Så jag åkte hem, drog ner persiennerna och lag mej i soffan och viiiilade. Åt glass också, för inför migränanfall blir jag såååååå sötsugen och såååå törstig. Så jag drack både Pepsi Max och en massa vatten också.

Och nu tycker jag det RÄCKER!!! Hur länge ska jag dras med all denna värk som kommer som en blixt från klar himmel när man minst anar?!? Eller när man mest anar? Eller närsomhelst!? Och hej och hå!

Jag blir sååååå trött på värk!

Dessutom kan jag tala om att jag har HUNDRA gånger hellre ont i ryggen än migrän! KAAAAN jag inte få välja, snälla!?

Det är såååå jävla helvetes synd om mej och jag vill bara sövas ner tills jag mår bra igen!

Tack!

 

Annonser

Oro…./erviluca

Postat den

december -11  -- januari -12 039

Storasyster, Lillasyster och JAG.

Jag är EGENTLIGEN rätt lik min pappa, fast ”folk” i alla år, när jag växte upp, sa att jag var såååååååååååå lik min mamma, och min mamma sa att jag var sååååååååååååå lik henne, på ”ALLA SÄTT”. Jag var rätt nöjd med att vara lik mamma, eftersom hon liksom var ”bäst”.

Men OJ vad jag insett med åren att jag är lik min pappa. INTE till utseendet, men till sättet. Och ändå var jag, och här fortfarande, rätt arg och  irriterad och BESVIKEN på min pappas ”sätt”. Han ”kröp undan” jämt – gömde sej – fokuserade på SITT hela tiden, medan vi andra i familjen ”stod utanför” och fick inte komma in. Eller vågade inte. Eller trodde att vi inte kunde. Eller nåt.

Nåja. Jag tror inte jag är sån. Jag är mer utåtriktad och tydlig, och jag äääälskar mina barn i både uttryck och beteende. Det gjorde inte pappa. Han var bara…tyst. Fast ”pratade” med händerna, på pianot via pianospel…

Men OJ, vad jag är lik honom för övrigt. Han oroade sej tex nästan aldrig. ORON stod mamma för, i kubik.

Fast å andra sidan tror jag ORO föds i och med att man får barn, som mamma. Kanske den föds när man blir pappa också,  men oftast inte lika stor eller påtaglig.

Mammor OROAR sej. Punkt. För sina barn. För vad dom är, hur dom går och står, och NÄR dom står och går, och VART dom går och vad som säger och gör. I evighet. Amen.

Pappor är inte såna.

Jag oroar mej för mina söner, av och till. NÄR jag gör det, gör jag det i KUBIK (= MYCKET och koncentrerat!). Däremellan är jag hypercoool. Ja, så cool att jag stavar det med tre o!

Jag oroar mej sällan för mina hundar heller, eller för sjukdomar, eller för småsaker överhuvudtaget. Cyklar blir stulna. ”Jaha”. Jag blir inte ens upprörd! Det upprör många. ”Varför blir du inte upprörd?!?” ”Varför skulle jag? Gjort är gjort och om jag blir arg, sur, upprörd så gör det varken från eller till”.

Men NÄR jag oroar mej för något, gör jag det ORDENTLIGT. 110%, om inte mer. Kort och kärnfullt. Däremellan; Nada.

En vårdag 130420 096

"Jag är inte försvunnen!"

Milton ”försvann” i skogen när jag och mina systrar var ute och gick med alla hundar (4 stycken). Alla ropade och visslade. ”Är du inte OROLIG!?!?” frågade min lillasyster upprört. ”Näe, inte speciellt…han kommer ju ALLTID tillbaka!” sa jag, och det gjorde han också. Ibland har jag bara satt mej på en sten och väntat. Han dyker ALLTID upp, när han försvunnit en stund. Han har ingen jaktinstinkt och inget lokalsinne och trippar på som ett litet ånglok, så risken att han försvinner bort = NOLL.

Men jag har märkt att jag blir VÄLDIGT SÄLLAN upprörd och orolig när andra blir det:

”Vi ska omorganisera hela ARBETSPLATSEN!” säger ”dom”.

”Jaha. Vad spännande”. säger/tänker jag.

ALLA  ANDRA börjar oroa sej, måla ”faan” på väggen och överallt i hela lokalen, hitta på skrämselscenarion och läskiga framtidstankar osv. Då vill jag helst inte vara med. Jag VILL känna mej förväntansfull och nyfiken.

”NYTT!” är kul och spännande, i min värld.

När det händer mina barn något, blir jag en TIGER, ETT LEJON, ETT FASANSFULLT MONSTER och jag SKA ställa tillrätta! Och fanemej om något kommer emellan. Om jag inte lyckas, eller om det inte går (finns knappt!) så blir jag OROLIG! Mer orolig än ”ALLA ANDRA”! Då är jag VÄRST!

Det är som om jag oroar mej väldigt sällan, men när jag gör det gör jag det ORDENTLIGT!

För det är ju så, i vår värld, oftast: Antingen ordnar det sej på ett eller annat vis, eller så dör man.

Typ.

 

Tankar vid en begravning /erviluca

Postat den

Det blir så tydligt att åren går, när man träffar släktingar vid en begravning. Plötsligt tillhör jag ”mittengenerationen” – jag, som alldeles nyss tillhörde ”ungdomsgenerationen”!

Vad hände, liksom?

 Hur kan alla mina kusiner blivit både grå- och tunnhåriga, och äldre – dom var ju unga nyss!

Och dom som var ”i mitten” förut, har nu blivit äldst.

Det är så konstigt, för det gick så fort.

Och jag känner mej ändå rätt ung. Och ”vanlig”. Inte  som om jag tillhör ”generationen i mitten”.

Jag tittar på mannen som sitter bredvid en av mina kusiner och funderar på vem det kan vara. Viskande frågar jag min syster.

Nämen, det är ju kusinens  äldsta son, som blivit MAN! Men han var ju alldeles nyss ett barn!

HerreGud! Jag har blivit en sån där kärring som går fram och säger att ”jag minns när du var så häääääär liten!” och ”OJ, vad du har blivit STOR!!” och ”TÄNK vad åren går fort!” – precis som äldre kärringar och gubbar sagt i alla tider. Sån där som jag aldrig skulle bli. För jag skulle liksom ”hänga med” när åren gick, och ”fatta det”. Inte bli så jävla förvånad!

TÄNK att jag också hamnade här!

Fa sci ne rande!

Inte för att jag trodde att jag skulle dö innan direkt, men….jag trodde väl inte….att det skulle gå så fort!

Jag blir farmor till nästa generation som föds, och det kan starta när-som-helst….

HerreGud, vad hände?!

Igår begravdes min kära älskade farbror, som kämpade som en tapper soldat med att hålla sej levande mycket längre än någon trodde, med konstgjord hjärtpump, cancer och allehanda sjukdomar. Men till slut gick det inte längre.

Nu är han i Himlen tillsammans med sina två bröder.

Storasyster, snart 85, finns kvar här på jorden.  Hon förlorade alla sina småbröder alldeles för tidigt. Häromveckan dog alltså den yngsta brodern, 14 år yngre än henne.

That´s life.

Ingen undkommer döden.

Kist-ide´/erviluca

Postat den

Vi pratar om vår farbror, Söstra Mi och jag, när vi promenerar i skogen. Han hade många tuffa år bakom sej innan han dog häromdagen. Vi pratar om vad Orättvist det är här i livet; Hur vissa drabbas så hårt av sjukdomar och sånt.

Sen kommer vi in på Döden, och hur vi vill begravas.

Vi konstaterar att det ju är urdumt att man ska köpa en kista för en massa tusenlappar för att den döde ska ligga där i några timmar, i kyrkan. Därefter ska kistan brännas (om man ska kremeras). Vilket slöseri! Både på pengar och på skog.

Då kommer vi på att det borde finnas en kista i familjen som går i arv – precis som dopklänningar kan göra. En ihopfällbar kista, där man ristar in den dödes namn, och där hen får ligga dom timmar det gäller, varefter man fäller ihop den och ställer undan den i väntan på Nästas Död.

”Det kanske inte är så mysigt för den som ska kremera kroppen att den rullas in utan kista”, tänker Söstra Mi då.

”Näe, men då skulle man väl kunna ha kroppen i någon slags IKEA-kartong”, funderar jag. ”En billig kartong som man lägger kroppen i och bränner”.

Visst är det väl bra idéer!?